Svårt depressiva människor kan bara svagt anknyta till verkligheten, men upprepade studier har visat att milt till måttligt depressiva har en mer realistisk syn på livet än de flesta "normala" människor, ett fenomen som kommit att betecknas som "depressiv realism".
Som Neel Burton, författare till "The Meaning of Madness" uttrycker saken: "detta är sunda misstanken att det moderna livet helt saknar mening och att det moderna samhället är en alienerande absurditet". I en målinriktad och arbetsorienterad kultur, blir den depressiva realismen något djupt hotande.
The Guardian har en läsvärd artikel av Tim Lott som på ett intressant sätt beskriver depressionen från insidan - författaren gick själv igenom en period i 20-årsåldern. Jag känner särskilt igen bilden av att sitta fast under en isskorpa från brittiska sångerskan Kate Bushs album "Hounds of Love" (1985). I sången "Under Ice" får hon syn på sig själv, så det är möjligt att texten snarast beskriver ett psykotiskt eller personlighetskluvet tillstånd! Albumet som helhet tycks ha "Och Ordet blev kött" som tema, för mot slutet intar Kate Bush själens perspektiv när den är på väg ner mot Moder Jord och blodet.
 |
| Tim Lott - under isen men kom upp igen |
Jag hade väldig snarlika meditationsbilder runt 20, så jag förmodar att "utomjordingen" (själen) och åsynen av den snurrande Jordmodern är något av en arketyp. I min vision under meditationen upplevde jag i ångest hur Jorden producerande en starkt negativ energi som hindrade mig att flyta in och landa och jag hade en stark intuitiv visshet att detta betydde att jag var på plats långt tidigare men att Jorden inte ville ta emot mig förrän "i sin egen tid".
Det är värt att notera att förlossningen inte på något sätt var försenad, om något födde min biologiska modern mig något tidigt. Det finns människor som påstår sig vara vetenskapliga men spekulerar värre än en metafysiker i sina lösa antaganden att alla sådana här upplevelser kan reduceras till förlossningsögonblicket.
Detta var inte det liv den här själen hade föredragit men det var den ödeslott som den kosmiska harmonin valde ut, det var den "lediga lucka" som fanns tillgänglig i det ödesbundna (deterministiska) system som kallas världshistorien. Den utdragna och en smula ångestladdade visionen som spontant kom för mitt inre öga under meditation kan säkerligen knytas till det födelsehoroskop (som slutligen) resulterade vid "landningen" på Moder Jord: Fader Tid (Saturnus) i gradexakt opposition i väster till den stigande Månen i öster!
Jag hade inte ens upptäckt astrologin vid tjugo, så det är uteslutet att den egna astrosymboliken alstrade visionen. Också detta påstås av dagens falska vetenskapsmän: att allt du kan visualisera eller komma att tänka på FÖRST måste ha varit sinnesdata som vid något tillfälle råkat slinka in. De som säger så är satanister, förnekare av en högre medvetenhet som existerar helt oavhängigt av om det finns ett kroppsligt underlag.
Ett annat exempel ur bloggarens liv på att det existerar en fristående andevärld var i samband med en stark förälskelse i ungdomen då jag mitt under en promenad över en av Stockholms alla broar blev akut medveten om att dåvarande flickvännen (bosatt i en annan stad några mil bort) promenerade med mig. Men inte bredvid mig, hennes "andliga" signatur eller väsen befann sig exakt i den volym av rum min fysiska kropp upptog där den vandrade trottoaren fram. I andevärlden existerar inte tids- eller rumsdimensionen som det var bokstavligen fråga om två väsen som i denna värld befann sig på exakt samma plats och där den andra var en "inkräktare" som kopplat ihop sig med den som var kopplad till den promenerande kroppen!
Den svenska mystikern Swedenborg försökte beskriva andevärldens hierarki - trots att "hög" och "låg" är tomma ord i avsaknad av fysiska kroppar. Om jag inte blandar ihop honom med en mycket snarlik tanke från det antika Kina menade svensken att änglarna icke desto mindre var som "stämda orgelpipor" och att de identifierade varandra via sin "tonhöjdssignatur", vilken också definierade deras "position" och identitet i den andliga världen.
Senare samma dag ringde jag för att snoka i upplevelsen och frågade om hon mindes vad hon haft för sig under tidiga eftermiddagen (har nu glömt exakt klockslag). Hon hade varit hemma på sitt flickrum vid den tiden och ägnat sig åt dagdrömmerier om sin kille i Stockholm! Det räckte som bevis för mig! Kärlek bygger broar!
Astrologisk detalj som möjligen kan vara en illustration av fenomenet: kvinnans Mars-i-Vågen koinciderade exakt med min Sol+Mars-i-Vågen. Vi hade påfallande stark "telepati" med varandra och detta är en av ett litet antal bekanta där jag drömt om i vilket tidigare liv vi senast sågs. Rättare sagt, inte det liv då vi senast måste ha varit älskande, utan ett liv då vi - som i detta - skars av från varandra. Då för att jag var en färgad trädgårdsarbetare i USA och hon en fin dam som tillhörde familjen, och i detta liv för att hennes mor av fattig härkomst tvångsseparerade sin dotter från bloggaren för att han inte hade någon statuskarriär på gång.
*****
Saturnus som depression måste vara en av de äldsta psykologiska kopplingarna, även om man före den moderna psykologins ankomst använde termen Död för att säga samma sak. "Och döden omslöt mig..." - prova att förstå Saturnus depressiva tillstånd vid denna och liknande formuleringar i antika texter.
I vissa artiklar använder moderna astrologer ordet "depression" som synonym till planetens "fall", och det är väldigt typiskt att som The Guardians författare uppleva att under svår depression "ingen är hemma" (en annan bild som också förekommer på nämnda skiva med Kate Bush), att själen saknas och att bara ett blekt spöke återstår på insidan. När t.ex. planeten sägs "fallen" i ego-principen Väduren, får vi exakt det totala förfrämligandet och de arma människor som föds med en konjunktion mellan Solen och Saturnus i Väduren är (och det vet jag av egen erfarenhet) i djupet olyckliga individer och som i bästa fall blir arbetsnarkomaner för att så att säga "glömma" eller förtränga sin känsla av tomhet.
Det är inte alls förvånande att DN:s underliga ledarskribent Lena Andersson skriver en så krampaktigt tillkrånglad krönika om det onda i att betala skatt att DN måste beställa in en "radikal" andra åsikt (Roland Paulsson) som kommer till hennes undsättning genom att myndigt läxa upp svenskarna och klargöra att hon är en av landets bästa stilister. Det var nog DN:s värsta fiasko på länge och man undrar om Andersson kommer att betros med några fler ledarkrönikor.
 |
| Lena Andersson, mottagare av det litterära Augustpriset 2013 |
Jag har ofta reagerat på att Lena Anderssons opinionsbildande texter är så förtätat tröga att läsvärdheten sjunker mot nollpunkten. Hon har i dessa aktstycken i DN mest påmint mig om reinkarnationen av någon dyster tysk pessimist-filosof från 1800-talet (den typen som inte längre går att läsa). Artikeln i The Guardian om det "avtändande" hos den depressivt anfrätta människan förklarar plötsligt allt. Andersson är ju ytterligare ett fall av den olyckliga kombinationen av Solen (den lätta, passionerade och livsglada) och Saturnus (Döden, depressionen, mödan) i egocentriska Väduren.
Se: Skattehatar-DN: dummare än någonsin
Det är den glåmiga Saturnus som står skriven över hela författarens ansikte och det är intressant att The Guardians skribent själv tackar sin depression för att den förde honom till författarkåren, tydligen en yrkesgrupp med en överrepresentation av depressiva.
Redan 2009 berörde den här bloggen Vilhelm Mobergs kreativitetstorka och självmord och återvänder man till den kartan ser man ett av de svåraste fallen av antiteserna Saturnus och Solen i forcerat umgänge: den där Saturnus/Döden från dödens Skorpion kastar sin långa kväsande 270-gradersblick mot en livsbejakande Sol i härskarläge i livsbejakande Lejonet! Vilken maktkamp mellan Lejonet/Solen - den naturligt kreativa själen och den döda, formalistiska Saturnus!
Har kan man minnas Saturnus som symbol för den mest förvärldsligade människan, en som så totalt identifierat sig med sin yttre skepnad att livlinan till själen och hennes lustfyllda och levande själ gått av. Saturnus som "själens yttre form". Inte för inte är Saturnus och Solen distinkta, ömsesidiga fiender i den indiska astrologin, trots att kroppen i många kulturer betraktas som det direkta synliggörandet av den inneboende själen. Men alla som haft en nära döden-upplevelse eller lämnat kroppen vet hur tung och trög och dum man känner sig efter återinträdet i värdkroppen. I den här typen av litteratur rapporteras faktiskt ofta om att den som "överlevt" (olyckan, hjärtstilleståndet, etc) ofta drabbas av en depression som utlöses just av kontrasten mellan Solens värld och återvändandet in under Saturnus domän.
Logiken är således klar och tydlig: Saturnus, Liemannen eller Döden i antiken är den "depressiva realismen" att allt är förgängligt och att dagens västerländska konsumtionshysteriker och USA-kramare är de verkligt sjuka människorna i en verkligt sjuk kultur, just för att de söker smita under den välgörande insikten att deras dagar på Jorden är mycket få. Det är ju Saturnus som efter fullbordat första varv utlöser "trettioårskrisen". Skördemannen avlägger visit och frågar vad det egentligen var värt, det man haft för sig. De som då "samlat sina skatter på jorden", kommer garanterat att må betydligt sämre än de som sökt bygga rikedom i den Rationella Själen, en nivå som inte den onda marknadskapitalismen kan vidröra och som därför fyller den med vrede och hat mot den intellektuella sfären.
Studera noga Saturnus och Mars - tvång/form och hat - i horoskopet för Svenskt Näringsliv - arbetsgivarnas sekt för samhällspåverkan! När man fläktat bort företrädarnas fabricerade rationalitet och studerar de faktiska principer som styr lobbyorganet, inser man hur ondskefull den västerländska kulturen av idag är. Då kan man hålla med The Guardians författare om att västerlandets samhällstyp helt saknar mening, det skapar schizoida människor som likt Kate Bush ser sig själv under isen bultande för att få komma upp i det fria och andas luft! Jämför den ibland väldigt dissociativa Vatten/Luft-dikotomin i astrologin - frihandelsförespråkande liberalekonomen Carl B. Hamilton i närmast föregående inlägg hade faktiskt en diffus men djupgående dissociation i sin karta, vilket också kan förklara hur man människa kan leva ett helt liv utan att bli medveten om Spelplanen - den verkliga! (Hamilton har för övrigt också sin glada Sol konstellerad med den depressiva Saturnus.)
*****
Det vore förstås försumligt att inte inkludera Tim Lotts karta, när han nu inspirerade till ett helt inlägg! Till att börja med kan man notera att Saturnus inte heller lämnar den här Solen i fred utan inkräktar med sin själsdöda formalism på den levande jiva-atman! Den här gången sker det utifrån de i sig nedsläckta elementen Vatten och Jord, vilka som bekant Shakespeare i Sonetterna hävdade var en källa till sina depressioner!
Men även om vi kvittar Satanshuvudet mot kungamakaren Regulus mot varandra (ett problem mindre att fundera över), så kan ingen missa vad slags väv som den här grundläggande tavelduken erbjuder den inkommande själen: kroppar vid denna tid vävdes i huvudsak av Mörkrets kvalitet, Tamas guna!
Och när Tim Lott likt en besatt nämner ordet FRUKTAN så är det bara att studera den tibetanska astrologen Barbara Pijans sajt för att se hur också hon kopplar denna negativa känsla till planeten Saturnus. Saturnus tillhör visserligen Luft-elementet men bland kvaliteterna är den tamasisk, drar ner i mörker och brist på artikulation. Är det därför Lena Anderssons texter låter så tillkämpade när hon försöker uttrycka sig ideologiskt politiskt. Hon är "under isen" och sjunkande mot medvetslöshet men hennes Sol sliter som ett djur för att formulera Vädurens barnsligt liberala världsbild.
Första gången Tamas guna kopplades till depression på den här bloggen var när kändisbarnet Cissi Elwin fick lämna chefsposten för ... tidningen Chef med hänvisning till "utbrändhet", denna hycklande svenska omskrivning för "depression"
"Utbränd" = bra, för du har jobbat så hårt, så hårt! "Deprimerad" = dåligt, för det verkar vara något fel i din hårdkodning, du är sekunda vara enligt den ständigt lika rasbiologiska idiotsvenskens världsåskådning.
Jag noterade vid det tillfället att Elwin var född något dygn från kändisen Brooke Shields, som också lidit av svår depression. Och givet mörkrets koppling till fruktan (det är naturligt att vara rädd för det man inte förstår ett dyft av) kan man se den ständiga panikskräcken i moderata fejkministern Anders Borgs ögon! Så klart han var livrädd mest hela tiden, han saknade ju helt kompetens för sitt arbete. Varför han hyllades i högermedierna var för att han IDEOLOGISKT stod för saker (slakta välfärdsstaten/sänka skatterna) som den onda rika eliten i Sverige ville höra!
Och Anders Borg, om någon hunnit glömma det, hade samma Måne i materialistiska fixeringens Oxe som Tim Lott, och även han ett storkors i Mörkrets kvalitet.
 |
| Var det bara igår Ondskans hantlangare demolerade Sverige eller har oligarkerna tillsatt nya spelpjäser av samma sort? |
Se också ett par äldre inlägg under taggen "depression".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar