 |
| Den makthungrige Loke och en förtingligad tesserakt i en Marvel-film |
För den som bara vill ha en kort kommentar till kändisen Natalie Portman - rulla ner till slutstyckena. Inlägget i övrigt kommer inte att servera någon fix och färdig lösning eller grandios och helt tajt kosmologi - så mycket kommer den som orkar igenom dessa 17 A4-sidor snart att märka. Det här är mer en samling av suggestiva termer som uppenbarligen har starka beröringspunkter.
*****
I ett ströklickande på länkar hamnade jag vid Charles Howard Clinton, den brittiske matematiker och science fiction-världen som begåvade världen med ordet "tesserakt" för en 4D-verklighet. Ordet kan man om inte annat kan ha uppsnappat i tonårsfilmen The Avengers som (spoilervarning?) kulminerar i att den dörr mellan vår värld och en högre tillvaro öppnar sig och den låga jordiska verklighetens hjältar får kämpa till det yttersta för att bevara planeten Jorden som det isolat från den gudomliga verkligheten som den är. Mojängen dyker sedan upp i ytterligare filmer från produktionsbolaget Marvel.
 |
| Hyperkub eller tesserakt i tvådimensionell representation |
Som ivrig tonårsläsare av science fiction var jag alltid fascinerad av idén om en hyperrymd som existerar som en brygga mellan vår värld och den femte, gudomliga dimensionen. Upptäckte tidigt 00-tal att det fanns en brittisk skivspelare (minns den gamla vinylskivan!) vid namn Hyperspace. Med lite fantasi kan man tänka sig hur en musikförmedlare kan tänkas representera hyperrymden - som alla rymders moder - men jag misstänker att ingenjören bara smällde till med ett namn som lät cool.
Hyperrymd är förstås en synonym till tesserakt och Charles Howard Clinton var tydligen den som introducerade de grekiska prefixen "ana-" ("uppåt") och "kata-" ("nedåt") i engelskan för att ge namn på den ytterligare dimension som döljer sig i hyperkuben och utifrån vilken man kan ta genvägar genom "vårt" tid och rum.
Kuriosa. Jag har haft relationer med tre stycken kvinnliga "Kata-" i mitt liv, och det antalet är oproportionerligt stort jämfört med totala mängden partners. Så även det tycks hänga samman med mina intressen för metafysik. För vad är en hinduistisk avatar om inte en själ som "nedstiger" i en lägre verklighet än den hör hemma i? Lustigt nog är ursprungsbefolkningen i filmen Avatar också blåfärgade, men i det fallet handlar det om Hollywoods ytligaste sätt att röra ihop en film utifrån allsköns mytologiska fragment och dagsaktuella teman (miljöexploatörer, onda amerikanska storföretag) men utan någon genomtänkt filosofisk förankring.
Här hittade jag "nördmamman" som skriver garanterat otekniskt om tesseraktens uppdykanden i olika science fiction-sammanhang. Till sist i den läsvänliga texten kommer hon till underhållningsföretaget Marvels troliga grundtanke bakom sin djupblå och skimrande kub. Det är som alltid med Hollywood rätt banalt efter att man tagit bort det visuella glittret...
*****
Wikipedias animerade hyperkub ledde till YouTube-filmer gjorda av matematikbegåvade pseudokändisar. En av dem har den här kommentaren signerad "Den Utvalde". Även om det inte är sista ordet i verbal precision tyckte jag den var intressant att översätta - jag sticker in några egna tankar inom klamrar:
Den första animationen av tesserakten är felaktig. I verkligheten skulle en tesserakt samtidigt röra sig utåt och inåt i varje tänkbar riktning. Det är mer som att zooma in på en stjärna i Orions bälte och granska ljusets komplexa rörelser. Eller som när en blomma slår ut och man samtidigt reverserar processen samtidigt som blommans själ utför samma process i den osynliga världen, som på andra sidan av en spegel - förutom att det inte finns någon spegel.
Tänk nu att samma process pågår uppåt, nedåt, åt vänster, höger, framåt, bakåt och samtliga diagonala positioner men på spegelns andra sida, som att det finns ett oändligt antal riktningar som vi ännu inte känner till eftersom vi bara är medvetna om vår [kroppsliga] existens [tre dimensioner - jämför Platons solida kropp Kuben och hur den stora filosofen hävdade att denna realitet befann sig motsvarande kristendomens fall från Nåden och helt utanför Själen].
Blomningen är en sak, men om, som med riktning, om blomningen kunde inbegripa varje riktning istället för att bara likställa "uppåt" med "blomning", då skulle du ha en okänd slags blomning när du upptäcker "nedåt" och i samband med alla andra riktningar också.
Sen gör du samma tankeexperiment med den andra sidan, eller andevärlden, med alla dess riktningar okända för oss och blomningarna på den sidan. Det multidimensionella både är och inte är. Genom det går alla vägar och inga vägar alls. På den vägen är det att det inte finns en chans att den kunde vara och ändå ÄR Vägen.
Sista meningen var min fria översättning som alluderar till Paulus onda ungdom när han ännu förföljde dem som var på "den vägen". "Vägen" är dessutom den daoistiska benämningen på hur "allt funkar" och Jesus föregångare hade verkligen en kosmologi som byggde på hyperrymdens två absoluta ytterligheter "ana-" och "kata-" - dessa var Ljusets och Lögnens ande. Herakleitos i Mindre Asien hade vid samma tid judarna blev influerade av den persiska zoroastrianska läran talat om "Vägen upp och Vägen ned som en och densamma" - vilket i princip är vad den hybrisdrabbade kommentatorn "Den Utvalde" säger, men med flera ord.
Utan att ha ägnat tesserakten några djupare funderingar tycker jag mest att den fjärde dimensionen tecknar ett rätt ointressant bindemedel för tider och platser i universum. Kommentatören "Den Utvalde" stirrar på räknenissarnas verklighet men inte på "Överherrarnas" värld. (Platon ansåg alltid talens värld vara en lägre form av verklighet, låt vara att också de hade status av "idéer"...)
Först den femte dimensionen är den intressanta och hemvisten för Platons "levande intelligenser" (Formeras eller Idéernas nivå). Redan hyperkubens koppling till fyrtalet påminner för övrigt om att det just bara är vår egen gamla mät- och beräkningsbara materialistiska värld fast "i kubik". Tesserakten har inget med den "Högsta Himmelen" att göra utan binder bara, vad jag förstår, ihop tider och platser i vår universella kub. Inget att hetsa upp sig över alls, om man inte är en ren plattmarksmänniska. I sånt fall får man naturligtvis en svindlande känsla av tidsresor...
Det är i femte dimensionen de utomkosmiska gudarna har sitt "tillhåll" (även om begreppet "plats" är en lam liknelse för en realitet bortom tid och rum).
Saturnus som den sjunde himmelen (sett ur vårt jordiska perspektiv) indikerar Luft av den tamasiska, dvs. mörklagda och för oss okända kvaliteten. I kaldéiska noteringar om planeternas positioner skrivs de alltid i en avvikande ordningsföljd som forskningen inte listat ut skälet till: "månen, solen, Jupiter, Venus, Merkurius, Saturnus, Mars" (Francesca Rochberg: The Heavenly Writing, Cambridge Univ. Press, s. 149) medan den äldsta bevarade västerländska boken är romaren Manilius Astronomica från kejsar Augustus tid (1a årh.) där den mer traditionella uppräkningen (baserad på omloppsbanorna) ges.
Zodiakcirkeln lånar sig naturligt till följande delning i sex verklighetsplan med sina inomkosmiska gudar. Den sublunära världen (dubbelväsendet Terra/Luna planet) är mest att betrakta som en skugga och ett bihang till den verkliga värld, som Solen (essensen) och Saturnus (formen) tecknar mellan sig. I vår låga värld är de motpoler på alla sätt (liv och död), i en högre värld är de komplementära, Solen som den eviga andliga essensen och Saturnus som kärnans yttre form.
Romaren Plotinus val av Venus som symbol för människans själ och dess gudinnestatus när den vänder sig mot Solen och intellektets Merkurius och dess status av "hora" när den vänder sig bort från ljuset, mot den omoraliska och sexuella alstringens princip Mars är uppenbart - bortsett från att "upp" och "ned" inte betyder något i detta sammanhang. Men om något är Solen en inre identitetskärna enligt detta resonemang och passar därför utmärkt bra på botten. Yttre åthävor och maktmänniskor - Saturnus i dess världsliga bemärkelse - passar utmärkt upptill och så långt från den verkliga verkligheten man kan komma!
Hinduismens närmast svartblå Luft (påminner om avataren Krishnas färg) tycks peka vidare ut i djuprymden och kan ge tankar som att vara "lost in space" (en Neil Young-låt jag älskade runt 1980). Jämför den ständigt hoppfulla och expanderande Jupiter som via Skytten representerar den Eld och det ljus som färdas genom den kolsvarta Vattenbäraren (tamasisk Luft) och utvidgar gläntan av det sedda och förstådda. (Här är ett annat perspektiv på varför jag redan i bloggens begynnelse reserverade "termen" kreativitet till kombinationen av Eld och Luft....
Det man utför i Jord och Vatten är hantverk och inte kreativitet- i den sublunära världen finns ingen kreativitet. Den lägre världen är slutprodukten av kreativitet. Det är väl därför ateister så hatar termen "kreationism". En del är så fjättrade av "Jord och Vatten" att de tappat kontakten med gudarnas nivå där Seende och Rationell Medvetenhet hänger samman och utgör pur kreativitet... ur intet. Creatio ex nihil är inte en fantasi, det är så allt blir till. Sen sjunker tillvaron ner i gyttjan och börjar röra sig i djupa hjulspår - där vandrar evolutionister och ateister runt som dårar som bara följer sina egna fotspår där de går i cirklar.
Nyplatonisten Proclus "enkosmiska gudar" är förstås de höga intelligenser som lever inom universum, representerade av t.ex. planeterna, men de ingår i en större verklighet, så att astrologins Saturnus, som jag upplevde hade sin "grundton" i det hyperkosmiska. Ja, astrologins Saturnus - via dess härskarläge i Vattenbäraren - kan användas (kanske lite långsökt) som symbol för Nous - den femte dimensionen eller Guds eget medvetande.
Men vilken Gud, Den Ena eller Skaparen? Ytterst sett är allt "det andra" i förhållande till Den Ena, så det är egentligen inte en fråga om två gudar, men det ville inte den tidiga kristendomen förstå och stängde ner Platons Akademi och förklarade filosofin för "hedendom" - sickna dumma ök eller kanske falska makthungrare!
Tankarna om Saturnus/Fadern som representation för Nous anknyter i sin tur (som jag också varit inne på förr) till det femte elementet Etern, dock inte på något trivialt sätt som skolböckerna lär ut att Aristoteles såg planeterna glida i sina banor i ett eteriskt substrat. Eter är ett mycket djupare begrepp än så och hinduisk filosofi ser den som ett "rum" (kanske en tesserakt) vari de fyra elementen kommer samman och bildar sammansatta världar! Empedokles, de fyra elementens fader i västerlandet, finns bara representerad i fragment, men det skulle förvåna mig mycket om han inte ägnat någon tanke på var hans "fyra rötter" (till den gestaltade världen) befann sig. De vilade alla som Idéer i det femte elementet som är det gudomliga Intellektet (för att tala med Platon).
Jag har laddat upp med ett gäng böcker av nyplatonismens siste store tänkare Proclus - även om klassicisten Thomas Taylor tyckte han var en pedantisk systematiker som saknade Platons originalitet. Men den läsningen (eller snarare närstudiet) kommer att ta ett par år, så för att gena en smula sökte jag och hittade följande aptitretare i en bok från 2010 som nu är slutsåld och där ockrare på nätet ska ha från ettusenfemhundra kronor och uppåt för den.
Dessa räknenissar som på företagsekonomiskt vis tror de kan beräkna pris utifrån någon föreställning om "tillgång och efterfrågan" kommer antingen att brinna i helvetet för sin girighet eller sugas in i räknenissarnas ingenmansland som är tesserakten - 4D - utan att sedan få komma ut igen i normal tid och på en given plats. Det kan man kalla helvetet för syndiga människor - att tvingas bli spöken, osaliga andar!
Följande översättning är snabbt tillhöftad av mig och med några tillägg i parenteser. Läs hela och lev i ovisshet om vad i hela friden det handlar om. Så har jag läst texter i främmande ämnen i hela mitt liv - i jupiterisk hoppfullhet om att tillräckligt många ord faktiskt mellan raderna ger en lösning så att något klickar till mot slutet:
Ett argument för att lokalisera Naturen med de hyperkosmiska och enkosmiska gudarna i duodekaden (tolvställigheten) är det faktum att Proclus ger vissa av dess gudar funktioner som han också tillskrivit den universella Naturen. Hefaistos, filosofens tredje gud i den demiurgiska (världsskapar-) triaden inger det kroppsliga dess "naturer". Ares, den tredje guden i väktarnas triad, inger styrka, kraft och soliditet i de kroppsliga naturerna. Artemis, den tredje guden i den livgivande triaden, aktiverar de fysiska principerna.
Kanhända är lösningen på frågan huruvida Naturen tillhör de hyperkosmiska och enkosmiska gudarnas ordning eller ej, står att finna i det faktum att gudarna som utför de "naturliga" aktiviteterna allt är de tredje och lägsta i triaden. Om vi medger en hierarki i den helt ofjättrade ordningen, som den att inte varje gud i duodekaden är både hyperkosmisk och enkosmisk, men en hierarki där alltid de lägsta gudarna i triaderna alltid är enkosmiska, då kan Naturen lokaliseras på botten, så att säga, av den taxonomi vi kallad de hyper- och enkosmiska gudarnas ordning.
Kort sagt, Naturen ska ingalunda identifieras med hela den ofjättrade och absoluta gudaordningen Proclus beskriver i bok VI av Den Platonska Teologin, och om den kan identifieras med en del av den ordningen så är det inte den hyperkosmiska (högre) delen. (källa)
Prof. Marije Martijn - Proclus on Nature: Philosophy of Nature and Its Methods in Proclus' Commentary on Plato's Timaeus
*****
Att jag alls började klicka på Wikipedias nät av länkar berodde på att jag sökte idéer att länka ihop den förste och den andra helikopteruppfinnaren (bortser från Leonardo da Vincis drömmerier) , först den amerikaniserade ryssen Igor Sikorsky som designade den första fungerande modellen 1939 och som säkert inspirerade Arthur M. Young. Hans Bell-helikopter senare har jag nämnt i några inlägg för flera år sedan.
De här båda herrarna visar sig ha ett och annat gemensamt som kan knytas till termerna "ana-" och "kata-" och Luftelementet, vilket på ett ytligt plan är intellektet men på en djupare nivå symboliserar den osynliga andevärlden där man upptäcker (med synske Edgar Cayce), att "tankar ÄR ting".
Eftersom den essentiella Luftplaneten Saturnus också har kallats "materiens princip" - säkerligen till följd av dess ANDRA härskarskap över Jordtecknet Stenbocken, och all materia/energi alstrar gravitation, har jag ibland tänkt att Saturnus som Dödens planet måste ha att göra med rumtidens krökning vid varje punkt där energi/materia samlats. Vissa människor är som vandrande Skarprättare - runtomkring dem KRYMPER TIDEN och den som dras in i saturnierns gravitationsfält får sitt liv förkortat! Saturnus är den kalla planeten... Lite överdramatiserande kanske och kanske inverkan är försumbar när det gäller mänskliga kroppars gravitationseffekter på varandra att ingen behöver frukta ett äktenskap med en tvättäkta saturnier!
Likväl finns traditionen att en Saturnus i 7e partnerhuset - Saturnus starkaste världsliga position - kan vara ett omen om en partner som dör "i förtid" (naturligtvis är det inte "förtid" ur ödets perspektiv, allt tid är rätt tid). Är det för att horoskopägaren redan förverkligat symboliken genom att gifta sig med en mycket äldre person (eller yngre, eller med avvikande social status - ofta lägre), finns naturligtvis en naturlig och logisk förklaring... Jag kommer i hastigheten bara på en som tragiskt förlorade sin hustru i hjärnblödning bara 44 år gammal. Vid inspektion av änkemannens horoskop befinner sig visserligen inte Saturnus i det 7e huset men väl i den västra kvadranten som kan sägas vara en expanderad version av det västra hörnet. Som synes finns det många konflikter i denna karta:
Så vad om de båda helikopterkonstruktörerna, uppenbarligen angelägna om att trotsa och övervinna gravitationen? Båda visar sig ha ytterligt viktiga inflytanden i just Luftelementet, och i synnerhet Saturnus som symbol för gravitation en som attraherar till sig själv (som ett svart hål), har en viktig funktion i båda horoskopen. Kartorna påminner om att "alla vägar bär till Rom" eller att samma slutmål går att nå på olika vägar:
Igor Sikorsky:
Solen som ascendent i brist på känd födelsetid, men jag tror inte detta stämmer, även om han firats som hjälte. Oxen är alldeles för lat och intellektuellt ointresserad för att lösa svåra tekniska problem. Men om man för sakens skull ändå antar en Sol i första huset, är detta en ovanligt vital typ av Oxe eftersom Solen tillsammans med Mars sägs skapa ett vitalt intellekt en individ med högre än genomsnittlig intelligens. Det budet kan nog sägas ha företräde framför historien om Oxen som den letargiska "tjuren Ferdinand"! Dessutom står Oxens härskare Venus svag och undanskymt i 12e huset, vilket också minskar orörligheten i just detta specimen av Oxe.
Men det intressanta är naturligtvis horoskopets kraftfulla betoning på lätthetens kvalitet Sattva. Om Oxen tillhör mörkrets kvalitet (Tamas guna) liknar den ett katabasiskt tecken, ett tecken som "sjunker nedåt" eller indikerar en sjunken position. Dvs. inte en upplyst avatar som frivilligt går ned till den kroppsliga verkligheten för att upplysa människorna.
Men Sikorskys psyke/Måne och dess disponent den "lätta" och leviterande (antigravitationella) Jupiter samt den fria och rörliga kommunikatören Merkurius i härskarläge i Lufttecknet Tvillingarna ger definitivt en bild av en som trotsar gravitationen och lyfter uppåt. Det är faktiskt förvånande att inte Nikola Tesla - ett annat geni med maximal betoning på Ljusets kvalitet (Sattva) - inte byggde flygfarkoster han också!
Horoskopet visar därför inte så mycket en kamp mot Saturnus och tyngden utan istället en natur som redan befinner sig "i Ljuset" och därifrån skapar farkoster som lyfter uppåt (prefixet "ana-").
Arthur M. Young:
I den här kartan (med känd födelsetid och en sen Skorpionascendent) är det istället Saturnus gravitation som nedkämpas genom att Ketu, som indikerar upphöjd likgiltighet, i samma tecken visar hur ointresserad Young är av Saturnus som naglar fast individen vid jordytan, förslavar oss under materialistiska tänkesätt och psykologiskt ren och skär dumhet.
Eftersom Saturnus också indikerar metodik och ingenjörskonst bygger "myten" om Young på att han var en långsam (Saturnus!) men metodisk (återigen) individ som i ren tjurskallighet experimenterade och lärde sig längs vägen. Dessutom ett Storkors i Mörkrets kvalitet, ett fenomen den här bloggen har raljerat över i samband med mediokra svenska politiker. Inte samma självklara geni som Sikorsky, således.
Men stopp och belägg! Båda dessa helikopteruppfinnare har "frisjälen" Merkurius (kommunikationsmedel) i kreativ opposition till den upplyftande Jupiter (levitationens princip)!
När man fingranskar kartan ser man hur flera av de värsta skruvstäden faktiskt inte är helt oåterkalleliga. Solen i 12e huset ser t.ex. ut som en svag position, inte minst när det gäller de allmänna kognitiva förmögenheterna, men turligt nog är dess disponent Venus i en bättre belägenhet i det 11e hus grekerna kallade "den goda daimonens plats". Den här daimonen representeras av intellektets Merkurius som vi hittar i Youngs eget kroppsliga förstahus.
Därtill måste man nog ändå säga att Jupiter gynnar intellektet trots att oppositionen drar nedåt (kata-) via zodiaktecken och kvalitet, men söker lyfta uppåt (ana-) om man ser till den sattviska Jupiter och den passionerade (rajasiska) Merkurius. Allt som allt är det ändå bilden av en något trög och dröjsam individen, men där Saturnus, trots indikationen från Ketu om att vilja koppla bort den gravitationella tyngden ändå finns där som en stark förmåga, Luftplaneten Saturnus står i sitt härskarläge i Lufttecknet Vattenbäraren och i ett hörnhus vilket lyfter fram och ger gravitationen (Ketus ointresse av att lyda under den) en viktig roll i Arthur M. Youngs psykiska universum.
Det är symptomatiskt att han senare i livet blev metafysiker och intresserade sig för medvetandets FÖRLUST AV FRIHET när det dras ner mot materien men där medvetandet (andesjälen) sedan vänder och stiger uppåt i sju steg, nu rikare i upplevelsen efter att ha dragits i smutsen (materien). Det kan ha med Youngs modell att göra att han (som välbevandrad astrolog) valde sjutalet utifrån sin Sol i det sjunde tecknet Vågskålarna eftersom dess placering i omedvetens tolfte hus behövde medvetandegöras. Det har gått några år sedan jag läste Youngs "The Reflexive Universe" senast, men några minnen kom tillbaka av att se några omdömen på Amazon, bland annat de här raderna:
Youngs "processteori" [han var inspirerad av filosofen Alfred North Whitehead som i sin tur studerat buddhismen] utgår från att vi, med Einstein inte längre kan tala om materia och energi utan enbart om ett "fält"; universum är mer ett verb än ett substantiv. Detta informerar Youngs teori om att bland de topologiska möjligheterna för universums form - sfären eller en torus - bara den senare medger självgenererad rörelse [Sideriska: Platons gamla definition av Själen - den är en självgående och oavhängig entitet.] Sjutalet figurerar ofta i Youngs teori. Vore universum sfäriskt skulle det krävas fyra fält att mappa upp det, men om det har en toroidal form krävs sju fält för att mappa upp det...
I bokens appendix förklarar Young varför talet 7 är unikt bland talen. Det innehåller det högsta antalet möjliga subset, faktiskt mer än dubbelt så många som något annat tal. ... När du väl accepterat att "7" mycket väl kan vara ett speciellt tal i detta manifesta universum kan du följer Youngs tanke genom alla existensens domäner, ljuset, elementarpartiklarna, atomerna, molekylerna, växterna, djuren och "självmedvetna" varelser som vi själva, och uppskatta Ljuses "nedstigande" [kata-] i materien och i nästa skede materiens "uppstigande" [ana-] i Ljuset.
Intressant med Arthur M. Youngs horoskop är att Saturnus når sin "upphöjelse" i sjutalets tecken Vågen (zodiakens mittpunkt) och därmed är herre över både himmel och helvete eller himmel och jord, precis som den både påminner om det grekiska ordet Nous - summan av alla levande former i Guds medvetande - och samtidig är Djävulen själv, materiens herre.
Under morgonens strövtåg i Wikipedia passerade jag förstås också den österrikiska rymdflygingenjören och senare metafysikern Wolfgang Smiths artikel för att se vad som stod där. (Han genomgick således en liknande utveckling som Young - från beräkningar av flygande manicker till tankar som flyger ännu högre).
Smiths horoskop, som kommenterats tidigare, har också en betoning på både saturniska Vattenbäraren och 7-talets Våg. Ur perspektiv av solascendenten har hans Saturnus, disponent till Solen-i-Luft en intressant placering i expansiva Eldtecknet Skytten ("ana-") i den "goda daimonens" 11e hus. Samtidigt tycks hans avmätta Ketu räkna vår värld för intet: Ketu undertrycker Månen (den sublunära sfären) och detta på grund val av det bästa huset, det nionde för religion och filosofi. Han är starkt troende katolik och kristendomens ambivalens kring det jordiska är ökänd, man både försöker medge att det är en Guds skapelse och därmed god, samtidigt som den anses vara en spelplan för Djävulen (Guds fiende) och inte alls människans rätta eller sanna hem!
Mitt i allt detta är Smith som en god kristen "realist" och till skillnad från George Berkeley och rader av filosofiska idealister anser han att den kroppsliga världen är fullständigt verklig alldeles oavsett sekundära mentala överbyggnader. Jag har nämnt detta tidigare och ståndpunkten tycks motsvara hans starka inflytanden i Jordelementet: Jupiter i Oxen och Merkurius/Mars i Stenbocken. Inte minst Saturnus i "fri" och gudomlig Eld binds via sin disponent Jupiter i Jord och sen söker Jupiter-Oxen via sin disponent Venus-i-Luft att "rationalisera" (jämför filosofen Proclus extrema Jord/Luft-horoskop och hur också han försökte trotsa Platon och tvinga in Jordelementet i gemenskapen.)
Smiths konjunktion mellan vassa Merkurius och arga Mars - dessutom i den "onda demonens" tolfte, kan förklarar hans skarpa kritik av så mycket, från Jungs psykologi till katolska mystikern Teilhard de Chardins försök att vispa ihop katolicism med naturvetenskap. Det kan bara finns en herre på täppan i Stenbockens verklighetsuppfattning och om man inte ens är medveten om sin härsklystnad (Stenbocken i 12e), då finns det hur potentiellt mängder av synsätt att bekämpa eller underordna sitt eget.
Med det sagt, uppfyller Smith det jag kräver för ett geni, hans böcker är ljuvliga att läsa eftersom de är tajta i tänkandet. Hans argument för att BÅDE det gamla geocentriska perspektivet och det "moderna" heliocentriska är giltiga synsätt (utifrån, gissar jag, återigen Einsteins allmänna relativitetsteori) måste bara läsas! Det är förtröstansfullt för en astrolog som söker argument om satanistsekten Humanisterna eller liknande typer skulle ifrågasätta astrologins föråldrade geocentriska perspektiv.
Smith, som jobbade med rymden och tänkte mycket kring ytor i rummet, genomskådade evolutionsanhängarnas naivitet och såg (likt de gamla kineserna) att varje enskilt punkt i tid eller rum kan vara en springande punkt för den gudomliga världsordningen. Varje människa bär hela eviga kosmiska planen med sig ... i någon liten utsträckning.
När man börjar fundera över science fiction-genrens älskling tessarakten, ser den ut att vara ett gränssnitt som upphäver tidens terror och absoluta anspråk, vilket skulle ge den krigiske Wolfgang Smith rätt. "Tillbaka till framtiden"-filmerna är så kittlande just eftersom SJÄLEN vet mig sig att tidslinjen (och därmed Darwins evolutionslära) är ett påfund för mindre begåvade, de som behöver något enkelt att hålla fast vid för att inte bli rädda. De som nått en andlig nivå (om så bara vagt börjat förnimma den) öppnar sig snart för tanken att själen kanske inte ens lever sina "tidigare liv" i kronologisk följd.
Vissa talar därför hellre om "parallella" än tidigare liv, för att signalera sin medvetenhet om "hyperrymden" och en större verklighet som inte alls är beroende planeten Jordens begränsade utblick. Men "tidslinjen" utövar sådan makt över människan, särskilt de utan filosofisk böjelse, att t.ex. reinkarnationsforskaren Ian Stevenson aldrig tycks ha ifrågasatt ramen för sina studier: att barn som mindes en våldsam död hade levt detta som sitt tidigare liv.
Ur själens eviga och tidlösa perspektiv skulle det lika gärna kunna vara så att själen stirrar på ett vidrigt livsöde med sådan besatthet att det parallellt formas en vanskapthet på matchande plats hos en annan kropp - och den kroppen sedan minns tortyren eller mordet som "sin" föregående död. Alfred North Whitehead skrev svåra men intressanta ting i sin processfilosofi om "nuets" karaktär...
När man jämför Arthur M. Youngs och Wolfgang Smiths Saturnus (inkl. disponenten hos den senare) kan man uppfatta skillnaden i spänst. Katoliken, fastän okänd för allmänheten, ligger närmare geniernas utvalda skara. Smith gjorde sig ett namn för sin estetiska sensibilitet (Vågen, trots i nedsläckta 12e huset). Hans Bell-helikopter är erkänd som ett perfekt exempel på när industridesign övergår i konst...
Å andra sidan hade helikopteruppfinnaren en mindre slitsam Saturnus än katoliken, Han slapp Smith underliggande friktion mellan Jord och Eld (som skapar föreställningen om att kroppar faktiskt existerar, med smärta och njutning och allt annat). Young hade en "realiserad" Saturnus hemma i positivt härskarläge i Vattenbäraren - en perfekt placering för en filosofisk idealist, även om han - som typisk Våg som söker undvika extremlägen - tycks ha givit materiens verklighet visst erkännande i sin modell för de sju nivåerna av frihet.
Kanhända var det den sjunde himmelens hyperkosmiska motsvarighet - Nous - som Young kunde plocka upp med sin hörnplacerade Luft-Saturnus-i-Luft ... Hans berättelse startar med Ljuset och dess stegvisa hämning på vägen ner mot materia. Det ser ut som han talar om Fadern och Sonen - Saturnus och Solen som hyperkosmiska (genuint gudomliga) entiteter.
Tillägg - Natalie Portman som perfekt avatar
Den här lilla sparven har alltid fyllt mig med värme och jag har nog varit småförtjust i både en och tre kvinnor med samma angeliska uppsyn och goda bruna ögon.
Skönheten och godheten från platonismens har alltid synts mig perfekt förkroppsligad i henne. Och hur astrologin instämmer! Först nu kommer jag på tanken att söka födelsetid, först på Astro.com som nämner ett födelseklockslag som saknar källhänvisning "på en fransk sajt". Surputtarna ger inte konkurrenten Astrotheme.fr någon kredd alls! När man söker den franska sajten hittar man mycket riktigt samma tidpunkt och visst en källhänvisning - men bara i tredje hand. Någon mejlar och har i födelseuppgifter från en bekant som bodde granne med Natalies föräldrar i Israel och fick tiden direkt från födelsecertifikatet.
Låter inte så övertygande kanske, men hela min fysiska Tvillingkropp (ascendenten med mottagliga Månen) svarar "ja" när tidpunkten resulterar i mitt eget soltecken Vågen som Natalies ascendent. Sådana här tydliga korskopplingar har jag lärt mig känna igenom genom att bara iaktta den egna fysiska reaktionen vid möte med andra (om så bara på vita duken)!
Och när man ser HUR Natalies himmelsblå placeringar lagt sig på himlen, står det helt klart att hon ÄR en ängel eller en avatar som det här blogginlägget kort förde på tal utan att utforska närmare (det har gjorts tidigare).
De övriga placeringarna spelar alla sina roller, men skulle man lyfta fram ESSENSEN i detta horoskop är det naturligtvis Vågascendentens härskare Venus i dess GRADEXAKTA konjunktion med ängeln eller budbäraren Merkurius hemma i sitt härskarläge i Lufttecknet Tvillingarna OCH dessutom i det 9e huset, Guds hus för det gudomliga samvetet och den universella dharman som långt ifrån alla människor har kontakt med (allra minst materialister och ateister). Natalie Portman är gudsmedveten och en äkta "Fridsfurste"!
ETC:s lilla nyhet om den både rebelliska och rättrådiga Natalie Portman löser perfekt bloggarens mångåriga mysterium, hur han kunnat gilla Portman så mycket trots hennes i allmänhet banala roller - Stjärnornas krig är ju faktiskt ren smörja för alla som lyckas ta sig bortom en åttaårings intellektuella nivå. Men det var människan vid sidan av rollfigurerna jag gillat och hon placerar sin ascendenthärskare Venus nästan vid bloggarens ascendent och gradexakt på hans Måne i Tvillingarnas 12e grad. Omvänt har han sin budbärare Merkurius i Vågen, inte så långt från hennes Vågascendent.
Det är så här man vet att två själar har snarlika uppdrag i detta jordeliv och det är naturligtvis den som har det perfekta horoskopet som hörs över hela världen medan den andre sitter och knackar på en liten obskyr blogg... För i termer av himmelsk perfektion går det helt enkelt inte att toppa Natalie Portmans kombination av det egna jaget (1a) huset och Guds hus (9e). Missa inte att de dominanta planeterna båda är verksamma välgörare ur perspektiv av Vågen-i-första. Det finns helt enkelt inte "ett ont ben" i denna människas kropp.
Däremot återföddes hon - som individ (ängeln är något högre än borgarbrackornas förbannade fixering vid sina "individuella val") - med judarnas kollektiva karma som en sårig fläck och kanske var det därför hon var så övertygande i filmen Vendetta, i scenerna där hon är fängslad.
Den goda karmans femte hus (purva punya) har problem i detta horoskop och den tillfälliga femtehusägaren Saturnus står i 12e huset som hinduerna beskriver som en sektor som tecknar närmast föregående liv (utan att betänka att "tesserakten" upphäver alla tankar om en linjär tidslinje...). Portman kan mycket väl ha följt sitt blod (som vissa kulturer verkar göra) så att den onda Jupiter i 12e och Saturnus tecknar massdöd (Jupiter = expansiv, stor) i ett koncentrationsläger steget innan hon kondenserades till Natalie.
Jag vet en annan Sol-Oxe i "dåliga karmans" åttonde hus och med Vågascendent. Bakom en spelad trygghet (och t.o.m. lite överlägsenhet) är det lätt att läsa av en oerhört sårad och neurotisk personlighet. Människan - fast "pursvensk" i flera led bakåt - ser så östeuropeisk ut med svarta brinnande ögon och mörka hår att jag ofta tänkt för mig själv, "se där, ännu en f.d. jude i ett annat liv".
För egen del placerar jag min fragmentariska hågkomst av en fruktodlare i Palestina tvåtusen år tillbaka i tiden - skälet till det här livets stundtals uppslukande intresse av Dödahavsrullarna och den livsstil de förespråkar... Själens fitness stod på programmet på den tiden och inte som i dagens Sverige en sjuklig fixering vid den yttre kroppen. (Så går det här de härskande förgiftar ett helt folk med materialistiska doktriner.)
Extra tillägg - Texten publicerades med Månen i 1a graden Lejonet, just invid en ascendent nästan gradexakt med kunglighetens Regulus! Festlig symbolsammansättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar