Shakespeare om gestalten Satan

Litteraturvetaren Priscilla Costello (se fakta) har uppenbarligen läst sin Shakespeare fram- och baklänges under 30 år innan hon företog sig att lyfta fram pjäsförfattarens grundliga astrologiska kunskaper i sin "Shakespeare and the Stars" (2016). 

För den sideriska astrologins vänner blir det lite pinsamt när hon kryddar med dagens kändisar för att illustrera de astrologiska motiven och vi vet att det är Idéerna som får västastrologen att "se" vad de ser snarare än den empiriska verkligheten. Ju äldre horoskop, desto större samstämmighet mellan den sideriska och den tropiska zodiaken. När hon därför i ett stycke om Skorpionen och kopplingar till Satan drar fram John Milton (1600-talet) och hans "Paradise Lost", håller den sideriska zodiaken med: han hade Skorpionascendent, och därtill en lättare "satanisk axel" (Månen i Oxen i 7e). Som mix av litteraturanalys utifrån Jungs djuppsykologi och introduktion till några planeter och zodiaktecken är boken oantastlig och den digra notapparaten angenäm för extra information.

I det mörka för att inte säga kolsvarta dramat Macbeth om mord och korrupt maktsträvan som en före detta flickvän till bloggaren studerade för en evighet sedan utan att jag var det minsta intresserad av vad hon höll på med framför datorn (våra "tidslinjer" var illa synkade i detta liv) - konstaterar Costello att pjäsens tre häxor, som illvilligt driver den mottagliga Macbeth allt längre in i mörkret, var resultatet av kristendomens negativa syn på de religioner som föregick den i kombination med en patenterad "antifeminism". 

Costello nämner att grekernas tre ödesgudinnor (dåtid, nutid och framtid) också fanns hos skandinaverna som de tre nornorna. Det är frestande att likställa dem med hinduismens tre kvaliteter, där Mörkret verkligen har något av det förflutna och det förflutnas makt att binda människans sinne, där Passionen påminner starkt om dårskapen i att bara leva här och nu, medan den enda acceptabla kvaliteten är Ljuset, som kommer från gudarnas värld och så att säga upplåter framtiden för dem som söker en hållbar väg. Det skulle t.ex. kunna förklara varför finansminister Anders Borg, med "storkorset" i Mörkrets kvalitet ständigt saggade efter, onödigt försiktig och konservativ. 

Han var fånge i det förflutna och lät detta begränsa tänkandet i nuet för att inte tala om modet att blicka in i framtiden och låta visionerna styra Sverige i rätt riktning. Hans kollega Reinfeldt var i princip lika feg, "visioner är farligt" sade denna människa till sina egna på en partistämma, utifrån båda sina Ljus placerad i den här-och-nu-orienterade Passionens kvalitet. Samma med Stefan Löfven, både Sol och Måne i Passionen där också och en besynnerlig känsla att människan är ett historielöst offer som bara försöker rädda sitt (och regeringens) ansikte i vart enskilt nu som uppstår (IT-skandalen kan dock bli för mycket att hantera på detta sätt).

Litteraturvetaren Costello medger dock att de tre häxorna i Macbeth är tydligt illasinnade. De dyker först upp i eländigt väder och runt sig har de en atmosfär av "dimmig (fuktig) och oren luft". Här visar pjäsförfattaren sin förtrogenhet med den antika världsbild som Sideriska siktet så ofta repeterad med hjälp av de fyra elementen och då särskilt gränslandet där Luftelementet (andevärlden) övergår i den lägre naturen (Vattenelementet) och som blir ett tillhåll för just sådana låga andefigurer som Shakespeare frammanar genom att beskriva den dimmiga "aura" som följer häxorna som deras miljö. Den mest aggressiva av Vattnets och Luftens kombinationer (eller snarare "icke-kombinationer") är förstås den mellan Skorpionen och Vattumannen - de socialt utstöttas kombination - eller kanhända "de odödas" eller "spökenas" låga, låga värld. (Symbolen kan också bli "sociala utstötare" - mobbare.)

Jag visste sedan tidigare att Macbeth var ett mörkt drama, men med Costellos ledning inser man att pjäsförfattaren verkligen frossar i Skorpionens och den alltigenom negativa blodsplaneten Mars symboler här (en skorpion nämns till och med i en replik). Det är mörka känslor, instinkter, repression, självanklagelse och hårdhet mot andra som dominerar. Och naturligtvis Skorpionen som det fördolda, ockulta.

Costello förklarar att häxorna bebor en värld där "sjyst är fulspel och fulspel är sjyst" (Macbeth I, i, 1-2). Inför de här raderna stannade jag till eftersom det är just så Sideriska brukar beskriva Djävulens (och materialismens) bedrägeri: där gäller mörker för att vara ljus och vice versa. Svensk sekulär livsstil är en lögn som hålls fram som om det vore sanningen.

Och har man sett! Vår guide till "Shakespeare" strax når samma resonemang. Jag citerar Costello:

Häxorna influerar Macbeth att aktivt invitera de mörka krafterna. Det första av hans hemska dåd, mordet på en landsman, gäst och konung därtill (Duncan) blir katalysatorn för en orgie på brottets bana, och startar hans färd nedför ett sluttande plan mot ett inre helvete. Shakespeare signalerar detta inom minuter när Macbeths portvakt omedvetet och ironiskt beskriver sig själv som de fördömdas dörrvakt: "Här knackas det minsann! Vore man en dörrvakt vid helvetets port skulle man ha fullt upp med att vrida om nyckeln... Vem i Beelzebubs namn är det här nu då?" (II, iii, 1-3) Det är knappast en händelse att tjänaren som förblir vid Macbeths sida intill det katastrofala slutet heter "Seyton", vilket sannolikt på den tiden uttalades "Satan". (s. 324-5)

För den som uppsnappat att den här bloggaren brottas med frågor utlösta av en dröm 2005 där han kliver rakt in i drottning Elisabets tid och i den andra av två korta men detaljrika drömscener faktiskt befinner sig i kläderna på en man som korthugget kallar sig "Oxford", är det här citatet remarkabelt. Det beskriver inget annat än bloggarens barnsliga förtjusning över att (tänker han sig) ha återupptäckt en gammal judisk tradition där Satans stjärna (Algol) just står dörrvakt vid 2a husets start i den naturliga zodiaken, i Oxens tredje grad. 

Varifrån grekerna fick idén att kalla 2a huset Hades port (Helvetets port) vet jag inte, men troligen kom hela det astrologiska paketet österifrån, och judarna kan mycket väl ha övertagit Hades-symboliken eftersom de hatade pengar över allt annat och såg detta som Djävulens bästa sätt att degradera redan svaga själar. Jag har redan påpekat att babylonerna traderade en myt där deras gudinna Venus (Inanna) går ner i Underjorden i sökandet efter sin älskade och där finner rikedomar i formen av köttsidor (Oxens tecken!) hängande som i en charkbod. Ingen nöd på dem som levde i Underjorden således! 

Utifrån sin negativa syn på ägande och frosseri modell romare och greker levde esséerna under flera hundra år i en lyckad kommunistisk egendomsgemenskap och de första kristna VAR dessa esséer, på hemmaplan och i början kallade "Ljusets barn" eller ebioniterna ("de fattiga"). 

Den kristna predikanten Paulus nämner som varnande exempel ett äkta par som smusslade och behöll pengar för sig själva trots villkoren för att "vandra den vägen" (lämna in allt man ägde till det gemensamma goda) och de dog av sitt skyldiga samvete. Gud ansågs inte längre döda någon vid den här tiden, man hade fattat att varje människa bär runt sitt eget mer eller mindre unkna universum, inte helt olikt "Shakespeares" tre häxor med en smutsig blandning av Vattenelementets begär och Luftelementets klara tankar. Det är bara ett litet steg från kristendomens mer moderna syn till hinduismens insikt om karmalagen som reglerar själarnas öden via människornas eget handlande.

Givet de många inlägg som börjar samlas under taggarna "Edward de Vere" (17e greven av Oxford) och "Shakespeare" (och ytterligare något under bloggarens tagg) är det kittlande att upptäcka att en brittisk greve för 400 år sedan hade hittat EXAKT samma kombination av symboler. Man kan fråga sig om han också (likt bloggaren i sin upplevelse) levt ett tidigare liv som jude av den esséiska övertygelsen och därför undermedvetet bar minnen av just den här kraftfulla kombinationen av symboler: Djävulen, Underjordens dörr som liknas vid Oxens öppna gap och leder rakt in i fördärvet - Skorpionens tecken mittöver.

Jag döpte tidigt den axeln den "sataniska" för att indikera en farlig tendens mot enbart materiellt tänkande och litteraturvetaren Costello har 300 sidor in i sin bok grundligt övertygat mig om att "Shakespeare" hade precis samma grundattityd till det materiella. Man ska inte överdriva sammanträffandet, förutsatt att "Shakespeare" läst Ptolemaois "Tetrabiblos" som väl ännu cirkulerade på 1500-talet, kan han ha snappat upp namnet på 2a huset där.

I pjäsen Macbeth om en man typiskt redan bortom räddning och i den skorpioniska avunden i förhållande till Oxens territoriala anspråk (den som ägde land förr var en härskare) - är det häxan som viskar om framtiden för den onde skotten: att han ska bli mer än en lokal furste, att han ska bli kung. Häxan blir den mörka frestande rösten - en satan - som via pjäsförfattarens ledning avslöjar att en krigare som MacBeth (Mars) INTE är av rätta virket för en makthavare. "Shake-Speare" eller greven av Oxford pekar här ut hur begränsad planeten Mars duglighet är, speciellt för en härskare (politiker). 

Den som vill, kan se författarens insikter i astrologin gälla även i vår tid och t.ex. genom den här bloggens flera inlägg om Donald Trump, född med Mars stigande i öster i krigarens tecken Lejonet. Trots att den placeringen gör Mars till en "verksam välgörare" ska man minnas vad Mars klarar av: att slakta och mörda! Trump har givit den västerländska kapitalismen sitt sannaste ansikte, men någon statsman var han aldrig. Lika olämplig som Trump är Stefan Löfven, men åt andra hållet med sin "fallna" Mars i Kräftan.