Visionen av de Fyra Väsendena

Några viktiga västerländska översättningar av den judiska
Henoks bok: Richard Laurence (1821/rev 1883), 
Robert H. Charles (1917), samt den moderna översättningen
samt voluminösa forskardiskussionen i två
volymer av Georg W.E. Nickelsburg

Profeten Hesekiel satt av tid i Babylon under judarnas fångenskap där under 500-talet fvt, och undgick säkert inte astrologin - även om inget av de sorgliga få tjugotalet horoskopet som arkeologer hittat går längre tillbaka än till 400-talet fvt.

Att hans "vision" av Guds tron (med kristallklar himlasfär ungefär som glaskupa över världen) omgiven av "fyra levande väsen" bottnar i en astrologisk världsbild går knappast att betvivla, i synnerhet som de fyra väsendena så tydligt kan identifieras med de fyra fasta tecknen i zodiaken, de mörka och omedvetna som indisk astrologi skulle säga. Skälet till Tamas - eller Mörkrets kvalitet - är förstås att den här kvaliteten indikerar den djupaste sömnen - mer eller mindre ostörd identifikation med denna värld. 

Kosmos sömn är en garanti för att den här platsen förblir stadig och det är säkerligen grekernas världstillvända attityd som förvandlade den indiska tanken om duperande och drömmande tecken till fasta och pålitliga tecken. När allt kom omkring älskade ju grekerna sitt homosex med unga pojkar och sin egen banala tävlingsinstinkt (olympiader). Vad fanns väl att vakna upp ur en värld så fantastiskt inrättad för sinnenas njutning och kroppens exercis? In i denna dag dyrkar outbildade människor kroppen och sinnesretningarna och propsar på att duglighet i denna värld är det högsta goda. Dessa är alla lobotomerade civilisationer.

Wikipedias kommentar i länken ovan är i mina ögon rätt korkad: "their human shape appearances set them apart from the Griffin-like cherubs of Babylonia and Assyria. In their ability to move, Ezekiel's cherubim do not need to turn, as they front all directional points of the compass."

Den här forskaren tycks inte alls besinna att Hesekiels väsen var och en representerar zodiakens fyra fasta hörn, de uttrycker så att säga var och en världsalltet i dess fullhet, i dess fyra sidor. De behöver inte "vända på sig" eftersom de, invid Guds tron samtidigt befinner sig alltid allestädes!

*****

Studierna av den judiska Henoks bok - Henok, den sjunde från Adam - som västerlandet glömt bort tills dess att några överlevande manuskript på koptiska 1773 upptäcktes och fördes till England av skotske upptäckaren James Bruce, gav vid handen en splittrad och delvis korrupt bok. Det är flera manuskript som med tiden buntats ihop till en bok och dagens forskarläge menar att de äldsta partierna kan vara inte så väldigt mycket yngre än profeten Hesekiel.

Babylons astronomiska kunnande måste ha imponerat väldigt på den judiska intelligentian som hölls "fången" i Babylon. (De var inte mer i fångenskap än att många valde att stanna permanent i tvåflodslandet sedan perserna vridit makten ur babyloniernas händer i slutet av 500-talet fvt.)

När jag vid omläsning av Henoks bok i en billig "print-on-demand"-version av R.H. Charles översättning (utan kommentarer) från 1917, noterade jag vad som måste vara en litterär "spin-off" på Hesekiels fyra väsen runt tronen - den första i raden av den judiska mystikens traditioner om Guds tron. 

Jfr. den kultiga Disney-filmen "Tron" - av grekiskans thronos, högsäte - Hollywoods underhållning kräver många gånger mer förkunskaper än den svenska Amerikadyrkaren kanske någonsin kommer att begripa... Redan i fyraårsåldern var jag fundersam och negativ till föräldrarnas val av förnamn, den lilla grabben finns bevarad på bandinspelning när han läxar upp sin far för att ha valt fel namn på honom! "Herman, det är ett riktigt namn", sade den blivande bloggaren Sivert". Herman var vänlig specerihandlare en bit bort på gatan där jag bodde under mina första fem levnadsår. 

När jag för det här blogginlägget åter tittar efter en etymologisk förklaring till det förnamn jag en gång hade så svårt att fördra hittar jag en ingång som dessutom kopplar till ett annat ord som förbryllat mig i många år utan att jag orkat undersöka det: varför katolska kyrkan kallar sitt högsta ämbete (det påvliga) för "the Holy See" på engelska. 

Det beror, avslöjar Etymonline.com på att det gäckande ordet hörsammar från gammalfranska "sie" - säte eller tron. Och nu plötsligt blir egennamnet Si(e)vert begripligt i sina båda led på ett sätt som den germansk-engelska etymologin (Seward, segerväktare) aldrig var. "Vert" är ju franska för färgen grön så att Sievert kan fattas som den gröna tronen (Grön var min favoritfärg i barndomen, något som mor intill idag påminner mig om - och minnebilder av gröna tröjor i alla möjliga nyanser flimrar förbi.) 

Den sjuttonde greven Edward de Vere - som passerade mig i en nattlig dröm för snart ett årtionde utan att jag visste vem det var (till jag började goggla på detaljer i drömmen) - hade på sin tid hjärtligt roligt också han åt sitt släktnamns betydelse av "sanning" och snarlika lydelse med det franska ordet för vår och grönska.

Jag har i sanning inte varit det smaragdgröna elementet särskilt nådigt på den här bloggen - till Vattenelementet har mina undersökningar kunnat knyta hela det näriga näringslivet som behärskar Sverige och håller folket obildat och enkelt i behoven - ja, faktiskt kultur och bildningsföraktande. Det är bara att titta på Anders Borg och Fredrik Reinfeldt och fråga sig hur landet kunde välja torftiga och lågutbildade räknenissar att representera sina intressen. Ja, kanske är det bara pengar och prylar som fyller genomsnittssvenskans huvud... Men det finns också ett annat Vatten, ett "levande vatten" som både de judiska Dödahavsrullarna och Jesus i Nya testamentet talar om. Själen som renad från slagg och återigen kapabel att se sin intellektuella väsenskärna...

*****

I Henoks bok dyker alltså Hesekiels fyra levande väsen upp och det finns anledning att återigen påminna om de fyra elementen som inte bara är naturliga ingredienser i vår värld utan också fyra storheter som kan teckna hela världar. Greken Empedokles ansåg att de fyra elementen vilade still i varsitt hörn av ett universum som tydligen enligt honom förelåg i någon proto-rumslig form även innan de började blandas med varandra och forma vår fenomenvärld. 

Det proto-rumsliga rummet före skapelsen blev till var förstås det femte elementet Etern, som föregick tid och rum men likväl kan uppfattas som en slags matris till det som sedan skulle bli. Den enda planeten i indisk astrologi som sägs vara av Eter är Jupiter/Zeus/Guru - den sjätte kretsen just innanför den kosmiska gränsens Saturnus - men i kraft av sin egen akashiska natur likväl bortom och utanför Saturnus/Kronos begränsning och förtätning. Jupiter är den högsta aspekten av vår själ, observatören som i sin akasha (eter) registrerar varje tanke och handling.

I Charles översättning av Henoks bok beskrivs de fyra väsendena - proto-elementen om man så vill - på detta sätt:

På de fyra sidorna runt andarnas Herre (Lord of the spirits) såg jag (Henok) fyra närvaror, annorlunda från "dem som icke sover" och jag lärde deras namn, för ängeln som ledsagade mig tillkännagav namnen och visade mig alla fördolda ting.

Och jag hörde väsendenas röster i det de upphov lovsånger inför härlighetens Herre. Den första rösten välsignar andarnas Herre i evigheters evigheter.

Och den andra rösten jag hörde, välsignar Den Utvalde och hans utvalda som vidhäftar vid andarnas Herre.

Och den tredje rösten hörde jag be för dem som vistas på Jorden, och bönfalla i andarnas Herres namn.

Och jag hörde den fjärde rösten avvärja Satanerna, förbjudande dem att träda inför andarnas Herre i avsikt att anklaga dem som vistas på Jorden.

Här kan vi ganska säkert notera de fyra elementen i fallande ordning: Eld - evigheten välsignar Gud genom sin eviga existens. Luft: Saturnus eller Den Utvalde - som hos grekerna var Nous, det gudomliga Intellektet. Likt Den Utvalde myllrar Nous av "de utvalda", av de rena Formerna - likt en hovstat som leds av Den Utvalde och "vidhäftar" - likt ett entourage - deras, andarnas, Herre. Som synes sammanfattas det mesta av bloggens funderingar över 200-talets nyplatonist Plotinus i denna förkristna judiska text!

Men sedan misstänker jag en korruption i Henoks bok, för när bokens huvudperson förhör sig närmare om vilka dessa fyra röster/väsenden är, svarar den ledsagande ängeln:

Den här förste är Mikael, den nåderika och långmodiga. Den andre, som satts över alla människobarnens sjukdomar och skador är Rafael. Och den tredje, som satts över alla makter, är Gabriel.

Och den fjärde, som satts över den botfärdighet inför deras hopp som ärver det eviga livet, bär namnet Fanuel. Dessa är de fyra änglar (runt) andarnas Herre och de fyra röster jag hörde vid den tiden (kapitel 40).

Det enda som krävs för att de fyra elementens schema ska stämma är att vi kastar om den andra och den tredje. Rafael ska flyttas ned till tredje station - Naturen eller Vattenelementet har långa astrologiska traditioner som anknyter till lamentation och sorg. Vattnet är sorgens men också omsorgens element och Rafael ber förböner för de drabbade människobarnen!

Upp en position, till andra plats, ska naturligtvis Gabriel flyttas, ärkeängeln eller serafen som råder över himlavalvets planetära makter. Frågan är om Gabriel ÄR ängeln eller själen bakom Saturnus, Den Utvalde?

Den fjärde ängeln Fanael, slutligen, beskrivs gåtfullt men i klartext råder ängeln över de förtappade själar som bönar och ber när de inser att det eviga livet inte fallit på deras lott. Detta är naturligtvis materialisterna som i elfte timman inser att "köttet ska aldrig ärva Himmelriket" och söker göra bot. (Senare kristen doktrin säger att den botfärdige hörsammas till och med från sin dödsbädd.)

Fanuel eller i den engelska översättningen från koptiskan Phanael, råder således över Förtappelsen och Jordelementet matchar väl den tidigare passage där det ännu inte namngivna väsendet håller de sataniska väsendenas alla anklagelser borta från Guds tron. (Gud orkar inte höra smådjävlarnas ständiga negativism!)

Utfransning. Det koptiska namnet Phanael fascinerar. Gömmer sig grekiskans phanein ("att visa sig") här, då blir Phanael den som råder över den illusoriska fenomenvärlden kanske Mayas kosmiska dröm. "Denna världens herre", Djävulen, är helt klart distinkt från Satan i Henoks bok då satanerna har den bibliska funktionen av åklagare eller gnällspikar medan Phanael håller rent runt Guds tron så att denne negativa och splittrande influens inte kommer i närheten. 

Phanael skulle kunna vara Djävulen om man tolkar denna världens herre i positiva termer, Phanael som det prototypiska Jordelementet i den himmel som föregick vår naturliga himmel och vårt världsallt. Inte konstigt att judarna och även senare den romerska filosofen Plotinus vidhöll att världen var en god plats - båda talar om den INTELLEKTUELLA MATERIEN - ett av de fyra levande väsendena och inte om Jordelementet i dess grovfysiska version vi känner här via fysiska sinnen. Materian som idé är god - det är bara i upplevelsen av den som själen sövs och tappar höjd.

Min jag tror det här mest är ett dubiöst försök att likställa Phanael med Djävulen. Tanken är frestande när man läser om de gamla orfiska tankarna om Phanes som fortplantningens gud, guden som ligger bakom Mayas illusion och kretsloppet som håller själarna trälbundna. Likväl fyller Phanes en god funktion i den orfiska kosmologin, underordnad Fader Tid och en ljusbärare. Ordet phanein visar sig stå för olika ting.

*****

Schemat i Henoks bok är således närmast identiskt med den här bloggens förslag till rekonstruktion av den antika världsbildens skilda "våningar" eller medvetandeorientering:

Efter att ha upprepat den här illustrationen från David Fidelers "Jesus Christ - Sun of God" åtskilliga gånger, måste ett problem påpekas. 

Nous eller det gudomliga Intellektet kopplas i hinduismen till det sjunde energifältet strax ovanför hjässan och observant och med extremt komplex argumentation visade Oscar Marcel Hinze i "Tantra Vidya" att det sjunde centret, "den tusenbladiga lotusen" motsvarar Saturnus, som i dess koppling till "tusenårsriket" i mina ögon liknar "The Ancient of Days" mer än kabbalismens Ein Soph (se länk nedan) - tusen som symbol för evigheten och världens dagar tallösa. I antik grekisk tradition ansågs världen evig och Saturnus såsom Kronos är Tidens herre, dvs. själv höjd över tiden.

David Fideler som var ung och framsynt när man sammanfogade ett kompendium av gamla traditioner till en tjusig bok (senare i livet blev han riskkapitalist!) ramlar rakt in problemet med inkompatibla modeller. Den orange elden borde inte ockupera Nous position ovan hjässan då indisk tradition håller Saturnus för essentiellt tillhöra Luftelementet. Elden borde istället brinna i hjärtat likt själens Sol och Lejonet som kung Lejonhjärta! 

Den (av mig) färglagda illustrationen illustrerar således två modeller i konflikt, och läser man ett knippe böcker noterar man snart hur i vissa Elden placeras högst men i andra Luften. Bloggen har sökt den salomoniska lösningen att Solen och Saturnus (axeln mellan Lejonet/Vattumannen) måste betraktas som ett "dubbelsystem" som inte helt lätt låter sig överföras till så simpelt tänkande som illustrationen här ovan ger prov på. Över/under, inre/yttre finns egentligen inte annat för den fallna människosjälens förnuft.

Likväl är det korrekt att placera både Efld och Luft högst upp, men inte Elden i topp om det är Nous eller Saturnus man talar om. Romaren Plotinus talar om Kronos som föremål för den rena själens åtrå (Afrodite/Venus) men när han diskuterar Platons "Ena, Goda och Sköna" då finns bara Ljuset kvar som metafor - Ljuset eller Elden. Judisk mystik innehåller samma rangordning där Elden står för det ultimata och Luft tar plats därunder men likväl som skapelsens Krona. 


Den ultimata Ein Soph påminner distinkt om Platons/Plotinus Den Ene som inte ens kan sägas existera i vår mening, men som är existensens källa. "Ljuskällan" (Eld) om man nödvändigtvis ska tilldela den en astrologisk sinnebild. Plotinus kallade Eld det mest gudomliga elementet. 

Till Skapelsens Krona faller då rollen som världsdanaren, en formgivande funktion som är prototypen till den sista världens Saturnus. Kanhända förenklat skulle man kunna säga att Saturnus positiva härskarläge i Vattumannen (babyloniernas "Den Stora", den "Kosmiska Människan") tecknar just Skapelsens Krona - den som Henoks bok kallar "Den Utvalde" - kristendomens Kristus - Saturnus - själarnas inre formgivare! 

"Jag och Fadern är Ett" - i det här läget kan Ein Soph representeras av noll (0) - icke-existens ur världsalltets perspektiv.