Jag såg den också och fast jag gillade Enos handfull ambienta skivor från 1975 och framåt och gärna satt ner vid stereon i 40-50 minuter för att njuta hans minimalistiska klangvärldar var den här sömniga installationen och den röda plyschsoffan inget att stanna någon längre stund vid.
Där dog Eno som min kanske första och enda musikaliska idol. Hans debut-LP från 1973 var verkligen en idiosynkratisk popkaramell med smittsamma refränger och drönande malanden om vartannat. Senare insåg jag också att hans kompanjon under några produktioner, kanadensaren Daniel Lanois, som jag fortsatt att uppskatta mer än Enos senare produktion, skilde sig på en avgörande punkt.
Lanois är en djupt andlig, närmast mystisk artist (buddhist, tror jag). Brian Eno är en typisk brittiskt torr rationalist och ateist. När man studerar Enos horoskop finner man strax att han är föga mer än en smart gycklare som sätter i system fungerande formler, som 1985 års utställning som han sedan upprepat om och om igen och där bara den underliggande tekniken ändrats.
Senast skrev SvD 2016 om en svensk skola som gått på den kommersiella hajpen kring Eno och lockats köpa hans dyra och lättproducerade "mjukvarukonst". Det är inget annat än en banal datoralgoritm som varierar ickefigurativa mönster så att samma mönster återvänder första efter 300 år! 600.000 kronor - tillåt mig skratta!
Jag kommer att tänka på tonåren i Stockholm på tidiga hamburgerkedjan CLOCK där man fick skynda sig att äta upp om man inte ville utsättas för samma skval via bild- och ljudsystemet en andra gång. Själlös och maskinell ambiens, sådan är ateistens svar på den verkliga verkligheten, som är andlig till sin natur.
Eftersom Djävulen är den värsta plagiatören smyger sig förstås spår av verkligheten in även i Enos konst, SvD:s man Anders Björkman säger 2014, när Eno kom dragande till Sverige med samma idé ännu en gång, att "enda ljuskällan i lokalen är små batteridrivna värmeljus placerade framför och ovanpå högtalare och förstärkare, som i sin tur byggts upp i formationer som liknar altare, krucifix och pelare."
Ja, kyrkorummet kommer de inte undan, dessa satanister. Svenska sekten Humanisterna har t.o.m. stulit hela idén om konfirmation från kyrkan, tagit bort det substantiella föremålet för bekännelsen och SÄLJER som den lägsta nasare en tom ritual där satanistens barn kan bekänna sig till intighetens eller materialismens "glada budskap".
Det säger sig själv att en man som har joviala Jupiter hemma i sitt härskarläge i Skytten och även har en jupiterisk ascendentpersona framstår som en gemytlig och vinnande person, särskilt som också Solen i Oxen har något tryggt och lugnande kring sig och även Månen i härskarläge i Kräftan är en sympatisk figur så länge den känner sig trygg och omgiven enbart av vänner och liktänkande.
Man riktigt ser Enos ambienta och nästan stagnant stillastående musik i dessa placeringar, men då den onda stjärnan Algol är Djävulen eller en förfalskare som lånar sitt ljus, ska man inte glömma att Eno inte kommit med något eget alls efter de fascinerande alt. popalbumen mellan 1973 och 1977.
(I de intermittenta mötena med en annan Sol-Oxe, David Byrne, vaknar åter Enos popsensibilitet till liv. Talking Heads-grundaren Byrne är lustigt nog född dygnet före Eno och båda har ett dissonant förhållande till stjärnan Algol eftersom Oxens härskare Venus är en verksam illgörare i bådas horoskop. Talking Heads gjorde i början taggig och "anti" musik som perfekt illustrerade den avsiktliga förstörelsen av vilsamma Venus natur i Jordmodern Oxens hägn. David Byrnes tidiga texter pyr av hån och nedlåtenhet mot de små amerikanerna som bor där i sina ändlösa rader av exakt likadana hus. Han lät inte värst mycket som någon New York-intellektuell men snarare hur en högerreaktionär skulle låta, som valde rockmusik som sitt idiom. Oxen är ett knepigt tecken, politiskt eftersom den ytterst bygger på en orientering efter lust/olust-principen, varande ett Venus-tecken och förankrad i Jordelementet.)
Enos finkulturella sida tycks mig mest en blandning av Paul Klees ickefigurativa konst, de tyska, experimentella 60-talsgrupperna och vår tids teknokratiska fixering vid datoralgoritmer som någon slags ersättning för verklig intelligens (som kommer från det gudomliga i oss).
Horoskopets ömsesidiga reception mellan Oxen och Tvillingarna gör honom till en smart praktiker mer än något annat, en konceptualist med blick för det enklaste av det enkla. En av de första upptäckterna som fick Enos hjältegloria att lysa svagare var upptäckten att hans kontemplativa skivor med glesa pianoklink (samarbeten med pianisten Harold Budd) redan hade gjorts av den klassiska kompositören Eric Satie (1866-1925). Det är hårt att växa upp med början i pop och rock och med åren upptäcka att jultomten inte existerar...
SvD-Björkman återger några av Enos tankar från en föreläsning på Moderna museet i Stockholm. Eno blir "trött" av bara tanken på musikens moderna degradering till någon slags bakgrundstapet som bara strömmar nonstop överallt. Han har tydligen ändrat sig jämfört med 70-talet då hans ambient-musik, t.ex. "Music for Airports" var skapad just i detta syfte! Eno förklarade pekoralt för auditoriet att han snarare såg musikstycket som "ett rum, något man går in i och sedan befinner sig i". Men herregud, det är ju så musiken alltid fungerat för dem som lyssnar aktivt. Till och med den 3-4 minuter långa radiohitten är som en liten värld för sig själv för den som lyssnar uppmärksamt!
Här verkar det dessutom som om Eno stulit från sin tidigare medarbetare Harold Budd, som år 2000 utvecklade precis samma konception med sitt album The Room. Varje lugnt och sparsamt arrangerat pianostycke avsågs fungera just som rum med sin väsensegna ambiens. Eno har i mina ögon inte gjort något annat än kopierat andra under merparten av sin karriär och i takt med sina framgångar minglat med rätt branschfolk blivit allt mer bekväm och förutsägbar.
Samtidigt kan man inte klandra Eno - detta var hans öde! Se bara lyckoplaneten Jupiter i huset för (branschens) makthavare. Eno, en gång äventyrlig och enligt egen utsago en "icke-musiker" har gått och blivit en borgerlig nolla som vem som helst. Bara väldigt mycket rikare på sin massproducerade och simplistiska konceptkonst.
Detta är typiskt för en ateist instängd i världen och som inte kan hämta inspirationen från dess genuint kreativa källa eftersom denna ligger utanför tid och rum och kräver en tro på att något finns utöver rummet eller världen! Ateisten är per definition fånge under Djävulen som vi både kan förknippa med den onda stjärnan Algol (som alltid ligger i Terras tecken Taurus) eller med materiens herre Saturnus.
Det räcker dock med en enda titt på det 9e huset för religion och filosofi för att upptäcka att något inte står rätt till med Enos "förutsättningar" för detta liv. Husets tillfälliga ägare är Mars, som för Fiskarnas personlighet är en av de få välgörarna (fiskarna som simmar i havet har naturligtvis Månen, vätskornas planet, på sin sida). Men Mars hamnar illa på kartan eftersom den ligger i Lejonet som i sin tur halkar in i det 6e huset för olyckor och fiender. Brian Eno, den framgångsrike och sluge konstplagiatören har med andra ord det bästa huset som sin värsta fiende.
Ateism kan tecknas på många sätt, inte minst genom horoskop som ser allmänt slappa och obegåvade ut, men den här placeringen med det högsta goda som ens värsta fiende är verkligen illustrativ. Ateistsekten Humanisterna borde beställa ett sekulärt kyrkrum med tillhörande bakgrundsmusik från Eno - att använda under sina konfirmationer av att vara denna världens barn och inget mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar