Ptolemaios om zodiaken

Små mirakler händer alltjämt. En bloggläsare tillsände mig anonymt ett välvårdat exemplar av klassikern Tetrabiblos från 200-talet av den grekiska naturvetaren Claudius Ptolemaios. (Ja, boken var förstås ett nytryck.) Lika angenämt som oväntat!

Jag hade tidigare bara läst utdrag och insåg nu hur nogsamt västerlandet förvaltat exakt de idéer och uppfattningar som han satte på pränt, hänvisande redan då till icke namngiva visa människor från avlägsen tid.

Under läsningen slog det mig snart, vilket jag tidigare anat, att Ptolemaois själv inte var en praktiserande astrolog utan mer en kompendist. Han väljer vilka traditioner han vill samla ihop och vidareförmedla, och ganska opedagogiskt tar han parti för den tropiska zodiaken (bok 1, kapitel 11) flera tiotals sidor innan han ens nämner, på det flyktigaste sätt, att det finns en annan zodiak också. Nämligen den äldre sideriska, som den här bloggen med viss framgång i små men intressanta kvantitativa studier lyckats påvisa är den som verkligen stämmer med de tolv tecknens innebörder. 

På något sätt är det de gamla babyloniernas projektion upp i det kosmiska rummet av den tolvdelade cirkeln som fortsätter att verka in i modern tid medan den västerländska zodiaken, bojad till kalenderåret och jordklotets krängningar i rummet nu nästan helt har tappat kontakten med de effekter som de tolv Principerna representerar. Västerlänningen kallar gott det som egentligen är ont och vice versa! Inte undra på att vår civilisation företer tecken på undergång!

Jag vill bara citera de rader i Tetrabiblos där i bok 1, kapitel 22, den alexandrinske naturvetaren nämner existensen av två typer av zodiak, men själv föredrar den tropiska, kalenderbundna på grund av den systematik som omgärdade den som en sido- eller kommentartradition: eleganta uppdelningar av dag- och nattecken, planetära härskare, upphöjelser och fall.

Han tycks vara omedveten om att en del av dessa "geometriseringar" kom från babylonierna eller kaldéerna som han kallar dem. Det här var en tid innan källhänvisningar ansågs nödvändiga och vi får inte veta mer än att Ptolemaios tagit intryck av "författarna".

Följande är det emellertid värt att begrunda och vi skall därför inte förbigå det, nämligen att det är rimligt att beräkna tecknens början även från dagjämningarna och solstånden, till del därför att författarna gör detta tämligen klart, och särskilt därför att vi från våra tidigare demonstrationer noterar hur deras [zodiaktecknens] naturer, krafter och familjäriteter har sin orsak i sina begynnelser vid solstånden och dagjämningarna, och inte från någon annan källa.

"Rimligt" räkna tecknen "även" från dagjämningar och solstånd. Så lite har således Ptolemaios att säga om den ursprungliga zodiaken som inte baserades på dessa fyra astronomiska punkter utan på en zodiak som projicerades mot den "stillastående" och eviga åttonde sfären - stjärnhimmelen.

"Inte från någon annan källa." Han pratar nonsens. Babylonierna hade redan under säkert tvåtusen år studerat stjärnhimlen utan att binda upp sig i en definitiv koppling mellan stjärntecknen och tidpunkter under året! Ptolamaois råkar tydligen bara vara medveten om vissa "författare", men som en sann provinsialist fastslår han direkt det han känner till, måste vara den rätta traditionen.

Ptolamaois refererar bl.a. till schemat för planeters upphöjelser och fall, vilka man hittat redan i Babylon, så även modern forskning ser att han har fel i sin tvärsäkerhet. Det fanns en äldre systematik som tyvärr inte överlevt. F.n. är inga babyloniska kilskriftstavlor kända som berättar något alls om den äldre argumentationen.

Jag misstänker dock att kunskapen var kodad på ett annat sätt, än genom läroböcker. Officianter från tvåflodslandets statsstäder gick i procession till grannstäder enligt en schematik som motsvarade vissa kosmiska förhållanden mellan de planetära gudarna.

Tänk "ömsesidig reception" mellan gudastatyerna som representerade viktiga planeter. Babylonierna och innevånarna i andra städer AGERADE UT de kosmiska rörelserna i sina personer, och höll på det sättet kunskapen vid liv (prästastrologerna hade tveklöst djupare kunskaper än folket). Kalla det en intuition eller ett djupt begravt tidigare liv-minne, jag har aldrig sett någon forskare föreslå en så långtgående koordination mellan det sociala livet och planeternas rörelser.
 
Ett är säkert, den babyloniska folksjälen hade en aura som stäckte sig "ljusår ut i världsrymden" och där ute planterade de sin abstrakta zodiak. (Jag syftar här på tidigare återgiven dröm som, insåg jag i efterhand, förberedde mig på att i platonsk återkallelse - anamnesis - återknyta till vad som måste ha varit ett tidigare liv som "siderisk" stjärnskådare.)

Ett stort tack till den okända supporter som skickade den nätta lilla boken! Den bekräftar i mina ögon att västastrologin spårade ur nästan lika fort som den babyloniska stjärntydarkonsten gick på export. Den hellenistiska anden var barnslig, mer förtjust i att "geometrisera" kring läran än bedriva kvantitativa studier. Den kom därför att spekulativt bygga upp ett antal värdelösa (men geometriskt eleganta) teser av vilka än idag många lever och har hälsan.

*****

Se även avdelningen Temastudier för kvantitativa tester av varierande storlek, vilka bekräftar att de är den äldre sideriska zodiakens tecken som skymtar i resultaten.

Ett memorabelt fynd var att den fallna Mars mer än normalt beter sig underligt. Men Ptolemaois förklaringar av zodiaken och påhängda ad hoc-resonemang som utgår från de fyra årstidshörnen, stämmer inte längre. För den fallna Mars i Kräftan uppfattar dagens västastrologer vara Mars i tropiska Tvillingarna. 

Om andra faktorer hålls konstanta borde det inte vara några problem med att märka skillnaden mellan "Vatten-beteende" och "Luft-beteende", en lättrörd och emotionell Mars och en skarp och intellektuell krigare.

Eftersom hela västastrologin seglat bort i en relativistisk dröm ("allt är sant"), vet ingen längre vad man ska använda som konstant eller referens. Uppenbarligen tycks ingen studera astrologin mot verkligheten längre utan är, likt Ptolemaios, nöjd med att repetera påståenden som traderas från en generation till nästa.

Det är begripligt att västtraditionen fick kraft och momentum eftersom det tog många århundraden innan zodiaken var tillfälligt mycket ur led ... Redan araberna (säg, 800-talet och framåt) noterade problemen med vårdagjämningens precession. Men de vördade den hellenistiska traditionen (Ptolemaois) så djupt att man inte vågade bryta och tänka om...