Ibland slår tankarna knut på sig själva och det blir bara dumt, det som kommer ut.
Som i DN där jag får syn på en av samtidens offer för kvantifieringsdjävulen, han som pressar ner löner och piskar skiten ur människor så att det helt enkelt inte är roligt att kalla sig västerlänning längre.
En kulturskribent noterar några artister på Spotify som inte släppt någon ny musik på ett år eller mer men ändå ligger högt på spellistorna. "Den typen av popularitet var inte möjlig att mäta på den tiden försäljning snarare än strömning" var musikbranschens inkomstkälla. Naturligtvis inte Einstein! När skivan väl var i slutkonsumentens händer slutade branschens koll. (Rätt skönt egentligen, vem vill leva med Storbror flåsande sig i nacken?)
Så långt har skribenten bara skämt ut sig en smula och man kan tänka sig att han krattar för en smart slutsats av något slag. Men så kommer detta: Rent teoretiskt, säger kulturskribenten, kan det handla om samma användare som sitter och nöter samma låtar om och om igen.
Kort sagt, förr VISSTE man att pengarna rann in, vissa skivor sålde intensivt under en kort tid och andra sålde stadigt och länge. Nu vet man också att pengarna rinner in kortsiktigt och på längre sikt. Trots kvantifieringsdjävulen vet man idag mindre än man gjorde när musiken såldes över fysiska medier! *
Det är denna dumhet som sifferdyrkan genererar som bloggen sammanfattat som IT-fascim. Den kommer att ta kål på västerlänningarnas intellekt, och när t.o.m. journalistskrået visar så här tydliga symptom på "death by mindless computer use" då vet man att vi inte har långt kvar. För dessa är hämtade från folkdjupet där man alltid först hittar såväl godhet som röta.
* Industrin i den digitala distributionseran sysselsätter färre människor än tidigare och nyttjar högintelligenta plattformar, men likväl har inte kunskapen om produkten ökat. Man vet alltså idag mindre givet branschens extrema strukturomvandling och förfining.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar