Mer döljer sig i Shakespeares intellekt än vi ännu förstått. Hans är vad jag betecknar som ett omedvetet intellekt: det finns mer av dygd i det än författaren själv är medveten om... Shakespeares konst är inte konstlad, det noblaste värdet i den är inte planerad eller utstuderad. Det växer upp ur Naturens djup.
Mer än något annat är det möjligen pjäsernas intensiva lidande som pekar mot själva hjärtat i Shakespeares verklighet. De djupgående psykiska skadorna i hans rollfigurer är som schakt ner i poetens egen själ. Eftersom ingen lider i det medvetna är uttrycket för intensivt lidande hos en författare - vare sig Dickens, Dostojevskij, Byron eller Shakespeare - särskilt avslöjande om vilka de arketyper är som formar individens liv och tankar. Edgars lidande i Kung Lear är ett exempel. Det saknas objektiv bas i handlingen för Edgars förfärliga lidande... Detta är ett fall av författarens emotionella plåga som spiller över i textens yttre logik och som har sina egna inre skäl...
Beacuclark (s. 165) citerar Thomas Carlyle - "The Hero as Poet" (1841), och påbörjar en längre analys av Oxfords besatthet av kungavärdighet.
Det konventionella födelsedatumet för Edward de Vere, den dolde aristokraten bakom de häftigt regimkritiska pjäserna, bekräfta Carlyles tankar och Beauclerks amplifikation.
Ritar man karten med Månen i första huset - sinnelagsascendenten - skapar man något av en paradox eftersom Månen i hög grad tänkas representera individens halvt omedvetna begär och fantasier, den inre teaterscen som vaknar till liv och kommer till sitt eget under nattliga drömmar...
Men Oxford föddes uppenbarligen (vilket hans "bråkiga" livshistoria bevittnar) med ett närmast mytomaniskt sinnelag som påverkade hans vakenliv och fick honom att samtidigt leva i adelns vardag men också i direkt kontakt med arketypernas värld, vilket gjorde det enkelt för honom att skapa listiga omskrivningar för inte minst drottning Elisabet som han adresserar i var och varannan pjäs genom olika figurer som mångudinnan Diana, Ophelia, Venus eller t.o.m. Jesu Moder (med Oxford själv i rollen som Guds son!).
Att han stod den konceptuella förmågan så nära ser man kanske främst genom att Månen - fantasin - väver sina berättelser i Luftelementet (fjärmad från det kroppsligt materiella eller urtråkigt FAKTISKA).
Månascendenten är därför ovanligt deskriptiv i detta fall:
Traumats Mars (smärta, krig och hat) - den svarta passionen - blir här en så viktig faktor i Oxfords författarskap, och hans lunära (mångalna?) fantasier verkar också som basen för hans utagerande martiala Sol. Tre gånger ställde Oxford upp i drottningens somptuösa riddarspel (en viktig PR-manifestation för staten) och han vann alla tre gångerna.
Vadan all denna medfödda affekt i sinnelaget? Hans biologiska rötter är ett möjligt uttryck för symboliken. Men också att han inte kunde uthärda att ha varit föremål för Elisabets lustar en kort tid innan den falska "Jungfrudrottningen" obekymrat riktade sitt kvinnliga maktspel mot någon annan (med tiden allt yngre) adelsman i hovet eller från utlandet. (Elisabet råkade dessutom vara född i sideriska Jungfrun med Solen i 10e husets position för en absolut härskare, vilket ger en antyda om den självcentrering denna kvinna led av.)
"Shakespeare" lamenterar ofta "förlusten av mitt goda namn" och månkartan visar tydligt detta. I 12e huset för världsliga förluster hamnar olustigt nog Månens disponent Saturnus - symbolen för historisk kontinuitet och makt (och paradoxalt nog också den ägda underklassen). Släkten Vere kom från Frankrike med William Erövraren och var under Tudoreran Englands äldsta obrutna adelssläkt. Beauclerks med flera rekonstruktion antyder dock att Oxford var frukten av en våldtäkt på en väldigt ung Elisabet och att hon senare gick i säng med sin egen bastardson och fick avkomma med honom och av bara den anledningen måste sägas ha varit en makthavare som led av EXTREM bortträngning och en gigantisk jungiansk Skugga.
Skuggan är precis vad som Oxfords mån- eller Diana-horoskop omvittnar genom att vara ÄGD eller disponerad av Saturnus i rollen som den onda daimonen (också en passande illustration för drottningens intriganta maktspelare till högra hand, Lord Burghley). Det är Skuggan som greven om och om igen i pjäserna söker göra drottningen medveten om. Beauclerk menar att drottningen aldrig vågade lyssna så djupt in i texterna trots att hon var närvarande vid många framföranden av tidigare versioner av de pjäser som Oxford fortsatte peta i fram till sin död. I den extremt oxfordiska och självbiografiska Hamlet är t.ex. den förfärlige Polonius är en nödtorftigt maskerad Burghley (Oxfords styvfader mellan 12 och 21) - en ond skugga och pest i grevens liv, vilket bevarade brev mer än antyder. Men Saturnus var naturligtvis också Oxfords egen sämre sida, den som hänvisats till skuggornas rike eftersom han inte kunde integrera den. I just detta fall, när Skuggan ÄGER 1a ego-huset, kan man direkt förutspå problem med självbilden.
Oxfords släktträd (Saturnus) - som enligt incestteorin inte var det för ätten Vere - var alltså "förlusten av det goda namnet" Tudor. Och när drottningen också mörkade deras gemensamma kärleksbarn och Oxford under några år uppåt de trettio hamnade i onåd hos Elisabet, då svartnade också Shakespeare-pjäserna. Logiken i pjäsernas tillkomstordning blir glasklar när man sidoordnar dem med Oxfords liv. Men t.o.m. ungdomens lätta komedier innehåller ledtrådarna till det som senare blir en förbittrad och mörk Shakespeare som i sin sista text, Sonetterna, ondgör sig över Den Mörka Damen (Elisabet) och kallar henne det lokala molnet som höll deras son (sun = son) skymd.
Oxfords månhoroskop är en bra illustration till den här bloggens på logisk grund förslagna varning för att en planet i härskarläge kan vara en risk i lika hög grad som den traditionellt anses konsoliderad och "extra bra". Tudorätten kunde ha fått en fortsättning om inte drottningens privata liv krockade så intensivt med hennes fåfänga odlande den politiska myten om sig själv som en Virgin Queen, ogift och självuppoffrande för att stötta England.
I Oxfords månkarta står den historiska kontinuitetens och släktens Saturnus stark i sitt negativ och kroppsliga härskarläge i Jordtecknet Stenbocken. Men, betraktat ur hans egen vaggas synvinkel (Månen = vaggan till graven - bilden förekommer hos Shakespeare), är disponenten Saturnus just precis "förlusten av hans goda namn".
Enligt den här rekonstruktionen var Oxford av kungablod men belades med yttrandeförbud av drottningen och Lord Burghley (vid vite av dödstraff). Englands societet visste och dessutom är Shakespeares pjäser är proppfulla av omskrivningar och allusioner till det som uppenbarligen var en livslång fixering hos författaren. Modern Shakespeare-forskning kan därmed precisera Thomas Carlyle upplevelse av Shakespeares djupt rotade dygd: det är förstås Saturnus-i-Stenbocken som representerar de konservativa moralvärden, den ridderlighet och de absoluta krav på sannfärdighet som plågade Oxford att se bristen på i sin samtid och hos den självförljugna Elisabet som han en gång idoliserat.
Men denna koppling till djupt rotade värderingar blev en känsla av förlust och besvikelse och ska den här bloggaren tro sina intuitioner slutade sedan den själ som framträdde som Oxford att födas privilegierat. Den gick ner i underklassen och har levt enkelt flera gånger de senaste fyrahundra åren (om man håller sig till en tidslinje). Att själen i Oxford så djupt brottades med avsaknaden av en kungakrona kan också ha berott på att han i sitt närmast föregående liv varit just en kung! Sinnelagshoroskopet visar hur extremt hårt världshärskarmotivet sitter fast i hans 12e hus för det omedvetna.
Tillägg
Jag noterar hur Thomas Carlyle, passande nog med tanke på Shakespeares luriga texter själv en satiriker, ser dygden växa upp ur "Naturens djup". Om man med platonismen ser det omvända perspektivet, att vi inte "har" en själ som om det var något bihang utan att vi själva bara är en tillfällig projektion i åskådningskategorierna tid och rum som springer ur Själen, kan man gå på djupet och förstå hur i Oxfords fall det UNDER eller INOM NATUREN - Vattenelementet - det existerar en annan verklighet som paradoxalt nog ofta kallas den "Högsta Himmelen" som var det en övervåning till världsrymden.
Men världsrymden är också bara en projektion utåt och kärnan eller essensen i Själen är alltid det gudomliga intellektet, likställd med Luft. Vattenbäraren är ett Lufttecken som bara bär Vattenelementet (Physis, Naturen) som sitt yttre hölje, som ett utflöde från sina djupare liggande principer (arketyper, idéer). Världen är i grund och botten andlig, men många själar har förirrat sig långt ut i mörkret och blir materialister.
Av den anledningen är greven av Oxford/Shakespeare en perfekt representant för en som hämtar dygdemönstren ur Naturens djup, från Intellektets nivå under/inom det partiella fall från Nåd som Naturen utgör. Oxfords Måne och Mars passar förunderligt väl till titeln till hans författarkollega Robert Greenes Planetomachia (Planeternas krig). Vissa anhängare av Oxford-teorin misstänker att Greene var ännu ett alias som namninnehavaren lånade ut till den unge och astrologiskt välbevandrade greven innan "Shake-Speare" introducerades 1593 när Oxford vid 43 redan var en lika färdig författare som den eleganta debutdikten "Venus och Adonis" omvittnar.
Gåtfullt är dock hur Vattenbärarens Luft står bojad vid en Saturnus som hamnat ända "ute" i Jordelementet. Oxfords fåfänga och materialistiska fixeringar visar exempel på någon som förlorat sin inre centrering. På just antytt sätt kan man via astrologin skapa sig lösa bilder av hur svårt Syndafallet är i enskilda fall, knappast något som drar ner applåder från de satansdyrkare som kontrollerar den lögnens ordning som våra moderna västsamhällen bygger på! Den rådande myten är ju att allt och alla är "okej" - det sista ordet ett mått på hur infantila dagens opinionsbildare i själva verket är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar