Citatet om de fyra stämningarna

När bloggaren av misstag publicerade ett splittrat inlägg som skulle ha delats i två och renskrivits, figurerade i texten ett slumpmöte med hans egen Dark Lady som inspirerade honom att förnya bekantskapen ämnet Shakespeare alias greven av Oxford. Efter att ha sållat bort skräpet bland de senaste årens nytillkomna böcker (detta är en livaktig genre i den engelska språkvärlden) beställde han fyra böcker, bland annat litteraturvetaren Priscilla Costellos djupdykning ner i det Elisabetanska Englands astrologiskt informerade världsbild och hur Shakespearepjäserna dryper av författarens förtrogenhet med ämnet. 

Bara inne på sidan 29 (av 450 + 100 sidor slutnoter, litteraturförteckning och index), artar sig det här till en spännande bok även om författaren söker hålla texten enkel i vetskapen om att läsarna troligen inte vet ett dyft om astrologi. Det här citatet passar mer än bra på den här bloggen:

Så hur använder Shakespeare astrologin i sina pjäser? I allsköns syften: för att fastslå tiden och dess gång, för att länka karaktärerna med planeterna betraktade som indikationer på personlighetsdrag (via teorin om kroppsvätskorna), och för att alludera till teman och filosofiska idéer som ligger inbäddade i den astrologiska symboliken.
Men det finns också ett annat och mer subtilt sätt på vilket astrologin är fundamentalt i Shakespeares kreationer. Inte bara finns det direkta och indirekta referenser till astrologin, inte bara baseras karaktärerna på astrologiska typer utan många av hans arbeten är också i sin helhet "stämda" efter vissa zodiaktecken och deras härskande planet(er). .... En Midsommarnatts dröm, t.ex., går i månens "tonart". Pjäsen är överfylld av referenser till månen och den framträder till och med som en karaktär på scenen i det lilla uppträdandet de athenska arbetarna framför vid hovet i sista akten.
Costello - Shakespeare and the Stars (2016, s. 29-30)

Det enda som behöver tilläggas här är att "de fyra kroppsvätskorna" eller "humours" stammar från latinets "humor" och i överförd bemärkelse kan ses i engelska "humour me" - "stäm mitt sinne rätt" eller "blidka mig". Dessa vätskor motsvarar de fyra elementen som den här bloggaren själv ibland stannat upp och undrat varför han likt ett litet barn klänger så hårt vid! Det är ju när allt kommer omkring närmast astrologins kindergarten att leka så mycket med bara fyra olikfärgade klossar. 

Men här ser man att även en så talangfull författare som "Shakespeare" tyckte att en rik psykologi kunde utvinnas redan på den här tolkningsnivån. Och ska sanningen fram valde jag ganska omgående att inte förvandla bloggen till en teknisk snårskog helt utan ingång för den genomsnittsintresserade. Man bara baxnar när man ser alla de obskyra och ofta komplexa metoder som den hinduiska astrologin innehåller. 

Det är intressant att författaren Costello tidigt i sin bok nämner att "Shakespeare" aldrig direkt kopplar sina karaktärer till enskilda horoskop utan mer låter symboliken fungera som arketyper. Därmed undvek han historiens fördömande av den västliga tropiska zodiaken om vilken man med en av hans karaktärer verkligen kan säga: "ur led är tiden". 

Greven av Oxford läste latin redan som sexåring - aristokratins mening med livet var ofta bildning eftersom de fötts till toppen av näringskedjan och redan hade en pyramid som jobbade för dem. Givet Bardens (med vilken jag avser Oxford) enorma lärdomsbredd kan man fundera om han hade astronomiska kunskaper om vårdagjämningens precession och kanske till och kände till den andra astrologiska grenen, den som baserade sin zodiak på zodiaktecknen i den faktiska rymden och hur denna syntes glida, år efter år, relativt en given referenspunkt som vårdagjämningen.

It is the very error of the moon:
She comes nearer earth than she was wont,
And makes men mad.
Othello (V, ii, 118-20)

På bloggen har jag kallat Månen och Terra för ett "dubbelsystem" och idag vet man med säkerhet att det är jordaxelns wobblande under visst inflytande från månens rotation som är det "fel" som skenbart får zodiaktecknen att galet glida bakåt under loppet av 24.000, 25.000 eller kanske 26.000 år (den lägsta uppgiften är hinduisk men astronomerna vet inte med bestämdhet hur långt "storåret" är). I det är citeatet alluderar "Shakespeare" visserligen bara till månens förmåga att rubba kroppsvätskorna och göra folk mångalna, men utöver det är hela planeten (eller dubbelsystemet) källan till det Platon kallade "felet" med vår värld. 

I min bok The Zodiac Rules spekulerar jag att Platon kände till (kanske via kaldéernas förmedling) insikten att zodiaken är "på glid". Totalt två tabeller/efemerider med planetpositioner har hittats i Babylon och de är gjorda med några århundradens mellanrum. Eftersom zodiakens "start" skiljer några grader mellan dessa lathundar ser man att babylonierna observerade himlen och börjat förstå vad grekerna missade i skapandet av en tropisk zodiak som oturligt bands fast vid vårdagjämningen. Så, "ur led är tiden" gäller västerlänningarna men inte de äldre kulturerna.
 
Tyvärr finns inget i Costellos ämnesindex som tyder på att hon ens tänkt tanken att "Shakespeare" kan ha haft kunskap på den här nivån. Brittiska astrologer är i allmänhet lite inskränka och överdrivet förtjusta i sin egen astrologis historia, vilket innebär den tropiska tradition som utgick från främst Claudius Ptolemaios grundläggande Tetrabiblos, förmedlad till Europa via araberna och oändligt kopierad och parafraserad under snart tvåtusen år.


PS. Apropå omnämnandet av temat "Månen" i En Midsommarnatts dröm, blev jag bara tvungen att titta på dess position när jag tryckte ut "En Midsommar natts mardröm" - en dystopi om Sverige - om morgonen sistlidna midsommarafton. Tro det eller ej. Månascendenten Kräftan var i stigande då inlägget publicerades och Månen befann sig i sitt "upphöjda" läge i Oxen! Det var verkligen inte planerat. Och hur skulle det kunna ha varit? Jag fick Costellos bok med tolkningsnyckeln i händerna för bara ett par dagar sedan.