 |
| Greve Edward de Vere och den son han enligt Shakespeares sonetter fick vila sin blick på "blott en timma" innan "det regionala molnet", modern drottning Elisabet lät föra bort honom till ett fosterhem. Berlockens miniatyr av greven röjer en beskyddande kvinnohand som sträcks nedåt mot honom - drottningen! |
 |
| Drottningens solära agerande ett "region cloud" - en solförmörkande REGent - i greven av Oxfords 6e olycks- och fiendehus Solascendenten för greven passar utmärkt i frågor rörande Solen (sonen/avkomman)! Ur Shakespeares sonett 33: But out! alack! he was but one hour mine; The region cloud hath mask'd him from me now. |
Denna karta med utgångspunkt i Shakespeares (Edward de Vere) upphöjda Sol i Väduren och skenbart perfekta match med drottning Elisabets Måne i Väduren, visar hur Elisabets barnplanet Solen inte kunde ha bringat greven annat än olycka där den faller i hans 6e hus för olyckor och fiender.
Ja, hans norra månnod för ambition och äregirighet kammar hem noll där den står i förhållande till "jungfrudrottningens" fallna Venus. Som Oxford-teorin (så mycket mer än bara en teori!) påvisat fick drottningen ett kärleksbarn med den då hälften så gamla greven (bortadopterad som den blivande tredje greven av Southampton). Pinsamma omständigheter gjorde att drottningen insisterade på den politiska myten om sig själv som jungfrulig och hellre tog död på hela Tudordynastin än att medge att hon fött ett barn med sin egen son - en bastard som resulterat av en våldtäkt inom den högsta adeln när Elisabet bara var fjorton.
Den fenomenala biografin från 2010, "Shakespeare's Lost Kingdom", introducerar tidigt den här, den mest skruvade av alla Oxford-teorier (vissa avstår från att se greven som Elisabets son), men vartefter Charles Beauclerk bygger sitt "case" är det onekligen rätt ruskigt att komma i kontakt med det maktpolitiska spelet och alla de symboliska indikationer "Shakespeare" lämnat efter sig i sina pjäser om vad som pågick i England.
Författaren kan verkligen landets politiska och konsthistoria, djuppsykologi, och presenterar en mäktig väv av omständigheter som tyder på att hela Londons societet vid den här tiden visste vem som häcklade drottningen bakom pseudonymen "Shakespeare". Om drottningen förstod alla hans pikar är osäkert men det finns bevarat ett uttalande där hon medger att det är hon själv som avses i ett föga smickrande porträtt av en kung.
Det var en med åren alltmer förbittrad Oxford som insåg att han kunde se i månen (Diana, mångudinnan) efter ett erkännande från drottningen att han var rättmätig arvtagare till tronen (enligt den extrema teorin) eller att han och drottningen hade en son i det fördolda (mildare teorin).
Jag vill i anslutning till ett uppseendeväckande porträtt av drottningen (ett av flera fotografier av samtida tavlor i boken med bra färgtryck), återge det Beauclerk har att säga om tavlan, det så kallade "persiska Elisabetporträttet". Tavlan är en stilstudie i symboliska antydningar och på botten har konstnären skrivit en sonett. Tillsammans ger symboler och text en klar bild av vad åtminstone den adliga delen av England visste om en rättmätig arvinge till tronen. (Elisabets vägran att spräcka sin jungfrumyt ledde till att en skotsk kung fick "importeras" efter hennes död.)
I ”As You Like It” [Som ni behagar] blir kronhjortshannen symbol för adelsmän i exil, i synnerhet Jaques som moraliserar över den gråtande kronhjorten. Temat med en gråtande kronhjortshanne förekommer i ett av de mest extraordinära och kontroversiella porträtten av drottning Elisabet, känt som det Persiska porträttet [se nedan]. Här förevisas en gravid Elisabet som kröner en gråtande kronhjortshanne med en girland av violer. Hon bär en löst sittande silverkappa dekorerad med Tudorättens rosor, kaprifol, exotiska fåglar och vindruvsklasar, och en hög orientalisk hatt med slöja i full längd.
Ett pärlband dinglar från hennes högra arm som vilar på kronhjortshannens huvud, och runt hennes hals hänger två ringar (vigselringar?). Direkt bakom hjortens huvud – så att ett av dess horn tycks övergå (”metamorphose”) i en av dess grenar, syns ett valnötsträd som bär frukt. En kartusch i nedre högra hörnet återger en shakespearesk sonett som förtjänar att återges till fullo [med ”shakesepearesk” syftar Beauclerk på versmåttet, introducerat av en släkting till Edward de Vere, och som senare knöts till namnet Shakespeare.]:
The restless swallow fits my restless mind,
In still reviving still renewing wronges;
Her just complaints of cruel[t]y unkind,
Are all the music that my life prolongs.
With pensive thoughts my weeping stagg I crown,
Whose melancholy tears my cares express;
His tears in silence and my sighs unknown
Are all the physic that my harms redress.
My only hope was in this goodly tree,
Which I did plant in love, bring up in care;
But all in vain, for now too late I see
The shales [höskena] be mine, the kernels others are.
My music may be plaints, my physique tears
If this be all the fruit my love tree bears.
Föga förvånande alla ansträngda forsök genom århundradena att förändra, döpa om, kamouflera och allmänt söka dölja det här porträttet eftersom det får hela den officiella versionen av den Elisabetanska historien att störta över ända. Här presenteras berättelsen som Shakespeare om och om igen berättar i beslöjade historier om en kunglig förening och ett brutet trohetslöfte. Här ges berättelsen om poetens och gudinnans kamp på liv och död, den ene tvingad till stumhet och slutligen förintad av den andre. Men porträttet har mer att ge: det transcenderar den antika grekiska myten, för här inför våra ögon är en bild av Actaeon och Diana försonade.
[Jägaren Actaeon råkade se mångudinnan Artemis - romarnas Diana - bada naken i en skogstjärn och flydde, förvandlad till en hjort, bara för att bli sliten i stycken av sina egna jakthundar. Jämför Tarotkort noll – Dåren – med en lallande hovnarr vars sexuella drift – hunden – nafsar honom i pungkulorna! Den sanningssägande dåren var en annan av Oxfords sätt att presentera sig själv i Shakespearepjäserna.]
Detta försoningens ögonblick är allt Shakespeares verk strävar fram mot: poeten (sonen) och gudinnan förenad i en ny myt för konungarikets förnyelse – en union mellan Sanningen (Oxford) och Skönheten (Elisabet) som former en ny och kyskare kunglighet.
Valnötsträdet som förefaller växa ut från kronhjortshannens huvud som en gigantisk krona (”this goodly tree,/Which I did plant in love”) är inte bara det kungliga familjeträdet som drottningen och hennes kronhjort-konung utsträcker genom barnet som ses växa i hennes livmoder utan också det Kunskapens träd som sprungit fram ur huvudet på Shakespeare-Actaeon (poet, gränsöverskridare, älskare till en kunglighet). I sonettens tredje strof verkar drottningen säga att hon fött sitt barn förgäves eftersom hon inte kunnat bekräfta hans kungliga ursprung, och inte heller har hon förmått dra nytta av valnötsträdets frukter (Shakespeares verk), i avsedd mening, som förmaningar till henne att ändra sitt liv. Drottningen avnjöt de pikande pjäserna som underhållning enbart. Som ett resultat därav förblir hennes kärlek steril. Hon har missbrukat och sedan förkastat den som älskare henne mer än alla drottningens andra friare och favoriter.
Det är också värt att notera att valnötsträdet associeras med månen, att svalan är Isis och Venus heliga fågel, och att violen, drottning Elisabets favoritblomma, symboliserar kyskhet. Pärlorna som vidrör kronhjortens huvud antar formen av bokstaven O (för Oxford) och symboliserar geniet som tvingats in i obskuritet.
Det som träffar oss mitt mellan ögonen är kvaliteten hos denna uppenbarade sanning. Som Shakespeare skrev om kung Leontes återförening med Camillo i En Vintersaga: ”Där fanns yttranden i deras stumhet, språk i själva deras gester; de såg ut som om de hade hört om en värld hållen gisslan, eller en förstörd.” (s. 184-86)
 |
| Klicka för något större bild |
*****
Se även: Det laddade ordet svala (juli 2017) - Beauclerks massiva text hade ett år senare sjunkit i glömska, men när en annan bok - med syftet att exponera den ihåliga lögnen om Shakespeare från Stratford - åter förde svalan (i porträttet ovan) på tal, då klickade något till.
Också kronhjorten, kommenterad i några få ord, har förekommit på bloggen. Detta Oxfords favoritmotiv hos Oxford kickade genast igång ett barndomsminne när bloggaren färdades ungefär som en gång Oxford genom Italien och i den norra delen fadern bad sonen posera invid några små hjortar. Grabben på bilden putar rejält med magen som om han försöker simulera en äldre tids bulliga livstycken, burna av förnämt folk! Inlägget summerade också bloggarens gäckande mängd "laddade" ord eller ting som visat sig ha paralleller i Oxfords livsöde.
Beauclerks bok noterar sammanflätningen av den sköne Adonis som förgrymmar Afrodite (Venus) och Actaeon/Artemis (Diana) - Oxford hittade sig själv i ett litet antal snarlika myter som alla slutar med att "kungen rituellt offras" och att något går snett med en gudinna = drottning Elisabet!
Den här bloggaren drömde i de tidiga tjugo om att vara en page med uppgiften att väcka en sovande kung och drottning i en kunglig sängkammare under jord - Underjorden - i källaren i ett slott. Någon hade givit pagen den bisarra uppgiften att efter att ha väckt kungligheterna få dem att börja kommunicera med varandra genom att ge dem varsitt bordtennisracket som han bar fram på en sidenkudde! Jag har tidigare beskrivit min förvåning när ett av Oxfords tonårspoem liknar kärlek vid ett racketspel! (Han diktar om tennis - men vi hade ett bordtennisbord i barndomen, så min symbolik justerades i enlighet med miljön.)
Det ser nästan ut som att den tidiga och symbolmättade drömmen pekade fram mot dessa blogginlägg årtionden senare. Det är väl sånt här - upplevelsen av likheter - som åsyftas i talesättet, "historien upprepar sig". Det är som att det fanns ett grundmanus som aktiveras när planeternas respektive tider åter grupperar sig på ett snarlikt sätt... (se Aviciis dödshoroskop för en laddad bild av den tanken.)
Myter har skapats av människor för att ikläda grundprinciperna ord och färg. Världssjälen upplever under det att den vrider sig - patologiserar - och vi med den i den.
För att sluta där texten började, med omnämnandet av ett regionalt moln, så har jag i hela mitt liv umgåtts med den kinesiska Förvandlingarnas bok, en kombination av kosmologi och furstespegel. Kapitel 9, Den Mindre Tämjaren/Fostraren nämner just det tragiska ödet för en kungavärdig som dock i sitt liv aldrig får lov att bli mer än ett (solförmörkande) moln som utlovar regn (förändring, välsignelser) men som aldrig i sin livstid nådde sagda klimax.
Kineserna upptäckte att historien bara är en myt som spelas upp inför våra ögon, och hade "Shakespeare" känt till den här texten skulle han ha applåderat den österländska visheten.
*****
Se även: Horoskopet för detta inlägg som väl komplementerar den inledande kartan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar