Intelligensen och deras förvaltare

Radiospanaren Göran Everdahl
i nådens år 2007

I antiken var intelligens inte något en människa egotrippat kunde skryta med. Intelligensen var en storhet som existerade separat från människan men som den som eftersträvade excellens i sitt eget liv mer eller mindre kunde komma i åtnjutande av.

Men man hade inte intelligensen utan gjorde sig till en kanal eller ett språkrör för den, genom att undanröja så mycket bråte i det egna psyket som möjligt, och framför allt egocentrismen, denna bov som gör oss så mediokra och får oss att misstolka vart och vartannat ord vi uppfattar. Jag hörde på radion en gång en författarinna som uttryckte häpnad över hur hon på bokmässor och i mötet med sin läsekrets mötte så många individuella förståelser av sin text, och fascinerades av fenomenet.

Beroende av sin publik var det naturligtvis inte rätt läge för henne att av avge någon teori om hur detta kunde komma sig, men svaret är enkelt: folk i gemen är inte vakna och uppmärksamma. Deras psyken invaderar omedelbart den inkommande informationen med minnen som enbart har till syfte att befästa det egna egot gentemot läsupplevelsen. "Å ja, det är precis som när jag..." Och så följer en fullständigt subjektivistisk "parallell" som ofta nog inte ens till dess bärande principer påminner om författarens text och avsikt.

Intelligens för filosofen Platons efterföljare i Akademin kom att uppfattas som ett gudomligt väsen. Och det är genom platonismens senare utveckling vi har den kristna uppfattningen av en enfödd Son som utgått ur Fader Gud. Anden i den kristna treenigheten motsvarar exakt den allt genomträngande Världssjälen, nyplatonismens tredje emanation ur Det Ena (Gud). Nå, det är inte kristendomens stöld av en filosofisk modell det här inlägget ska handla om, utan intelligensens genomslag på vissa stjärnhimlar.

Efter att ha lyssnat på ett avsnitt av Spanarna i P1 insåg jag - och inte för första gången - att Göran Everdahl verkligen är intelligent, fast på ett barnsligt sätt, stadigt förankrat i sin kitsch och serietidningsvärld som han står. Men som hans associationer och förmåga att binda samman ord blixtar förbi!

Med snart 30 år som hobbyastrolog var jag ganska övertygad om att jag skulle hitta den primära indikationen om intelligens på hans himmel, men jag blev ändå lika lycklig över att astrologin ännu en gång bekräftade sig själv. För visst satt den där, kombinationen av Solens lyskraft (medvetande, intelligens) och Jupiter, astrologins "stora benefaktor" som skänker extra energi åt vadhelst den träder i "aspekt" med.

Dessutom är det en stimulerande opposition mellan Sol och Jupiter som utspelar sig mellan de två positivt polariserade Eld- och Luftelementen, vilka just tillhör det nyplatonismen kallade den högre eller rationella själen, den som hade en arvedel i den eviga Intelligensen (Nous). Solen befinner sig i Vågen (Luft) och Jupiter i Väduren (Eld). Den här aktiva oppositionen gör ofta individerna en smula egocentriska eftersom Jagets tecken Väduren kan destabilisera den delikata balans som Vågen (tvåsamhet, harmoni) indikerar.

Se Jonas Gardells horoskop på den här bloggen för en akut fullmåne mellan egots och tvåsamhetens princip, och du förstår vad jag menar. Jämfört med Gardells flyktiga och eldfängda födelsehimmel är ovanstående upplägg en klippa av stabilitet (vilket framför allt understryks av Everdahls Måne/sinnelag i ett dämpande Jordtecken).

Hos romarna kallades Jupiter också Jove, varav vårt "jovialisk". Den ger oftast fryntliga individer, och det är ett ord som väl beskriver spanarens framtoning i radion.

Utöver Sol/Jupiter-oppositionen är även en andra intelligensfaktor synlig på Göran Everdahls himmel. Den är utmärkt med en stor grön triangel. Enligt den sparsmakade indiska aspektläran (nytt fönster) är det endast Jupiter som äger förmågan att kasta "långa goda ögonkast" av typen 120 och 2 x 120 grader framåt i zodiaken.

Här "svarar" planeter i de övriga två Eldtecknen på Jupiters vilja att "expandera": Mars, en intensiv gränsande till aggressiv energi i Eldtecknet Lejonet mottar den första aspekten från Jupiter och i det tredje och sista Eldtecknet Skytten återfinns symbolen för norra månnoden, vilken hos indierna kallas "demonen Ketu".

Triangeln lyfter definitivt fram den visuella Elden långt mer än hos genomsnittsindividen, och på ett väldigt banalt plan märker man detta i Everdahls helt nördiga cineasm - filmen är om något en ögats konstform, medan hans Sol i ett Lufttecken återknyter till kommunikation och det skrivna ordet.

Barnsligheten som jag nämnde noterades redan tidigt på 1900-talet av den mäktige brittiske astrologen Charles Carter som också var den som först pekade ut Solen och Jupiters intelligenshöjande inverkan. Han såg den i aspekten mellan de två naturligt onda planeterna Mars och Saturnus. Det är dessa som bildar den andra tydliga oppositionen på Everdahls födelsehimmel. (Notera att indisk astrologi räknar aspekter mellan hela tecken.)

Carter menade att det genuina djupet hos en individ med dessa två planeter i konfrontation gick förlorat och att individen föreföll beta av livets upplevelser som ett litet barn. Det är exakt det bestående intrycket Everdahl ger ifrån sig i Spanarna. Lyckligt som ett litet barn över och med sina intellektuella utfärder! Fenomenet samverkar uppenbarligen med hans tydligt soli-jupiteriska sida: Jove, den lyckliga skiten, glad och oförarglig!

Här finns dock mörka moln på himmelen också, och ingen som hört Everdahl spana har missat att han också har utrymme för kladd och gore, även om det alltid ligger en oskuldens skimmer över hans rapporter om äckeltrender. Saturnus, den stora illgärningsmannen, systemeraren, kontrollören och även liemannen, har precis som Saturnus några aspekter den ensam kan kasta framåt i zodiaken enligt den indiska läran. Nämligen 60-gradaren och det riktigt långa onda ögat som når tecknet hela 270° framom det tecken där Saturnus själv befinner sig.

Den senare aspekten finns här, och brukar leda till mycket dåliga resultat för individens sociala kompetens då den, som här, utvecklar sig mellan Vattumannen (folkmassan) och Skorpionen (skyggandet). En serie horoskop dominerade av dessa två tecken har etiketterats som "utstötning" (eller vidare, under etiketten "syndrom"). Men på Everdahls himmel är den positiva kraften från Solen/Jupiter (Vågen/Väduren) så stark att den sociala utstötningstendensen inte tycks ha tagit full skruv.

Dock omvittnar Everdahls abnorma beläsenhet om att han uppenbarligen hellre sitter hemma i sin egen litterära och cineastiska värld än är ute och minglar till ingen nytta! Själva känslan av sociala tvång som "utstötningssyndromet" tisslar om, kompenseras här lyckligen av Sol/Jupiter-dramat som använder sin sociala exil till intellektuell tillväxt! Inte alla himlar är så lyckligt konfigurerade att en bättre dörr hålls öppen istället för den som kärvar...

Jag har i den här snabba läsningen helt lämnat den utomordentligt viktiga Månen helt därhän. Månen som sinnelaget, psyket, är det nästan mest personliga omen astrologin känner, men här avviker en Måne i Stenbocken, klassiskt försiktig och introvert, löjligt faktaorienterad och en boren bokmal så lite från det vi redan hittat på övriga himmelen, att utelämnandet kändes befogat.

Månen i Stenbocken är ett tydligt tecken på att Everdahl aktivt söker ensamheten uppe på världsbergets topp. Se framför dig bilden av den solitära stengeten, i den här tappningen lite bättre påläst än sina konkurrenter, ett klassiskt fall av brittisk "one-upmanship" om än av det mer sympatiska slaget.

Det här visar han inte via Spanarna där den solära briljansen i finurligt samspel med medspanarna ligger i förgrunden. Hans soltecken Vågen är dock ett av de mest socialt kompetenta som finns i termer av team play. Men privat antyder Mån-Stenbocken en total ensamvarg.

Se även etiketten "intelligens" för några andra horoskop med antingen en soli-jupiterisk aspekt eller en luni-jupiterisk och bedöm själv. Eftersom Månen indikerar sinnet är det ofta fördelaktigt att få detta utvidgat via en kontakt med Jupiter. Det är min bedömning, även om Charles Carter (min ledsagare i många år) enbart talade om Jupiter eller Mars bidrag till en "turbo-Sol".

Jag har på denna blogg inte flaggat horoskop med Solen + Mars för "intelligens". Själv innehavare av en tät konjunktion upplever jag den som mindre potent än Sol-Jupiter-individerna, och tror Carter är medskyldig till den inflation som drabbat västastrologin. För mycket material och ovidkommande observationer skymmer de verkligt viktiga omina.

Carter noterade även Solen + Uranus som en intelligenshöjare, men indisk astrologi har som bekant valt att inte inkorporera de tre yttersta planeterna. Logiken och balansen i det antika systemet skulle gå förlorad. Indiska astrologer försvarar sitt beslut med att västerlandet i vilket fall bara tillskrivit Uranus, Neptunus och Pluto egenskaper som tidigare låg distribuerade över de klassiska planeterna. Plutos koppling till döden t.ex. har gjort liemannen Saturnus "arbetslös". Väst har gjort många andra misstag också.


_____

Precisering (091115).

Efter omläsning av Richard T. Wallis - "Neoplatonism" (1972) påmindes jag om hur komplex nyplatonismen var. Likställandet av kristendomens Kristusgestalt med Logos (ett stoiskt begrepp) och mitt påstående att Sonen (Kristus) är modellerad på platonismens Intelligens eller Nous kräver egentligen en större utläggning. Nyplatoniker efter Plotinus (200-talet) använde gärna begreppet Logos för att beteckna "gränssnitten" eller "portarna" som förband det gudomligas "tre våningar" (Det Ena, Intelligensen, Själen eller Fadern, Sonen, Anden).