"Horatius beskriver genius som 'kompanjonen som kontrollerar födelsestjärnanr; den mänskliga naturens gudom i det att han är dödlig för den enskilda personen, och har ett föränderligt uttryck, vitt eller svart'."Vårt geni, som dagens förslappade språkbruk och tänkande vill ha det till, är således inte helt och hållet vi själva. Detta inkluderande "vi" är faktiskt inte heller detsamma från människa till människa, om man beaktar hur vissa horoskop tycks drivna mest ur djurets eller biologins perspektiv medan andra födelsekartor mer ser ut som om de beskriver en övermänsklig guds nedstigande till de dödliga på Jorden!
Men naturen har en tendens att normalisera ytterligheter, menade astrologen Charles Carter, så att det som ser exceptionellt ut som rena idéer på himmelen luddas till och späs ut när de tar plats i världen.
Man kan teoretiskt föreställa sig ett helt gudomligt horoskop bestående av enbart Eld som genom födelsetiden helt och hållet kanaliseras genom de tre resurshusen, de tre materialistiska husen. Hur mycket lyser efter den här filtreringen av den ursprungliga himmelska elden? Vet den här andevarelsen längre vem den är efter inträdet i en jordisk kropp? Har bokstaven dödat den livgivande anden bortom den nominella ordalydelsen?
Horatius blev efter Roms övergång till republik kejsar Augustus språkrör och servila knähund antyder Wikipedia. Födelsetiden är inte känd och sinnelaget glider in i självupplösande Fiskarna framåt eftermiddagen. Men jag röstar ändå för en Måne i Vattumannen eftersom detta är Augustus egen psykplacering och två likadana månar ger en stor förståelse och sympati för den andres ståndpunkter - jag menar, båda köttkropparna delar ju samma sinnelag - med reservation för att Månens disponent kan dra individerna i olika riktning.
Kejsar Augustus med sin beryktade Stenbocksascendent (Imperator - Världshärskaren):
Horatius, "hovskalden":
Kejsar Augustus har med sin Stenbocksacendent just ett sådant horoskop där realismens element ligger som en skopa Jord över de tre nobla husens inneboende Eldnatur. Man skulle kunna kalla dessa för själar som känner sig kallade att förverkliga någon slags vision i det konkreta. Jord har påfallande mycket med att styra och ställa på ett burdust och primitivt sätt - i objektens värld och kejsarens ascendenttecken är känt för att vilja vara den som har sista ordet.
För poetens månhoroskop får man använda de här hus & elementbetraktelserna med försiktighet eftersom det är psykets eller föreställningsförmågans Måne som här tecknar sin ohämmat subjektivistiska värld. Det är inte säkert att en människas sinnelag översätts i handling!
Likväl är det talande att Horatius har Solen i klar Eld i den goda daimonens sektor - det är så han ser på sin innersta natur. Månen i Vattumannen hamnar ju per definition i det första Eldhuset vars transparens tar färg av det tecken som stiger vid födelsen. Horatius kallar vår genius för vår följeslagare in i detta livet, och indikerar att vårt "geni" helt enkelt är det astrologin alltid kallat ascendenthärskare.
Eftersom poetens horoskop är lunärt och alltså inte berättar historien hela vägen ner till landstigande på planeten Jorden, vet vi inte vilken genius ledsagade honom den sista lilla sträckan. Med kejsar Augustus födelsetid är det förstås Gränsdragaren som är hans genius och ledstjärna. Så passande för en som kom att befatta sig med Romarrikets gränser och kontrollen och pacificerandet av hela domänen. Någon skulle kanske blicka på hans horoskop, notera Venus i opposition till Saturnus längs den sataniska axeln och avfärda Pax Romana som en satans repression för all de folk romarna lagt under sig!
Det är intressant att se hur intimt härskaren och hans servila poet möts i början av Oxens tecken. Augustus har sin ytterligt viktiga Saturnus i landägandets Oxe, i sjätte graden. Saturnus går inte att diskutera med, den är "principernas Princip", "formernas Form". Saturnus betecknar det gudomliga och pluralistiska intellektet (Nous) och för en Oxe indikerar detta uppenbarligen en ambition att kontrollera världen.
Återigen, Augustus horoskop ger omvärlden rik anledning att demonisera honom för allt det han företar sig i maktärenden (Saturnus) - han har ju en ytterligt komplex härva av Saturnus, månnod, krigare Mars och allt detta subtilt infiltrerat av Djävulens stjärna Algol, han som lovar alla världens kungariken bara man säljer sin själ. Stanna och tänk en stund på detta vansinnigt illavarslande omen!
Jag undrar just om judarna i den asketiska och astrologipraktiserande rörelsen vid Döda havet kände till kejsarens horoskop? Rimligen gjorde de det eftersom han låtit prägla mynt med sitt stigande tecken Stenbocken på ena sidan... Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Jesus asketiska "fyrtio dagar" i öknen (i munkklostret vid Döda havet?), då han prövades av Djävulen symboliserar den tid då han konfronterade (via studier etc) den pågående helleniseringen av judarnas värld (nu senast via romarna) och tog ställning mot imperialisterna.
Mot kejsar Augustus djävulska härskar-Saturnus ställer inte poeten något i opposition utan tvärtom lovordar han den nya republiken. Han har positiva Jupiter i Oxens sjunde grad (retrograd och således på väg tillbaka och in i en total sammansmältning med kejsarens dekret). Jag har ibland kallat Saturnus den tongivande och Jupiter den planet som skapar variationer på tema. Kejsaren och hans poet är ett nästan fånigt bra exempel på hur detta kan se ut i praktiken!
Vår genius är såldes ett halvt om halvt oberoende väsen som tillhör oss så länge den fysiska kroppen är vid liv, det är vår personliga ande men inte säkert en skyddsande. En Vattuman i öster skulle t.ex. ha Saturnus både som sin genius och samtidigt i rollen som den onda daimonen eftersom Stenbocken nu förpassades till det tolfte huset för världsliga förluster.
Mig veterligen har inte en enda text från antiken överlevt som dryftar de komplexa paradoxer som kan uppstå. Indisk astrologi däremot dryper av långa och tröttsamma listor som radar upp hela serier av villkor som, om de är uppfyllda, ger en säregen "yoga" eller kombination som för med sig vissa resultat. Jag har vid något tillfälle, men utan att hitta några belägg för det, föreslagit att ascendenthärskaren (vår genius) i tolfte husets eller den onda daimonens våld skulle indikerar självmordstendenser.
I så fall ligger t.ex. vår onde statsminister Reinfeldt pyrt till som har en dubbelt illvillig Mars i sitt första hus och Jungfruascendentens härskare (hans geni) Merkurius i tolfte, i våldet på en ond daimon som i hans fall dessutom stigit upp till elfte huset för den goda daimonen och framställer simpel närighet som det högsta goda en människa kan sträva efter. Det är naturligtvis bara skitprat från en andligt helförvirrad stackars broilerpolitiker som aldrig läst en vettig bok bortom kurslitteraturen i ekonomi och alla de sammanfattningar hans rådgivare sticker i händerna på honom.
Det kan passa att sticka in en liten referens till romerske filosofen Plotinus som 200 år efter Horatius astrologiska referens formulerade sin nyplatonism i direkt respons på den astrologiska världsbilden. I den utmärkta fördjupningsboken "Astronoesis" av Anthony Daimani läsa följande i gloslistan om "The Animate/The Couplement" - jag har, kanhända felaktigt, kallat den plotiniska termen "kombinatet" vid ett flertal tillfällen eftersom varken "det levande" eller "kopplimentetet" kändes bra.
"The Animate/The Couplement" är Plotinius termer för för den enskilda föreningen av en "organiserad kropp" och en "stråle från Själen". Vanligen syftar termen enbart på organismen under ett enda liv och inte på den fortgående liv-till-liv-strömmen. Andra ungefärliga motsvarigheter till termen är ego eller psykosomatisk organism (s. 357)
Det saknas således knappast beteckningar för ascendenten, den allra lägsta utposten i själens fall nedåt! I skenet av nyplatonismen kan man därför förstå romarnas genius som en personifikation av ett mycket litet segment i den unika själens absoluta "nederkant", just där den ibland helt trasas sönder av kontakten med jordelivet. Det är här ondska kan läcka in i själens porer, i dess lägre regioner och bli till dålig karma som måste skördas vid senare återkomster till den här planeten. Den rationella själen är en beteckning för skeenden bortom sinnesretningarna i den fysiska kroppen, men även på den nivån kan dålig karma skapas. Därav buddismens uppmaning till "rätt tanke".
Damiani intog likt Plotinus en positiv syn på livet, men den här bloggaren tror sig ha levt i den judiska kulturen vid den här tiden och delar nu rent instinktivt den mer pessimistiska syn på den här världen som faktiskt rådde på många håll i Medelhavsvärlden århundradena före Plotinus. Mellanplatonismen har också en nattsvart syn på det materiella livet och påminner mycket om den judiska asketism som sökte frigöra den intellektuella anden från sinnenas degraderande inverkan.
Plotinus romerska världstillvändhet blir ibland lite underlig eftersom han är så uppenbart påverkad av hinduismen. I vissa stycken är materien bottenlöst ond men i en annan text lovprisar han det fysiska universum för dess godhet... Möjligen beror den här diskrepansen på att det är just är det eviga universum han uppskattar men den jordbundna tillvaron i närheten av den besmittande och fördunklande materien han likt hinduer och alla andra intelligenta tankeriktningar lamenterar.
Se också: Poeten Ovidius mörka passion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar