DN väljer för artikeln "www.dn.se/insidan/insidan-hem/fange-i-sin-egen-kropp" en rubrik som är fyndigare än rubriksättaren troligen själv vet.
Filosofen Platon älskade etymologi och tog en poäng på snarlikheten mellan grekiska soma och sema, kropp och grav! Den olyckliga kvinnan som bara klarar att vara vaken fyra timmar om dagen - och då i mental dimma - skulle kunna beskrivas som just "levande begravd" i sin egen kropp.
Filosofen Platon älskade etymologi och tog en poäng på snarlikheten mellan grekiska soma och sema, kropp och grav! Den olyckliga kvinnan som bara klarar att vara vaken fyra timmar om dagen - och då i mental dimma - skulle kunna beskrivas som just "levande begravd" i sin egen kropp.
Och hur detta stämmer med horoskopet!
Den vediska astrologin tycks ha enormt starka kopplingar till ayurveda, den traditionella indiska medicinen, och det vore förmätet av mig att ens låtsas veta något om det området. Jag kan bara peka på egenheter med den här himmelen ur den allmänna astrologiska symbolikens perspektiv.
Som t.ex. den horribla övervikten av det helt döda Jordelementet. Här är läge att reprisera bilden av Platons tredelade själ, där Jordelementet inte ingår:
Som synes flyter gränserna lite och runt vår tideräknings början diskuterades själens "impassibility" inom platonismen - förblev själen opåverkad av sina inkarnationer på jorden eller smittades själen av närvaron med Jordelementet, den döda graven (Platons grottliknelse!) som själen under sitt utslocknade tillstånd kallade livet? Filosoferna upplevde i högre grad än Platon några hundra år tidigare att det faktiskt förhöll sig så.
Kristendomen tog fart just under denna tid och dess alltigenom negativa syn på denna världen var således bara ett uttryck för känslan i tiden. Den judiske historikern Josefos berättade i sina skrifter till romarna hur ett av de tre stora partierna i hans hemland, esséerna, hade en själslära där själen efter fullbordad liv "fröjdade sig" när den äntligen lämnade den tunga och mörka fysiska kroppen.
Forskningen har ännu en bit kvar, men många forskare har sedan länge förstått att dessa esséer som aldrig nämns i de tidigaste kristna skrifterna saknas just därför att det är de själva som är texternas författare. För esséerna var Beliar (Djävulen) en högst levande realitet och han hade kontrollen över denna världen.
Han var, som evangeliernas Jesus sade, "denna världens herre". Han kom något senare i historien att förknippas med naturbocken, den flöjtspelande Pan, som drogar själarna och håller dem bundna till enbart en kroppslig medvetenhet.
Och här är dilemmat med horoskopet ovan: så många planeter i Jord tycks placera medvetandefokus lågt, till kroppens jämförelsevis nästan omedvetna medvetandetillstånd. Det vi kallar naturligt dagmedvetande har nästan dragits ner under tröskeln till medvetslöshet. Vi ser här kombinationen av en Jupiter som förstärker saturniska (insnålande, restriktiva) Stenbocken och i denna expanderande förminskning nuddar både Venus och Saturnus i Oxen och sedan dessutom psykets Måne i Jungfrun.
Jag har aldrig tidigare noterat en sådan förstärkning av astrologins negativa polaritet, "kortslutningen" som i antik världsbild tecknas av prima materia, en abstrakta urmaterian som är så negativ att den inte kan motta några av Platons idéer eller former från "högre höjd".
Notera att prima materia inte är detsamma som Jordelementet, men Jord är sinnevärldens uttryck för denna totala negation, mot vilken den totala affirmationen kämpar - Mörkrets ande och Ljusets ande i kamp som de första kristna - esséerna - beskrev saken.
Detta är inte religion utan i första hand en ålderdomlig modell för att hela universum är frukten av en extrem polarisering som drivit fram den kosmiska manifestationen. I själva verket en genial modell!
Nu har bloggen förvisso mött extremt "jordiga" horoskop tidigare vilka inte haft några kroniska trötthetssyndrom. Det är uppenbart en fråga om att flera indikationer är kombinerade och här skulle man kunna påminnas sig läran om planeters åldrande (avashta-teorin). Som synes föddes den sömnsjuka av en upphöjd Sol i Väduren, livsmotorn i dess starkaste tecken. Men planeten står i 29 graden, mrita eller döende. Borttynande i förhållande till denna världen förstås, för Solen i bemärkelsen människans själ berörs inte av avashta-graderingen.
Har man noterat Venus i början av Oxen och Solen precis i slutet av Väduren blir frågan oundviklig om trickstern och okynnesmakaren Algol oundviklig. Här en synnerligen problematisk konjunktion av en döende Sol och en Venus som starks harmonierar med det extremt negativa budskap om identifikation med det fysiska substrat som Jupiter jobbar stenhård på att krympa ner via restriktiva gränsdragaren Stenbocken!
Det verkar som vi här har en förödande kollision mellan Eldens kognitiva vakenhet och Jordelementets relativa sömngångartillstånd! Bland sinnena kopplar indisk astrologi Eld till synen (och rent världsligt till det vakna dagjaget överhuvudtaget). Jordelementet är luktsinnet - myllans dofter och stanker. Denna världens herre Djävulen stinker avföring, osar svavel...
Satans huvud i Oxen - identifikation med den doftande materiella världen... Ligger det en poäng i att nästa Jordtecken, merkuriska Jungfrun, är så hygienneurotisk som om hon ville borsta borsta borsta bort det faktum att hon är ett fysiskt väsen?
Är renlighetsneurosen i detta tecken, som bland annat uttrycker sig som främlingsfientlighet/"bakterier" i själva verket bara en form av psykopatologi - den merkuriska intelligensens sätt av vrida och vända sig i obehag i medveten upptäckta om att man fallit ner i en kroppslig grav?
Jungfrun är nu halvvägs till mellan Oxen och Stenbocken och från den senare utgår ett telos, ett mål som tecknas av den perfekta formens Saturnus. Jungfrun förstår ännu inte vad hon obsessar över utan lyssnar ännu på Jordelementets våglängd och hör då den perfektionistiska Stenbockens Saturnus med dess dröm om ett tusenårsrike av fysiskt friska och perfekta kroppar.
Den sömnsjuka lider av ännu en totalkollision mellan Eld och Jord (en konfrontation som tycks göra livet till en strid). Sinnelaget i Jungfrun disponeras av Merkurius och då denna Måne är överrepresenterad bland rasister och brottsdömda förtjänar det att understrykas:
Sinnelagets Måne känner sig inte välkommen i Jungfrun!
Enligt det antika vänskapsschemat mellan planeterna har inte Månen någon fiende alls, men Månen själv är inte fullt frisk i detta tecken utan anser Merkurius vara en fiende! (En berättigad upplevelse om också Merkurius är problematisk i horoskopet!)
Månens främlingsskap i Jungfrun har jag inte betonat trots att den i vissa många sammanhang tycks bete sig annorlunda och mindre ädelt än Solen i samma tecken.
Jag får återkomma till frågan om planetära fiender. Nyckeln till Jungfrusinnets tendens mot kriminalitet, rasism med mera, förklaras som inte bara en överreaktion på motsatta tecknet Fiskarna, utan genom en analys av vad Månen respektive Merkurius egentligen representerar, psykologiskt och konkret/materiellt.
Jag får återkomma till frågan om planetära fiender. Nyckeln till Jungfrusinnets tendens mot kriminalitet, rasism med mera, förklaras som inte bara en överreaktion på motsatta tecknet Fiskarna, utan genom en analys av vad Månen respektive Merkurius egentligen representerar, psykologiskt och konkret/materiellt.
I samband med denna kroniska sömnsjuka kan man nöja sig med att nattsidan (sömnen, drömmen) inte tycker om att stå på Merkurius domän, den jordbundna Merkurius vill säga. (Själen/Månen kanske vill sova och drömma sig bort från ett överdrivet torftigt liv?)
Innan insjuknandet var kvinnan en riktig frisksportare, paddlade, vandrade i urskogar etc. Totalt engagemang i den lägsta halvan av Naturen med vilket jag menar Jordelementet - den naivt uppfattade scenografin som dårar reser över helt världen för att uppleva i olika varianter. Här en björk, där en palm...
Innan insjuknandet var kvinnan en riktig frisksportare, paddlade, vandrade i urskogar etc. Totalt engagemang i den lägsta halvan av Naturen med vilket jag menar Jordelementet - den naivt uppfattade scenografin som dårar reser över helt världen för att uppleva i olika varianter. Här en björk, där en palm...
Men Månen i Jord, disponerad av silvervingade resenären Merkurius i Eld (fara runt som ett naivt barn - Väduren - bara för att "se") - det är en kombination som skär sig här. Disponenten Merkurius bebor ett "lättare" element än sinnet/Månen, men det är i Månen aptiten och begäret att fylla sig med mer ligger.
Uppenbarligen satte ödet punkt för kvinnans kringflackande "upplevelseorientering" och begränsningen kom från Moder Natur själv, från Jordelementet som vi här ser jobbar mot åtstramning genom den kuriösa mixen av expansiva Jupiter som tas i anspråk av sammandragande Saturnus.
Det finns många märkliga ting med horoskopet, att kronisk bronkit ledde till kronisk trötthet gör att den trötta och långsamma Saturnus måste begrundas lite extra. Och här hittar vi den under attack från ingen annan än olycksplaneten Mars. Bara när Mars angriper Saturnus kan den ömsesidig ond "loop" uppstå eftersom Saturnus nu träffar Mars med sitt långa onda öga. Ondskan har blivit självgående - kanske man kan kalla detta ett kroniskt tillstånd?
Jag är medveten om att bloggen noterat dessa ömsesidiga loopar mellan Mars och Saturnus i olyckliga sammanhang tidigare, Bl.a. vid ett dödsfall i ändtarmscancer. Men, återigen, det här är ingen medicinsk blogg och jag bara noterar att astrologins allmänna symbolik på inget sätt motsäger det här märkliga sömnsjukesyndromet.
Kanhända vedisk medicin vet hur man bryter den kroniska rundgången mellan inflammatoriska Mars och kroniska Saturnus? Uppenbarligen vet inte västmedicinen värst mycket eftersom kvinnan nu varit sjuk i flera år.
Sammanfattningsvis verkar den trötta och livlösa Saturnus, Venus och Algol i Oxen ge sitt symboliska bidrag men för de korta timmarna av dagmedvetande - och då "dimmigt" - måste vi se hur Solen i slutet av Väduren redan "slukats" av en ovanligt lurig form av det mörkläggande Jordelementet.
Sammanfattningsvis verkar den trötta och livlösa Saturnus, Venus och Algol i Oxen ge sitt symboliska bidrag men för de korta timmarna av dagmedvetande - och då "dimmigt" - måste vi se hur Solen i slutet av Väduren redan "slukats" av en ovanligt lurig form av det mörkläggande Jordelementet.
