Filosofi, Agneta Sjödin & partnerskapets Vågen

Jag reagerar på en drastisk rubriksättning i Expressen - lite som den här bloggen när den poserar som moralfundamentalist: "Jag är inte ond", säger Agneta Sjödin och förklarar strax att det bara handlar om ett samtidigt sökande kärleken och en tillräckligt stor rädsla för att bli övergiven att hon själv varit den som stuckit först.

Ämnet intresserar undertecknad som har samma intressanta men dubbeltydiga placering av passionsplaneten och initiativtagaren Mars i partnerskapets tecken Vågen. 

Men Mars är också "olyckan", och även om det i mitt fall handlade om tillräckligt många flyttningar underbarn- och ungdomsåren för att permanent sluta engagera mig i myten om "det bestående" (jfr kyrkans "till döden skiljer oss åt"), måste jag erkänna en viss tendens i yngre år att ta lätt på relationer.

"A Time for Astrology", den första bok i ämnet jag läste, lät amerikanska journalisten Jess Stearn några kändisastrologer komma till tals. En av de intervjuade kommenterade ur den tropiska (västerländska) zodiakens perspektiv, att "ingen kan älska som Mars i Vågen, men bara för en helg".

Detta är en häpnadsväckande bra beskrivning givet att västerlandet inte på många hundra år kunnat korrekt uppskatta tecknens verkliga beteende till följd av vårdagjämningens precession. Den som idag tror sig ha studerat 100 samtida horoskop med Mars i Vågen har i själva verket lärt sig en väldig massa om hur sexenergin beter sig i Jungfruns tecken! 80 av horoskopen har nämligen haft den placeringen av Mars.

Att läroböckerna i väst ändå fortsätter att berätta rätt historia är ett fascinerande vittnesbörd om att tradition ibland kan vara så stark att den har ett eget liv som sedan förvänder folks ögon och inre sinne att de tycker sig se vad texten säger. Att vakna upp från den dröm den västerländska astrologen är och istället gå in i den mer pregnanta dröm som började spinnas i det gamla Babylon varifrån astrologin sedan nådde både Indien och "de gamla grekerna", har varit en sann uppenbarelse! 

Babylons sexagesimala talsystem tycks även ha gått på export till Kina - eller gick tänkandet omvända vägen? Tanken slog mig bara igår att det babyloniska året med dess 360 dagar och 12 månader med 5 dagar i veckan kuriöst överensstämmer med den kinesiska sextioårskalendern, vars 12 årstecken genomlöper en egen cykel bestående av fem element eller tillstånd!

Den här bloggen har, åtminstone unikt för Sverige, sökt utföra tester på hela grupper med samma indikationer, och den vägen hittat tillbaka till flera senantika påståenden om tecknens "beteende". 

Att Vågen har en tradition om sig att vara lat bekräftades t.ex. av att "lätta rikedomens" Jupiter var distinkt överrepresenterad i Vågen i testet av 200 horoskop för brottsdömda! Här visade sig alltså två goda ting i kombination bli lite för mycket av det goda och moralen löper risk att urholkas.

Agneta Sjödins horoskop uppvisar flera ytterligheter, vilket ofta är vad som ger folk motivation att "bli någon" - minns hur Platon beskrev de gamla själarna som kloka nog att gömma sig i folkdjupet, det är de unga själarna som är strebers. 

Men på den här himmelen syns också intresset för frågor om själen och psykiskt välbefinnande eftersom Månen i Skytten ger ett rastlöst brinnande sinne som vill vidga sina vyer och disponenten Jupiter lyckligtvis via Kräftans tecken (där den är upphöjd för en överdriven sensitivitet) som söker växa på insidan, i det privata, i själen!

Jag har andra horoskop från samma år och uppfattar att en upphöjd Jupiter i Kräftan också kan indikera en abnorm trygghetsnarkomani, men Sjödins himmel visar istället ett sensationalistiskt Eld- och Vatten-krig eftersom Månen i Skytten nästan kan sägas fly från risken att Elden ska släckas av Vattendjupet. Det är ett överreagerande och smått halsstarrig komplex så det är alls ingen självklarhet att sinnet (Månen) vågar närma sig Djupet!

Nu vet vi att Sjödin pushat för Deepak Chopra i Sverige och att hon är intresserad av meditation och liknande saker. Frågan som en Mars-i-Vågen alltid måste ställa sig (och jag är smärtsamt medveten om det): "Duttar jag bara eller petar på ämnet som en dilettant, eller har jag kraften att praktisera det här tillräckligt länge för att se resultat?"

Madonna är en annan kvinna med Solen i Kräftan och Månen i ett Eld-tecken och hennes gymnastikpass på scenen tål väl att jämföras med Sjödins flängande i Fångarna på fortet. 

Den sensationshungrande tonvikten på Eld och Vatten blir knappast mindre av att horoskopet sedan totalt saknar förankring i Jordelementet! Det finns inget som bromsar ner och konkretiserar den här flyktigheten. 

Här talar vi om så allmänna tendenser på en födelsehimmel att man många gånger inte ens tänker på att det också finns en tavelduk med en viss grovhet i fibern. Tänk den indiska astrologins tre gunas, de tre repen som universum tvinnats av. 

Krymper vi makrokosmos till en människa, ett mikrokosmos, kanske det är mer passande att tala om att kropp och sinne är spunnet av tre sorters fiber. Agneta Sjödin har ingen barlast, hon saknar Tamas fasthet. I kombination med en "skadad" Mars i Vågen får vi en "will o' the wisp", en fladdrig dagslända.

Att Sjödin är med i medierna år efter år, och folkkär, beror förstås på den favoriserade födelsen med lyckobringaren Jupiter "upphöjd" och i samma tecken som Solen (den officiella människan till skillnad från Månen, den privata naturen).

Varför jag inte känner igen mig i Sjödin ständiga bikter i kvällspressen, nu senast om fruktan för fasta förbindelser, beror på att hennes sommarhimmel 1967 innehåller mer än bara Mars-Vågens tendens till blixtförälskelse och den för Vågen så förhatliga tråkgörat att odla den passion som tändes på den intellektuella Luft-nivån. (Allt är så enkelt i Luftdimensionen, på ritbordet, i det mentala konstruktet.)

Sjödin har tyvärr också den halshuggna Draksvansen (Ketu) i Vågen. Här är då "kapandet" av relationerna eller fruktan för att bli "halshuggen" eller skild. (Minns det förskräckliga fallet med Skara-kannibalen vars halshuggna månnod han kände sig manad att själv gestalta!) 

Naturligtvis är det här en extremt destruktiv influens, två "naturligt onda" planeter och den ena dessutom "skadad" (enligt den hellenistiska om än inte indiska astrologin). Jag mottog tyvärr en tragisk rapport från en kvinna som inte har mognad väl under livet om två misslyckade självmordsförsök med en Mars/Ketu-ascendent i Vågen.

*****

Hur ska Solen med expansiva Jupiter i Vatten klassificeras? Med etiketten "intelligens" eller "emotionell intelligens"? Är Solen med Jupiter därtill alltid  intelligenshöjande? Solen med åtstramande Saturnus är ju inte ovillkorligt en intelligenshämmare! 

Sådana här bryderier måste alltid lösas från fall till fall och det är egentligen inte ens lönt att försöka pressa tolkningen när inte födelseklockslaget är känt. Se funderingarna om påven Benedikts horoskop, där det just är födelsetimman som avslöjar att hans upphöjda Sol i Väduren ockuperade det tredje mentalitetshuset. 

Benedikt är som sagt känd som en av de mest belästa och intelligenta påvar Katolska kyrkan haft på mången god dag. Eld i ett Luft-relaterat hus ger hög intelligens även om Jupiter eller Mars inte skjuter till extra energi eller vitalitet.

Inte för att svenskar i gemen har talangen att se igenom sina egna fördomsfulla attityder och se människan bortom påven och se hur genomlyst och fullständigt logiskt den människans tankeliv är. "Sekularism" är en effektiv blockering mot just kontakten med den inneboende intelligensen.

Solen är intelligensen inom oss, vårt eget andejag. Katolicismen kallar den t.ex. Spiritus Intellectus och uttrycket hänför sig till den Guds eget medvetande nedlagd som en andegnista (gr: pneuma) i den enskilde. (Här finns en finns sammanblandning mellan metaforerna Eld och Luft - "solvindar" torde säga allt och "pneumatisk" - i rörelse - är en klassisk fingervisning om vinden/anden som rör allt utan att själv synas.)

Här är då en av mänsklighetens stora debattfrågor (före västerlandets kollaps in i materialism och ateism): Äger människan sin egen intelligens, eller är vi bara Världssjälens marionetter? Arabiska filosofer hävdade under medeltiden att människan inte kunde göra anspråk på att äga sin intelligens, den tillkom enbart Den Ene (Gud), medan de kristna skolastikerna (i Plotinos efterföljd) såg intelligensen som en fakultet inom den enskildes själ. Se den Katolska Encyklopedin för en utmärkt diskussion av ämnet!

Som antyddes, hade Platon långt tidigare benämnt Intelligensen Nous - fritt översatt: "Den Vetande". Försokratiske filosofen Anaxagoras sägs ha varit först att använda uttrycket, men religionshistorikern Thomas McEvilley har med förödande kraft visat hur väst har mottagit sina tankar från Östern, så västchauvinismer av det här slaget kan man ta lätt på. Nous kan t.ex. med fördel liknas vid den indiska filosofins Purusha, den kosmiska människan. Vattumannens tecken tycks också vara en symbol med viss återkoppling till denna Nous, detta "kosmiska förnuft".

Men eftersom alla är födda under Solen innebär inte det att alla individer är intelligenta. Det är när en energisk planet kopplar till Solen man får ett omen om förhöjd medvetenhet. Men för att verkligen kunna dra nytta av sin intelligens måste man också ha en fungerande Måne så att reflektionen av solljuset korrekt motsvarar "originalmaterialet". 

Det är med andra ord bra många kriterier som måste vara uppfyllda och få är födda på det viset. Det är därför vi har ett snitt-IQ definierat som 100 och vilket bara några få procent av mänskligheten höjer sig distinkt över.

Eftersom Solen i de tre Vatten-tecknen indikerar en livsmission i den sublunära världen, ett uppdrag som relaterar till fysiologiska processer, känslor eller det psykiska "mellanskiktet" mellan kropp och andesjäl, skulle jag vilja föreslå att Agneta Sjödins Sol + Jupiter i Kräftan ska beskrivas som "emotionell intelligens" snarare än en nödvändigtvis hög IQ. Det innebär att många av bloggens äldsta inlägg som taggades "intelligens" utifrån en djupare betraktelse kanske hellre skulle vara en begåvning på det emotionella planet.