Psykotisk journalistik och ett möjligt fall av psykokinesi

Stannar till inför ännu en DN-krönikörs tankegång som tidningen blåser upp med gigantiska bokstäver (innehållet minskar ständigt i de svenska krismedierna så de måste öka storleken på bilder och texter). Hur jag än vrider och vänder tankegången blir det inget annat än innehållslöst ordbajseri. 

När jag studerar Matilda Gustavssons avtryck på nätet ser jag en fåhövdad talkör men i gengäld enhälligt lovprisande (hon har för övrigt ett kristet förflutet) kvinnans skriftspråklighet. För ett ögonblick betvivlar jag mina sinnens vittnesbörd. Men citatet här ovan är så galet att jag bestämmer mig för att skriva inlägget i vilket fall.

Om orimligheten i citatet är en negativ situation människan ställs mot, och människan trotsar situationen, hur kan då detta trots kallas vansinnigt? Det är ju tvärtom det sundast tänkbara!

Och att sedan - i direkt konflikt med den text som följer - definiera detta trots som "hybris i vuxen ålder" - får mig att ta fram det röda kortet. DN, lämna banan - ni har skribenter vars texter låter som en psykotiker sägs uppleva världen: platt och där det ena saknar meningsfull koppling med det andra. Världen som obegripligt ordbajseri. 

Nu har tidningen verkligen lockat mitt intresse och jag börjar läsa. Det är då jag upptäcker att Matilda uppenbarligen inte vet ett dyft om sitt ämne, för strax ger hon hybris (i späd eller vuxen ålder är irrelevant) en helt ny definition. Enligt de gamla grekerna, menar hon, är hybris människans önskan att överträffa gudarna. 

Med inte särskilt många högskolepoäng grekisk mytologi gör det ändå ont att läsa högerpressens ständiga desinformation i smått och stort. Är borgerligheten i allmän så okunnig som man började ana från de åtta helvetiska åren med en regering Reinfeldt som skarvade och ljög närhelst sakkunskapen saknades eller man av ideologiska skäl ansåg genomdrivandet av även sjuka idéer som viktigare än fakta?

Problemet är att gemene man slukar den dyna som rinner genom DN:s sidor utan att ta sig tid att verifiera vartenda påstående och så korrumperas det nationella vetandet ytterligare ett snäpp. För den som googlar (behövs ingen gammal dammig kurslitteratur på bokhyllan numera) kan vilken simplistisk uppslagssajt som helst informera Matilda om hur fel hon har. Hybris är en synonym till omotiverad stolthet, alltså en vanföreställning om att vara märkvärdigare än man är. Ordet har ingen som helst nödvändigt koppling till gudarna, utom för en religionshatande borgerlig skribent (det finns i princip ingen annan sort som skriver för DN). 

Svenska högermedier befinner sig som jag sagt tidigare i kronisk psykos alltsedan 11 september-dramat i USA och religionshatet infekterar till och med en smått självupptagen krönika som Matildas. Hör den infama och självgoda borgarens röst: "I skolan sa min svensklärare att jag var ovanligt bra på att skriva." Tänk att i vuxen ålder fortfarande vila på så gamla lagrar - då är det något som verkligen står still i den borgerliga världen!

THE SIN OF PRIDE (1983) - Irländska (katolicismen!)
popgruppen The Undertones sista album.

Bortsett från sagda invändningar så finns dock en god tankeutveckling i DN-krönikan. Allt är inte ur led även om det är hjärtskärande att se hur hon driver sin tes om den goda hybrisen baserad på sådana missförstånd som uppstår just av hybris, ur föreställningen att man är smartare än man egentligen är och inte behöver kolla upp sina fakta. 

DN har naturligtvis ingen faktakontroll längre, det är därför deras krönikörer får mig att ropa hjälp. T.o.m. den sympatiske skribenten Nathan Shachar, som vanligt slagit mig som en ytterst välinformerad man, kan i samband med ämnet terror inte undslippa sig en mycket ful gliring och en faktabit som låter som ren desinformation. Det är ingen långsökt tanke att det var judarnas pressade situation i Europa under så många århundraden som framfödde en speciell form av elak humor som personer som Woody Allen populariserat. En människa i underdog-position försvarar sig genom listiga tillmälen och när Shachar söker förklena de arabiska självmordsbombarna, är det inget annat än en röst i (upplevt) underläge vi hör i den förklenande beskrivningen av självmordsbombaren:

"IS befälhavare är skickliga i att skilja agnarna från vetet, alla användbara personer får sin uppgift, de högkvalificerade skickas inte till de farligaste frontavsnitten, medan besvärliga eller olämpliga personer snabbutbildas till självmordsbombare (vilket presenteras som en särskild ära)."

Detta sväljer den ovaksamme, men lite eftertanke säger genast att uppgiften inte kan stämma. Visserligen var Stockholmsbombaren för några år sedan en klant som inte fick fason på sin bomb, men överlag slås jag av att många terrordåd utmärks av målmedvetenhet och god planering. Det är inte några stirriga ADHD-typer som sätts att göra dessa uppdrag. Möjligen en och annan enklare insats ("Här, ta på dig den här granatvästen och gå in på kaféet bort borta och tryck på den här knappen."). Men jag förmodar att Shachar skulle vidhålla att de som utför dåden inte är de som planerat dem (vilket är osant). 

Vi förklenar dem vi känner oss pressade av och det gäller även den här bloggen. Det är den världsbild DN förgiftar stockholmsregionen med som blockerar hans livskvalitet och arbetsmöjligheter och svaret blir att via bloggen häckla svenskarna för deras exempellösa expertis i frågan om att tillsätta rena bluffmakare i viktiga positioner! Skribenter, dödskirurger på KI, allsköns storföretag i dunkla affärer med skumraskregimer (inte minst Saudiarabien) och nu senast en korrumperad, (s)-märkt försvarsminister och fulspel med miljoner till en militära stiftelse som tillhandahöll honom en lägenhet i attraktivt innerstadsläge.

Hela Sverige är drabbat av denna omotiverade självgodhet som vad än DN-Matilda fått för sig inte riktar sig mot gudarna utan uppstår just pga. den mänskliga självupptagenhet hon själv så väl exemplifierar flera gånger om i samma text. Det är först när människan blivit så här uppsvullen som gudarna kommer in i bilden, alltid för att straffa och visa på människan hennes korrekta plats i den sublunära (dödliga) sfären. 

Se: Ond demon 2011 - journalistkåren! Inlägget är gammalt men den onda demonen verkar på landets elementära bildningsnivå mellan 2002-2020 och det är uppenbart att medierna kommer att vara i princip oläsbara inom några år, efter fullbordandet av kursomläggningen till blippande reklamstörningar, interaktiv grafik och simplistiska frågetävlingar - medierna vill absolut kalla dem "quiz" numera i sina försök att byta ut svensk språket mot amerikansk engelska.

Bloggens diskussioner om månnoderna Rahu och Ketu som start- och stoppunkter för sinnelagets inflation (hybris) är tveklöst rätt plats att utforska denna sinnelagets sjukdom. Tanken slår mig att Matildas lögn om vari hybris består kanske beror på att hon själv lider av en någon slags astrologisk störning som inbegriper månnoderna och för att friskförklara sig helt enkelt omdefinierar hybris som något positivt.

(Ett lite äldre exempel på skribentens "skamlöshet", dvs. hybris ger hon redan i inledningen till denna text, som dock strax hittar nivå och blir en habil sammanfattning av landets sekulära - titta, hon använder ordet "flathet" - som i psykotikerns värld av icke-sammanhang! Här gav lite extra googling god utdelning och Matilda är med i loopen igen! Tyvärr måste jag slutföra den här textens yttre skal, och frågan var alltså huruvida månnoderna är tydliga vid hennes födelse.) 

Att hitta födelsedagen för denna skribent som förutom hon själv höjs till skyarna av åtminstone två f.d. kollegor, visar sig svårt! Kollegorna säger att hon var nybakad journalist 2010 vilket möjligen kan innebära någon i 25-årsåldern. Åtminstone låter det ganska omoget om en gammal blogg från 2006 och några år framåt, som ligger kvar på nätet. I Malmö bor enligt birthday.se inte längre någon i passande ålder, men i borgerliga stockholmsförorten Bromma hittas en kvinna på 29, vilket är så nära jag kan komma. 

Givet den akuta osäkerheten om födelsedatas riktighet får det räcka med att peka på just en koppling mellan psyket och månnodsaxeln - under förutsättning att hon föddes före kvart i ett på eftermiddagen, då Månen tippar över från Jungfrun och in i Vågen.

Det är nu inte i den möjliga konjunktionen mellan psyket och den huvudlösa Draksvansen man finner hybris utan i den lockande motkraften från löftesrika och uppsvällande Jupiter tillsammans med äregiriga Drakhuvudet. Men den här komplexa axeln beskriver faktiskt närmast perfekt Matildas egen positiva förståelse av begreppet hybris.

Jag ögnade igenom 5-6 texter om eller av henne i samband med jakten på en födelsedag och slogs av att hon refererar till sin barndom/ungdom i varenda en (intervjun med Russell Brand läste jag när den kom och där är det möjligt att hon förmådde hålla sig själv utanför bilden). Jag tror inte Månen i Jungfrun (med eller utan den huvudlösa och aborterade demonen) kan förklara denna självcentrering och detta klamrande efter de egna erfarenheterna. Men givet en Mån-Jungfru hamnar Venus i Skytten i fjärde huset för den emotionella grundtrygghet som sätts (eller förnekas individen) under de tidiga åren. 

Här kyls visserligen Skytten-i-fjärde till följd av ägaren Jupiter i kalla Vatten, men det är just det inflammerade förhållandet mellan Vatten och Eld som intensifierar (på gott och ont) bindningen till de egna rötterna. 

En artikel, om att som ung kristen flicka bli av med oskulden, summerar hon bara med "smärta" och även detta stämmer med Mars-i-Väduren i sexualitetens, korruptionens och dödens åttonde hus. Det finns således vissa tematiska överlappningar mellan kartan och de texter av Matilda Gustavsson som hittas på nätet.

Varför just månnoderna skulle ha med omotiverad stolthet att göra, beror som sagt på att sinnelaget (Månen) representerar den sublunära sfären. Den är inte tilldelad någon roll i det supralunära, det genuint eviga och himmelska. Mer korrekt är därför att säga att hybris är en kombination av Månen och nodaxeln, precis som den osäkra kartan antyder.

Eftersom gudarna straffar och tar ner på jorden den som svävar ogrundat, skulle man kunna tänka sig att gruppen med Nobelpristagare kunde vara till hjälp här. Priset vinns av den som håller fötterna på marken och tänker skarpt och exakt. Det vore förnämligt för astrologins sak att hitta ett underskott av Nobelpristagare med Månen kopplad till månnoderna! Det skulle indikera att det finns ett generellt problem med övermod och tendenser att missa målet (såsom Matilda gör i citatet som inleder detta inlägg) vilket i sin tur innebär illa konstruerade hypoteser eller falsifierade sådana. 

Nobelpristagarna var till nytta när den hinduiska avashta-läran falsifierades. Solens mognadsstadier (från "barn" till "döende" inom ett zodiaktecken hade ingen som helst bäring på intelligensplanetens förmåga att ro hem ett Nobelpris. Till den hinduiska astrologins försvar ska sägas att metoden är obetydlig och att tolkning "finjusteras" med hjälp av planetens ålder. Men min motfråga är då, hur doktrinen alls kunnat bli formulerad om man inte empiriskt kan påvisa att positionen inom zodiaktecknet gör en skillnad...

Ett problem med Nobelpristagarna är att merparten av horoskopen saknar födelsetid och detta påverkar i sin tur månpositionen för ett mindre antal. Men med det förbehållet om viss osäkerhet kan vi i alla fall se om min inverterade hybris-hypotes alls hittar något stöd i denna datasamling. 

Obs. Jag använder enbart 546 pristagare i kemi, matematik och fysik t.o.m. 2012 (då jag senaste summerade dem). Författare utelämnas då de mycket väl skulle kunna ha nytta av månnodernas tendens att förvränga perspektiven! (Absurdister!) Vad vi är ute efter här är inte det sjuka (om än underhållande) psyket, utan det sakliga.

Sökningen gäller således Månar i samma tecken som Drakhuvudet eller i tecknet opposit det. De två positionerna (av tolv möjliga) innebär att ett av sex Nobelpristagarhoroskop - 91 stycken - borde ha konfigurationen om enbart slumpen styr. Resultatet blev 111 Nobelpris, 22% fler än förväntat. Min tes är därmed falsifierad. Hybris - omotiverad självuppfattning - är tydligen en tillgång för stora prestationer! 

Någonstans är i så fall Matilda på rätt spår som drömmer och önskar sig till en kvalitet som fanns i barndomen men tycks få förlorad med åren. Barnet är grandiost och gränslöst i sin värld - minns själv hur jag som fem- eller sexåring ställdes av hos mormors mor på landet en sommar eftersom föräldrarna ville semestra för sig själva. Bland annat sysselsatte sig det barn som var jag med att domptera bondkatterna så att de gick på linje hur pojken än vände sina steg. Jag minns barnet vända sitt huvudet och begeistrat se att sin lilla armé om säkert fyra-fem katter lydigt följa på rad. Jag kan till denna dag inte reda ut om detta är ett fabricerat minne - hur i hela friden gick det till att få katterna så lydiga? Kanske barnet fortfarande har tillgång till en guds verklighet där tanke och intention framverkar små mirakler? 

Är det så här själarna regisserar daglivet, fast vi dör som sekulära materialister och inte längre märker hur det är vi som skapar verkligheten på ett mer radikalt sätt än någon kan tro - minns George Berkleys radikala idealism: finns stolen i rummet kvar när den sista människan lämnat det?

Igår utvärderade jag och en kompis ljudet från en grammofon med hjälp av en testskiva med ytterst noggrant inspelat piano (ett instrument som ofelbart låter ynkligt om musikanläggningen inte håller hög kvalitet). Vi småpratade mellan musiken spelade men hörde plötsligt båda hur musiken tappade fart och svajade till. Det var som om tiden långsammade ner så att en sekund upplevdes som tre. 

Skivspelarens tallrik väger 12 kilo och har därför ett extremt momentum - det som hände ska inte kunna hända. Skulle strömmen gå skulle tallriken fortfarande rotera en kort stund innan varvtalet började sjunka. Men ett tillfälligt strömavbrott skulle ha fått förstärkaren att direkt knäppa av och gå tillbaka till noll volym (inbyggd säkerhetsrutin). Man kan alltså utesluta ett kort strömavbrott. Kompisen som är förhärdad ateist såg lite oroad ut eftersom ett ämne i luften som just varit i luften var andar och spöken (som han inte tror på). För säkerhets skull spelade vi hans testskiva en gång till och utan något problem.

När jag sökte rekapitulera den sekund när musiken tappade tonhöjd insåg jag att det var jag som pratade just då och att jag just då riktat pannan mot skivspelaren och känt något dunkelt i tanken som en liten dimma bakom pannbenet! Var det jag som i min tankeutveckling råkade bromsa in skivan rent fysiskt? Det är i så fall första gången i livet jag varit med om psykokinesi - att påverka objekt på avstånd... Intressant nog utvecklas det alltid extremt hög energi när jag möter den här bekanten. 

Det är han som fick mig så ilskna för många år sedan att ett möjligt tidigare liv-minne som bayersk makthavare på 1400-talet utlöstes i respons till samtalsämnet... Han har 22° Vågascendent nära bloggarens Merkurius i 27 graden, och en energisk Mars i Vädurens 3 grad i direkt opposition till bloggarens Sol/Mars i 6-8 Vågen. 

Jag brukade i yngre dagar få sprängande huvudvärk av att diskutera mer än några minuter med denna energiska Mars-attack-mot-egna-personligheten, men har med åren lärt mig att lyssna på hans yviga framställningar med mindre ansträngning. Jag är även vid andra tillfällen upplevt att endast i affekt kommer det "information" till mig, vilket är en rätt dålig startpunkt för en karriär som medium...

Att efter dessa cirkuskonster med katter och en möjlig påverkan av en roterande 12 kilo tung metallklump invända att 22% övertalighet av ett "hybris-psyke" hos Nobelpristagarna kanske ändå inte är en signifikant överrepresentation, det känns bara futtigt!


OBS. Bloggaren har inte sin Måne knuten till någon månnod, däremot kontrollören och den ultimata makthavaren i världen - Saturnus. Saturnus står i 270 graders vinkel till den äregiriga (hybris) månnoden Rahu. Det är Saturnus som får saker att gå långsammare och som har den "tråkiga" rollen att hindra den expansiva Jupiter att accelerera tills bubblan spricker. Tillsammans ger de kosmos dess form och substans.