Medieschizofreni, jazz som tryckventil & kungavärdighet

[Ett inlägg som kom att vindla rejält mellan ett antal astrologiska signaturer och teman.]

Läser med stigande förundran en kort betraktelse i DN över en bävers framfart. Texten börjar med en så slängig prosa att jag undrar hur unga dagens journalister idag egentligen är, bara för att plötsligt slå över till kitschigt styltigt journalfilmssvenska av modell 1940-talet. Möjligen kan t.o.m. en tredje skrivstil skönjas i den korta artikel.

Förvirringen minskar inte när jag slår upp födelsedagen för alstrets upphovsman och hittar en person som uppnått hedervärda 62 år i livet! Det är troligen journalfilmssvenskan som är det naturliga idiomet och den slängiga och ovårdade inledningen är bara ett ungdomens manér som inympats på det äldre manéret. 

Frågan är om horoskopet kan kasta ljus över denna märkliga brist på assimilation och sammansmältning av olika generationers uttryckssätt.

För att ta det från allra översta sfären, Saturnus sjunde krets. Detta är formalismens planet och som synes står den i det fria kreativa uttryckets tecken Lejonet, en "generationsplacering" som teoretiskt skapar några år med en förhöjd förkärlek till schablonmässigt tänkande och uttryck. 

Här bestrålar Saturnus dessutom den konstnärliga Venus som i Vattumannen dessutom disponeras av den Saturnus som söker hämma och formalisera adaptionen. När man inser att Venus står för adaptionsförmågan har egentligen mysteriet till stort del lösts. Vi har att göra med en tendens under denna Saturnus/Venus att plocka upp stilar och försöka smälta samman dem med varandra, men utan större framgång. Saturnus spjärnar ju dessutom emot och söker begränsa Venus verksamhet! 

Låt mig återkomma till en genomgång av Nobelpristagarna i litteratur om en stund. Ligger det något i den här observationen borde den här astrologiska signaturen saknas hos den gruppen. "Stjärnorna blockerar" helt enkelt individen från att uppnå ett tillräckligt bra stilistiskt flöde för att nå Nobelprislitteraturens höjder.

På lägre nivå i det antika kosmos ser vi ytterligare en möjlig astrologisk förklaring till stilblandningen: Månen i Oxen med den onda stjärnan Algol. Men bara om födelsen inträffade väldigt tidigt på dygnet så att Månen ännu är i den onda stjärnans tydliga grepp (konjunktion). Algol skulle då kunna spela sinnet spratt. Satan är som bekant helt tom på eget innehåll och återspeglar bara - på ett förvänt sätt - vad som redan finns i sinnet. I värsta fall på ett kaleidoskopaktigt vis: skärvor av ditt och datt fogas samman utan någon övergripande plan. (Satan som den Stora Negationen utmärks just för att den saknar egen mening och mål.)

Tankarna går här till stilblandaren Anders Borg med hårfläta och kostym och ett psyke som av allt att döma bara fantiserar sig i rollen som finansminister. Han kan mycket väl ha en konjunktion mellan Månen och Algol. (Svenskarna har släppt in clowner i regeringsställning och att Sverige på punkt efter punkt gnisslar illa värre under högerpolitiken - som är ett enda famlande i mörkret, drivet av imbecilla privatiseringsdemoner - det är uppenbart för väldigt många.)

Men t.o.m. en tredje möjlig förklaring ser jag i författarskapets Merkurius som genom den ömsesidiga receptionen med krigaren Mars (en mycket stark aspekt!) bildar ett av bloggens specialteman: "egenmäktigheten" eller en förråad natur som kämpar för att få till det.

Eld och Jord är närmast helt oförenliga element och det visionen (Eld) "ser", det säger den konkreta verkligheten (Jord) nej till. Hårt arbete i det jordiska krävs för att realisera och forma det jordiska i linje med visionen. Här syns de vassa kanterna i texten och arbetet är så att säga publicerat innan det var färdigputsat.

När jag ser stilblandarens horoskop kommer plötsligt ett bokomslag för mitt inre sinne (Månen): "Människor i kamp" av någon frikyrklig predikant. Jag hittade boken i min framlidna farmors modesta bokhylla och förevigade den på bild för att den så tydligt påminde om det gamla Fattigsverige som kämpade med både materiell och andlig fattigdom.

Är det bara en simpel färgassociation som förklarar denna ingivelse? Jordbrunt och eldens orange färg?

Jag tar fram Frank Mangs horoskop för att se om det återigen bara är sina egna inre demoner som driver en människa att uttrycka sig (och t.o.m. välja tema i livet).

Det här horoskopet har jag inte öppnat sedan jag gick över till den sideriska zodiaken för flera år sedan, men vilken närmast perfekt association till stilblandaren. 

Återigen hittar vi energiutlevelsens Mars i jordnära Jungfrun. Från den här positionen kastar Mars alltid en krigisk aspekt mot Väduren. Barnet i Väduren får inte glädjen att vara barn om det finns en Jungfru-Mars i närheten - direkt inpräntar föräldern i ungen (Väduren) att "livet är en kamp" och att man måste slåss mot andra för att gynna sig själv. 

Vi känner igen tankemönstret från Fredrik Reinfeldts motbjudande socialdarwinistiska livssyn om nyttan av allas krig mot alla (Reinfeldt har Mars i Jungfrun stigande i öster, vilket så att säga ger oss Jungfrun och första huset som Väduren i ett och samma andetag).

Men Frank Mangs trampade inte på de svaga och belönade de som redan hade det gott ställt. Han missionerade i Sverige för en andlig livssyn som kunde relativisera denna kamp mellan levande Eld och död Jord så att den halvt analfabetiske fattigsvensken inte skulle bli krökas under sin egen förgrämdhet.

Men man ser tydliga tecken på  "kamp" även i Frank Mangs horoskop. Den tunga Saturnus - det fria och optimistiska livets värsta fiende - kastar t.ex. sin långa 270-gradersvinkel mot Solen i Lejonet. Och visst, här har vi ytterligare en schablonmänniska av Guds nåde! Här tar dock formalistiska Saturnus formen av religiös doktrin med alla dess käpphästar och måsten.

Att Frank Mangs skriver om "människor i kamp" och inte som Hitler "min kamp" beror på att predikanten inte har jagets planet Solen i Väduren som Hitler (och stilblandaren) utan folkmassans planet Månen. Själv har Frank Mangs tagit ett distinkt steg fram i zodiaken jämfört med sina jämlikar (Månen) och axlar som Sol i Lejonet ledarens position. 

Lejonet passar utmärkt, och dessutom ett Regulus-Lejon! (En kung bland kungar.) Han var på sin tid en av Sveriges mäktigaste "lobbyister" i ett äldre Sverige där den ohyggligt talrika underklassen delade upp sig på vänsterorienterade fabriksarbetare eller religiösa drängar och pigor som identifierade sig med sin husbonde (arbetsgivare) för överlevnaden.

Med husbonden kom en i allmänhet väldigt uttunnad och pliktskyldig skolgång och religiositet. I Sverige rådde mörk medeltid längre än i många europeiska länder och skulle en yngling "av folket" ha någon chans i livet, var det om han eller hon uppvisade en naturlig fallenhet och husbonde bekostade mer än den rudimentära skolgången. Svenskarna är av tradition ett extremt okunnigt folk, vilket återspeglas i deras tokgalna beslut om vilka som ska leda landet.

Mangs var nu frikyrklig och i den meningen något av en fiende till statskyrkan. Kristendomen hade kluvits i fraktioner och alla slogs mot varandra om att "vinna själarna". 

Utifrån sinnelagsascendenten (Månen i Väduren) är hans sjätte hus för "Fienden" otroligt viktigt, för det huserar just folkets disponent Mars. Och Mars attackerar Månen. Kanske eggar Mars folket att bli mer definierade? Jungfrun bistår ju med en viss typ av kultur. Väduren i första gör krigaren Mars till en "verksam välgörare" så därför måste man läsa Mars attack mot sitt eget tecken - och folkets Måne - som välvilliga försök att få de döda trälarna att aktivera sig! 

Likväl betraktas denna Mars som "fientlig aktivitet" om man följer sjätte husets innebörd. Frank Mangs var därför någons Fiende, och mitt förslag är förstås att han var statskyrkans fiende eftersom han var ett härskande Lejon som härskade genom att söndra (Jungfrun söndrar allt!) och lockade till sig medlemmar till vilken frikyrka han nu representerade. (Jag skriver allt detta utifrån de astrologiska principerna och med bara florstunn kunskap om de historiska fakta om Mangs.)

Med tanke på att det här var Sveriges kanske siste andliga ledare av magnitud, är det fascinerande att se hur mycket gott som finns i horoskopet. Väduren i öster gör såväl Mars som Solen och religionens Jupiter till verksamma välgörare! Och Solen och Jupiter står båda i "den goda lyckans" femte hus (tillsammans med kungamakaren Regulus). Det är nästan övertydliga budskap. 

Den i detta horoskop såväl essentiellt och verksamt onda Saturnus söker attackera Solens genuina budskap om andlig frihet, men i skenet av det femte dharma-huset (för själens plikt mot sig själv i detta liv) måste Saturnus betraktas som "världslighet" och den död som följer på synden (Skorpionen). Vi har alltså ett klassiskt Eld/Vatten-krig här, där de lägre instinkternas Vatten hotar den andliga identiteten men där Sol-Jupiter i Lejonet uppenbart är den starkaste.

Jämför med den begåvade men ändå skändliga Woody Allen som lurade till sig sin partners adoptivbarn och sedan levt med detta nidingsdåd utan att uttrycka några tecken på ånger eller sjukdomsinsikt. 

Till skillnad från Frank Mangs är Allen, naturligtvis, ateist och som sådan förnekar han existensen av en objektiv morallag i universum (det är denna morallag som zodiaken avslöjar mer och mer av, dess mer vän man blir med "gudarna"). 

Förnekelsen av sin skuld sorterar mycket passande under Woody Allens dissociationssyndrom - Saturnus i Luft konstruerar ett behändigt luftslott - en idealiserade tankemodell - med vars hjälp han kan utöva repression (Saturnus) gentemot sin perverst lågt stämda libido (Mars i Jord "driver" instinktiva Vattentecknet Skorpionen). Den här köttsliga och låga nivån som Stenbock och Skorpion bildar tillsammans leder inte sällan till en mörk och depressiv grundton i psykologin och inte sällan till en total brist på humor. 

Allens depressiva och ångestridna natur är emellertid mer komplex än så, och involverar den rationaliserande tendens (Luftattacken mot Vatten) som placeras ovanpå den kolsvarta grunden (Stenbock/Skorpion). Jag menar att han helt och hållet saknar humor som människa, men har Lejonets förmåga att dramatisera alla dessa missljud i horoskopet så att VI upplever honom som rolig.

I själva verket har han nog levt ett liv i helvetet på jorden, men hans extraknäck som jazzmusiker (blåsinstrument sorterar under blå Luft) har kanske varit det som givit honom en tryckventil: Vattnets stämningar "blåses" ut genom klarinetten. Jämför med ikoniske jazztrumpetaren Miles Davis som likt Allen också har Månen med formalismens Saturnus i Luft.

Allens Måne med Saturnus i Luft visar återigen en extremt manierad och schablonmässig människa och hans favoritmusik, tradjazz, är just sådan. Aha!, säger någon nu - Miles Davis gick ju genom många musikaliska faser och var i perioder absolut inte låst eller manierad i sitt uttryck. Nå, kan man svara på det, titta då på kvalitetsskillnaden i de båda jazztutarnas sinnelag! En framlever i Tamas fixerade Mörker, den andra i det något lättare kvaliteten Rajas, böljande och passionerade tillstånd.

Som exempel på Allens extrema rigiditet i Mörkrets kvalitet kan man också peka på det ringa antal ämnen han alternerar mellan i film efter film, eller hans svartvita skyltar i början/slutet av en långfilm som har sett likadana ut under hela hans karriär. Här ser vi fixeringens och formalismens Saturnus som kontrollerar BÅDE Sol och Måne! (Jag medger dock att även Miles Davis horoskop är väldigt formalistiskt! Det krävs paradoxalt nog en oerhörd disciplin för att ägna sig åt friformsmusik.)

Allens hela livsverk har varit en hyllning till den sjuka och neurotiska människan - sådan som hon blir när ateismen stänger dörrarna mot de högre verkligheter som Frank Mangs betydligt mer väl fungerade horoskop börjar sin berättelse!

Med detta har inlägget drivit långt bort från grundassociationen "stilblandning" som en kamp mellan pusselbitar som vägrar att bli till en legering och bokomslagets "människor i kamp" som visade sig ha en nästan identisk symbolik. Men här var avsikten god: Frank Mangs VILLE att individerna skulle utsöndra sig från det materiella och söka legeringen med sin högre själshalva.