Trots att de flesta inlägg på den här bloggen håller en teknisk och torftigt redovisande ton, tycks en eller annan tankegång smitta av sig. För hur ska man annars förklara den påfallande strukturella likheten mellan Pi Tidholms ljumma recension i DN av den första Coldplay-spelningen i Göteborg och ett nyligt inlägg på Sideriska?
Hela ramberättelsen om att vakna upp ur den dröm är densamma som jag tillfogar analysen av ett horoskop över ett bokinköp i frågan om vem som egentligen skrev Shakespeares pjäser, publicerad ett drygt dygn tidigare. Men sannolikheten av en tillfällighet minskar dramatiskt när Tidholms text också utnyttjar sig av ett annat av Shakespeares trick som jag nämnde i blogginlägget, det om en berättelse i en berättelse, som han använder för sin slutkläm.
Varifrån han får idén att Coldplay skulle ägna sig åt nyandlighet vet jag inte, bandet är en sådan anskrämlig bolagsprodukt och designad för den smaklösa masskonsumtionen och de stora intäkterna att jag vägrar titta närmare på deras texter. Po Tidholm kanske analyserat dem. Vad jag vet kan Coldplay tacka producenten Brian Eno för sina initiala framgångar och Eno är en uttalad ateist som gått skilda vägar från sin tidiga partner Daniel Lanois, en varm och troende buddist vars musik jag idag föredrar framför den forna kollegans.
Min åsikt var klar redan 2010 efter att ha hört ett par Coldplay-låtar, men jag ställde där bandledaren mot sin kände producent som ändå var en kreativ och vågad natur under 70- och en stor del av 80-talet. Sedan blev det formelbetonat även från Brian Eno...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar