Även Strindberg såg omen på sina promenader...

För länge sedan läste jag om hur August Strindberg tyckte sig ha "anropats" av en staty i en park och såg ett kinesiskt omen från orakelsamlingen I-Ching signalera till honom genom statyns rockknappar!

Det är alls inte så att bloggaren sedan han läste om det här LETAR signifikanta ting under sitt flanerande. Men det har hänt att tingen själva gripit honom som Strindberg upplevde det.

Så skedde nyss under en promenad för att brottas med olust inför en väninna som av typen "regnbåge" bjöd ut mig till ett sommarland där hon vistas med en plastpappa till sin son i förskoleåldern. Det stod strax klart att olusten inför att hamna i en lös gruppering av regnbågstyp berodde på att jag har en mängd outtalade etikettsregler djupt i min själ (från tidigare liv...). Jag fann det opassande för en kvinna i en lös förbindelse med en orelaterad och möjligen homosexuell plastpappa (hbt-folket löser praktiska detaljer som barnuppfostran genom kontaktforum på nätet!) själv bjuder in en vilt främmande man till, inte hennes utan plastpappans skärgårdsidyll. Det hela stank av den urspårade psykologi som hbt-världen så generöst ger prov på. 

Trots att en promenad i solen snabbt löste tankeknuten så att jag såg hur bisarr situationen faktiskt var, bestod olusten. Kvinnan är en verkligt god vän på tu man hand, isolerad från sin queer-värld förutom när hon producerar psykologiskt klumpfotade idéer. Jag tror mycket av homosexualitet har en rent sociologisk komponent, så att flera personer med svaga jag-kärnor tillsammans kan bilda en riktigt förvirrad soppa.

Det är mitt i detta fortsatta problemlösande en stor blå logotyp i en strikt och extremt "opoetisk" serif plötsligt angriper mitt synsinne med full kraft. OVIDIUS står det på en bil parkerad mellan slottet och regeringens Rosenbad.

Jag tappar greppet om vad jag nu tänkte och växlar in på en ny sidohistoria med koppling till sagda kvinna. Det var hon som 2005 triggade min nattdröm om greven av Oxford, en dröm som också föregicks av en episod med henne i centrum och två män som sidekicks. Drömmen, där kvinnan gestaltades av drottning Elisabet I, inträffade efter att bloggaren fattat att han bara utgjorde "förrätten" eller den "lilla audiensen" över en fredagsöl - kvinnans sätt att döda tid tills den verkliga dejten anlände.

Det krävdes inte så mycket googlande för att inse att det fanns historiskt stoff i drömmen och fortsatta studier visade att unge greven av Oxford för en kort tid hade en romans med den äldre drottning Elisabet, och att hans idealisering av drottningen slutet av deras liv övergått i rent ogillande. Hon vägrade nämligen erkänna deras bortadopterade kärleksbarn. Trots faderns alla påtryckningar dog hon, Jungfrudrottningen med en hemlig passion för yngre älskare, utan att medge existensen av någon arvinge. Tudorätten var nu officiellt utdöd, en kung hämtades från Skottland och greven dog inte långt efter Elisabet - utan att fåfängt fått se erkännandet att hans ätts blod var blandat med det kungliga Tudorblodet.

Vad har nu detta att göra med logotypen som drabbade flanören med sådan kraft? Jo, en del litteraturforskare menar på språkliga grunder att det inte var Oxfords morbror Golding som gjorde den första översättningen till engelska av Ovidius latinska Metamorfoser, utan den unge Oxford. Diktverket är i sig intressant och visar att Ovidius var en stark anhängare av själavandringsläran. Jag hittade hela texten online för några veckor sedan (se: Relationen mellan planetära cykler och transiter), men hade inte hunnit börjat läsa den förrän denna ominösa "inskärpning" kom!

Det var med andra ord i en helt perfekt kontext namnet Ovidius anmäler sig mellan Slottet och Rosenbad i bloggarens funderingar över sin komplicerade "drottning" som han även för tolv år sedan fann så obegriplig i sitt sätt att skapa sociala situationer att drömlivet frammanade en för honom helt okänd engelsk historia från 1500-talet.

Efter att ha vänt mig och tittat tillbaka en gång extra på ordet Ovidius i stor blå stil på bilen söker jag och finner en urtavla på en byggnad långt bort. Den visar 13.46 eller .47. Några minuter senare ser jag en annan urtavla som nu visar 13.49, men det är först efter uppritat horoskop som det går att fastslå att "Ovidius" bröt sig in i min värld (eller föddes ur flanörens själ) klockan 13.46. Denna minut stiger nämligen filosofins - även reinkarnationsfilosofins - planet Jupiter i drottning Elisabets soltecken Jungfrun i öster. Redan en minut senare har ascendenten slagit över till nästa grad.

Jag valde att inte spekulera över Ovidiusvarslets innebörd förrän jag kommit hem och sett horoskopet. (Att leta på nätet efter företaget Ovidius vore dock att missa poängen. Ordet var mitt och det hade en koppling till den Oxford-forskning jag bedrivit och det är i den kontexten all "mening" ska sökas.)

Med kartan ger sig genast några ting. För trälen Jungfrun att befatta sig med överhetens Jupiter är aldrig ett gott ting. Här stiger Jupiter exakt i Jungfruns eller arbetsträlens eller åkerarbetarens tecken och blir därför en verksamt ond kraft. Eftersom Jupiter representerar societet och hovskick indikeras här en "sprucken bubbla" i meningen ett arbetshjon som söker spela märkvärdig. Se Nya moderaternas horoskop på bloggen för svensk borgerlighet som tror sig vara nyrik och genast tappar alla perspektiv!

Det är då jag inser att väninnan bjudit mig till ett "herresäte" eller "sommarresidens" hon inte har någon anknytning till annat än att en märklig barnlös man annonserat efter ett överblivet barn att leka förälder med på något hbtq-forum och där hon nappade för att som ensamstående hbtq-mor på lite avlastning! Faderskapsproblematiken står också som spön i backen i detta horoskop: formella Saturnus "arresterar" och håller det älskande faderslejonet dold i exil i 12e huset - den biologiska fadern är remarkabelt nog britt men ute ur bilden. Inte underligt att bloggaren instinktivt kände att den i och för sig generösa inbjudan var fel på alla sätt och vis och att missmodet bet sig fast under hela promenaden, till Ovidius steg in och förde tankarna i ny riktning.

I horoskopet har Skorpionens vatten avsiktligt färgats smutsgröna pga. Saturnus närvaro där men framför allt för att 3e huset faktiskt tillhör de onda husen. (Intellektet är ett farligt verktyg för den som saknar moralisk kompass och lögnens ande slår lätt rot.) 

Visserligen är huset också ett "förbättringens hus", ett av dem människan genom ansträngning kan rå på, men givet att Jungfruascendenten inte har någon vän i Jupiter eller hjälp av att spela uppblåst och framgångsrik överhet (Jupiter) är det närmast en katastrof för Jungfrun att också ha den såväl naturliga som verksamma illgöraren Mars som ägare till det naturligt svaga 3e huset och denna Mars tar sig ända upp i 10e makthuset för att bestråla 3e med sin sjuka moral och dessutom kasta en perverterande aspekt ner mot Jungfrun i 1a huset. Saturnus skapar också en spänning in i 12e huset där psyket (Månen) ligger och undermedvetet söker återkoppling till den mäktigt placerade Solen i 10e huset för makt och all ära, en tvivelaktig överhet pga. den dubbelt onda Mars

Inte undra på att den djupt perverterade drottning Elisabets tid återigen triggades genom blotta åsynen av namnet Ovidius! Det bör ha varit snart efter att den unge Oxford förlorade sin far vid 12 som han blev Elisabets och hovets skyddsling och han gjorde sitt tidiga gesällprova i översättandet (på sprättig och enligt vissa påfallande Shakespearesk engelska) av Metamorfoserna. Här dyker således en liten symbol, ett "token" upp på ett av bloggarens promenadstråk och återknyter perfekt till det trauma unge Oxford en gång upplevde när hans far dog, hovet snabbt som attan snodde åt sig hela släkten Veres alla slott och herresäten och den faderlösa unga ädlingen med tvångsseparerades från sin biologiska mor Margaret Golding och fick istället ett vurpat förhållande till sin nya styvmor, tillika Englands drottning. 

Det lär inte i detta liv gå att lösa mysteriet hur en obetydlig incident triggade en dröm som öppnat för ett stycke mörkad engelsk historia, eller varför uppenbarelserna sedan den där novembernatten 2005 fortsätter att titta fram på olika sätt och vis - se inlägget om ett nyligt slumpmöte med samma kvinna och mor till en "Fair Youth". Min nuvarande teori är att "för den som knackar skall det vara upplåtet", för den som kan avkoda Bibelns talesätt.

****

Till sist slår det mig att kolla i vilken grad av Jungfrun drottning Elisabet hade sin Sol...  Men så mystifikt blev det nu inte, att Ovidiusvarslets Jupiter för "misstagen välvilja", "kontraproduktiv generositet" eller t.o.m. "ond rik och hycklande överhet" exakt överensstämde med Elisabets horoskop. 

Drottningen hade planeter före och efter den 20e graden men inte i. Däremot steg Jupiter i öster vid hennes födelse i det extremt utåtriktade och upplevelsehungrande Skyttens tecken. Hennes syndfulla natur och många lösa affärer framgår av omoralens och sexualitetens Mars i Oxen i 6e huset för olyckor och fiendskap som angriper den i och för sig goda Jupiterplaceringen (i sitt eget tecken och i öster). 

Det är nu jag ryggar till en liten smula, för väninnan genom 27 år som både varit hetero, bi och nu lesbisk har också Jupiter i Skytten, och dess eldiga natur skadar svårt hennes Sol i identitetsförvirrade Fiskarna (Eld söker evaporera Vattnet), samtidigt som också hon har omoraliska Mars i Oxen i angrepp mot den egna ascendenten! Drottningens Sol i Jungfrun utbytt mot Månen i tecknet. Hur utmanande är inte det för ateistens "tro" på slumpen att via drömlivet "råka" hitta en så perfekt historiskt existerande föregångare att lyfta fram för att illustrera besvikelsen över en dålig dejt?

Och dessutom: Oxforddrömmen föregick min upptäckt av den sideriska zodiaken med flera år, så jag hade 2005 inte ens tillgång till den typ av karta som ger dessa enkla men tydliga paralleller!

Det var alltså inte så enkelt som att jag tidigare beräknat drottningens horoskop och nu i drömmen applicerade den komplexa Elisabet på väninnan sedan hon agerat misshagligt. Dessutom visste jag ännu inte att drömmens smeknamn "Oxford" faktiskt var hur den misshagade greven ibland skrev sitt namn snarare än sitt verkliga Edward de Vere!  Ibland var han bara Oxforde, ibland Earle Oxenford - han verkade stava lite olika varenda gång han krafsade ner en signatur!

Oxforddrömmen har beskrivits i flera blogginlägg, senast i "Relationen mellan planetära cykler och transiter" för bara tre veckor sedan, och det är kanske värt att notera den triggades av en kulturskribent (som var den då bisexuella kvinnans huvudrätt för kvällen). Denne man gjorde anspråk på att tillhöra någon slags intellektuell överklass i det korta mötet vi hade. Den detaljen ska man inte missa som en upptakt och stoff till en dröm som sedan handlar om brittisk societet för länge sedan.

Jag skulle tro att alla människor har liv fyllda av mysterier av detta slag och lever liv som vagt återkopplar till andra liv. Men är man inte i allmänhet för letargisk för att registrera och sätta saker i relation med varandra? Svenskarna saknar dessutom den andliga grundsyn som krävs för att se livets djupare sammanhang. Staten här är sekulär och en satanistisk gudsförnekare kommer aldrig längre än till "dna". En sådan lever och dör sedan som en fånig biprodukt till en obegriplig "natur". Ingen själ föds frivilligt till Sverige om det är de viktiga frågorna den är intresserad av. Bloggaren är i det här livet svensk enbart för sina gamla synder!

Filosofi och religion försöker åtminstone sätta det mänskliga livet i relation till en större berättelse som, tror jag, har betydligt mer med verkligheten att göra än det rävgift t.ex. den svenska regeringen sprider - se föregående inlägg om deras föråldrande försök att indoktrinera folket i "arbetsmoral". Vi är långt förbi den tiden nu och jag frågar bara varför inte Löfven ens likt våra grannar finnarna påbörjat försök med medborgarlön? På sikt kommer nämligen den här världen inte längre att tolerera att alla resurser hamnar i fickorna på de superrika.

Den 17e greven av Oxford fick uppleva staten exproprierade hela hans familjeförmögenhet (ätten Vere var en av Englands rikaste) och bara motvilligt återlämnade en del (tillgångar som den teaterintresserade greven genast sprätte iväg som mecenat till två hela teatersällskap - han slutade sitt liv ruinerad). Skulle sådana livserfarenheter "återvinnas" i universum eller i vårt solsystem så att nya jordiska kroppar innehåller några psykiska atomer "Oxford", då skulle det kunna förklara t.ex. varför undertecknad inte längre har någon JORD kvar i sitt födelsehoroskop. 

Det materiella är, har alltid varit, och kommer alltid att förbli det som sviker människan i slutändan. Arten kommer aldrig att nå det mardrömslika science fiction-tillstånd där reservdelsmänniskan är verklighet och evigt liv möjligt. En så platt och psykotiskt omogen syn på Livet kommer Livet självt att blockera! Ju förr världens superrika, illustrerade av Resursernas Herre (Stenbocken), förstår att tusenårsriket aldrig kommer att anlända, dess bättre är det för mänskligheten, tecknat i zodiaken som Kristusanden eller Vattumannen. Detta tecken symboliserar det Stora livet i den samtidigt både kollektiva och individuella andevärlden - och det är på den här våningen mänskligheten egentligen hör hemma, inte i stoftets värld.

Luftelementet är visserligen också stoft men gudarnas liv mäts i för människan ofattbara mått av tid. Det är fullt möjligt att den linjära tiden är upphävd för himmelrikets mer illustra själar, som mer fungerar som arkitekter med visst ansvar för de lägre världarnas fortsatta utformning och öde...Gudarna skriver våra liv - det vi har att uppleva, vi sjunkit som sten ner under vattenytan och i detta liv bara ser ut som produkter av naturen.

*****

Vad Ovidiusvarslet från tidigare idag betydde vet jag ännu inte. Jag har ännu bara hunnit skriva detta inlägg. Man får sova på saken. Men med omen som med drömmar verkar namnet fungera som trigger på flera nivåer, dels som påminnelse om att jag glömt läsa online-texten av Metamorfoserna, och dels som en återkoppling till själavandringstemat. Inte minst märkligt är att jag de gångna dagarna ägnat ett antal timmar att skriva en stjärnanalys åt kvinnans son, och då tvingats konfrontera svåra frågor som t.ex. om föräldrars homosexualitet kan vara en social smitta som överförs på barnen. Jag skickade texten med gammaldags post igår och så ringer människan (som via telepati) idag, innan hon ens varit hemma och kollat posten, och producerar den för mig offensiva inbjudan till sitt lånade hbt-paradis! Allt detta tyder på nära kopplingar mellan själarna men också på att hon inte kan ha läst den här homokritiska bloggen särskilt noga.
:-)