Ytterligare ett stycke förryckt desinformation från vår tids materialister. Att fågelungar som planterats i "fel" fågelbo ändå känner igen den egna artens kvittrande beror inte på att de är hårdkodade robotar utan på att alla levande varelser har en själ. Detta visste alla innan vi gick in i vår mörklagda och teknokratiska tid.
Vad det handlar om är förstås att själar kommer i olika storlekar - varje art har en grupp eller kollektiv själ som kan liknas vid en arketyp eller förlaga i förhållande till de enskilda små liven. Djuren lyssnar bättre än människorna in mot sin egen arketypiska "Anfader" och förstår därför vilken art de tillhör. De har artens kapacitet med sig gratis. Vi kallar detta medfödda "instinkter".
Det är samma lyssnande mot "Anfadern" (arketypen) som skapar det homosexuella problemet i de fall där människor distinkt tycker sig förnimma "fel" signaler inifrån - vad de uppfattar är återstående rester av ett föregående liv i en kropp av den andra sorten och detta skapar kaos för alla dem som har en svag koppling till sin rationella själ. Deras själar är smutsade av ett partiellt lager som skymmer blicken in mot den centrala Solen - den verkliga andliga identiteten.
En levande varelse består i själva verket - vilket Platon visste - av en serie av Former som ingick i andra Former. En människa är en labyrint av olika komponenter på högre nivå än den simpla materiens döda Lego-bitar (dna). Den senantika nyplatonismen dogmatiserade insikten som att "allt finns i allt, bara inte i samma omfattning".
Alla dina tidigare liv samexisterar med detta liv, men din nuvarande position i Tid och Rum påverkar vilka av dessa andra själskomplex som upplevs näraliggande här och nu. (Den karma som byggt upp denna kropp och detta liv hämtar mer från vissa livsöden än andra.)
I en annan tid och på en annan plats kanske du kommer att resonera harmoniskt med det du allra minst kan förlika dig med just nu! Himmel och helvete finns i varje varelse, men med olika fördelning. Ingen kan känna sig "säker" för i nästa liv kanske helvetet kallar på lösningen av gamla problem som legat på "Att göra"-listan.
Det är frestande att placera liven längsmed en tidslinje, men strikt talat inte korrekt. Tiden (med dess födslar och döenden) är bara en djupgående hjälpkonstruktion och även Fader Tid kommer att upphöra när hans "tid är kommen". (Se hur omöjligt det är att ens tänka utan dessa hjälpkonstruktioner!)
Samma doktrin var känd av den första kristna missionären Paulus, men han använde ord som "när Kristus blir allt i alla", dvs, när varje enskild själ har passerat varje tänkbar station så att Världsalltets underliggande Världssjäl blir helt och hållet självmedveten i all dess obegripliga mångfald. Då kapar denna gigantiska Själ banden till den döda materia som länge nog fördunklat den fascinerande varelse den är: en och samtidigt medveten genom talrika individuella nivåer.
Jag var nära att skriva "tallösa", men det finnas naturligtvis ett tal för hur många levande väsen universum innehåller. Det talet är lika svårt att greppa som all annan metafysik eftersom det varierar beroende på vilken medvetenhet man själv tillhör under kontemplation av detta mysterium. Gud ser ingen åtskillnad alls, de lägsta krypen ser ingenting förutom åtskillnad och "isolerade företeelser". Eller som den grekiska filosofen Empedokles insåg: Kärlekens princip innesluter allt och Hatets princip ser bara exklusivitet och åtskillnader.
Empedokles kopplade dessa två motsatta krafter eller principer till tidens gång så att själva historien underkastas perioder av sammanhållning och perioder av upplösning. Det är frestande att tänka sig att zodiaken konstruktion med Mars i positivt härskarläge och Venus i positivt härskarläge har att göra med denna ålderdomliga doktrin. Det blir således Venus i Vågen som illustrerar Kärleken som relaterar till precis allt, och Mars i Väduren som är självhävdelsens, hatets eller kampens princip, som inte alls är på samma bana.
Jag har en olycklig bekant med Vågascendent opponerad av Mars-i-Väduren som jag kan bringa in i pinsamma självmotsägelser bara genom att flytta min egen observationspunkt bit för bit och följa hur han historielöst och fånge i sitt uppkäftiga barna-jag (Mars-Väduren) trotsar och säger emot allt jag säger, tills jag lurat denna femtioåring till att börja säga emot sin egen tidigare ståndpunkt! Inte konstigt att Djävulen anses lite dum i huvudet medan Själen (korrekt orienterad mot det himmelska) kan berömma sig av rent gudomliga skaparkvaliteter.
 |
| Kärlekens princip mötte senast Hatets några få dagar under 2005 och kommer inte att göra det på nytt förrän år 2052. För materiemänniskorna som redan nere i Dödsriket se det jordbruna planet direkt under dessa kosmiska principer. Dessa två våningsplan omnämndes kort i detta inlägg. |
I mina ögon är Empedokles lära närbesläktad med den persiska zoroastrianismen som såg två "Tankar" kontrollera alltet, "Den Goda Tanken" och "Den Onda Tanken". Zoroastrianismen är således en tidig form av filosofisk idealism, tanken att universum i djupet är en tankekonstruktion i medvetandet på en gåtfull Observatör som både tänker och samtidigt observerar sin egen intellektuella verksamhet. Hos senare greker blev detta läran om Den Ena och detta gäckande icke-väsens Intellekt eller Gud och det gudomliga Intellektet.
Inte alla skapade varelser har nu del i Intellektet, fåglarna har det inte. Men de har en själ, precis som människorna.
PS. När Venus mellan 7 sep och 2 okt 2005 utsattes för Hatets princip några dagar (innan Mars lämnade Väduren), resulterade då denna "rena sinnebild" på himlen i någon motsvarande motsättning mellan den låga självhävdelsens söndring och själens passionerade obeslutsamhet om vilken nivå den ska tillhöra - demonernas eller gudarnas?
Ja, det kan intresserade säkert googla upp själva. För egen del hade just mitt livs enda intressanta planetära cykel (dasha) startat den 11 augusti, Merkuriuscykeln vilket innebär att Merkurius som samtidigt är både min ascendenthärskare (Tvillingarna) och atma karaka (i Vågen i 5e skapandehuset), framträdde som ledande princip under ett antal år. Som nämnt följdes detta cykelbyte av en dröm om den stor författare i november samma år och när jag som ett led i forskningarna kring denne greve av Oxford slutligen 2008 köper hem Shakespeares Sonetter i en tung forskarutgåva från USA uppges "1a upplagans andra tryckning, september 2005".
Jag tyckte det var en lustig koincidens att andra tryckomgången hamnade så nära tiden till den märkliga nattdröm som slutligen ledde till inköpet av denna tunga lunta - det första vetenskapliga verk och diktsamling jag köpt sedan 20-årsåldern som resulterade i en samling med Schiller och en med Tranströmer och inte mycket mer.
Helt klart var Luftburna Merkurius stark under dessa år, och vad gällde den korta representationen av Kärlekens och Hatets kamp i tiden har jag redan relaterat till innehåller i novemberdrömmen om en ung adelsmans kärlek till sin drottning som senare i livet övergick i hat - exakt den historia som i dunkla ordalag förtäljs i Sonetterna. The Dark Lady är förstås drottning Elisabet i det skakande spjutets kodade berättelse om att det faktiskt fanns ett kärleksbarn mellan henne och greven av Oxford och som borde ha fått ärva tronen om det inte varit för ungspolingens lynnighet och drottningens lika oberäkneliga psyke...
Men det krävs "special pleading" för att överbrygga tidsskillnaden mellan Hatets och Kärlekens signatur några dagar i september (då kanske boken faktiskt trycktes?) och att min dröm kommer nästan tre månader senare... Likväl intressant att Sonettforskaren Hank Whittemore identifierar kodordet LOVE i Sonetterna, det syftar dess talrika förekomster alltid på antingen kungligt blod eller på den kungliga son "Shakespeare" och drottningen har tillsammans bortom allmän kännedom. Det finns ett stort antal högfrekventa ord, som när de avkodats, avslöjar att "Shakespeare" skriver om ytterst personliga saker som rör tronföljden och hans egen gamla flamma, Bettan!
Intressant nog dras Hank Whittemore själv in i den här kosmiska dragkampen mellan Hat och Kärlek, se hans horoskop. Forskaren (som säkert aldrig sett sitt horoskop i dess sideriska version) ser i frasen "Love and Hate" en allusion till "kungablodet och dess mörkläggande" - jämför med bilden ovan hur den tamasiska eller mörkläggande Mars i Barnets eller Sonens tecken opponerar Venus i den här arketypiska problematiken mellan Amor och könens möte i Vågen och avkomman som i Väduren skjuter in sig som en kil mellan föräldrarna.
Det är här man kan börja undra om också människorna - likt djuren - är delmängder i större "kollektivsjälar" eller om våra kroppsliga liv bara är halvdåliga kopior på eviga dramer som gudarna (planeterna) i himlen alltid har utfört i sin dans och kommer att fortsätta med så länge Tiden har makten över våra sinnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar