Yrke: Att inspireras av gudarna

Egyptisk yrkesman: balsamerare

Under den märkliga rubriken "Om handlingens kvaliteter" i egyptiska Tetrabiblos plöjer jag drösvis av lustiga omen som sägs avslöja människans verksamhet eller yrke i livet - allt från balsamerare, skeppsbyggare eller poeter till stråtrövare och mördare. 

Antingen en eller två planeter kan vara "handlingens herre" och den eller dessa identifieras genom att planeten har stigit i öster och är den som befinner sig närmast Solen (inga problem med "brända" planeter här, inte).

Det kan också vara den planet som befinner sig på mitthimlen, vilket jag väljer att tolka som "belägen i det tionde huset", särskilt om Månen närmar sig en (hellenistisk aspekt) till denna eleverade planet.

Så långt verkar det enkelt, men sedan börjar röran med otydligt förklarade undantag - för naturligtvis finns det en handlingens herre även för dem födda med samtliga planeter under horisonten, undertecknad har ett sådant horoskop och jag skrattar instämmande åt Ptolemaios åsikt att dessa har ett föga energiskt handlingsliv!

Reglerna är faktiskt så dunkelt beskrivna att man undrar om Ptolemaios är en dålig pedagog eller om han avsiktligt suddar till presentationen för alla utom dem som anstränger sig tillräckligt hårt för att reda ut reglerna.

Jag har försökt rekonstruera flera av hans snårigaste förklaringar i denna bok och ändå hamnat i situationer där det tycks finns flera två eller fler likvärdiga tolkningsmöjligheter. Han skriver ambivalent och använder samma ord, t.ex. "plats", i olika bemärkelse (ibland och ibland inte som teknisk term för "horoskophus").

"Om det är samma stjärna (planet) som innehar båda förutnämnda positioner (stigen i öster och närmast Solen SAMT i tionde huset) ska denna ensam användas (som handlingens herre). Och på samma vis om ingen (planet) ockuperar en av dessa platser, då får vi använda bara den som ockuperar den andra av platserna". 

Vilken "den andra av platserna" är, säger Ptolemaios inte! Men om han menar den "sistnämnda platsen, då förklaras natthoroskop (barn födda efter solnedgången och före soluppgången). Handlingens herre blir den enstaka planet i tionde huset i de fall då Solen är under horisonten.

Men vad om alla de natthoroskop som ingen planet i tionde har? Var finns deras symbol för karriären? Jo, vid ett slags default-läge: tionde husets tillfälliga ägare blir ensam handlingens herre, och vi förstår nu bättre att Ptolemaios med "handlingens herre" (vare sig en eller delad) verkligen talar om en karriärindikator. (10e huset = karriär)

Att Solen är viktig för den dagaktiva yrkesmänniskan var inget nytt - bloggen har kallat Solen i dess tecken (tecknet är viktigt också för Ptolemaios) för ett "mission statement". Men grekerna/egyptierna var mer intresserade av hur de övriga planeterna färgade Solen, nu betraktad mer som kraftverket eller motorn som sådan.

Och systemet är djupt! För styrkan som "aktivitetens herre" bestäms slutligen av planetens (eller planeterna som delar titeln) härskare. En Merkurius i Oxen i tionde har t.ex. Venus som härskare. Skulle nu Venus stiga i öster (1a huset) eller ligga i väster (7e) - det vill säga, är prominent - då kommer individen att lysa fram. Om Venus faller bort (medsols) från de fyra hörnen, kommer karriärbudskapet att bli svagt och individen aldrig urskilja sig från massan.

Därtill, om karriärsignifikatorns härskare trumfas eller övervinns av goda planeter förbättras karriären och omvänt om onda planeter övervinner. I hellenistisk tradition anses en planet övervinna en annan om den har LÄGRE gradtal i samma tecken! Bäst i det här avseendet är förstås är att vara "nummer ett" (stå i första graden) - då är man oslagbar.

Det här är så likt indisk tradition - fast omvänt - att man undrar om någon fått doktrinen om bakfoten! I indisk tradition är den planet som hunnit längst i tecknet favoriserad - "gammal är äldst". Denna planet är horoskopets "atma karaka" (själsindikator) så det är kanhända två helt separata traditioner.

*****

Den roligaste och för nutiden mest obegripliga yrkes- eller handlingsvägen gäller sådana personer som är direkt inspirerade av gudarna. Och detta är inte yrkesgruppen medier eller synska, för de avhandlas på annat ställe! 

De som har direkt kontakt med gudarna - vilket i antiken fattades som planeternas inneboende intelligenserna som sådana - är ett annat släkte. Och åter: att ha inspiration från gudarna är INTE astrologer, även dessa sorterar under en särskild konfiguration. Astrologens signatur kan vara intressant att återge:

Som ännu en specialregel kan nämnas Månen, när den har handlingens plats (är "handlingens herre") och rör sig bort från konjunktion (med Solen) och med Merkurius (Merkurius uppfyller också kravet på att vara en handlingens herre) ... i Jungfruns och Skorpionens tecken producerar hon (Månen) magiker, astrologer, profeter och synska.

I praktiken kan detta inte gälla nattfödslar utan planeter i tionde, då Månen per default skulle bli handlingens herre genom att äga Kräftan/tionde huset (Vågascendenter) och befinna sig i avtagande (men ännu giltig) konjunktion med Solen. Ptolemaios pekar ju enbart ut avtagande nymånar i Jungfrun och Skorpionen och där Merkurius står närmare Solen än någon annan planet, undantaget Månen. Det måste vara horoskop där Merkurius står i tionde eller nymånen gör det och, förstås, i sagda tecken.

Ännu en gång verkar Ptolemaios vara snävt kategorisk. Har han upphöjt alltför få observationer till allmän lag? Jag kan lista otaliga astrologer (om än inte magiker) och klärvoajanta som inte alls uppfyller det här kriteriet! 

Dessutom ser vi för andra gången Ptolemaios favorisera Jungfruns tecken. Den här bloggen har hittat avsevärda problem med Månen i Jungfrun - den ger signifikant utslag bland brottsdömda - men även en styrka då Solen passerar den här zodiakala idén: här höstas det in fler Nobelpris i litteratur än någon annanstans.

I inlägget Själens kvalitet i hellenistisk astrologi ansåg egyptiern att den rationella själens (intellektets) symbol Merkurius, härskare över Jungfrun och Tvillingarna, var mer utvecklade själar än andra! Det här är så udda påståenden att man nästan kan tro Ptolemaios själv har viktiga placeringar i Jungfrun och låter tecknets välkända självmedvetenhet styra hans regelsamling! Brukar inte folk i allmänhet använda sina egon och använda dem som måttstock?

Jag har på den här bloggen avsiktligt sökt undvika att göra dess astrologiska diskussion till en non-stop lovsång till det egna soltecknet Vågen. Men däremot kan man se bloggarens klena förankring i Jord återspeglad i en tydlig trend i bloggen, den antimaterialistiska! Förmodligen är total objektivitet en utopi, den perfekt klara kanalen till Sanningen finns inte eftersom redan inkarnationen leder till att man måste tala ur perspektiv och inte en miljard samtidiga - eller hur många som nu behövs för att förmedla en trovärdig simil av Absolut Sanning.

*****

Nu är vi snuddande nära det frågan gällde, Ptolemaios specialregel för dem vars handlingsväg är att vara direkt "inspirerade av gudarna" - de som står i medveten kontakt med hela kosmos eller åtminstone vårt hörn med de klassiska sju himlaljusen. Notera skillnaden med t.ex. konstnärer, de har musorna till inspiration (djupa anima-figurer i själen) men inte gudarna själva.

För "gudomlig inspiration" föreslår egyptiern följande. Återigen en nymåne i avtagande (välj orb själv, Ptolemaios nämner inte den detaljen). Återigen ett specialfall där Månen är "handlingens herre" tillsammans med Merkurius, men nu i Vågen, Väduren och Lejonet. Detta sägs ge, 

"Personer som är inspirerade av gudarna, drömtydare och exorcister."

Som med yrket astrolog således en dagfödelse med Merkurius eller nymånen i tionde huset.

Som av en händelse figurerade just ett sådant horoskop nyligen i ett obskyrt inlägg. Den blåfärgade kartan härrörde från en tid från innan jag upptäckt att man kunde skräddarsy horoskopets utseende i programmet ZET, och jag ritar här om kartan för dagen då jag fick en subjektiv bekräftelse på vad som kan ha varit ett tidigare liv:

Fullmånen har just passerat maximum (med bara 12 bågminuter) och Merkurius är otvivelaktigt närmaste planet till Solen. I detta horoskop är alltså Merkurius ENSAM "gärningarnas herre", vilket är dubbelt intressant eftersom hela frågan rörde greven av Oxford.

Men jag hittar nu en anteckning som visar hur fort minnesbilder kan förvridas. Det var inte Oxfords relation till greven av Warwick som cirklade i tankarna just innan jag sprang på en bekant jag identifierat (via intuition) som Warwick. Nej, historien blir än krångligare. Det var Oxfords relation till sitt efterföljande liv som enkel vinodlare i Italien (1600-tal) som kom för mig, bara en-två minuter innan jag nästan sprang in i en av engelsmannens f.d. bekanta - i detta liv en (f.d.) arbetsbekant.

Om man därför är lite kreativ i förhållandet till ovanstående horoskop, som enligt Ptoleamaios beskriver "öppna dörrar till gudarna", och sneglar på komposithoroskopet och hur undertecknad momentant stod i nära koppling till de viktigaste punkterna på himlen - ascendenthuset och nymånen - kan man då ta samma Ptolemaios - som jag just fnyst åt för hans pedagogiska oskicklighet - till intäkt för att det var en dörr till gudarnas kunskaper som öppnades den dagen, fastän ingenting i det yttre hände?

(Jag upptäckte bekanten som relaterade till Oxford i ett tidigare liv när han var 1-2 meter framför och blev så häpen att jag inte ens ropade efter honom.)

Undertecknats horoskop klibbar fast exakt vid de viktiga punkterna för "gudomlig inspiration". Är kartan över incidenten i själva verket en illustration av hur ett moment av klärvoajans ser ut? (Och att detta kan hända alla, oavsett tecken eller element, bara det egna horoskopet samverkar med himlen därovan - ja, har medfödd förmåga att samverka till att börja med, förstås.)

Sagde bekant, som jag alltså halvt tror var brittisk greve i ett tidigare liv, arbetade som nämnt bara några kvarter från där jag bor, och som möjligt svar på min fråga vill jag här presentera ett nästan lika remarkabelt horoskop från året innan. 

Nu springer vi på varandra bara två kvarter från icke-episoden året efter och gläds båda över återseendet, språkar lite och går vidare. Jag är på nytt fylld av tankarna över hans (och min) möjliga identitet i tidigare liv - inte minst den irriterande möjligheten att Oxford skapade författarnamnet Shakespeare sent i sitt liv för att bakom den täckmanteln lobba för sin oäkta son med drottning Elisabet som Englands nästa rättmätiga härskare med Tudor-blod. En alls inte önskad koppling! Att ana sig vara en återfödd greve är  fascinerande nog - och problematiskt i möten med dem som inte är redo att se sitt eget förflutna, både det goda och det onda!

Jag passerar nu samma bro som året därpå men i andra riktningen och några meter upp på gatan efter brofästet faller min blick plötsligt på en affisch på ett mätarskåp. I stora bokstäver ropar affischen Shakespeare. Det var obehagligt. Det skulle kännas långt bekvämare att vara föremål för demoners lekfullhet än att acceptera en sådan reinkarnation. (Tänk att få veta att man varit Hitler i ett tidigare liv...)

Eftersom Stockholm är en liten bonnhåla kan jag stadens gångstråk utan och innan och vet nästan på minuten hur lång tid det tar att förflytta sig till fots mellan många platser. Mötet inträffade så gott som på minuten 12.00 och åsynen av affischen mindre än tio minuter senare räknar jag som en del av det förlopp som triggades när jag sprang på bekanten.

Men först nu inser jag att den här kartan hänger ihop med den föregående, för istället för en just avtagande nymåne är detta en tilltagande fullmåne och återigen är det precis samma nyckeltecken som är involverade. Nu är Lejonet i öster, Oxfords Sol-Vädur, och så en Mån-Våg i 3e graden (nästan exakt på min Sol i 6e graden).

Följer man Ptolemaios regler för "handlingens herre", visar sig också denna karta vara märkligt lik den förra. För det är återigen Merkurius som är ensam signifikator - den är både i tionde huset och den planet som står Solen närmast!

Merkurius, Hermes, Buddhi eller Nebu - skrivarnas och kommunikatörernas gud.

Men Lejonets tecken ska inte underskattas i dessa kartor. Det är DET kreativa tecknet, och i synnerhet i affisch-horoskopet är Solen häpnadsväckande. Det är den upphöjda Solen i Väduren, Oxfords egen Sol, och fullmånen driver Mars och Venus samman. 

Samma Mars och Venus står dessutom i konjunktion i åttonde "mörklagda" huset (som, faktiskt, kan ha med djupa och ockulta ting att göra i de fall då det inte bara beskriver "början på döendet" eller "korruption" eller något annat skorpioniskt. Jag förmodar att Skorpionens koppling till mystik kan ses i Ptolemaios utsaga om att det är kommunikatören Merkurius med en avtagande nymåne i Skorpionen som ger astrologer! 

Drottning Elisabets astrolog John Dee (som tvivelsutan lärde Oxford astrologins fundament eftersom han från tolv års ålder var hovets adoptivbarn) har inte bara Mars i härskarläge i Skorpionen stigande i öster, utan två viktiga planeter, Merkurius och filosofins Jupiter, i åttonde! Han var också alkemist och magiker. 

Kartan i länken är ritad 2010, före gradtalen skrevs ut, men det kan nämnas att hans Saturnus står i Vädurens 14e grad, dvs. troligen gradexakt på den unge greven av Oxfords upphöjda Sol. Saturnus som informator med andra ord (minns här att indisk tradition istället låter Jupiter har funktionen som guru eller lärare). Inte undra på att Oxford sedan hyllades som en mästare i de sju himlaljusen.

For who marketh better than he
The seven turning flames of the sky?

Med en far som dog när han var tolv måste Oxford ha hittat nya fadersfigurer att identifiera sig med i hovkretsarna, och Dee var troligen en av dem. (Saturnus = faderns form) Allt i unga ädlingars liv på den tiden handlade om förkovran.

Använder man yrkesominat från Tetrabiblos på John Dee ser man att Venus i tionde dock inte är närmast Solen, det är Merkurius i åttonde som är det. Vad sade då Ptolemaios om kombinationen Venus och Merkurius?

Jo, "de för med sig aktiviteter som uttrycks genom musornas konster, genom musikinstrument, melodier eller poem, och rytmik - särskilt när de bytt platser". Här är Ptolemaios hopplös igen! "Bytt platser"? Talar han om en "ömsesidig reception" mellan härskarna till två tecken?

Men då borde han använda det antika ordet för zodiaktecken, "Hus"!

Syftar han på att Merkurius och Venus bytt platser i bemärkelsen zodiaktecken (ömsesidig reception) innebär det att bara två teckenpar kan komma ifråga eftersom Venus och Merkurius alltid ligger i varandras närhet: antingen granntecknen Oxen och Tvillingarna eller granntecknen Jungfrun och Vågen.

Jag tycker mig ha anat poesi i regionen Oxen/Tvillingarna så här kan jag faktiskt tänka mig att egyptiern talar om "ömsesidig reception"! Och även regionen Jungfru/Vågen har tendenser till konst. Bara häromdagen noterade jag DN:s mångåriga kulturchef Maria Schottenius med just ett horoskop som fördelade sig på Jungfrun och Vågen, fast naturligtvis utan hela den här hellenistiska och komplexa överbyggnaden.

Hur som helst passar John Dee, kartografen, alkemisten och astrologen överhuvudtaget inte in på konstnärens karriärsignatur. Om man inte ser "rytmik" som en viktig del i astrologikunskapen, vilket den ju är.

*****

Och till det tidigare inlägget om greven av Oxford - måhända den dolde aristokrat som formligen spottade ur sig pjäser om brittiska kungligheter - kan också läggas följande sonett som jag läste häromdagen. Den brittiske 1500-talsmannen trodde djupt på reinkarnation, vilket är högst oväntat om man betänker att kristendomen var statsreligion.

Men mysteriet klarar direkt om man känner till att hans morbror översatte den romerske poeten och reinkarnationsanhängaren Ovidius när greven var en tonåring. Jag minns själv hur jag formligen stelnade i ett, "Javisst! Varför har ingen sagt detta tidigare?", när en gymnasielärare första gången gick igenom "hinduistisk själavandringstro".

Sonett 59

If there be nothing new, but that which is
Hath been before, how are our brains beguiled,
Which, lab'ring for invention, bear amiss
The second burthen of a former child!

Oh that record could with a backward look,
Even of five hundred courses of the Sunne,
Show me your image in some antique book,
Since mind at first in character was done.

That I might see what the old world could say
To this composed wonder of your frame;
Whether we are mended, or where better they
Or whether revolution be the same.

Oh sure I am the wits of former days
To subjects worse have given admiring praise.

I den här sonetten ser man "Shake-Speare" producera en veritabelt destillat av "New Age"-föreställningar. Forskaren Hank Whittemore parafraserar den här dikten och ser mellan raderna Oxfords fortgående tillägnan Henry Wriotheseley (greven av Southampton) dessa dikter som kodade bevis för eftervärlden att han faktiskt var rättmätig kung av England såsom kärleksbarn till Elisabeth och en ung greve av Oxford.

Jag har aldrig studerat litteraturhistoria och särskilt inget om Englands numera älskade skald (man ska minnas att Shakespeare var helt bortglömd i flera århundraden innan britterna såg sig i behov av en förnäm litteraturhistoria). Jag vet därför inte om andra forskare noterat den uppenbara reinkarnationstematiken här, kopplingen till översättningen av Ovidius till engelska - möjligen av den unge Oxford själv (fastän utgiven av morbrodern). Att Hank Whittemore helt bortser från den nominella innebörden är begripligt, då han är inriktad på diktverkets dolda berättelse, det "dolda monumentet" författaren uppför till en rättmätig kung som aldrig var, till följd av Englands nyckfulla kvinnliga härskare.

I de första raderna ser vi Oxford/Shake-Speare alludera till de grekisk-romerska filosofernas tanke att världen aldrig skapats utan är evig (kätterskt och rakt mot den judisk-kristna skapelseläran).

Allt som finns nu har funnits här tidigare och våra (nuvarande) hjärnor (egon) låter oss i jakten på nymodigheter bedras när ett "barn från förr" föds en andra gång (eller på nytt). Det här på den här punkten Whittemore ser en allegori, greven av Southampton "föds en andra gång" i Oxfords kodade dikt.

Eftersom Whittemore också noterat att "invention" genomgående är ett kordord för sonetterna själva eller deras hemliga budskap (att det finns en legitim Tudor-kung som Elisabet vägrar erkänna), kommer han i sin läsning att se "that record" som en syftning just på denna "invention", detta påhitt.

Men väljer man den nominella läsarten och inte ser "that record" som en tillbakasyftning utan kanske snarare ett emfatiskt "That Record" så är vi tillbaka i bibliskt språk som Oxford behärskade till fulländning. Detta är förstås Livets Bok i vilken Guds ängel kontinuerligt nedtecknar människors tankar och gärningar, den indiska filosofins Akasha-krönika eller skriften i etern, vilken blivit så populär i senare tiders New Age-tänkande.

Den Krönikan man med lätthet vända blad 500 solpassager (genom zodiaken) och visa skalden en bild av hans son, greven av Southampton, i någon ålderdomlig bok. Han har varit förr och han är här nu med - återfödd!

Och skälet till detta är anslående, Edward de Vere, den 17e greven av Oxford är uppenbarligen medvetandeidealist:

Since mind at first in character was done.

Dessa är inte texter för gröngölingar. Engelskans "karaktär" betyder snarare "natur" eller "essens", snarlik latinets "virtus" - det som gör oss individuella, dvs. vår innersta själ. Oxford klargör således att vårt sinne - vårt ego-jag inte är det första eller det viktigaste - Månen i astrologin - utan vår virtus, vår unika andesjäl eller Solen. Månen är en produkt av den gudomliga Solen och inte tvärtom, som dagens förtappade materialister har fått för sig.

De två sista raderna är intressant, för här vänder Oxford blicken från sin illegitima (och för tillfället av modern Elisabet fängslade) son och konstaterar - inte utan belåtenhet - att också han "säkerligen" är en reinkarnerad själ. Han är forna tiders "klokskallar" ("wits"), dvs. en själ som varit bildad i det förgångna och han har i dessa tidigare liv lovprisat långt värre undersåtar (eller ämnen) än han för tillfället gör i sonetterna. Till saken, enligt Whittemores rekonstruktion av Sonetterna som en fortlöpande dagbok, hör ju att Southampton är en svärtad undersåte till Drottningen för tillfället, fängslad i Towern och anklagad för högförräderi.

I inlägget om min födelseplats Sörmland, vars landsting nekade en man utan ben hjälpmedel, smög jag in temat högförräderi som alltsedan jag 17 år gammal köpte den där avbildade LP-skivan. Det var något med bilden och ordet TREASON som grep mig djupt.

Forskaren Hank Whittemore har redan röjt att de senare sonetterna kommer med ett avslöjande: Oxford lyckades omförhandla åtalspunkten för sin oäkta son från högförräderi till MISPRISION, som var en långt lindrigare förseelse än TREASON. Likväl förblev greven av Southampton i fängelse flera år, tills hans mor, som förskjutit honom, hade gått i graven.

Efterträdaren, kungen av Skottland släppte genast greven tack vare den oäkta faderns diplomatiska förarbete. Priset? Att det aldrig måtte röjas att det fanns en äkta Tudor-arvinge i England. Southampton vann sig liv åter mot tystnad. Och Oxford kunde bara skriva den verkliga historien i kodad vers.

Så, om författaren var en hängiven själavandringsanhängare och t.o.m. detta passerat litteraturforskarna förbi, döm då om det sprängstoff som den dolda historien innebär! Inte konstigt att brittiska akademiker hatar Oxford-teorin om författarskapet till Shakespeare.

*****

PS. Och det hände igen! Det har inlägget skrivs bara någon dag eller två efter det förra i samma ämne. Sedan kändes saken utnött. Då hade jag upptäckt att det oavsiktligt skrevs precis då den sideriska zodiaken markderade Oxfords födselsedag i Väduren.

Och vad händer nu, när jag i en impuls (efter att ha läst lite tidigareliv-minnen av läkaren Robert Hahn på hans blogg) kommer på att den här fristående fortsättningen borde läggas ut (med resonemanget om sonett 59 som enda tillägg)?

Jo, det är alltjämt Oxfords födelsetecken, och under nattimmarna har också Månen smugit in till samma plats där den låg då britten föddes, i Vattumannens tecken. Sådant är visserligen kuriöst men inte egentliga tecken annat för de närmast sörjande.