I Hank Whittemores briljanta privatspaning på eget förlag, "100 Reasons Shake-Speare was the Earl of Oxford", stöter jag åter på pjäsnamnet Cymbeline (uttalas "Symbilin"). Eftersom mitt intresse för Shakespeare föddes först efter en gåtfull dröm i november 2005 drog jag mig till minnes att jag första gången reagerade på det märkliga ordet 2003, efter inköp av en massa tonårsrock på billiga cd för en sista "reprislyssning". ("Vem var jag då, egentligen?")
På brittiska spacerockgruppen Hawkwinds debutplatta fanns ett bonusspår med detta märkliga ord (felstavat). Jag ska inte påstå att det fångade mig med samma kraft barndomens möte med engelska "Bedford" (tidigare beskrivet), men jag minns att jag stirrade på det gång på gång som ett mysterium som ville bli googlat. Men det skulle ta nästan 14 år.
Efter skivköpet har pjäsnamnet tittat fram några få gånger i samband det senaste årtiondets läsning av böcker om Edward de Vere, greven av Oxford. Men först i "100 Reasons" nämns en mindre rollgestalt och genast tycker jag mig se Oxfords kärlek att vitsa till namnen på sina figurer. För vad är Pisanio om inte ett hembakat namn som ska fattas som "Han som bor eller är född i Pisa"?
Eftersom jag drömt om mitt senaste liv som bosatt i Pisa (finns också någonstans på den här bloggen), blev det nu riktigt spännande. Teorin om VÄRLDSSJÄLEN är ju att den omfattar evigheten och där mönster eller speglingar från ett tidevarv glimtar fram i ett annat, under det att de sju planeterna bygger upp och bryter ner sina former. Ibland verkar hela spektaklet orubbligt förutbestämt... Läs inlägget om det laddade ordet svalan för ett exempel på när själva verkligheten tycks spela med den som söker i sanning. (De gamla kineserna sade "som man frågar får man svar".)
Wikipedias rollista utlöser ett stort leende. Inte bara fortsätter "Shakespeare" ladda på med knäppa egennamn, en del av pjäsen utspelar sig dessutom i Italien. Även om Pisanio visar sig vara en betjänt i pjäsens engelska parti, ser det här ut att vara en tidig sak av den unga och vilda Oxford, efter sin långa resa i Italien och på den tiden han ännu gödslar med klassiska allusioner i sitt skrivande. (Han studerade latin redan som sexåring och med privata lärare genom barn- och ungdom var han hedersdoktor både vid Cambridge- och Oxforduniversitetet redan i övre tonåren.)
Det första jag ser i rollistan är kung Cymbelines dotter INNOGEN. Wikipedia kommenterar bara det efterhängsna stavfelet (Imogen) men ingen tycks märka att det är en ordvits igen, en lek med oskuld och födelse (latinets innocentia och grekiskans genesis i sammandragning). "Hon som är född utan synd." Om kungen är av "Guds nåde" måste naturligtvis avkomman också vara fläckfri (till att börja med i alla fall).
Oxfords besvikelse över kvinnor är väl dokumenterad i dikter med hans egen signatur och även i "Shakespeares" pjäser. Delvis är det hans barndomstrauma att vid 12 bli tagen från sin mor vid faderns död och få drottning Elisabet som ny styvmor (nog för att han snart kärat ner sig i henne eller om det nu var hon som förförde ynglingen... han är mot sitt livs slut rejält bitter på drottningens svekfullhet). Men här finns också den unge grevens besatta misstanke från några år senare då hustrun föder ett barn med någon annan under hans 16 månader långa resa i Europa.
Här kan man visserligen fråga sig om han inte själv roade sig med kvinnor under cirka ett halvår då han hyrde ett hus i Venedig - de veneriska sjukdomarnas näste! Men en viss manschauvinism märks redan i tidiga dikter signerade Oxford. Kvinnor är illa tämjda jaktfalkar vilka man bara får överge, eller ännu "argbiggor" som kan och bör tämjas, precis som i den senare Shakespeare-pjäsen Så tuktas en argbigga. Vistelsen gav förstås även stoff till pjäsen "Köpmannen från Venedig".
Redan en snabb blick på rollistan utan tankemöda avslöjar BELARIUS - den vackra Väduren - Oxford var sin tids bästa astrolog och Belarius som "bannlyst lord under tagna namnet Morgan" doftar redan greven av Oxford, hans fixering av att vara en kunglig bortbyting och alla hans tagna alias (adeln höll sig för god för att publicera under eget namn). Jag har som sagt inte läst pjäsen (eller ens Wikipedias synops av handlingen) men det skulle inte förvåna mig om inte Oxford i denna exil-lord skrivit in något av Vädurens dygd mannamod!
Men oslagbar i listan är förstås rollfiguren POSTHUMUS LEONATUS, ett namn jag lett åt i någon tidigare bok om Oxfords författarskap. Wikipedias lista förklarar att detta är maken till INNOGEN, hon som var född syndfri. En passande match. Innogen var kung Cymbelines dotter så äktenskapet anknyter också till hans eget namn, LEONATUS, "Född i Lejonets tecken" (och därför lämpad att gifta sig med en prinsessa). Så här fungerade Oxford mentalt, lager på lager av allusioner och dubbelmeningar.
Men den här gången såg fattade jag Oxfords tanke helt ut, och detta bara för att skickliga deckare av den Oxfordianska övertygelsen redan klargjort hela grevens livsöde, hur han närmast besatt skriver in sig själv i pjäserna. Det finns en bit av Oxford eller hans livsöde som den son och tronvarvinge till Elisabet som drottningen aldrig erkände i var och varannan Shakespeare-pjäs.
I "Shake-Speare's Sonetts" säger författaren självsäkert att verket blir ett evigt monument till den Sköne Ynglingens ära (Oxfords son med Elisabet, hans biologiska mor enligt en teori), men också profetiskt att hans namn kommer att dö för världen. Om verket lever vidare men hans namn faller i glömska kan det därför inte vara "William Shake-Speare" som är sonetternas verkliga författare!
Men här ser man åter en av Oxfords hemliga koder och en bit av honom själv: DEN POSTUMT LEJONFÖDDA, han som först efter sin död kommer att bli sedd som en född till att bli en konung. POST HUMUS - bortom stoftet, bortom graven! De Vere tycks ha skrivit sina koder i hoppet om att den sanna historien en dag skulle avslöjas.
I "100 Reasons" upprepar Whittemore som ett av skälen den märkliga handteckning som unge Oxford lade sig till med vid 19 men DIREKT SLÄPPTE när Elisabet dog. Han hade i all sin korrespondens (cirka 50 bevarade brev) ritat en liten kungakrona ovanför sitt namn, men när drottningen dör utan att ha erkänt honom som sin legitima son och Tudorblodet officiellt dött, då försvinner kungakronan från namnteckningen.
Därför kan man misstänka att POSTHUMUS LEONATUS kan vara en sen namnändring i en pjäs han skrev tidigare (den trycks i vilket fall inte förrän långt senare, 1623, då Oxford definitivt är död). Det skulle inte vara enda gången "Shakespeare" justerar, lägger till eller tar bort från sina pjäser.
Tillägg
Börjar läsa Wikipedias synopsis och ser strax att vi hittar Posthumous Leonatus i påtvingad exil...i Italien. Bingo! Det är Oxford som skrivit in sig i figuren. Belarius var dock ingen vädurisk hjälte i exil utan en förrädare. Lustigt nog hade jag också feniciska guden Bel (Ba'al) i tankarna som ur grannfolket judarnas perspektiv var närmast Djävulen... Bel-Aries passar tanken på en antihjälte, en antikrist...
För den som är road av bloggarens tidigare liv-minnen kan nämnas att jag redan runt 20-21 och som ett av mina första minnesfragment under meditation kom in i ett filmklipp (ljudlöst) som italiensk vinodlare i ett förfärligt gräl med min hustru som jag, medan filmklippet rullade, identifierade som min mor i detta liv! Ilsk gick bonden inomhus och jag stirrade på sina spetsiga skor (finklädd den dagen tydligen) och skornas metallspännen. Dessa fick mig att gissa på 1700-talet, även om det förstås kunde ha varit tidigare.
Jag har med andra ord minnesfragment av två möjliga tidigare liv i Italien de senaste århundradena och t.o.m. hört (i huvudet) adressen jag bodde på i förra livet. Vägen visar sig mycket riktigt ligga just utanför Pisa.
Är det detta Italienvännen "Oxford" från sjunde himlen känner av? Parasiterar han på de levande, ännu inte nöjd förrän alla nationer får veta att han borde ha fått bli kung? I lilla Sverige där ingen läser längre utan bara tittar på videoklipp får han nöja sig med den här bloggen som kanal...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar