Ordlek à la Oxford

[Skrivet 7/9 2017 och justerat för någon vecka sedan...]

Ännu ett inlägg som börjar i Elisabets Tudor-England och övergår i själavandringsläran och frågan vad som egentligen menas med en själ. Inte minst omstartad läsning av Proclus, den sista stora nyplatonisten, antyder att vi kan bära på i princip hur många själar som helst - förutsatt att vi söker vår "universella rot" där vi äger världen och allt däri... Den här möjligheten gör det nästan omöjligt att veta om "jag har levt tidigare" eftersom frågan på sätt och vis är felställd. Säg den tid när Själen inte var närvarande? 

Författare i det Elisabetanska London älskade uppenbarligen ordlekar och koder för de invigda att upptäcka. Runt 11-12 - ännu bara en pojke - var jag helt uppslukad av en bok om olika slags chiffer jag fått i gåva. De mejladresser jag använde allra längst var kluriga (tyckte jag): cipher@, ibland ciphered@ - jämför, väl inte fonetiska ljudet av mitt förstanamn sivert men själva ordbilden.

Nu läser jag om skådespelaren Anthony Munday som ingick i Edward de Veres, den 17e greven av Oxford, lag av författare. Gemensamt skapade ett gäng den moderna engelska litteraturen under 1570- och 80-talen. Munday var en av Oxfords sekreterare och hade tidigare varit lärling hos boktryckaren Allan Allde som längre fram i tiden skulle trycka flera häften med Shakespeares (Oxfords) pjäser.

Munday publicerar egna verket The Mirror of Mutability år 1579. "Mutabilitet" var den här tidens uttryck för Platons tanke om obeständighetens och det ständiga döendets lägre värld - naturen. Samma flyktighet som dagens materialister ångestfullt söker hålla fast vid sedan de blivit bestulna på den kompletta berättelsen. Mot "föränderlighetens" eller den oupphörliga tillblivelsen ställde Platon det oföränderliga, det objektiva och genuint existerande. Himmelriket kort och gott.

Det här året är Oxford 29 eller 31, beroende på teori om vilka hans föräldrar var, och Munday dedikerar naturligtvis boken till sin generösa mentor och mecenat. Boken inleds med följande dikt:

Except I should seem ingrate [ungrateful],
Denying duty, whereto I am bound;
With letting slip your Honour's worthy state,
At all assays [attempts], which I have noble found.
Right well I might refrain to handle pen:
Denouncing aye the company of men

Down, dire despair, let courage come in place,
Exalt his fame whom Honour does embrace

Virtue hath aye adorned your valiant heart,
Exampled [exemplified] by your deeds of lasting fame:
Regarding such as take God Mars his part
Each where by proof, in honour and in name.

Akrostisk kallas en text som döljer en annan text.

Det här är bara en liten pärla i Hank Whittemores 100 Reasons Shake-speare was the Earl of Oxford som kom förra året. Tydligare än någon bok jag läst i ämnet visar den hur central Oxford var för hela Londons författarliv i under hela två årtionden innan han, med fullkomnad stilkänsla 1593 debuterar under sitt nya författaralias Shakespeare. 

Jag är inte till hundra med på några forskare som försöker göra Oxford till närmast den enda författaren, men eftersom greven var en berömd astrolog (utöver allt annat vetande) är det frestande att köpa teorin om att Robert Greene var ett alias han använde i yngre år. Greene författade bl.a. den astrologiska introduktionstexten Planetomachia (1585). Greene existerade troligen som person men kan ha lånat sitt namn till greven, som inte ville framträda under sitt eget. En lustighet är dock att Greene behändigt dör året innan namnet Shakespeare lanseras, och detta skulle tala för att detta var ett av Oxfords flera alias. Oxford älskade färgen grön eftersom han såg sig själv som Oxe enligt den tropiska zodiaken, vars sten var just smaragden.

Exkurs. Ett tidigt inlägg om Oxford har nämnt smaragden ur ett astrologiskt perspektiv: det var grevens födelsemånads månadssten enligt den tropiska zodiaken. Smaragdgrönt fönsterglas figurerade på det första fristående hus bloggaren flyttade till som barn - se föregående och fristående inlägg i bloggens fortgående preockupation med livsödet Oxford. Villan jag nämnde med dess tjocka och djupt skimrande smaragdgröna färg satte spår och det är inte konstigt att den gröna smaragden blir bloggarens favoritsten cirka 3 år senare när han hittade en färgplansch i familjens uppslagsverk. Under samma period svärmar han för kung Arthur och de brittiska riddarsagorna - för övrigt samma böjelse som hos den riddarromantiske Oxford.

Oxford var dessutom känd bland andra för att producera VOLUMINÖSA MÄNGDER TEXT och Oxfordianerna har inte legat på latsidan när de sökt och funnit anonyma Elisabetanska texter som i ton och konstruktion påminner om det som senare gavs ut under författarnamnet "Shakespeare" eller "Shake-Speare". Akademikern Gabriel Harvey hade 1578 beskrivit en ung Oxford som en som "skakar spjut" i ett hyllningstal på latin, så frågan om varifrån aliaset kom är i princip löst. 

I samma tal kritiserade Harvey milt Oxford och uppmanade: "kasta ifrån dig din obetydliga penna." Dvs., sluta skriva lättsamma komedier och gripa sig an tyngre motiv (det blev historiska propagandapjäser för att stärka engelsmännens moral inför ett stundande krig mot Spanien). Det finns hur mycket som helst som pekar mot Oxford  som Shakespeare och inte någonting alls mot spannmålshandlaren och ockraren i Stratford-upon-Avon.

När Whittemore kommer in på skälen som Oxford som Shakespeare som berör den unge grevens 15 månader långa resa genom Europa (med mesta tiden tillbringad i Italien) återberättar han mest informationen från Richard Paul Roe:s fantastiska The Shakespeare Guide to Italy (2011). Roe dog vid 88 och boken kom postumt ut två år senare, frukten av 25 års resor i Italien på alla de platser där Shakespeare-pjäserna blir riktigt detaljerade ifråga om miljön. 

Roes fynd är makalösa och avgör en gång för alla saken. Vem som än författade pjäserna hade varit på de här platserna och fyllde i nya korrekta detaljer i de pjäser "Shakespeare" var känd för att lånat från äldre källor. Konventionell forskning misstar sig dock här i fråga om "lånen" eftersom flera av förlagorna var Oxfords egna ungdomsverk som han senare i livet förfinade, just som Whittemore omarbetat inlägg från sin Shakespeare/Oxfordblogg och destillerat till 100 förnämliga och snyggt sammanlänkade argument - jag misstänker att han i boktiteln listigt leker med ungdomsfilmen 10 skäl att hata dig som ju byggde på Så tuktas en argbigga.

Greven av Oxford befinner sig i Italien 1595-6 och i synnerhet i Venedig under just den tid commedia dell arte - halvt improviserad och respektlöst skälmsk teater - är som mest populär. Nu vänder sig Whittemore till en annan forskare, Julia Cooley Altrocchi, som gick igenom gamla texter i ett venetianskt bibliotek och hittade en bok från 1699 som innehåller ett minne av att den ädle Oxford en gång hedrat staden med sin närvaro. Och naturligtvis ingår en riddartornering i berättelsen, Oxfords favoritlek! Den gamla italienska boken handlar om commedia dell artes natur och ger (gamla) exempel, en ordrik skälm levererar en högtravande tirade. Skälmen heter Graziano, precis som figuren som svamlar så i filmatiseringen av Rosens namn, och på precis samma sätt blandar den här gycklaren århundraden och namn i en enda röra:

Jag fann mig själv ambassadör för mitt bländande land Bologna vid hovet hos kejsar Polidor av Trebizond och bevistade där ett stort tornerspel i firandet av hans äktenskap till Irene, kejsarinnan av Konstantinopel. Närvarande var ... ... Arileus, Danmarks tronarvinge, sultanen av Persien, Elmond, Milord of Oxfort...

Nog är det "My Lord Oxford" vi ser här, på plats i Venedig vid 25 och mätandes sina krafter i riddarspel! Ett århundrade av lätt språklig korruption kan inte dölja figuren! Hans besök i Venedig var tydligen så färgsprakande att hans närvaro fixerades och blev till en "typ" i lokal commedia dell arte, som ju till stor del bygger på schablonfigurer (precis som astrologin). 

I Grazianos svamlande presentation går "Oxfort" en omgång mot en kvinnlig riddare och båda knuffar varandra ur sadeln! Oxfort kravlande i stoftet...mot en kvinna! Kanske italienarna sniffade upp något feminint över den teaterbegeistrade lorden och i fiktionen sparrar honom mot en kvinna snarare än en man. I bloggens hypotetiska horoskop för en tidigare födelse står grevens Sol med Venus i Vågen, en artistisk-poetisk men också effeminerande position...

Oxford hade säkert rest hem till England innan den här smått förnedrande berättelsen började uppföras på Venedigs scener, och skönt var väl det! Hem kom han till ett annat helvete - hustrun hade fött ett barn han vägrade erkänna som sitt.  

Exkurs 2. Några fler Oxford-paralleller till bloggaren här: bloggaren är också "voluminös" i sitt skrivande och var en gång i tiden den snabbaste kille vid tangentbordet den åldrade fröken i gymnasiets kontorskunskap någonsin sett. Och då skolkade jag från lektionerna hela första terminen - kanske för att ge klasskamraterna ett lagom handikapp? Först när jag såg frökens besvikelse tänkte jag om och tog ämnet på allvar. Den här bloggen torde vara uppåt 25.000 A4 sidor stor vid det här laget, bilder inkluderade.

"Barnvägran" har löpt som en röd tråd genom bloggarens liv efter en tidig relation där det redan fanns ett barn med i bilden. Frågan om eget/annans barn har knäckt tre potentiella relationer och frågan om att skaffa barn två förhållanden. Men skräcken för barn kan ha ett annat tillflöde: bloggaren har ett näraliggande minne från 1930-talets Italien där hela hans familj skjuts ihjäl i en politiskt motiverad gatustrid och det sista bildminnet från det livet är när enda barnet träffas sekunderna innan drömmaren själv stupar.

Akrostik i all ära, men den femte augusti nämnde jag anagram i samband med orkanen Irma. Nu ska jag förklara varför. Jag läser numera böcker om greven av Oxford på ett lite långsammare vis, och spanar efter dolda budskap varje gång det dyker upp suspekta namn. Det är helt klart att det var så här den skrivkunniga överheten roade sig i Europa för 400 år sedan, och kvar för gemene man har vi idag de alltjämt populära agentfilmerna med hemliga budskap och chiffer. (Bondskurken i Flemings första roman Casino Royale hette för övrigt Le Chiffre, med en dold räv bakom örat i Mads Mikkelsens filmgestaltning.)

Inför det här fyndet i den gamla venetianska boken ringde nu anagram-klockan för mig, som upplever mig ha levt två tidigare liv i Italien och som sexåring var där med familjen på semester, först en vecka på en ointressant badort men sedan en i alperna som fastnade djupare i minnet, inte minst för att jag som sexåring mötte en vuxen som för första gången imponerade på mig, en svensk-tysk författare som världsvant guidade vår familj.

Bland alla de första tonårens popskivor tyckte jag extra mycket om en viss grupp som låg på skivmärket Polydor så att även det i sig inte speciellt upphetsande tyska märket blev lite magiskt. Likheten med den italienska textens "kejsar Polidor" finns där. Att ordet redan var laddat framgår lätt av den här lilla utfransningen.

Under 60-talets andra hälft introducerade farsan ett nytt, italienskt tvättmaskinsmärke i Sverige. Han lyckades locka med sig landets då hetaste sångerska Lill Lindfors för en reklamkampanj. Hon poserade ovanpå en tvättmaskin med med en liten pojke och flicka i nersmutsade randiga tröjor i italienska flaggans färger. Jag kan tro att farsan tänkte ut bilderna, själv prisbelönt fotograf i sin ungdom. Pojken och flickan påminde om mig och lillasyrran, och vi fick för övrigt de där tröjorna sedan. Jag pojkens med vita och smaragdgröna (nyckelord!) ränder, syrran fick tröjan med vita och röda ränder. Lill signerade sin aktuella grammofonskiva och gav farsan, och jag måste ha tittat många gånger på skivomslagets Polydor-logga medan vi lyssnade på Lills fina tolkningar av latinsk bossa nova.

Storsäljare 1967

"Polidor" (Den på många vis sköne) har med andra ord varit ett lika laddat ord för mig som "Bedford" (beskrivet i annat inlägg) från året innan eller kanske samma år. Men det är kejsar Polidors statsstad jag ser djupt in i, i svärmisk inlevelse över renässansmänniskornas kärlek till ordgåtor. 

TREBIZOND = DON ZIBERT

Som barn lärde mig mor att inte hysa överdriven respekt för orden, trots att hon och maken döpt mig Sivert (med enkelt v) uttalade hon det alltid skämtsamt, ibland med både ett konsonant- och vokalskifte som Sibart (glidningen mellan "b" och "v" när ord färdas genom flera språk är välkänd), ibland som Sibert. När jag med en sådan ikonoklast till mor själv runt 10 försökte "förbättra" namnet ytterligare, blev det både zivert och ziwert innan jag släppte zätatramset men behöll dubbel-v. 

"Don" är en hedersbeteckning i bl.a. Italien och, tja, Zibert (Zivert) ser ut som ännu ett dolt budskap riktat till bloggaren (för den med bloggarens bakgrund där ett namn bara är ett råmaterial att knådas ytterligare), precis lika starkt kopplat till Oxfords öde som "svalan" och "Bedford" (ord beskrivna i tidigare inlägg). Åtminstone har jag inte hört någon annan producera lika rika "miljöer" i sina nuvarande liv för laddade ord vilka därtill ligger klungade runt ett historiskt levnadsöde. 

(Rekapitulation: Oxford tillbringar sina tonår i Cecil House i London som fosterbarn till Englands finansminister under drottning Elisabet. Där, bakom grönfärgade fönsterglas, åser han garanterat fosterpappans upprepade förhandlingar om köp av mer tomtmark från grannen mittöver gatan, Lord Bedford. "Svalan" var ett kodnamn för Oxford bland samtida intellektuella.)

Är det så här själen meddelar sig med de levande - via fysiska tecken som planteras på olika sätt (don efter person)?

Längre fram i Whittemores bok visar sig så hederstiteln "Don" förekomma även hos "Shakespeare". I den första (och enbart första) versionen av Taming of The Shrew (Så tuktas en argbigga) som ursprungligen och årtionden tidigare hette The Taming of a Shrew slänger Oxford in ännu en av sina fåfänga referenser till det egna namnet, plus Jesus (!) via en rollfigur: 

"Am not I Don Christo Vary?"  

Whittemore påminner om att "Vary" uttalas exakt som franska Vere ("vair as in fair"), och även om jag inte tycker uttalet är helt tajt, var också Oxford lite slarvig, alla hans språkliga hyss sitter inte gjutet... När slutligen närstående till Oxford och hans efterlevande ger ut en massiv samling "Shakespeare"-pjäser 1623 har den här pjäsen ett lite annorlunda namn och referenser till Edward de Vere är bortklippta! Bland annat den här repliken där "Sly" (den Listige) kallade sig Don Christo Vary.

Jag vet faktiskt inte varför livet Oxford har landat på mitt bord. Jag är fascinerad av det, och inte minst korrespondenserna till det egna livet och i synnerhet memorabla ögonblick i barndomen. Men det verkar som om "Oxfords ande" är än mer angelägen om att få "tala ut" om vem han egentligen var. Han har uppenbarligen surat över 400 år av anonymitet och vill nu bli erkänd som den som förnyade engelska språket och möjligen också förklara att han borde ha blivit nästa kung av England, och om inte han så definitivt hans hemliga kärleksbarn med drottningen, bortadopterad som Henry Wriothesley, den 2a greven av Southampton! (Se tidigare inlägg om de Vere.)

Eftersom en själ kan verka genom många kroppar samtidigt tycks det vara genom Oxfordianerna han i huvudsak pressar sig fram. Undertecknad, i ett land utan vettig koppling till Shakespeare, har "i sin ande" halkat in i samma ambiens via en episod med en drottninglik kvinna som på något sätt utgjorde en parallell till Elisabets sätt att möblera om med sina manliga underhuggare och uppvaktare... Elisabets liv (och den del som innefattade romansen med Oxford) tycks ha uppgått i "arketypernas eviga värld" och vem som helst, givet de jordiska omständigheterna, skulle i princip kunna komma i samsvängning med det. Nu var det jag som hade den förmågan att drömma 400 år tillbaka i tiden och hämta en perfekt parallell till en misslyckad dejt med "drottningen"!

I ett av de första "tidigare liv" jag såg för det inre ögat under meditationsövningar runt 18-21 var det som italiensk vinodlare. Precis som i nattliga drömmar följde "visshet" med bilderna och av spännena på skorna  placerade jag det här livet på 1600-talet. Varför vet jag inte, men ibland kommer också gissningar. Skulle det kunna vara så att de karmiska krafter som bildat Oxford återskapade en enkel bonde inom några årtionden i just det land han älskat så oerhört? Hur många fler har Oxfords "själsatomer" i sig? Jag skulle direkt säga att Hank Whittemore har det (född i Vågen som undertecknad) och säkert alla de som sedan 1920-talet bit för bit avslöjat hela sanningen om den verkliga människan bakom "Shake-Speare". 

Whittemore är själv skådespelare, och jag tycker kanske han överdriver bilden av Oxford som en enbart positiv figur, den gode mecenaten som avlönar en drös teaterarbetare ur egen ficka för att han älskar konsten så innerligt. Mark Andersons fenomenala gräv var så faktaspäckat att någon egentlig gestalt aldrig framtonade. Å andra sidan tenderade den på många sätt mästerliga och psykologiskt lodande biografin av Charles Beauclerk att presentera greven som enbart ett sorgligt offer för snaskig incest inom den översta överklassen. Men uppenbarligen dog han bitter över Elisabets svek (precis som i min dröm 2005 innan jag hade en aning om den här berättelsen, inte ens visste att det funnits en sådan här greve av Oxford). 

Före hans bittra slut fanns dock en yngre, mer sprallig och uppfinningsrik människa som aldrig tog sin pompösa adelstitel på värst stort allvar utan tvärtom sprätte iväg hela släktförmögenheten i sin passion för teater och språk och därmed kom att bli blev västkulturens mesta doldis och kulturgrundare. Jag är evigt tacksam för ett anfall av svartsjuka i samband med en dålig dejt som utlöste min Oxforddröm 2005! Starka känslor har förmågan att lyfta fram djupa ting ur historiens gravschakt. Ja, det visar sig förstås att greven också var svartsjuk, t.o.m. furiöst så. 

Vissa karaktärsdrag sitter i länge och fortplantar sig ihärdigt till nya kroppar, sekel efter sekel. Det är därför jag säger att Reinfeldt och Borg förgiftade en hel nation med sin egoism och att alla som röstade på Alliansen nu kommer att bära deras förbannelse i kanske hundratals år. Fast politisk färg ligger mer på den kollektiva karmans nivå - borgerligheten kan kollektivt komma att återvända till jorden i någon afghansk bergsby och alla lida helvetets kval eftersom de har en irriterande känsla (från sina Rot-bidragspimpade bostäder i det svenska livet) att saker borde vara bättre än de är. Kanske ger sig dessa ex-svenskar ut på flyktingvandring i jakt på ett bättre liv. Kanske släpper någon nation in dem, kanske inte. Här börjar det kollektiva ödet övergå i det individuella, beroende på vad man en gång sade och gjorde i förhållande till den kollektiva psykosen...

På samma sätt som bloggaren tycker sig se skärvor av Oxfords miljö i sitt nuvarande liv kommer de svenska borgarna att förföljas av sina val en god bit in i framtiden. De har spritt oro i kosmos genom sin individcentrerade materialism. Men hur många är så vakna inför livet att se ser sig själva inbäddade i den Större Berättelsen? De kommer troligen att ställa den vanliga frågan, "Varför just jag?" De kommer inte att nå liknöjdheten, stoikernas mål för en rofylld själ.



Tillägg.

Med anledning av en läsarkommentar här nedan . Jag var bara tvungen att blöta av och skanna in en öl-etikett den 12 maj 2009, just som andra eller tredje varvet av Oxford-forskningar rullat igång med inköpet av Shakespeares sonetter och Joseph Sobrans (halvdana) Alias Shakespeare.

Den 24 september 2017 slöts DEN cirkeln, Brakspear är tydligen ett autentiskt gammalt engelskt efternamn. 2009 trodde jag det var ett skämt skapat av någon som samtidigt var invigd i Oxford-teorin om författarskapet Shakespeare!