Svensken i ett nötskal: Linné!

(Ett långt inlägg på 7 A4-sidor.)

Swedish botanist, also known as Carol von Linné [sic], was the first to organize the principles for defining genera and species of organisms as well as to create a uniform system for naming them.

An author known for his clean and succinct style, his best-known works are "Genera Plantarum," 1737 and "Species Plantarum," 1753.

Linnaeus is considered by many to be "the father" of Botany. He served as a professor, not only of medicine, but of botany and natural science.

AstroDatabank

Beräkningen av det sideriska horoskopet för vårt eget bidrag till Upplysningen och den Nya Människan (se förstås horoskopet för Franska revolutionen - nytt fönster), Carl von Linné, kommer som en överraskning fast den äldre zodiaken redan visat sig beskriva psykologi så väl.

Men den här 1700-talsmannens födelsehimmel beskriver intill fulländning den naturnära, föga filosofiska men desto mer systemorienterade ingenjörsmentalitet som fortfarande är typiska drag för svensken!

Med Sveriges nationalhoroskop (i nytt fönster) är det inte svårt att se parallellerna. Tre huvudsakliga tecken går igen, det moderna Sveriges soltecken Vattuman - att verka i huvudsak på de mentala "skrivbordsnivån" (rita regelverk och iso-standardisera allt inom synhåll), fanns redan i Linnés strävan att systematisera hela Naturen (!). Lämpligt nog syns detta som en undermedveten instinkt att vilja begripliggöra, det är inte Solen utan Månen som står i Vattumannen.

Notera skillnaden! Linné var på upptäcktsfärd efter lagbundenheter i Naturen, Sverige av idag är en fasciststat som tvingar in medborgarna i vissa ideologiska mönster. Grundmönstret är att "rött" och "blått" är tillåtna sidledes rörelser medan den vertikala dikotomin, Världen/Gud, visserligen inte är ett förbjudet tankemönster, men väl ett perspektiv som (nästan) alla politiskt verksamma krafter söker förmå svensken att distansera sig från och kalla "historisk skåpmat".

Nationalhoroskopets solära disponent, Saturnus i Tvillingarna (skeptikerns och kritikerns tecken) förklarar till dels varför varenda kommentarspalt i de nya interaktiva medierna till brädden svämmar över av små anonyma besserwissers som all tar på sig rollen av lärare och förklarare - den här bloggen är inget undantag!

Det är något beklämmande övermaga över svenskheten, och nationalhoroskopet visar varför vi kunnat bli så här löjeväckande viktigpettrar: Saturnus (Solens disponent) står som en propp i maskineriet i nionde hussektor som inte alls borde vara blockerad av Gränsdragaren och Organisatören Saturnus eftersom nionde är "vägen ut" mot outforskat territorium, "the open-ended universe".

Då nionde sektorn också representerar landets kontakt med utlandet, filosofi och religion, bygger det här landet faktiskt sina intellektuella konstrukt i huvudsak genom att blockera sig mot impulser från utlandet och den filosofiska diskurs som där pågår! Säreget.

Inte för inte klibbade öknamnet "ankdammen" en gång fast vid det här landet...

Carl von Linné påminner, som sagt, mycket om svenskens bindning till myllan - stirrandet ner i Jordelementet som både när oss (utom när det är nödår) men obevekligen också slukar oss i slutändan. "Av jord är du kommen", mässar den lutheranska prästen vid jordfästningen.

Om nu vikingarna verkligen trodde på själavandring, en uppgift jag sett flykta förbi på det opålitliga nätet, låter jag vara osagt, men kristendomens metafysik och lära om de yttersta tingen är verkligen en självstympad och tragisk historia. Själavandringen fanns med under de första få hundra åren, men tanken kättarförklarades på 500-talet.

Först under Andra Vatikankonciliet på 1960-talet öppnade sig återigen Katolska kyrkan för den möjligheten, men då hade Sverige sedan länge valt Luthers väg (Gustav Vasa ville som bekant komma åt kyrkans rikedomar). Och Martin Luther förespråkade sin tids medelsvensson att underdånigt lyda överheten vilket ledde till att kristendomen slutgiltigt kapitulerade under Djävulen, vilket är vad man måste beteckna Jordmodern som när det inte längre råder en sund balans mellan begreppen Himmel och Jord.

Med materialismen har Jorden blivit allenarådande och Himmelen anses numera bara vara död rumslig utsträckning "där ute". I den mån vi fantiserar om andra, kanske högre, livsformer, stöper vi dem numera i våra egna biologistiska tankemönster. De är förstås organiska varelser på avlägsna planeter!

Hur djupt har vi inte fallit sedan tyske filosofen Kant som, samtida med Linné strövtåg i naturen, kontemplerade livet som det kunde te sig BAKOM våra inbyggda tolkningsmönster (i medvetandet). Linné var i jämförelsen en totalt ofilosofisk natur, han strosade i mossan och upplevde denna världen i oförställd naiv realism.

Föga hade han kunnat förstå den indiska filosofin som redan i minst 2.000 år sagt att hans intryck av naturen inte var verkliga utan härstammade ur hans eget medvetande. Hur föga förvånande att hitta Linnés Sol i Oxen, det första Jordtecknet, som på sitt problemfria sätt betraktar sinnesintrycken som absolut verkliga: mossan och svamparna och träden är verkligen verkliga!

I "ögonblicksbilden" på Sveriges andliga status några hundra år senare, lever den här bindningen vid myllan som något objektivt fast. Den svenska folksjälen (Månen) är visserligen, som noterats, individualistisk och subjektivistisk (Månen i Väduren), och detta förklaras delvis eftersom den är så inpiskat simpel i sin materialism: Vädurens härskare Mars står som förstelnad i Jordelementet och Oxen - ett tecken av kvaliteten Tamas, vilket indisk filosofi beskriver som oupplyst.

Det är Tamas-människans brist på reell insikt som skapar "naiv realism". Kant visste att vi inte betraktade "tinget i sig", utan bara våra egen inbyggda psykiska begreppskategorier. Sedan gör psyket en kullerbytta och "projicerar" fantasin om världen på det vita ljus som är allt som existerar "där ute".

Svenskens halvhjärtade försök att individualisera sig, skilja sig en smula från sin granne på gatan, sker alltså utifrån den mest bottenlösa omedvetenhet om hur livet är konstruerat som tänkas kan. Det är lätt att uppehålla sig länge vid detta faktum, och le över eländet. För är det inte samma svensk som tror sig vara så mycket längre kommen i sin intellektuella utveckling än efterblivna stater där t.ex. religionen är en integrerad del i folkmedvetandet?

Astrologin avslöjar att den sekulära staten i själva verket är den evolutionärt lägsta nivån ett samhälle kan befinna sig på. Det är visserligen en billig poäng att peka på att astrologins tidsåldrar rör sig baklänges genom zodiaken på grund av jordaxelns långsamma wobblande, men jag nämnder den ändå!

Linnés Sol i naturnära Jordtecknet Oxen matchar alltså "själen bakom sinnelaget" i det moderna Sveriges horoskop. Indisk astrologi finner disponenten till en planet vara "själen" bakom det manifesta, och i fallet Månen, som ju är sinnebilden för psyket eller sinnet, blir effekten lite lustig. Svenska folkets "oxiga" och sinnesfixerade natur är alltså "själens själ". Pga friktionen mellan Eld och Jord inser vi att folkkroppens instinkt att var och en av oss manifestera vår individualitet (se t.ex. motrörelsen mot övervakning av internetvanor), är ett spädbarns gnyende.

Väduren symboliserar ju det första ögonblicket på jorden som fristående varelse och Oxen är barnets tidiga orala fas. Möjligen är det här den mest primitiva symbolkombination som existerar, vilket skulle förklara varför just dessa två tecken uppvisade förhöjd kriminalitet i bloggens lilla studie av 136 brottsdömda horoskop.

Åter är det notabelt att Linnés horoskop har ett betydligt lyckligare förhållande mellan Väduren och Oxen än den moderna svensken som inte bara slavar under sin ofullgångna individualitet utan också den förtryckande Vattuman-ideologin som bara låter henna välja alternativ längsmed plattmarken, längsmed politiserade världsbilder.

Nu vet vi genom Mars i Jord varför vår i och för sig så fina Sol-Vattuman inte innehåller den "vertikala" axeln. Mater Materia, Terra Mater - Oxens ängar och jordplättar - binder oss i simpel materialism och vi tror verkligen att tro på något bortom de fem sinnenas enkla in-data är irrationellt. Kanske därför larmen att Sverige börjar bli ett u-land i viktiga frågor som matematikkunskapen och tappet av tankehöjd när ingen läser böcker längre.

Och matematik är just det den "naiva realisten" inte klarar eftersom beräkningarna pågår helt i en immateriell värld vars enda "miljö" är korrekta logiska operationer. Många matematiker, förstår jag, är varma anhängare av Platons syn på att idéer existerar vare sig det finns en materiell värld eller inte. De a priori-fenomen, fenomen givna på förhand. Så fort universum fötts börjar en ordning (kosmos) utveckla sig eftersom Platons formvärld är verklig och styr från bakom ridåerna.

De mossor som Linné strosade runt i är bara ytskenet, astrologins Jordelement representerar bara den slutliga konkretionen av processer som inte direkt kan iakttas empiriskt. Dessa osynliga strukturer kan beskrivas med Luftelementet, och det är symptomatiskt att Linné hade ett sinne (Månen) som var lyhört för Luft.

Hans aktiva vandringsteg genom livet må ha tagits genom solbanan i Oxen, men hans re-aktion på det som Solen i en materiell värld kastade mot hans själ var aktiveringen av Vattumannens saturniska princip: han sökte - och upplevde - Naturen ur dess systemetiska aspekt, som ett begripligt system och inte ett amorft kaos av isolerade livsformer.

Sällan har väl etiketten "rationalism" passat in så väl som på den här Jord-Solen där en systematiserande Luft-Måne tar notis om det givna. Till rationalistens styrka hör just att vindarna (mentaliteten) blåser lågt över jorden - det fysiska givna - och enbart befattar sig med tydligt verifierabara ting. Här hittar vi i Linné en klassisk "förnuftsmänniska", en som aldrig "förlorar" jordkontakten.

Prova en sekund tanken att Linné istället skulle ha fötts under en nymåne i Oxen, med den reflekterande Månen "bränd" pga närheten till den dominanta Solen. Sannolikheten är överhängande att den här kombinationen aldrig brytt sig om att se strukturerna i Naturen. En nymåne i Oxen är som att säga: "den perfekta sinnesnjutarens födelse"! Månen invänder sig inte det minsta över den väg Solen tar, reflektionsmänniskan har absorberats av handlingsmänniskan.

Men Linné blev "naturlärans fader" för han re-flekterade över det han observerade i sin "naivt realistiskt" uppfattade Ox-tillvaro. Och hade det inte varit för att Stenbockens tecken steg i öster då han föddes strax efter midnatt, tror jag detta hade resulterat i en stor filosof.

Se t.ex. den mäktiga Guru (Jupiter, Zeus) i Lejonets tecken, och hur det förutsättningslösa utforskandets planet "välsignar" den unga och nyfikna Väduren, där vi hittar ett vidöppet intellekt via logiska Merkurius och en Venus som (fast än egocentrisk i detta tecken) måste ha givit Merkurius en förmåga att inte bara kritiskt särskilja det ena från det andra, utan också se förbindelser och sammanhang.

Så obenägen är visserligen Venus ("jämkaren") i egotecknet Väduren att se sammanhang som inbegriper andra personers åsikter, att det ändå är klart att Linné "gjorde sin grej" och i det här fallet är det just hans individuella (Väduren) syn på naturen (Oxen) som via expansiva Jupiter (och i Lejonet därtill) gav honom en STÖRRE KÄNSLA för naturen än någon dessförinnan haft.

Horoskopet indikerar framförallt snusförnuft, men Eld - det seende eller visionära elementet - är väl representerad med flera viktiga planeter. På den här bloggen har Eldelementet associerats till skådandet av Platons former, vilka är rena ljusvarelser och som på en långt lägre vibrationsnivå möter som t.ex. Jordelementets konkreta manifestationer.

Men en Sol i Oxen avgör vartåt man tittar! Därmed verkar Jupiters filosofiska potentiel i Eld krympa och vi får som bäst naturfilosofi. (Jämför andeskådaren Swedenborgs alltigenom eldiga horoskop.) Faktum är att det kanske inte blir mycket till filosofi alls, givet Oxens omvittnade ointresse för sådana ting...

Solen kombinerad med strukturernas planet Saturnus skapar en långsam, långsam Oxe, närapå intelligenshämmad! Men tålmodligheten hos Saturnus fick honom att lägga ihop två och två tills släktskapsförhållanden i naturen lyste fram. Saturnus är just den som söker - och finner - organisationen i företeelsen.

På grund av Solen i Oxen - naiv realism - kan inte Jupiter i Lejonet otvunget expandera mot den platonska formvärlden. Jupiter står dessutom i ett "hämmat" hus, det åttonde som befattar sig med det organiska livets nedbrytande. Uppenbarligen levde Linné upp i frågor om förmultning och mull! (Jag vet inte ett vitten om hans intressen men kastar fram några indikationer från horoskopet som kanhända matchar några favoritnischer inom naturlärans vidsträckta område.)

Linnés nionde filosofihus går i brunfärgad Jord - Jungfrun - och den tillfälliga härskaren Merkurius ger en typ av filosofi som är mer inriktad på att upptäcka data än något annat. Det är enkla förhållandet är värt att stanna vid lite: Första jag-huset, femte kreativitetshuset (som huserar Linnés Sol samt organisatoriska Saturnus) och nionde filosofihuset är horoskopets dharma-hus, och dessa tecknar vad individen måste utföra i sitt liv för att så att säga realisera sitt medfödda karma, sin plikt mot sin själ.

Det kan väl knappast råda några tvivel om att Linné var åtminstone Jordelementet absolut troget! Och som kreativ femtehusgärning lyser ju Saturnus organisation fram tydligt (även om man kan tänka sig att Saturnus reducerar IQ-poängen på Solen).

Beträffande ett nionde hus i Jord, "materiell filosofi", så står Jungfruns härskare Merkurius i Väduren och i 4e huset för "det fördolda" - t.ex. Naturens osynliga insida. Kanhända kan man här se barnets (Vädurens) förtjusta plirande djupt in i moder naturs fördolda strukturer!

I vilket fall tycks hans niondehusfilosofi kopplad till upptäckande (Väduren, debutanten, pionjären) i frågor som rör exakt kunskap (Merkurius, fakta). Temat natur går ju också igen via Vädurens härskare Mars som befinner sig i det osynliga substratet bakom den manifesta (fysiska) naturen: Kräftan!

Det är ingen tvekan, trots en Måne i Luft och tre eldplaceringar att det är Jord/Vatten som ger horoskopet dess substans. Stenbocksascendenten och dess glädje inför "rationella" eller begripliga strukturer får fullt stöd i övriga placeringar.

Att Jordtecken lägger sig ovanpå samtliga naturliga eldhus (dharma) anses inte vara något kritiskt i indisk astrologi. Jämför med hur t.ex. "egenmäktighetssyndromet" (samtidig Stenbock/Jord och Vädur/Eld) ofta skapar egensinniga personer som gör bäst från sig när de får löpa och bara ägna sig åt sina egna saker.

Detta förhållande tolkar ju bloggen som ett tillkortakommande, men hos Linné var egenmäktigheten snarare "egenmAkt" - dvs en självgående människa som brottades med materien (Jord) för att kasta ett förståelsens ljus (Eld) över den. I något inlägg har jag krediterad de "egenmäktiga" med att de inte drar sig för att ta strid eller hugga i. Och det måste gälla Linnés himmel.

Jag vill här bara påminna om Linnés motpol: psykologen Carl-Gustav Jung och Nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli deklarerade på sin tid den urgamla sanningen att Världen (den naiva realismens värld) egentligen är Psyke, men ett psyke som vänt sig själv in-och-ut, och nu i en dröm tror det befinner sig ute i en äkta natur! Linné var inte lagd att tänka så djupa tankar... För Oxen är världen som den är verklig och en filosofi (9e) av Jungfruns typ har många små förbindelser mellan arterna att reda ut! Många små detaljer att lyfta fram isolerade (och därmed enligt Jungfruns synsätt förklarade).

Inte minst för att Linné är ett så viktigt namn i vetenskapernas historia, är det fenomenalt att den sideriska zodiaken gör hans personliga utblick (ascendenten) till en Stenbock istället för den Vattuman som västzodiaken, mer och mer på glid för varje år, låter ange.

För skälet att Stenbocken passar naturvetenskapen bättre än Vattumannen, se denna lilla diskussion om hur Vattumän i allmänhet flyttas tillbaka till Stenbocken vid bruket av siderisk zodiak. Kort synopsis av det inlägget: Stenbocken, som alla Jordtecken, går genom sina yttre sinnen och studerar världen "empiriskt". Stenbocken är inte nöjd med teorin, vilket är ett fenomen som tillhör Luftelementet - Vattumannen - utan fokuserar teorins instantieringar i den upplevda "verkligheten".

Tillägg. Åtskilliga år efter det här inlägget noterar jag en precisering på både svenska och engelska Wikipedia. Sverige hade vid denna tid en idiosynkratisk kalender som konverterad till Gregoriansk kalender blir en födelse den 23 och inte 24, en uppgift jag inte minns varifrån den kom. Enda viktiga skillnaden är att Månen nu hamnar i  Stenbocken i 1a huset, vilket människan extremt systemfixerad och närmast rigid, mer så än i Vattenbäraren i 2a huset. Stenbocken understryker ytterligare botanistens fixering vid fysisk organisation.