Fullmåne ger spänst åt författande!

Hedvig Andersson, romandebutant

"Lysande debut" utropar SvD om en ny författare, vilket förstås är en uppmaning att kontrollera stjärnhimmelens grad av klarhet - i väntan på den utlovade genomgången av eventuella trender i horoskopen för samtliga Nobelprisbelönade författare.

Det första som slår mig är att detta är en födelse under samma koleriska fullmåne som rådde då Jonas Gardell (nytt fönster) såg dagens ljus. Är det därför recensenten talar om ett sällan skådat driv i berättandet?

Här syns (under morgonen) en Sol i Vågens tecken (Luft) och en Måne i Väduren (Eld). Eld och Luft bildar "hetluft" och Sol och Måne i den här kombinationen flaggas som "kreativitet" på den här bloggen.

Onekligen känns det lite Gardell när recensenten säger att, "Här skildras ett lidande och en förnedring så överdriven och koncentrerad, att skildringen gång på gång spränger ut i det icke-realistiska." För Gardell har jag bara ett importerat uttryck: "Over the top".

Visserligen lämnar Månen oppositionen med Vågen (och Solen) redan vid åttatiden på morgonen och går över i Oxens tecken, men man kan argumentera för att även en senare födelse rimmar väl med en nerv i författarskapet.

I ankomsten till Oxen möter och förenar sig sinnelaget (Månen) istället med den hungriga demonen Rahu, vars natur har liknats vid en otyglad Jupiter. Ibland ställer den till med helvete, ibland ger en energi långt utöver det normala. Rahus 1½ år i Oxen ger ovanligt livlig boskap!

Av särskilt intresse för den som likt undertecknad tror att vi människor bara är korta gestaltningar i tiden av högre andliga väsenden, flyktiga kinesiska kalligrafier, är hur födelsehimmelens dominanta arketyper relaterar till debutromanens innehåll.

Ofta säger en musiker allt redan med sin första skiva eller författaren med sin debut, och den fortsatta konstnärliga aktiviteten blir en variation på tema. Detta skulle alltså bero på att vi är barn av våra högre andar och astrologin menar sig kunna ringa in vad vi är på jorden för att gestalta.

*****

Breaking news!

Författaren noterade blogginlägget och kompletterade kartan med födelsetid. Detta förändrar en del av det som ursprungligen skrevs och inlägget redigeras härifrån att enbart kommentera horoskopet med exakt tidpunkt.

Månen är enligt indiskt synsätt inte längre direkt opposition med Solen i Vågen utan har stigit åt sidan, in i Oxen. Därmed faller parallellen till Gardell. Inte så att "fullmåneeffekten" totalt försvinner, men fokus läggs istället på sinnets (Månens) nästintill exakta möte med Rahu. Här är då "nerven"!

Som ersättning för den generiska "naturliga zodiaken" för morgontimmarna (här ovan) ses nu istället Vattumannens tecken stiga i öster som ascendenttecken (se nedan). Detta är ett Lufttecken jag alltid har tyckt verkat nära knutet till författarskap.

Men jag har vid en preliminär beräkning av samtliga Nobelpristagare i litteratur fått en känsla av att det kanske ändå inte var LUFT som premierats mest, utan JORD! Den som tänker över den saken förstår att det kan ligga något i det. För litteratur kräver mycket "mylla" i ramverket innan det känns äkta!

Jag är inte klar med Nobelpristagarstudien än. Men så bra för Hedvig Andersson då att ha Solen i Luft och Månen i Jord - en liten försäkring om att tillhöra rätt sida för premierat författarskap, vilken den sidan än är!

Tidpunkt och fixering av rollspelet (personan) i Vattumannen gör att samtliga planeter hittar sina egna livsområden. Vad gäller fantasins och sinnets Måne, är t.ex. fjärde sektorn, "hemmet", "det privata", den plats där fantasin tenderar att breda ut sig. Och skrivarens (eller kommunikatörens) planet, Merkurius, befinner sig nu på högsta höjd, i tionde huset för ära och socialt anseende. Minsann!

Månen, symbol för hemmet och det privata (inkl. det privata psyket), ockuperar sitt allra mest tillbakadragna läge i 4e sektorn för det som sker bak lyckta dörrar. Med tanke på Rahus dåliga rykte i indisk astrologi, skulle kombinationen kunna stämma inte bara med ett vitalt psyke utan också med bokens grundläggande upplägg med sektmiljön, tankeförtrycket och flickan som blir inspärrad! Nyckelord: inre övertryck.

Jag fäste mig särskilt vid detaljen om moderns mutism, den avskurna tungan. Den gav faktiskt en vag indikation om en födelse efter åttatiden redan innan författaren bekräftade detta. För en Måne i Oxen och nära demonen Rahu, aktiverar på en och samma gång moderssymbolen (Månen), munnen och oraliteten (Oxen) och det giriga drakhuvudet som i den indiska mytologin blev avhugget för dess omåttlighets skull! Så märkligt.

Symbolkomplexet står i spikrak opposition med Merkurius - den skriftliga kommunikationens planet som här befinner sig i den djupa och "stumma" Skorpionen (en ren kontrast till den motsatta, orala Oxen, med andra ord). Självuttryck och stumt bevittnande (tunglösa Månen) tycks oscillera fram och åter mellan dessa två poler.

Med födelsetiden i hand är det bara att konstatera att Merkurius är utomordentligt viktig. Tiondehuset är det viktigaste nästefter det första (person och kropp). Ur observant tystnad (i Skorpionen) skriver den om vad den upplever utspela sig på Månens inre teaterscen.

Och missa inte följande omen om konstnärskap (inte nämnt i första versionen av inlägget): den lilla välgöraren Venus och den stora välgöraren Jupiter delar tecken! Venus är disponenten över soltecknet (den aktiva livsvägen) och är utmärkt placerad i Skytten för att "förfoga" över den Sol (som emellertid även Saturnus gör anspråk på).

Och att som Venus ha stöd från Jupiter, "hemma" i sitt positivt laddade tecken Skytten, är en fullständigt fullträff. Den ryktbare brittiska astrologen Charles Carter, som jag inte begriper hur han kunde hitta så tydliga karaktäriseringar givet att han använde den skeva västerländska zodiaken, summerade samarbetet mellan Vågen och Skytten så här:

Libra/Sagittarius harks back to the artistic or religious line of expression of Leo/Libra. It is usually clever and there are possibilities of brilliance here, but for ordinary pursuits it may be too idealistic and careless of material values.

Charles E.O. Carter - Essays on the Foundations of Astrology (1947, s. 101)

Mot detta kan då anföras att en Måne i Oxen knappast tappar sikte på materiella värden!

Dessutom är Venus, kombinerad med Jupiter, den hemliga spindel i nätet som disponerar/förfogar över inte bara Solen utan även Månen. Även Oxen är ett Venustecken. Charles Carter talar här om horoskopets dolda springande punkt, så vadän av briljans som kan finnas måste även sägas gälla för den lunära sidan, för sinnelaget. Vad än strukturplaneten Saturnus tar sig an i horoskopet - och det ska granskas strax - har dessförinnan upptäckts av den expansiva resenären Jupiter i samklang med den harmonierande Venus. Ett svårslagbart omen för karriär som visionär!

*****

Födelsetiden bär på en riktigt besynnerlig placering: Krigaren Mars i Stenbocken betecknas visserligen som "upphöjd" i Stenbockens tecken, dvs dess onda och krigiska sida undertrycks pga Stenbockens kontrollerande natur - men HOTET ligger naturligtvis tjockt i luften.

Placeringen lyfter fram den extrema autokratin och en negativ (Mars = hat) syn på patriarkalism (och hierarkier i allmänhet). Jfr den oförsonliga kollisionen mellan Stenbock och Vädur hos Virginia Woolf.

Men nu visar födelsetiden att planeten befinner sig i det 12e huset, likt Månen i 4e en "undanröjd" livssektor ("inre liv"). Mars-Stenbocken kan därför beteckna "hemliga fiender" eller aggression bakom lyckta dörrar, eller fiender varom man inget vet.

Men i ett författarskap finns det säkert sätt att locka fram de här gestalterna och sätta dem på pränt! Jag tänker åter på Månen i 4e som är en mycket stark placering: fantasins och sinnelagets planet hemma i sitt eget hus och därtill "upphöjd" i Oxens tecken. En väldigt stark bas för "psykiskt" (eller psykologiskt) arbete.

Samma tema - inskränkningar av friheten - som gestaltas av en vital krigare undertryckt och instängd i 12e huset, repriseras faktiskt en gång till på himmelen, men nu via den solära handlingssidan.

Stenbockens herre Saturnus är alltså aversiv till all form av frihet (och nytänkande) och har som sitt enda uppdrag att tvinga till underkastelse och konvention. Att Saturnus "hatar" Solen, källan till fritt och förutsättningslöst liv, behöver knappt sägas. Och så möts då dessa två, i en nära kombination i det mentala Lufttecknet Vågen.

Vilken säregen kombination! Det levande och fria nuet (Solen) förnekas av Saturnus, som själv är en produkt av det förflutnas vanor och beteenden och har som enda uppgift att stöpa nuet i samma mall. Tradition och kultur kallas det visst. Boken tycks spinna mycket på ofrihetens tema.

Kombinationen är originell: Solen anses debil, dvs försvagad i Vågen (varav Vågen som den ständigt partnersökande), alltmedan Saturnus (den solitära) anses upphöjd i tecknet. Så vad blir kvar av vivören, den kringrännande sällen med aptit på att bara leva fullt ut i varje nu? Det är Saturnus som vinner i den här omaka alliansen! Debutanten har suttit still och skrivit sedan barndomen, skrivit, skrivit och åter skrivit. Saturnus nöter djupa hjulspår, finner rutinerna.

Se också denna solära karriär försiggår också i ett mentalt och kommunicerande tecken som Vågen som produkten av en enorm kultur, ett slit under Saturnus som är den ihärdiga och tålmodiga arbetarens tecken. Nuet (Solen) äger rum helt på den planerande och rationella Saturnus villkor.

Månen och hungrande Rahu betyder ett vitalt, nästan rovlystet slukande sinnelag. Men det är inte Månen som leder vägen utan Solen, och Solen i sin tur tar order av den starkare Saturnus. (Men glöm inte att de harmonivävande Venus och Jupiter är de som administrerar all denna arbetsflit!)

Kontrollerad hunger - kanske är det detta problem recensenten antyder i talet om det som kallas bokens enda svaghet, att "Andersson leker med fiktioner, men tycks inte riktigt villig att ta steget fullt ut, och göra sin fiktion sann."

Just det! Solen, redan från början debil och avhängig av "relationens princip", är kuvad av kontrollören Saturnus, vilket alltid lämnar en biton av artificialitet över sig, hur skicklig denna Demiurg, denna konsthantverkande halvgud än är. Man ser att dess fysikaliska verk är en avbild av det verkliga livet (i Idéernas värld). Solen lever, när Saturnus blandar sig i skriver man en bok eller pjäs om att leva istället! Saturnus är formalisten.

Och Saturnus är betydelsefull, då den också är det "personliga gränssnittet" Vattumannens härskare. Många budskap om strukturerad mentalisering ges här av de två lufttecknen Våg och Vattuman, medan sinnelaget (Månen) i Oxen för sin del absorberar eller t.o.m. slukar (hungerdemonen Rahu) vardagens alla detaljer.

Det är naturligtvis inte konstigt att en del av de skissade temata sedan återfinns i debutromanen, om än demonifierade (med benäget bistånd av krigshetsaren i 12e huset som närmast tycks leva ett autonomt liv, som en energi i skuggorna).

Dessa temata är, menar astrologin, andesjälens "Mission statement" för detta liv. Nu ska resten av livet ägnas åt att bearbeta och fördjupa förtrogenheten med de valda temata.

Se vidare arketypiska psykologen James Hillman och hans Själens kod där han hävdar att barnet regisserar sitt liv i förväg (inkl. valet av föräldrar och barndomsmiljö). Denna remarkabla psykolog representerar platonismen när den är som bäst. Det finns inget "dumma mamma, dumma pappa" i den mogna synen på vad en människa är.

Det är vi som är gudarna som orkestrerar våra egna liv, och religionsförnekarna skaffar sig bara en enorm bakläxa som deras själar måste faktorera in i formen av lämpliga problem i ett senare liv på jorden. Kanske stoff för en roman senare i debutantens liv, sedan ämnet "religionsförtryck" tappat kryddan?

*****

Så långt som en kort tidningsrecension avslöjar, verkar romanen ha kapslat in detta ögonblick av frusen tid som horoskopet representerar, och flera av dess arketypiska rebusar hörs i berättelsen.


_____

Tillägg. Det redigerade inlägget, efter att tidpunkten meddelades, är något av en ad hoc-lösning! Den ursprungliga berättelsen kraschade och stycken har flyttats fram och åter. En födelse senast åtta på morgonen resonerade faktiskt bättre eller åtminstone tydligare med viss tematik i boken så långt SvD berättade om den.

T.ex. rådde under morgonen ännu en "exakt" fullmåne, vilket implicerade det ursprungliga inläggets huvudtråd med ett direkt (patriarkalt) åsiktsförtryck. Men att kunna lokalisera Mars (fritt självuttryck) till "instängda 12e huset", "offerhuset", ger faktiskt en snarlik om än mer subtil variant på samma tema. Och naturligtvis kvarstår den besynnerliga Solen tillsammans med sin fiende Saturnus. Nåväl. Med budskapet Venus/Jupiter som den djupaste nivån - bakom såväl sinnelag som saturni-solär livsbana - är allt gott som slutar gott.