Egyptisk yrkesman: balsamerare |
Under den märkliga rubriken "Om handlingens kvaliteter" i egyptiska Tetrabiblos plöjer jag drösvis av lustiga omen som sägs avslöja människans verksamhet eller yrke i livet - allt från balsamerare, skeppsbyggare eller poeter till stråtrövare och mördare.
Antingen
en eller två planeter kan vara "handlingens herre" och den eller dessa
identifieras genom att planeten har stigit i öster och är den som
befinner sig närmast Solen (inga problem med "brända" planeter här,
inte).
Det
kan också vara den planet som befinner sig på mitthimlen, vilket jag
väljer att tolka som "belägen i det tionde huset", särskilt om Månen
närmar sig en (hellenistisk aspekt) till denna eleverade planet.
Så
långt verkar det enkelt, men sedan börjar röran med otydligt förklarade
undantag - för naturligtvis finns det en handlingens herre även för dem
födda med samtliga planeter under horisonten, undertecknad har ett
sådant horoskop och jag skrattar instämmande åt Ptolemaios åsikt att
dessa har ett föga energiskt handlingsliv!
Reglerna är faktiskt så
dunkelt beskrivna att man undrar om Ptolemaios är en dålig pedagog eller om han avsiktligt suddar till presentationen för alla
utom dem som anstränger sig tillräckligt hårt för att reda ut reglerna.
Jag har försökt rekonstruera flera av hans snårigaste förklaringar i denna bok och ändå hamnat i situationer där det tycks finns flera två eller fler likvärdiga tolkningsmöjligheter. Han skriver ambivalent och använder samma ord, t.ex. "plats", i olika bemärkelse (ibland och ibland inte som teknisk term för "horoskophus").
Jag har försökt rekonstruera flera av hans snårigaste förklaringar i denna bok och ändå hamnat i situationer där det tycks finns flera två eller fler likvärdiga tolkningsmöjligheter. Han skriver ambivalent och använder samma ord, t.ex. "plats", i olika bemärkelse (ibland och ibland inte som teknisk term för "horoskophus").
"Om det är samma stjärna (planet) som innehar båda förutnämnda positioner (stigen i öster och närmast Solen SAMT i tionde huset) ska denna ensam användas (som handlingens herre). Och på samma vis om ingen (planet) ockuperar en av dessa platser, då får vi använda bara den som ockuperar den andra av platserna".
Vilken
"den andra av platserna" är, säger Ptolemaios inte! Men om han menar
den "sistnämnda platsen, då förklaras natthoroskop (barn födda efter
solnedgången och före soluppgången). Handlingens herre blir den enstaka
planet i tionde huset i de fall då Solen är under horisonten.
Men
vad om alla de natthoroskop som ingen planet i tionde har? Var finns
deras symbol för karriären? Jo, vid ett slags default-läge: tionde
husets tillfälliga ägare blir ensam handlingens herre, och vi förstår nu
bättre att Ptolemaios med "handlingens herre" (vare sig en eller delad)
verkligen talar om en karriärindikator. (10e huset = karriär)
Att
Solen är viktig för den dagaktiva yrkesmänniskan var inget nytt -
bloggen har kallat Solen i dess tecken (tecknet är viktigt också för
Ptolemaios) för ett "mission statement". Men grekerna/egyptierna var mer
intresserade av hur de övriga planeterna färgade Solen, nu betraktad
mer som kraftverket eller motorn som sådan.
Och systemet är djupt! För styrkan som "aktivitetens herre" bestäms slutligen av planetens (eller planeterna som delar titeln) härskare. En Merkurius i Oxen i tionde har t.ex. Venus som härskare. Skulle nu Venus stiga i öster (1a huset) eller ligga i väster (7e) - det vill säga, är prominent - då kommer individen att lysa fram. Om Venus faller bort (medsols) från de fyra hörnen, kommer karriärbudskapet att bli svagt och individen aldrig urskilja sig från massan.
Därtill, om karriärsignifikatorns härskare trumfas eller övervinns av goda planeter förbättras karriären och omvänt om onda planeter övervinner. I hellenistisk tradition anses en planet övervinna en annan om den har LÄGRE gradtal i samma tecken! Bäst i det här avseendet är förstås är att vara "nummer ett" (stå i första graden) - då är man oslagbar.
Det här är så likt indisk tradition - fast omvänt - att man undrar om någon fått doktrinen om bakfoten! I indisk tradition är den planet som hunnit längst i tecknet favoriserad - "gammal är äldst". Denna planet är horoskopets "atma karaka" (själsindikator) så det är kanhända två helt separata traditioner.
Och systemet är djupt! För styrkan som "aktivitetens herre" bestäms slutligen av planetens (eller planeterna som delar titeln) härskare. En Merkurius i Oxen i tionde har t.ex. Venus som härskare. Skulle nu Venus stiga i öster (1a huset) eller ligga i väster (7e) - det vill säga, är prominent - då kommer individen att lysa fram. Om Venus faller bort (medsols) från de fyra hörnen, kommer karriärbudskapet att bli svagt och individen aldrig urskilja sig från massan.
Därtill, om karriärsignifikatorns härskare trumfas eller övervinns av goda planeter förbättras karriären och omvänt om onda planeter övervinner. I hellenistisk tradition anses en planet övervinna en annan om den har LÄGRE gradtal i samma tecken! Bäst i det här avseendet är förstås är att vara "nummer ett" (stå i första graden) - då är man oslagbar.
Det här är så likt indisk tradition - fast omvänt - att man undrar om någon fått doktrinen om bakfoten! I indisk tradition är den planet som hunnit längst i tecknet favoriserad - "gammal är äldst". Denna planet är horoskopets "atma karaka" (själsindikator) så det är kanhända två helt separata traditioner.
*****
Den
roligaste och för nutiden mest obegripliga yrkes- eller handlingsvägen
gäller sådana personer som är direkt inspirerade av gudarna. Och detta
är inte yrkesgruppen medier eller synska, för de avhandlas på annat
ställe!
De
som har direkt kontakt med gudarna - vilket i antiken fattades som
planeternas inneboende intelligenserna som sådana - är ett annat släkte.
Och åter: att ha inspiration från gudarna är INTE astrologer, även
dessa sorterar under en särskild konfiguration. Astrologens signatur kan
vara intressant att återge:
Som ännu en specialregel kan nämnas Månen, när den har handlingens plats (är "handlingens herre") och rör sig bort från konjunktion (med Solen) och med Merkurius (Merkurius uppfyller också kravet på att vara en handlingens herre) ... i Jungfruns och Skorpionens tecken producerar hon (Månen) magiker, astrologer, profeter och synska.
I
praktiken kan detta inte gälla nattfödslar utan planeter i tionde, då
Månen per default skulle bli handlingens herre genom att äga
Kräftan/tionde huset (Vågascendenter) och befinna sig i avtagande (men
ännu giltig) konjunktion med Solen. Ptolemaios pekar ju enbart ut
avtagande nymånar i Jungfrun och Skorpionen och där Merkurius står
närmare Solen än någon annan planet, undantaget Månen. Det måste vara
horoskop där Merkurius står i tionde eller nymånen gör det och, förstås,
i sagda tecken.
Ännu
en gång verkar Ptolemaios vara snävt kategorisk. Har han upphöjt
alltför få observationer till allmän lag? Jag kan lista otaliga
astrologer (om än inte magiker) och klärvoajanta som inte alls uppfyller
det här kriteriet!
Dessutom
ser vi för andra gången Ptolemaios favorisera Jungfruns tecken. Den här
bloggen har hittat avsevärda problem med Månen i Jungfrun - den ger
signifikant utslag bland brottsdömda - men även en styrka då Solen
passerar den här zodiakala idén: här höstas det in fler Nobelpris i
litteratur än någon annanstans.
I inlägget Själens kvalitet i hellenistisk astrologi ansåg egyptiern att den rationella själens (intellektets) symbol Merkurius, härskare över Jungfrun och Tvillingarna, var mer utvecklade själar än andra! Det här är så udda påståenden att man nästan kan tro Ptolemaios själv har viktiga placeringar i Jungfrun och låter tecknets välkända självmedvetenhet styra hans regelsamling! Brukar inte folk i allmänhet använda sina egon och använda dem som måttstock?
I inlägget Själens kvalitet i hellenistisk astrologi ansåg egyptiern att den rationella själens (intellektets) symbol Merkurius, härskare över Jungfrun och Tvillingarna, var mer utvecklade själar än andra! Det här är så udda påståenden att man nästan kan tro Ptolemaios själv har viktiga placeringar i Jungfrun och låter tecknets välkända självmedvetenhet styra hans regelsamling! Brukar inte folk i allmänhet använda sina egon och använda dem som måttstock?
Jag
har på den här bloggen avsiktligt sökt undvika att göra dess
astrologiska diskussion till en non-stop lovsång till det egna
soltecknet Vågen. Men däremot kan man se bloggarens klena förankring i
Jord återspeglad i en tydlig trend i bloggen, den antimaterialistiska!
Förmodligen är total objektivitet en utopi, den perfekt klara kanalen
till Sanningen finns inte eftersom redan inkarnationen leder till att
man måste tala ur perspektiv och inte en miljard samtidiga - eller hur
många som nu behövs för att förmedla en trovärdig simil av Absolut
Sanning.
*****
Nu
är vi snuddande nära det frågan gällde, Ptolemaios specialregel för dem
vars handlingsväg är att vara direkt "inspirerade av gudarna" - de som
står i medveten kontakt med hela kosmos eller åtminstone vårt hörn med
de klassiska sju himlaljusen. Notera skillnaden med t.ex. konstnärer, de
har musorna till inspiration (djupa anima-figurer i själen) men inte
gudarna själva.
För
"gudomlig inspiration" föreslår egyptiern följande. Återigen en nymåne i
avtagande (välj orb själv, Ptolemaios nämner inte den detaljen).
Återigen ett specialfall där Månen är "handlingens herre" tillsammans
med Merkurius, men nu i Vågen, Väduren och Lejonet. Detta sägs ge,
"Personer som är inspirerade av gudarna, drömtydare och exorcister."
Som med yrket astrolog således en dagfödelse med Merkurius eller nymånen i tionde huset.
Som av en händelse figurerade just ett sådant horoskop nyligen i ett obskyrt inlägg. Den blåfärgade kartan
härrörde från en tid från innan jag upptäckt att man kunde skräddarsy
horoskopets utseende i programmet ZET, och jag ritar här om kartan för
dagen då jag fick en subjektiv bekräftelse på vad som kan ha varit ett
tidigare liv:
Fullmånen
har just passerat maximum (med bara 12 bågminuter) och Merkurius är
otvivelaktigt närmaste planet till Solen. I detta horoskop är alltså
Merkurius ENSAM "gärningarnas herre", vilket är dubbelt intressant
eftersom hela frågan rörde greven av Oxford.
Men
jag hittar nu en anteckning som visar hur fort minnesbilder kan
förvridas. Det var inte Oxfords relation till greven av Warwick som
cirklade i tankarna just innan jag sprang på en bekant jag identifierat
(via intuition) som Warwick. Nej, historien blir än krångligare. Det var
Oxfords relation till sitt efterföljande liv som enkel vinodlare i
Italien (1600-tal) som kom för mig, bara en-två minuter innan jag nästan
sprang in i en av engelsmannens f.d. bekanta - i detta liv en (f.d.)
arbetsbekant.
Om
man därför är lite kreativ i förhållandet till ovanstående horoskop,
som enligt Ptoleamaios beskriver "öppna dörrar till gudarna", och
sneglar på komposithoroskopet och hur undertecknad momentant stod i nära
koppling till de viktigaste punkterna på himlen - ascendenthuset och
nymånen - kan man då ta samma Ptolemaios - som jag just fnyst åt för
hans pedagogiska oskicklighet - till intäkt för att det var en dörr till
gudarnas kunskaper som öppnades den dagen, fastän ingenting i det yttre
hände?
(Jag
upptäckte bekanten som relaterade till Oxford i ett tidigare liv när
han var 1-2 meter framför och blev så häpen att jag inte ens ropade
efter honom.)
Undertecknats
horoskop klibbar fast exakt vid de viktiga punkterna för "gudomlig
inspiration". Är kartan över incidenten i själva verket en illustration
av hur ett moment av klärvoajans ser ut? (Och att detta kan hända alla,
oavsett tecken eller element, bara det egna horoskopet samverkar med
himlen därovan - ja, har medfödd förmåga att samverka till att börja
med, förstås.)
Sagde
bekant, som jag alltså halvt tror var brittisk greve i ett tidigare
liv, arbetade som nämnt bara några kvarter från där jag bor, och som
möjligt svar på min fråga vill jag här presentera ett nästan lika
remarkabelt horoskop från året innan.
Nu
springer vi på varandra bara två kvarter från icke-episoden året efter
och gläds båda över återseendet, språkar lite och går vidare. Jag är på
nytt fylld av tankarna över hans (och min) möjliga identitet i tidigare
liv - inte minst den irriterande möjligheten att Oxford skapade
författarnamnet Shakespeare sent i sitt liv för att bakom den
täckmanteln lobba för sin oäkta son med drottning Elisabet som
Englands nästa rättmätiga härskare med Tudor-blod. En alls inte önskad koppling! Att ana sig vara en återfödd greve är fascinerande nog -
och problematiskt i möten med dem som inte är redo att se sitt eget
förflutna, både det goda och det onda!
Jag
passerar nu samma bro som året därpå men i andra riktningen och några
meter upp på gatan efter brofästet faller min blick plötsligt på en
affisch på ett mätarskåp. I stora bokstäver ropar affischen Shakespeare.
Det var obehagligt. Det skulle kännas långt bekvämare att vara föremål
för demoners lekfullhet än att acceptera en sådan reinkarnation. (Tänk
att få veta att man varit Hitler i ett tidigare liv...)
Eftersom
Stockholm är en liten bonnhåla kan jag stadens gångstråk utan och innan
och vet nästan på minuten hur lång tid det tar att förflytta sig till
fots mellan många platser. Mötet inträffade så gott som på minuten 12.00
och åsynen av affischen mindre än tio minuter senare räknar jag som en
del av det förlopp som triggades när jag sprang på bekanten.
Men
först nu inser jag att den här kartan hänger ihop med den föregående,
för istället för en just avtagande nymåne är detta en tilltagande
fullmåne och återigen är det precis samma nyckeltecken som är
involverade. Nu är Lejonet i öster, Oxfords Sol-Vädur, och så en Mån-Våg
i 3e graden (nästan exakt på min Sol i 6e graden).
Följer
man Ptolemaios regler för "handlingens herre", visar sig också denna
karta vara märkligt lik den förra. För det är återigen Merkurius som är
ensam signifikator - den är både i tionde huset och den planet som står
Solen närmast!
Merkurius, Hermes, Buddhi eller Nebu - skrivarnas och kommunikatörernas gud.
Men
Lejonets tecken ska inte underskattas i dessa kartor. Det är DET
kreativa tecknet, och i synnerhet i affisch-horoskopet är Solen
häpnadsväckande. Det är den upphöjda Solen i Väduren, Oxfords egen Sol,
och fullmånen driver Mars och Venus samman.
Samma
Mars och Venus står dessutom i konjunktion i åttonde "mörklagda" huset
(som, faktiskt, kan ha med djupa och ockulta ting att göra i de fall då
det inte bara beskriver "början på döendet" eller "korruption" eller
något annat skorpioniskt. Jag förmodar att Skorpionens koppling till
mystik kan ses i Ptolemaios utsaga om att det är kommunikatören
Merkurius med en avtagande nymåne i Skorpionen som ger astrologer!
Drottning Elisabets astrolog John Dee
(som tvivelsutan lärde Oxford astrologins fundament eftersom han från
tolv års ålder var hovets adoptivbarn) har inte bara Mars i härskarläge i
Skorpionen stigande i öster, utan två viktiga planeter, Merkurius och
filosofins Jupiter, i åttonde! Han var också alkemist och magiker.
Kartan
i länken är ritad 2010, före gradtalen skrevs ut, men det kan nämnas
att hans Saturnus står i Vädurens 14e grad, dvs. troligen gradexakt på
den unge greven av Oxfords upphöjda Sol. Saturnus som informator med
andra ord (minns här att indisk tradition istället låter Jupiter har
funktionen som guru eller lärare). Inte undra på att Oxford sedan
hyllades som en mästare i de sju himlaljusen.
For who marketh better than he
The seven turning flames of the sky?
Med
en far som dog när han var tolv måste Oxford ha hittat nya
fadersfigurer att identifiera sig med i hovkretsarna, och Dee var
troligen en av dem. (Saturnus = faderns form) Allt i unga ädlingars liv
på den tiden handlade om förkovran.
Använder
man yrkesominat från Tetrabiblos på John Dee ser man att Venus i tionde
dock inte är närmast Solen, det är Merkurius i åttonde som är det. Vad
sade då Ptolemaios om kombinationen Venus och Merkurius?
Jo,
"de för med sig aktiviteter som uttrycks genom musornas konster, genom
musikinstrument, melodier eller poem, och rytmik - särskilt när de bytt
platser". Här är Ptolemaios hopplös igen! "Bytt platser"? Talar han om
en "ömsesidig reception" mellan härskarna till två tecken?
Men då borde han använda det antika ordet för zodiaktecken, "Hus"!
Syftar han på att Merkurius och Venus bytt platser i bemärkelsen zodiaktecken (ömsesidig reception) innebär det att bara två teckenpar kan komma ifråga eftersom Venus och Merkurius alltid ligger i varandras närhet: antingen granntecknen Oxen och Tvillingarna eller granntecknen Jungfrun och Vågen.
Jag tycker mig ha anat poesi i regionen Oxen/Tvillingarna så här kan jag faktiskt tänka mig att egyptiern talar om "ömsesidig reception"! Och även regionen Jungfru/Vågen har tendenser till konst. Bara häromdagen noterade jag DN:s mångåriga kulturchef Maria Schottenius med just ett horoskop som fördelade sig på Jungfrun och Vågen, fast naturligtvis utan hela den här hellenistiska och komplexa överbyggnaden.
Hur som helst passar John Dee, kartografen, alkemisten och astrologen överhuvudtaget inte in på konstnärens karriärsignatur. Om man inte ser "rytmik" som en viktig del i astrologikunskapen, vilket den ju är.
Och till det tidigare inlägget om greven av Oxford - måhända den dolde aristokrat som formligen spottade ur sig pjäser om brittiska kungligheter - kan också läggas följande sonett som jag läste häromdagen. Den brittiske 1500-talsmannen trodde djupt på reinkarnation, vilket är högst oväntat om man betänker att kristendomen var statsreligion.
Men mysteriet klarar direkt om man känner till att hans morbror översatte den romerske poeten och reinkarnationsanhängaren Ovidius när greven var en tonåring. Jag minns själv hur jag formligen stelnade i ett, "Javisst! Varför har ingen sagt detta tidigare?", när en gymnasielärare första gången gick igenom "hinduistisk själavandringstro".
I den här sonetten ser man "Shake-Speare" producera en veritabelt destillat av "New Age"-föreställningar. Forskaren Hank Whittemore parafraserar den här dikten och ser mellan raderna Oxfords fortgående tillägnan Henry Wriotheseley (greven av Southampton) dessa dikter som kodade bevis för eftervärlden att han faktiskt var rättmätig kung av England såsom kärleksbarn till Elisabeth och en ung greve av Oxford.
Jag har aldrig studerat litteraturhistoria och särskilt inget om Englands numera älskade skald (man ska minnas att Shakespeare var helt bortglömd i flera århundraden innan britterna såg sig i behov av en förnäm litteraturhistoria). Jag vet därför inte om andra forskare noterat den uppenbara reinkarnationstematiken här, kopplingen till översättningen av Ovidius till engelska - möjligen av den unge Oxford själv (fastän utgiven av morbrodern). Att Hank Whittemore helt bortser från den nominella innebörden är begripligt, då han är inriktad på diktverkets dolda berättelse, det "dolda monumentet" författaren uppför till en rättmätig kung som aldrig var, till följd av Englands nyckfulla kvinnliga härskare.
I de första raderna ser vi Oxford/Shake-Speare alludera till de grekisk-romerska filosofernas tanke att världen aldrig skapats utan är evig (kätterskt och rakt mot den judisk-kristna skapelseläran).
Allt som finns nu har funnits här tidigare och våra (nuvarande) hjärnor (egon) låter oss i jakten på nymodigheter bedras när ett "barn från förr" föds en andra gång (eller på nytt). Det här på den här punkten Whittemore ser en allegori, greven av Southampton "föds en andra gång" i Oxfords kodade dikt.
Eftersom Whittemore också noterat att "invention" genomgående är ett kordord för sonetterna själva eller deras hemliga budskap (att det finns en legitim Tudor-kung som Elisabet vägrar erkänna), kommer han i sin läsning att se "that record" som en syftning just på denna "invention", detta påhitt.
Men väljer man den nominella läsarten och inte ser "that record" som en tillbakasyftning utan kanske snarare ett emfatiskt "That Record" så är vi tillbaka i bibliskt språk som Oxford behärskade till fulländning. Detta är förstås Livets Bok i vilken Guds ängel kontinuerligt nedtecknar människors tankar och gärningar, den indiska filosofins Akasha-krönika eller skriften i etern, vilken blivit så populär i senare tiders New Age-tänkande.
Den Krönikan man med lätthet vända blad 500 solpassager (genom zodiaken) och visa skalden en bild av hans son, greven av Southampton, i någon ålderdomlig bok. Han har varit förr och han är här nu med - återfödd!
Och skälet till detta är anslående, Edward de Vere, den 17e greven av Oxford är uppenbarligen medvetandeidealist:
Dessa är inte texter för gröngölingar. Engelskans "karaktär" betyder snarare "natur" eller "essens", snarlik latinets "virtus" - det som gör oss individuella, dvs. vår innersta själ. Oxford klargör således att vårt sinne - vårt ego-jag inte är det första eller det viktigaste - Månen i astrologin - utan vår virtus, vår unika andesjäl eller Solen. Månen är en produkt av den gudomliga Solen och inte tvärtom, som dagens förtappade materialister har fått för sig.
De två sista raderna är intressant, för här vänder Oxford blicken från sin illegitima (och för tillfället av modern Elisabet fängslade) son och konstaterar - inte utan belåtenhet - att också han "säkerligen" är en reinkarnerad själ. Han är forna tiders "klokskallar" ("wits"), dvs. en själ som varit bildad i det förgångna och han har i dessa tidigare liv lovprisat långt värre undersåtar (eller ämnen) än han för tillfället gör i sonetterna. Till saken, enligt Whittemores rekonstruktion av Sonetterna som en fortlöpande dagbok, hör ju att Southampton är en svärtad undersåte till Drottningen för tillfället, fängslad i Towern och anklagad för högförräderi.
I inlägget om min födelseplats Sörmland, vars landsting nekade en man utan ben hjälpmedel, smög jag in temat högförräderi som alltsedan jag 17 år gammal köpte den där avbildade LP-skivan. Det var något med bilden och ordet TREASON som grep mig djupt.
Forskaren Hank Whittemore har redan röjt att de senare sonetterna kommer med ett avslöjande: Oxford lyckades omförhandla åtalspunkten för sin oäkta son från högförräderi till MISPRISION, som var en långt lindrigare förseelse än TREASON. Likväl förblev greven av Southampton i fängelse flera år, tills hans mor, som förskjutit honom, hade gått i graven.
Efterträdaren, kungen av Skottland släppte genast greven tack vare den oäkta faderns diplomatiska förarbete. Priset? Att det aldrig måtte röjas att det fanns en äkta Tudor-arvinge i England. Southampton vann sig liv åter mot tystnad. Och Oxford kunde bara skriva den verkliga historien i kodad vers.
Så, om författaren var en hängiven själavandringsanhängare och t.o.m. detta passerat litteraturforskarna förbi, döm då om det sprängstoff som den dolda historien innebär! Inte konstigt att brittiska akademiker hatar Oxford-teorin om författarskapet till Shakespeare.
PS. Och det hände igen! Det har inlägget skrivs bara någon dag eller två efter det förra i samma ämne. Sedan kändes saken utnött. Då hade jag upptäckt att det oavsiktligt skrevs precis då den sideriska zodiaken markderade Oxfords födselsedag i Väduren.
Och vad händer nu, när jag i en impuls (efter att ha läst lite tidigareliv-minnen av läkaren Robert Hahn på hans blogg) kommer på att den här fristående fortsättningen borde läggas ut (med resonemanget om sonett 59 som enda tillägg)?
Jo, det är alltjämt Oxfords födelsetecken, och under nattimmarna har också Månen smugit in till samma plats där den låg då britten föddes, i Vattumannens tecken. Sådant är visserligen kuriöst men inte egentliga tecken annat för de närmast sörjande.
Men då borde han använda det antika ordet för zodiaktecken, "Hus"!
Syftar han på att Merkurius och Venus bytt platser i bemärkelsen zodiaktecken (ömsesidig reception) innebär det att bara två teckenpar kan komma ifråga eftersom Venus och Merkurius alltid ligger i varandras närhet: antingen granntecknen Oxen och Tvillingarna eller granntecknen Jungfrun och Vågen.
Jag tycker mig ha anat poesi i regionen Oxen/Tvillingarna så här kan jag faktiskt tänka mig att egyptiern talar om "ömsesidig reception"! Och även regionen Jungfru/Vågen har tendenser till konst. Bara häromdagen noterade jag DN:s mångåriga kulturchef Maria Schottenius med just ett horoskop som fördelade sig på Jungfrun och Vågen, fast naturligtvis utan hela den här hellenistiska och komplexa överbyggnaden.
Hur som helst passar John Dee, kartografen, alkemisten och astrologen överhuvudtaget inte in på konstnärens karriärsignatur. Om man inte ser "rytmik" som en viktig del i astrologikunskapen, vilket den ju är.
*****
Och till det tidigare inlägget om greven av Oxford - måhända den dolde aristokrat som formligen spottade ur sig pjäser om brittiska kungligheter - kan också läggas följande sonett som jag läste häromdagen. Den brittiske 1500-talsmannen trodde djupt på reinkarnation, vilket är högst oväntat om man betänker att kristendomen var statsreligion.
Men mysteriet klarar direkt om man känner till att hans morbror översatte den romerske poeten och reinkarnationsanhängaren Ovidius när greven var en tonåring. Jag minns själv hur jag formligen stelnade i ett, "Javisst! Varför har ingen sagt detta tidigare?", när en gymnasielärare första gången gick igenom "hinduistisk själavandringstro".
Sonett 59
If there be nothing new, but that which is
Hath been before, how are our brains beguiled,
Which, lab'ring for invention, bear amiss
The second burthen of a former child!
Oh that record could with a backward look,
Even of five hundred courses of the Sunne,
Show me your image in some antique book,
Since mind at first in character was done.
That I might see what the old world could say
To this composed wonder of your frame;
Whether we are mended, or where better they
Or whether revolution be the same.
Oh sure I am the wits of former days
To subjects worse have given admiring praise.
I den här sonetten ser man "Shake-Speare" producera en veritabelt destillat av "New Age"-föreställningar. Forskaren Hank Whittemore parafraserar den här dikten och ser mellan raderna Oxfords fortgående tillägnan Henry Wriotheseley (greven av Southampton) dessa dikter som kodade bevis för eftervärlden att han faktiskt var rättmätig kung av England såsom kärleksbarn till Elisabeth och en ung greve av Oxford.
Jag har aldrig studerat litteraturhistoria och särskilt inget om Englands numera älskade skald (man ska minnas att Shakespeare var helt bortglömd i flera århundraden innan britterna såg sig i behov av en förnäm litteraturhistoria). Jag vet därför inte om andra forskare noterat den uppenbara reinkarnationstematiken här, kopplingen till översättningen av Ovidius till engelska - möjligen av den unge Oxford själv (fastän utgiven av morbrodern). Att Hank Whittemore helt bortser från den nominella innebörden är begripligt, då han är inriktad på diktverkets dolda berättelse, det "dolda monumentet" författaren uppför till en rättmätig kung som aldrig var, till följd av Englands nyckfulla kvinnliga härskare.
I de första raderna ser vi Oxford/Shake-Speare alludera till de grekisk-romerska filosofernas tanke att världen aldrig skapats utan är evig (kätterskt och rakt mot den judisk-kristna skapelseläran).
Allt som finns nu har funnits här tidigare och våra (nuvarande) hjärnor (egon) låter oss i jakten på nymodigheter bedras när ett "barn från förr" föds en andra gång (eller på nytt). Det här på den här punkten Whittemore ser en allegori, greven av Southampton "föds en andra gång" i Oxfords kodade dikt.
Eftersom Whittemore också noterat att "invention" genomgående är ett kordord för sonetterna själva eller deras hemliga budskap (att det finns en legitim Tudor-kung som Elisabet vägrar erkänna), kommer han i sin läsning att se "that record" som en syftning just på denna "invention", detta påhitt.
Men väljer man den nominella läsarten och inte ser "that record" som en tillbakasyftning utan kanske snarare ett emfatiskt "That Record" så är vi tillbaka i bibliskt språk som Oxford behärskade till fulländning. Detta är förstås Livets Bok i vilken Guds ängel kontinuerligt nedtecknar människors tankar och gärningar, den indiska filosofins Akasha-krönika eller skriften i etern, vilken blivit så populär i senare tiders New Age-tänkande.
Den Krönikan man med lätthet vända blad 500 solpassager (genom zodiaken) och visa skalden en bild av hans son, greven av Southampton, i någon ålderdomlig bok. Han har varit förr och han är här nu med - återfödd!
Och skälet till detta är anslående, Edward de Vere, den 17e greven av Oxford är uppenbarligen medvetandeidealist:
Since mind at first in character was done.
Dessa är inte texter för gröngölingar. Engelskans "karaktär" betyder snarare "natur" eller "essens", snarlik latinets "virtus" - det som gör oss individuella, dvs. vår innersta själ. Oxford klargör således att vårt sinne - vårt ego-jag inte är det första eller det viktigaste - Månen i astrologin - utan vår virtus, vår unika andesjäl eller Solen. Månen är en produkt av den gudomliga Solen och inte tvärtom, som dagens förtappade materialister har fått för sig.
De två sista raderna är intressant, för här vänder Oxford blicken från sin illegitima (och för tillfället av modern Elisabet fängslade) son och konstaterar - inte utan belåtenhet - att också han "säkerligen" är en reinkarnerad själ. Han är forna tiders "klokskallar" ("wits"), dvs. en själ som varit bildad i det förgångna och han har i dessa tidigare liv lovprisat långt värre undersåtar (eller ämnen) än han för tillfället gör i sonetterna. Till saken, enligt Whittemores rekonstruktion av Sonetterna som en fortlöpande dagbok, hör ju att Southampton är en svärtad undersåte till Drottningen för tillfället, fängslad i Towern och anklagad för högförräderi.
I inlägget om min födelseplats Sörmland, vars landsting nekade en man utan ben hjälpmedel, smög jag in temat högförräderi som alltsedan jag 17 år gammal köpte den där avbildade LP-skivan. Det var något med bilden och ordet TREASON som grep mig djupt.
Forskaren Hank Whittemore har redan röjt att de senare sonetterna kommer med ett avslöjande: Oxford lyckades omförhandla åtalspunkten för sin oäkta son från högförräderi till MISPRISION, som var en långt lindrigare förseelse än TREASON. Likväl förblev greven av Southampton i fängelse flera år, tills hans mor, som förskjutit honom, hade gått i graven.
Efterträdaren, kungen av Skottland släppte genast greven tack vare den oäkta faderns diplomatiska förarbete. Priset? Att det aldrig måtte röjas att det fanns en äkta Tudor-arvinge i England. Southampton vann sig liv åter mot tystnad. Och Oxford kunde bara skriva den verkliga historien i kodad vers.
Så, om författaren var en hängiven själavandringsanhängare och t.o.m. detta passerat litteraturforskarna förbi, döm då om det sprängstoff som den dolda historien innebär! Inte konstigt att brittiska akademiker hatar Oxford-teorin om författarskapet till Shakespeare.
*****
PS. Och det hände igen! Det har inlägget skrivs bara någon dag eller två efter det förra i samma ämne. Sedan kändes saken utnött. Då hade jag upptäckt att det oavsiktligt skrevs precis då den sideriska zodiaken markderade Oxfords födselsedag i Väduren.
Och vad händer nu, när jag i en impuls (efter att ha läst lite tidigareliv-minnen av läkaren Robert Hahn på hans blogg) kommer på att den här fristående fortsättningen borde läggas ut (med resonemanget om sonett 59 som enda tillägg)?
Jo, det är alltjämt Oxfords födelsetecken, och under nattimmarna har också Månen smugit in till samma plats där den låg då britten föddes, i Vattumannens tecken. Sådant är visserligen kuriöst men inte egentliga tecken annat för de närmast sörjande.
4 kommentarer:
Jag upprepar: Åt skogen med Ptolemaios! Han bara krångar till saker... (sen får han favorisera jungfrun hur mycket han vill). Men allvarligt: Hur många har inte merkurius närmast solen? Som bekant ligger den aldrig mer än 28 gr därifrån. Näst vanligast måste det vara med venus. Själv har jag t ex förstnämnda planet 4 gr från solen. Så vad skulle det beyda då, enligt krångelgubben? För det är väl inte tiondehusets tillfälliga härskare månen som gäller i mitt fall? Jag är ju inte född på natten.
Angående hela den här historien med Oxford/Shakespeare och alla konstiga sammanträffanden: Det kanske vore ämne för en bok det med...?
S
I termer av dunkla beskrivningar tror jag varken Ptolemaios är bättre eller sämre än de indiska urkunderna som också lämnar stora luckor för eleverna att fylla i själva.
Som jag försökte visa i den här rätt kompletta redogörelsen är det sannerligen inte ett trivialt system egyptiern kräver att studenten behärskar. Metoden tål att läsas flera gånger tills dess många hörn klarnar. Solens närhet till Merkurius är som synes inte den enda faktorn som spelar in i "handlingens kvalitet".
Fast luddigheterna är uppenbara, är det ändå ganska intressant att se både öst och väst dela samma tanke om hur planeter tappar greppet om hörnen och "faller bort" från dessa dignifierade hörn.
Jag förstår att du som 12e-husmänniska måste finna den läran förhatlig :-) men det nionde huset i Ptolemaios världsbild är likväl GUDENS HUS, kanske att jämföra med teologins deus otiosus, den fördolde guden, eftersom nionde betecknar en plats som "fallit" från den tiondehusplats den inbilska och naiva människan stirrar på och hyllar!
Oxford-manus kommer aldrig att bli av. Inga större utländska förlag, ens i New Age-branschen, är intresserade av manus av typen "Mitt tidigare liv som...". Inte ens om man studerar ämnet om "obskyra drömmar med verifierbart historiskt innehåll" med åtskillig distans håller det för mer än några blogginlägg.
"Luddigheterna är uppenbara" - håller med. Min kommentar var så klart mest på skoj, men hur blir det t ex om man som så många andra har merkurius vid solen och det inte är avtagande nymåne... (i horoskopet för 8/9 2010 är det ju förresten månen som är närmast solen).
Att något utländskt förlag skulle vara intresserat tror inte jag heller, kom väl mer att tänka på att det finns möjligheter för gemene man att ge ut en bok nu för tiden... (och varför inte på sitt eget språk :-)) Men då är det förstås mer fråga om en utgift än en potentiell inkomst...
S
Korrekt att grundregeln för "handlingens herre" är, "den som befinner sig närmast Solen".
Men det är inte detta inläggets horoskop för den 8 september illustrerar, utan ett av Ptolemaios specialfall, det för "inspiration från gudarna". Detta specialfall sorterar under den typ där BÅDE Måne och Merkurius delar epitetet "handlingens herre" och det speciella ligger i att ”yrket” enbart förekommer under de namngivna zodiaktecknen.
Bara sagda konfiguration i dessa tre tecken accepterar Ptolemaios som äkta inspiration från gudarna. Att jämföra med "astrologer" (Jungfrur och Skorpioner) som från den mörklagda sublunära världen använder regler och systematik för att söka utröna saker. Gudarna själva behöver naturligtvis inte astrologi – läran till deras ära. För dem är allt transparent och evigt närvarande.
Jag läste de här sidorna i Tetrabiblos säkert tio gånger innan jag tog mig för att summera. Det är många faktorer att hålla reda på och många risker för att man tappar bort någon av ingredienserna. Antikens stjärntydare ville tydligen visa sig på styva linan och jonglerade med så många mentala faktorer de kunde.
I så måtto liknar Ptolemaios indisk astrologi där jag helt bannlyst från denna blogg tolkningsregler med 5-6 villkor vilka måste vara uppfyllda för att "syndromet" ska sägas gälla!
Självpublicering kallas inte för inte ”vanity press” i USA, och för sådana här ting duger i mitt tycke en vanlig blogg lika bra.
Skicka en kommentar