Hanna Hellquist och förgrämda Vatten

Singer-songwritern Maria McKee (t.v.) och
kåsören och misantropen Hanna Hellquist (t.h.)

Det finns en sorts människor byter utseende på nästan varje foto som tas, det är som om de här individerna på något sätt har den lägre irrationella själen med dess ständigt skiftande tillstånd på utsidan  - som var de Vatten på utsidan istället för Jord (som sannerligen ger ett uttryckslöst pokeransikte eller en förmåga att frysa i poser som behagar fotografen/betraktaren).

Den roliga och minst sagt egna skribenten Hanna Hellquist är en sådan. Beroende på vilken bild man råkar på spänner hon över ett stort register. På vissa foton liknar hon en klassisk skönhet från stumfilmseran men i andra situationer ser hon ut som ett sårigt svart själshål. Faktiskt inte alls olik den en gång populära amerikanskan Maria McKee vars album delvis är så dystra att jag inte längre lyssnar på dem. Jag vet inte hur det gick sedan med McKee, hon halkade in i drogmissbruk...

Den påfallande släktskapen mellan de här kvinnorna - tillräcklig för en "look-alike"-märkning? - skulle jag vilja förklara med den fallna Månen i Skorpionen, psyket långt nere under isen eller i djupa och mörka stämningslägen. Hellquist verkar säker nog, här byter Månen inte tecken förrän strax före sju på kvällen. När McKee föddes däremot, färdades Månen snabbare och lämnar Skorpionen redan vid lunch. Men det är mörkret och drogerna som får mig att anta en Skorpion hellre än den hejfriska Skytten... Bloggen har ju hittat tecken på det klassiska mörkret som tillskrivs en fallen Måne i Skorpionen i testet av 161 mördares horoskop för några år sedan.

Fast man ser något som förbinder kvinnorna är det heller inte svårt att notera hur Maria McKee är ett starkt, "maskulint" Lejon medan svenskans soltecken är den sköra Kräftan - se vekheten hos landets statsminister, en uppenbart medioker variant av Kräftans eller Månens skiftande och protektionistiska natur...

För Hellquist, som är så självutlämnande i sina texter, blir Kräftans självbevarelsedrift något av ett mysterium. Till skillnad från Reinfeldt lindar hon inte in sig i härvor av lögner för att hålla sig fläckfri och skyddad från angrepp. Tvärtom verkar hon invitera till attack. Detta kan man bäst förstå genom att Solen - den aktiva väg man tar - förfogas av ett sinnelag, Skorpionen, som inte kunde vara mer olikt än Reinfeldts vilja att visa upp en perfekt och estetiserande yta via sin Måne i Vågen.

Den svarta men underhållande krönikören hämtar näring från sin egen kolsvart syndiga själ och hennes skrivare, Merkurius, är så välplacerad i sitt härskarläge i Tvillingarna att hon hittar orden för sitt sortiment av ågrens (alltid denna Vattnets bindning till de egna känslorna och problemen). 

Hon är en ofrivillig martyr - som Fiskarnas renande Vatten men utan att vilja bli renad - hon gjorde en serie där hon helt oförstående vandrade igenom ett antal kollektiva new age-verksamheter för andliga frigörelse - så typiskt Mån-Skorpionens, den förhärdade syndarens, stagnation i sitt tillstånd. Förklaringen till all smärta är förstås Mars placering i Jungfrun som en idealiserad position: istället för sexualitet orienterar sig denna Mars mot att vilja behärska världen in i minsta oviktiga detalj. Hon skriver om hur seriös hon är inför kunskaps- eller snarare faktarelaterade tidsfördriv som Trivial Pursuit i dagens DN-kåseri. (Jag har en känsla av att Hellquist fullständigt förväxlat faktakunskaper med bildning...)

På många sätt är hon arbetarklass som försöker vara och agera moderat lyckad likt Reinfeldts okunniga medelklassidioter, men faller till sist tillbaka och lovprisar vad hon tror är den helt obildade underklassens enda biljett till klassresa: duktighet och kompetens. Hur fel har hon inte i sin analys, men ganska begripligt utifrån kombinationen av ledande tecken, vilka alla försiggår i Jord och Vatten, elementen som verkar ha en närmast obetvinglig förmåga att dra ner människor i malplacerad seriositet och överdriven tilltro till synliga strukturer. 

Det här den här sorten som köper sig magnetiska armband eller hänger drömfångare på väggen för att värna mot onda makter, när det onda i själva verket sitter i Vattnet - den lägre själens tendens att falla ner och söka enklast tänkbara förklaringar - då ofta ren materialism eller tydliga och handgripliga orsaker. 

Det är symptomatiskt att Luftelementet i det här horoskopet "förbrukas" till själva informationsförmedlandet, medan den solära drivkraften inte ens bryr sig om att blicka uppåt och psyket är alltför hårt bundet av Jungfruns pragmatism och förmåga att handskas med ting och ord för att kunna besinna den större bilden. Men inom den intervall ödet ville se Hanna Hellquist verka, gör hon sin sak oöverträffat bra! För Skorpionen i första huset (även en månascendent) är Månen en verksam välgörare. 

Det kan verka motsägelsefullt givet dess "fallna" status, men det goda en framverkar är förstås just det Skorpionen hatar mest: förändring och död. Obeständighetens eller processens låga verklighetstyp tillintetgör sig själv på grund sin inneboende ovärdighet och frigör därmed själen så att den kan svara på högre signaler än de blott psykiska strömningarna. Tyvärr tecknas nu Hellquists andliga liv av Solen i Kräftan, så om man eliminerar sårigheten i den lägre själen, återstår just ingenting. Man får hoppas att skribenten förblir i sin andliga korruption riktigt länge - hon omvandlar ju stanken till lysande texter! 

Dock är inte Solen i Kräftan (i beroendeförhållande till Månen) sista ordet. Indisk astrologi söker istället själens trängtan i atma karaka. Och här är det naturligtvis Saturnus som är oslagbar genom att befinna sig i den trettionde och sista graden av ett tecken. Det kan man inte toppa! 

Men Saturnus i Lejonet vittnar nu om en ännu större komplexitet än vi just trodde att vi förstått oss på. För Saturnus är de döda andarnas planet och de formgivare som redan vår födelse bestämt vår livs- eller ödeslott. Saturnus är tidens herre och det immateriella andliga intellektet (vår höga, eviga och andliga natur) och som sådan faktiskt vår levande själs innehåll, det som ger själen form. I relation till den själ som lever loppan på Jorden eller på någon annan planet symboliserar Saturnus den del som aldrig manifesterar sig, det är Solen som tecknar dansaren. Saturnus och Solen är varandras antiteser, och där den ena verkar finns inte den andra. 

Vad Saturnus i Lejonet tecknar för en hel "subgeneration" (om cirka 2½ år) är således inget annat än just det jag inledde den här texten med: människor som mer eller mindre tydligt verkar bära själen och sin nervositet på utsidan - människor som i det yttre speglar de inre Principer eller platoniska former som passerar revy i respons på antingen själens slöa dumstirrande på andra människor (formerna reflekteras oändligt svagt genom yttre sinnesupplevelser) eller tydligt och distinkt när en människa har parkerat sina förståndsgåvor orienterade mot den osynliga andevärlden. Hellquists Måne i Vatten indikerar att hon parkerat sig i riktning mot världen och det är genom den - och de kvinnor hon i sin senaste krönika äcklas av - hon till sist ska lära sig något om sin egen korrumperade negativitet.

Saturnus, "själens form" i Solens tecken säger ungefär samma sak, hennes själsliga åtrå inför detta livet var att upptäcka hur andesjälen (Solen) degraderas när den sänker sig ner i Vattenelementet och därtill använder ett "fallet" psyke i Skorpionen som favoriserar Mars-Jungfruns egocentriska pyssel med rent materiella frågor. 

Se hur fascinerande horoskopet är: hon t.o.m. vägrar befatta sig med månascendentens elfte idealhus. Den mörka sidan är verkligen stark i den här och ett fysiskt horoskop (födelsetid) skulle troligen avslöja en långt gången vägran att förbinda sig med sin egen fysiska kropp (ascendenten). Men det här främlingskapet inför sitt kön och fysiska identitet kan således ses förespeglad redan på Månens nivå, innan Själen partikulariserats och tagit en individuell kropp. 

*****

Här är månkartan för Maria McKee, för den som vill fundera över hur ett Sol-Lejon kan bli så svart. Svaret är troligen: den sura och syndiga Skorpion-Månen vägrar hylla den inneboende livsanden.

Den sataniska axeln som drar hårt mot det enbart kroppsligt/materialistiska finns även hos amerikanskan och kanske kan den dumma utflykten i drogmissbruk kopplas till den falska lyckans Jupiter - vi ser Djävulen ljuga lögnaktiga ord från den orala Oxen som älskar att stoppa munnen full att tröstgodis!

Enligt Maria McKees månhoroskop är Solen visserligen en fantastiskt stark föreställning om att bli en stjärna och idol uppe i det publika och mäktiga tionde huset, men det är svärta som var bränsle även i hennes artistiska karriär. 

Problemen verkar utgå från det åttonde syndfulla och korrumperade huset där båda den sataniska axelns disponenter Mars och Venus gått samman i en "överlibidinös" konjunktion och dessutom tillsammans med den äregiriga och omåttliga demonen Rahu (Drakhuvudet). Här kan man tala om en libido som kanaliserats upp i det blått mentala - fast i ett "låst" hus. Tvångstankar eller t.o.m. föreställningar kan anas, och kanske behov av droger för att bryta upp just sådana själsligt stillastående mönster som får Hellquists författarskap att frodas.

På alla sätt och vis är Maria McKee den mer ambitiösa av de två, det är tydligt av planeternas placering. Men troligen är hon också den som kämpar med de större demonerna eftersom svenskans psyke baserar sig på en Mars som valt det mikroskopiska detaljperspektivet att ondgöra sig över. 

Läs hennes kåseri och känna den mysteriösa vagheten. Hon surar över den privilegierade övre medelklassens totala brist på faktakunskap i triviala ämnen - sådana som hon i nästa andetag berömmer sig själv för att hon utnyttjat på sin (klass?)resa. 

Någonstans här, börjar jag undra om de kåserier som innehåller så många fyndigheter i själva verket är en tragedi. Hellquist är totalt borttappad i de futtigheter hon ömsom lovprisar och ömsom tycks genomskåda.

I jämförelsen har Maria McKee en mer gynnsam grej på gång, som påminner om s-ekonomen Magdalena Anderssons horoskop: Hos båda kvinnorna står åttonde husets ägare frigjord från sitt eget mörker och verkar från det tionde publika huset. Där Hellquist tycks jobba med elfte husets ideala målsättningar, har Maria McKee en mer föreverkligad (10e) och offentlig plattform varifrån de kan diskutera den korruption de upplever i det åttonde. För s-politikerns handlar det om att återskapa en bättre rättvisa i samhället efter den själviska högerns härjningar under åtta år. 

Maria McKee har för sin del en hel del feministiskt att säga, men jag måste erkänna att jag inte hört skivorna på så många år och kan inte påminna mig några texter. Som jag minns det visar tredje plattan "Love is Sweet" (1996, ett säljfiasko som snart drogs in) prov på en verklig djuptänkare. Det var också på den skivan McKee visade vilken kapabel dirigent/arrangör hon hade i sitt Sol-Lejon, musiken är komplex och förtätad, drar ibland mot 70-talets progressiva rock - en tid då inte vår tids fördumning och enkla lösningar stod högt i kurs.

PS. Det är marknadskrafterna som vill människornas dumhet, och ju mer vi tappar förmågan till egen problemlösning dess fler områden som kan produktifieras. Senaste såg det bottennivån hittills: en nätsajt som erbjuder vårdkonsumenter att jämföra olika sjukmottagningar för att välja det bästa. Så detta är alltså rovkapitalismens moteld mot den allmänna insikten att högern totalt har raserat den svenska välfärden - en jävla klicka-och-beställ-sajt som vilken annan charterreseväljare som helst. Nu har Sverige sjunkit riktigt lågt.