Bland de "tunga" planeterna (Mars, Jupiter och Saturnus) hittade jag nyligen ett speciellt mönster som enligt britten Charles Carter sades teckna förhöjd intelligens. "Konjunktionen, alla aspekters moder", tycktes gynnsam i fallet Solen och Mars, båda besläktade eldplaneter i astrologin.
Det ville synas som om den mäktigare Solen disciplinerar den Lilla Illgöraren och att resultatet blir en Sol som inte bara vandrar i sin stabila bana utan får lite mera "spets" vilket möjliggör nya landvinningar inom vetenskapen, eller litteratur som har det där lilla extra.
Naturligtvis ska varje seriöst syftande test innehålla en kontrollgrupp - om icke-Nobelpristagare uppvisar samma trend är fyndet inte mycket att skriva hem om! Så här, två veckor försenade är samma antal (706) datum, men slumpgenererade.
SATURNUS OCH SOLEN
Sa.0.So 65
Sa.60.So: 58
Sa.180.So 40
Sa.270.So 58
totalt 221 förekomster
MARS OCH SOLEN
Ma.0.So 106
Ma.90.So 56
Ma.180.So 21
Ma.210.So 33
totalt 216 förekomster
JUPITER OCH SOLEN
Ju.0.So 76
Ju.120.So 47
Ju.180.So 51
Ju.240.So 39
totalt 213 förekomster
En god och en dålig nyhet. Den goda är att referensgruppen inte längre och notabelt (tyckte jag för två veckor sedan) ger färre födelsedatum i samband med oppositionen. Det verkade logiskt att färre vann Nobelpris när de tvingades brottas med en opponent eftersom en kamp MOT något drar energi från kampen FÖR något. I kontrollgruppen av slumpdatum - fiktiva människor som inte gjort några erövringar alls - borde inte den här trefaldiga indikationen om "hindersam opposition" förekomma. Och det gjorde den inte heller.
Den dåliga nyheten är att Sol och Mars i kombination (i samma tecken) är dominant även i gruppen av slumpmässiga födelsedatum, antalet kombinationer till och med ökar ytterligare! Adjöss till Charles Carters observation om markörer för "hög intelligens"! Carter kan, är jag nästan övertygad om, ha haft ett klent dataunderlag. Ofta i sina böcker återvänder han till horoskopsamlingen "1000 Notable Nativities", vilket tycks ha varit mer forskningsorienterade brittiska astrologers främsta informationskälla under det tidiga 1900-talet. Undertecknad har skrapat ihop fler kartor än så via internet och det är bara en bråkdel av namnen som finns hos t.ex. AstroDatabank.
Att Mars och Solen i samma tecken har så många förekomster i båda testgrupperna avslöjar att förklaringen är naturlig/deterministisk. Man ser inte enbart slumpvariationer från grupp till grupp utan en funktion av Mars aningen långsammare dagliga rörelse än Solens.
Mot den i jämförelsen närmast stillastående Saturnus i systemets utkant, drar Solen förbi på 30 dagar, men när Mars befinner sig bortom Solen (från jorden sett) tycks de hålla nästan jämna steg. Detta måste vara varför deras kombination är mer välrepresenterad. Den som sätter sig in i den celesta mekanismen har faktiskt på kuppen kommit Einsteins relativitet på spåren, vilken jag lite mystiskt beskrivit på bloggen som att den som kommer i närheten av materien - blir en materialist! - förkortar sin tid att leva. Är det möjligt att Einstein födde sin insikt om att gravitationen kröker rumtiden helt enkelt genom att meditera över solsystemet, planeternas omloppsbanor och "relativa tidsfönster"?
Jag undrar just om Charles Carter ens tänkte på Solens och Mars snarlika hastighet genom zodiaken innan han dubbade konfigurationen "intelligenshöjare"? Jag får erkänna att jag först nu, med kontrollgruppen, insåg hur simpelt det är. Betyder det att Carter struntade i kontrollgrupper eller att han saknade den där lilla extra intelligensen han gärna undersökte i andra? (I rättvisans namn ska sägas att han inte enbart talade om konjunktionen/kombinationen utan om "Mars aspekter till Solen". Dessa har dock vägrat att ge utslag i förbrytarhoroskop i en test jag gjort.
Brottslingar är just den typ där man främst borde möta den mörka eldens illdåd - så frågan är om Mars skulle i horoskop för människor som Carter av någon anledning tyckte verkade begåvade. Han hade siderisk Jungfruascendent och jag har ofta noterat en slags korttänkt gatusmarthet med denna utblick (gärna med det korttänkta syftet att gynna eller boosta det egna egot). Detaljer och kortsiktiga lösningar berövar den jordbundna Merkurius förmågan att tänka stort och det är rätt typiskt att Einstein hade sin Merkurius mittemot sitt jordbundna härskarläge i Jungfrun. Det gjorde att han kunde slappna av från begränsande logik och en bedövande praktisk läggning för att istället visualisera sina problem på ett annat sätt...
 |
| Einstein: dissociationen mellan Luft och Vatten som "den tankspridde professorn" |
Einsteins Tvillingascendent visar dock att logiken är viktig (siffernisse-aspekten) men det är inte Merkurius själv som kontrollerade den här föreställningen, utan den högsta rationella principen i vårt universum, Saturnus. Och Saturnus leder direkt till symbolen för rymden, Den Väldiga (Vattumannen) i vilken Jupiter expanderar så långt det saturniska tecknets ramar medger. Men var står Gränsen Saturnus? Jo, i gränslöst expansionsvilliga (jupiteriska) Fiskarna.
Vilken sällsam rymd som breder ut sig över Einsteins huvud! Allt hans "fallna" Merkurius behöver göra att jobba (dubbelt så hårt som den naturligt vassa Jungfrun) på att precisera det hans högre intellektuella nivå flöt ut i. Visst, horoskopet har distinkta problem också och det är bara att gå till Einsteins privatliv för att förstå att ett geni kanske inte ska gifta sig och bilda familj...
"Slirigheten" mellan Luft och Vatten har pga. svenska politikers och företagares falskhet mest kommenterats ur ett negativt perspektiv, men det är givet att Einsteins Vattuman och Fiskarna på den universella nivån också kan läsas som Intellektet och Själen/Naturen som angränsande men helt väsensskilda storheter. För den senaste omtagningen av den kosmologiska bakgrunden till astrologins begrepp, se Platons Gränsen och Det Obegränsade i astrologin, ett trögläst inlägg, det medges, och ett som kanske skulle kunna tajtas till i diskussionen om Saturnus som symbol för materien.
På grund av den här partiella falsifieringen av Nobelpristagartestet utgår det tidigare inlägget, men jag sparar dess centrala del som nedanstående tillägg.
*****
(9/9 2017)
Ur följande test framtonar den distinkta (och oväntade) möjligheten att krigaren Mars faktiskt är till nytta - om den står i ett visst läge i förhållande till Solen!
Jag hade i princip bestämt mig för att planetära aspekter saknade inflytande efter att inte hittat några skillnader mellan kriminella horoskop och testgrupper av slumpbaserade födelsedatum. (Se dock inläggen under taggen "multipel attestering testad".)
Men av en händelse prövade jag nu de "tunga" aspekterna från Saturnus, Jupiter och Mars mot intelligensens emblem Solen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin gjort det, för resultatet är minnesvärt, precis som när astrologins tradition om att psykets indikator Månen "fallit" i Skorpionen och 311 mördares horoskop visade sig ha en signifikant överbetoning på just denna månplacering.
Datasetet omfattar 706 Nobelpristagare (t.o.m. 2015 - jag har inte uppdaterat på några år). Jag utesluter av princip det falska Nobelpriset i ekonomi som min närapå tidstvilling Alfred Nobel troligen inte skulle ha accepterat.
Inför listan här nedan är konjunktioner och oppositioner oproblematiska men jag måste påminna om att planeter med "specialaspekter" enbart sträcker sig framåt i zodiaken enligt den indiska metoden. Ständigt nyfiken granskade jag också soltecknets element för den placering som tycks försämra koncentrationen som krävs för framgångsrik och Nobelprisvinnande forskning, nämligen någon av de tunga planeternas OPPOSITION mot Solen.
Detta verkar rimligt, för den som ständigt ligger i opposition med en annan kan inte samtidigt vara konstruktiv! Det gäller att välja sina strider, och när det kommer till oppositionen är den mindre representerad bland de snillrika Nobelpristagarna. Hade jag bara utfört ett enstaka test på någon av oppositionerna, hade man direkt kunna avföra fyndet som en obetydlig, slumpmässig fluktuation. Men här underpresterar oppositionen i samtliga tre fall, Saturnus, Jupiter och Mars. Det måste väl ändå sägas vara en smula tänkvärt. Claudius Ptolemaios (200-talet) hävdade att den astrologiska effekten finns men "är svag". Tyvärr utvecklade han aldrig resonemanget. Den tidens böcker var väldigt koncisa.
Utöver den här trefaldiga indikationen om oppositionens störning av Solen, se särskilt den motsatta konjunktionen i fallet Mars med Solen. Snacka om "solflamma"! Jag ska strax kommentera konjunktionen (som rent tekniskt inte är någon aspekt eftersom Solen "sväljer" eller "äger" den andra planeten).
SATURNUS OCH SOLEN
Sa.0.So 65
Sa.60.So: 60
Sa.180.So 53
Sa.270.So 68
totalt 246 förekomster
MARS OCH SOLEN
Ma.0.So 86
Ma.90.So 68
Ma.180.So 18
Ma.210.So 23
totalt 195 förekomster
JUPITER OCH SOLEN
Ju.0.So 67
Ju.120.So 40
Ju.180.So 41
Ju.240.So 69
totalt 217 förekomster
Som synes gav den turbulenta krigsplaneten Mars väldigt tydliga resultat i astrologins mest grundläggande formationer: konjunktionen och oppositionen. När det är opposition och Mars är involverad, då är det verkligen krig! De som ändå lyckades vinna Nobelpris med oppositionen måste ha varit extremt psykiskt starka!
Det mest intressant är ändå konjunktionen mellan Solen och Mars. Som med Solen och Jupiter råder åter synergi mellan planeternas essentiella natur (Jupiter är visserligen den indiska astrologins enda Eter-planet men man kan argumentera för att Eter är ett kombinat av Eld och Luft, åtminstone såg vissa grekiska filosofer på kvintessensen på detta sätt. Dessutom är Jupiters positiva härskarläge det över Skytten, ett Eldtecken). I fallet Solen och Mars råder inga tvivel, de är båda till sitt innersta väsen "Eld", Solen dock himmelsk eld och Mars infernalisk eld.
Vid några tillfällen har jag relaterat tankar hos Englands störste 1900-talsastrolog, Charles Carter. Han var den första britten som undersökte astrologins påståenden systematiskt. Testerna var dock modesta, han verkar ha använt horoskop han själv samlat in (och data var svåra att komma åt på den tiden), samt en bok som alla på den tiden använde, "1000 notabla nativiteter" (kändishoroskop mestadels med födelseklockslag). Jämför det med att den här bloggens insamlade 9800 kartor (varav 1600 med födelsetid). I flera fall har den här bloggen presenterat undersökningar med ett större underlag än Carter någonsin hade tillgång till, t.ex. den här gruppen av Nobelpristagare.
Genom sina halvt systematiska undersökningar tyckte sig Charles Carter se förhöjd intelligens hos dem vars Sol aspekterades av just Mars, Jupiter eller Uranus, som han som västastrolog inkluderade trots att den inte kan ses för blotta ögat och därför inte ingår i någon klassisk lärobild.
Det här pilottestet av Nobelpristagarna eller "höggradigt begåvade människor" styrker Carters observationer om framför allt Solen med Mars.
Ser man på Saturnus, Solens naturliga fiende, ligger alla fyra aspekter ganska nära varandra i antalet förekomster. Ändå producerar Saturnus samtliga aspekttyper till Solen fler Nobelpristagare än någon av de andra tunga planeterna, trots att Sol och Saturnus som ömsesidiga fiender borde utöva en destruktiv inverkan på varandra.
Är det återigen Saturnus närhet till materien (i sitt negativa härskarläge i Jord) och teoribyggen (i sitt positiva härskarläge i Luft) som trots allt interagerar väl med den råa fattningsförmågan i Solen? Jag tror det.
Saturnus, "Stora Illgöraren" som en döpts till, ger fler upptäckter totalt, än "Lilla Illgöraren" Mars, även om den senare verkligen briljerar i kombination (eller konjunktion) med Solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar