Jag säkerställer först att det arkeologiska fyndet av en slavkaj i Brasilien som DN skriver om den 4 nov inte är en aktualitet. Det är det inte: BBC berättade redan den 10 juli i år att det arkeologiska fyndet - mottagningsplatsen för tallösa afrikanska slavar i Rio - upphöjts till världsarv.
Då uppstår frågan om Stockholmstidningen Dagens Nyheter sitter och lusläser landets bloggar i jakt på kittlande och lagom socialliberala berättelser att plagiera eller spinna på. Det har nämligen bara gått två dygn sedan den här bloggen ger DN en skopa för "identitetsförvirring" i sin synbara oförmåga att säga något kritiskt om USA som helhet men desto mer om den enskilda personen Trump. (En så tröttande följetång i DN att tidningen nu verkar göra avbön genom en fenomenal fosterlandskritisk text av författaren Richard Ford. Också denna text publicerad kort efter min DN-gliring.)
Den springande punkten är denna: i kritiken om DN:s identitetsförvirring påminde jag om begreppet kollektiv skuld och använde samma typ av exempel med arkeologiskt framgrävda rester på slaveriets grymhet - bara inte i Rio de Janeiro utan mitt i svenskarnas älsklingsstad New York!
Parallellismen är graverande och tidsintervallet bestickande "rätt". Här finns några vägar att gå.
1. Konspirationsteoretikerns. Dagens Nyheter är en så USA-trogen tidning och har så dålig koll på Sideriska siktets räckvidd (eller brist på sådan) att man tar det säkra för det osäkra och stjäl idén men omplanterar den i ett för DN-agendan mindre besvärande land i Sydamerika.
Teorin har avgjorda problem! Författaren är tidningens latinamerikanska korrespondent och bosatt utomlands sedan många år. Konspirationen kräver nu att DN:s agendasättare har tagit kontakt med honom och bett honom sno ihop en text om slaveri i vilket latinamerikanskt land som helst. Cyniskt och ideologiskt approprierar därmed DN den här bloggens historia som en form av genmäle. Massorna som läser DN fattar förstås inte varför de först nu får läsa om världsarvet i Rio, att det är en del av DN:s pro-amerikanska propaganda som flyktigt studsade via den här bloggen.
Sökt? Då har vi 2. Opportunistteorin. Fastän ännu mer osannolik kan man tänka sig att utrikeskorrespondenten har fått syn på min text om New Yorks skamliga förflutna som slavhamn och snabbt men utan politisk agenda associerade till sommarens utnämning av Rios hamn till världsarv. "Ah! En bra aktualitet för den hårdsållande svenska nyhetsförmedlingen!" DN:s identitetsförvirring ersätts här tidningens dåliga omvärldskoll. Slaveri är för jobbigt för Bonniers att tänka på (utlöser hela frågan om kapitalismens inherenta ondska), så den nyheten försvann i somras. Och DN vet heller inte vilka i världen som nämner tidningens namn och tog nu tacksamt emot en alltjämt angelägen texten utan att förstå dess vidare kontext.
Duger inte heller det återstår nästan bara 3. djuppsykologen Carl-Gustav Jungs teori om "icke orsaksbundna men djupt signifikativa (meningsfulla) sammanträffanden". I sitt åbäkande för att bli erkänd som en utövare av en "hård" vetenskaper sysslade Jung en del med sifferbollande men lyckades inte frälsa det sataniska västerlandet för psykologins status som tecknare av en objektiv verklighet. Om något ser man i efterhand hur Jung, bildad som få, faktiskt var en plagiatör.
Säg något i hans teori om Psyket som inte var hämtat direkt från den romerske filosofen Plotinus (200-talet) duster med den Alexandria och de olika gnostiska tankeriktningar som florerade i Egypten. Vartefter Jung blev rik och förhållandevis mäktig köpte han t.o.m. in gnostiska originalmanuskript där den fattiga löneslaven får nöja sig med immateriellt streamad förnöjelse eftersom medelklassen helt enkelt blivit för fattig att äga. (Detta är inte ett tecken på någon slags andlig evolution hos folkmassan utan ett tecken på att tiderna är onda och dåliga människor har oavbruten beredskap för att täta läckor i den kapitalistiska skutan - jfr. teori 1.)
Enligt Jungs synkronicitetslära är det odiskutabla sammanträffande att termerna DN, slaveri samt hamnområde dyker upp med bara två dagars mellanrum helt och håller en fråga för Observatören. Det är för den här bloggaren frågan om slaveriet väcker dolda känslor, energier eller kanske t.o.m. minnen från tidigare liv. Det är ett stående tema i platonismen och nyplatonismen att tingen i denna värld återspeglar högre verkligheter fast i den dunkla om inte rent av onda materien.
När själen är korrekt i sin orientering dumstirrar den inte på världen utan reagerar starkt via sin högre och rationella våning. Varje objekt och upplevelse blir intressant och själen kanske till och med upplever att "alla ting är bräddfulla av gudar" (den antika grekiska filosofen Thales). Långt senare skulle nyplatonisterna förfina Thales tanke: gudarna själva finns inte i tingen men väl deras inomvärldsliga förnuftsprinciper (logos/logoi). Själva tinget blir ur det här perspektivet en ikon, en sinnebild för något högre. Och förutsatt att man inte tillhör det sovande folket bör tingen inte bara vara något att samla på, som om de hade ett egenvärde, utan fungera som idel väckarklockor för den högre själen att minnas vem den är och varifrån den kommer.
Plotinus betraktade människans minne som en själens fakultet, västerlandets energiska hjärnforskare kittlar vävnaden och tror de hittat stället för ett eller annat slags minne. De är som barn som klåfingrigt pillar på en radioapparat och tycker sig förstå ett och annat men helt missar att utsändningen inte kommer från denna värld av tid och rum! Enligt den romerska tänkaren finns två nivåer i minnet, motsvarande det faktum att vår själ är tvådelad, den högre rationella själen och den lägre, praktiska - det är den senare som konsumerar data från kroppens sinnen. Ju mer kroppslig (astrologins Vatten i förening med Jord) desto svagare kontakt med själens högre nivå i vilken minnen av tidigare liv registrerats och är åtkomliga i dröm eller andra förändrade medvetandetillstånd. Den helt materialistiska människan drabbas också av kognitiv svaghet och blir språksvag - förstår inte grammatiken bakom orden, ser inte uppenbara sammanhang och så vidare.
En själ kan falla så lågt att den nästan inte går att skilja från en trädstubbe - den har blivit helt "somatiserad" - bara en kropp och troligen med intressen som klingar av bortom fitnessfrågor eller det egna välmåendet. Dessa själar är också tydliga genom att de helt saknar fantasi, en nyckelfunktion i nyplatonismens lära om själens kognitiva verktyg. Bloggaren hade underskattat den här filosofiska inriktningens komplexitet och möjligheten att anknyta den till det astrologiska systemet, men lyckligtvis är kopplingarna alltjämt tydliga. Månen representerar inte bara begär utan också fantasi och föreställningsförmåga, det är ingen slump att Månen i Vatten ofta uppvisar stor humor och en vimsighet - här processar själen sinnesdata och som de tumlar runt och kommer ut lite hur som helst.
Jag har kallat Månen i härskarläge i Kräftan för "själens naturliga patologi" men då menar jag förstås den lägre eller irrationella själen. Bloggens flitiga bruk av taggen "dissociation" som hänför sig till kopplingar mellan Vatten och Luft kan symbolisera den osäkra zon där valet står mellan sanningen eller lögnen, mellan den rationella själen eller den fladdrighet och otrohet som råder nere i den ständigt föränderliga sinnesvärlden. Den som "får ihop" sin dissociation mellan planetplaceringar i Vatten och Luft kan bli en ruskigt vass och rätt farlig individ eftersom den rationella själen vet hur man manipulerar människor som är fångar i sinnevärlden. Fredrik Reinfeldt hade förmågan (Månen i Luft "ägde" Solen i Vatten) och att han t.o.m. lyckades bli statsminister är ett varningstecken på att Sverige sjunkit lågt ner i ren idioti...
Hinduismen råder den mediterande sanningssökaren att inte fästa sig vid "varjehanda fenomen" som det inåtvända Psyket (själen) kommer att möta på sin väg uppåt mot sin förankring i det gudomliga, men man kan räkna med att den här resan kan frigöra minnen från själens tidigare liv. I bloggarens fall - pursvensk i detta liv - har jag i en dröm hört både namn och stamtillhörighet på en stolt medlem av Mandinga som lämnades kvar när den vite mannen bröt sig in och tog slavar. (Googling bekräftar stamnamnet Mandinga i Västafrika och när kolonialismen senare delade upp kontinenten hamnade samma folk i olika länder.) Drömmen betraktar jag som ett genuint minnesfragment från ett tidigare liv trots att afrikanens existens aldrig kan beläggas. Den stolthet som fyllde min drömmedvetenhet via den här personen var helt olikt något jag upplevt i detta liv. Drömmarens svenska gener är i jämförelsen svaga och kraftlösa!
Plotinus diskuterade minnet ingående i sina texter: Även om själen saknar minne så länge den befinner sig i sitt "rätta element" - i himmelen där den ser allt direkt som schatteringar av sig själva (alla själar är delar av samma helhet) och därför inte behöver någon minnesförmåga, så sjunker vissa själar nedåt i skapelse, attraherade, kan man säga, av Den Onde och det som tycks dem som ett löfte om materialisation. I det vakuum som nu uppstår mellan själens ideala existens krävs nu minnesförmåga! Men vid resan över glömskans flod Lethe som utmynnar i en återfödelse till Jorden, så sopas de flesta själar helt tomma - som ett oskrivet blad. Plotinus hävdar visserligen att själen inte måste falla så lågt som till den här världen, den har fri vilja när den riktar sin uppmärksamhet och likt en bläckfiskarm suger tag i målet för sin betraktelse och identifierar sig med det. Men även nere i denna värld varierar förmågan till hågkomst stort. Det finns dem som inte doppats i glömskans flod Lethe eller dem som ganska lätt kan bringas till återinrinran...
Plotinus såg inte logiska hinder mot att själen har många bläckfiskarmar och samtidigt kan sträcka ut sig mot flera mål. Den själ som manifesterat sig som Donald Trump finnas i flera individer på jorden just nu, men dessa olika manifestationer behöver inte ha fötts samtidigt (apropå astrologin). En själ som återföds i fler än en kropp gör det troligen för att samla erfarenheter på bred front. Kanske själen som djävlas med världen via Trump-kroppen samtidigt är ett under av läraktighet och forskningsintresse via någon mer begåvad individ på andra sidan jordklotet!
*****
Taggen "minne" har tidigare använts i samband med minnesmästerskap. Detta är enligt nyplatonismen den mest korkade felorientering en människa kan förfalla till. Dessa "mästare" använder den lägsta nivån i sina andligt-själsliga väsen och har degenererat till att bara bygga upp hjälpstrukturer för att kunna rabbla upp ting. Det skulle förmåga mig om de återföds till enkla träd i sitt nästa liv, minimal struktur och enbart uttryck för en Form och den Vegetativa Själen.
Den underhållande figuren Sheldon Cooper i serien om några nördiga teknokrater (Big Bang Theory) upprepade ofta att han hade fotografiskt minne (eidetiskt minne, jfr gr. eidos, Platons "Form" eller "Idé"). Givet att skådespelaren Kim Parsons är homosexuell och har en märkligt "mjuk" psykologi misstänkte jag att rollfiguren är skriven speciellt för honom så att han kunde använda mycket av sig själv. Skulle hans horoskop ge en inblick i det fotografiska minnets natur?
Lyckligtvis en dementi från denne skådespelare, som dock säger att "intelligens är sexigt": "It's a shame, but every time I get something scientific in the script, I read up to find out what I'm talking about - but then I'm on to the next script and it's forgotten." (IMDB) Rätt typiskt för en med både Sol och Måne i Vatten - obeständighetens element, själen i tiden upplever och strömmar vidare i enlighet med att den nu tvingas uppfatta formerna via fenomen som kommer och går i tiden istället för i deras eviga perfektion...
 |
| Jim Parsons Vatten/Jord-dominans påminner om Plotinus lägre minnesfakultet (mneme) - Vattensjälen orienterad mot materien (Jord). |
Verklighetens Rain Man, Kim Peek, hade verkligen fotografiskt minne, men å andra sidan saknade han nästan hela högra hjärnhalvan och det inbjuder till funderingar om själens minnesförmåga blir bättre desto mindre koppling till kroppen den har! (Peeks kontakt med sin kropp och motorstyrningen var en bedrövelse.) Tyvärr saknas födelseklockslag för Peek och att bara ha planetpositionerna för hans dygn hjälper inte i en specifik fråga. Wikipedia noterar att det eidetiska minnet tycks svårbevisat för minnesstarka människor som använder olika knep för att korkat rabbla upp fakta är inte att betrakta eidetiker. Och det säger sig nästan självt! En eidetiker skulle i princip vara en individ som har en perfekt rationell själ med sig ner i en jordkropp och hur sällsynta är inte gudar på jorden!
Däremot är Plotinus tanke om den tvådelade (mixade) själen och den flerdelade minnesfunktionen intressant utifrån den indiska astrologin. Minnet sorterar här under planeten Merkurius som lustigt nog essentiellt anses tillhöra Jordelementet men samtidigt härskar över ett Lufttecken.
Här tycks traditionerna spreta vilt för enligt egyptiern Rhetorius var Merkurius likställd med människans högsta själselement, hennes "daimon" (se föregående inlägg)! Hinduerna kanske skulle tala om en individuell para-atman eller Översjäl... Faktum är att deras namn för planeten Merkurius, Buddhi (intelligens) förvirrat eftersom samma ord också används för det gudomliga Intellektet (grekernas Nous) i dess lägre manifestation som kosmiskt Intellekt... Det är futilt att söka tvinga fram total symmetri mellan olika traditioner. Ord övertas och byter nyans eller hela innebörden...
En ungefärlig senantik bild gör människan till ett djur eller t.o.m. en otänkande och instinktsdriven grönsak i kraft av hennes lägre jordiska förankring (den vegetativa/instinktiva själen som helt fungerar via glömda minnen som numera blivit blint vanebeteende). Vi är människor i ett tunt mellanskikt av vårt väsen och vi är gudomliga själar via inflödet från den högre rationella själen, den som på individuell nivå representeras av Merkurius, intellektet.
Intellektet kan riktas bort från den lockande sinnevärlden och inåt, varpå den djupare minnesförmågan förr eller senare vaknar upp och med denna säkert också ett och annat minnesfragment från laddade scener i tidigare liv. Plotinus vacklade lite i frågan hur mycket minnen en själ sparar efter avslutat jordeliv, men lutar åt att det bara är ett urval av ett långt och kanske slentrianmässigt liv - kanhända är det bara de KARMA-alstrande vägskälen som sparas eftersom dessa krävs för att återintegrera själen på ett annat ställe och i ett annat liv i tidsflödet. Inte för att Platon mer än hinduerna såg något egenvärde i en anamnesis, ett återerinrande som stannade vid den egna själens nedslag i sinnevärlden...
Ett är i vilket fall säkert, Shakespeare hade något i tankarna när han förklarade att "det finns mer mellan himmel och jord" än Horatius hade inkluderat i sin (trånga) livsfilosofi. Horatius skulle här kunna representera västerlandets materialister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar