En av mina favoritplattor med Dylan är den anspråkslösa och lågmälda "New Morning" från 1970. I Wikipedias text till det albumet finns nyckeln till Dylans aversion mot sådana här tillställningar. Jag har hört att såg rejält plågad ut när han trots allt infann sig på Polarpris-utdelningen men uppgiftslämnaren berättade också att han nästan hånskrattade när Bryan Ferry bjöds in att sjunga "A Hard Rain's A-Gonna Fall" på samma manierade och lättviktiga sätt som på sin solodebut från 1973.
Den här tolkningen är putslustig men Dylan måste ha hört hur Ferry tog bort all själ och mening ur texten genom sitt sätt att framföra den. Jag tror därför inte det är en slump att Patti Smith - som faktiskt kommer att närvara vid Nobelprisutdelningen - ur ela Dylans oöverskådliga låtkatalog dragit fram precis samma låt!
Det är mer än en slump, det är Smith som själsligen står Dylan närmare än Ferry och nu ställer tillbaka skåpet där det ska stå. Patti Smith har själv fått ett av dessa banala Polarpris och det är inte osannolikt att hon sett bildmaterialet från Dylans år och Ferrys låttolkning. Vem vet, det här kanske är något Dylan och hon kokat ihop tillsammans.
Vad är det då Wikipedia avslöjar i beskrivningen av albumet "New Morning"? Jo detta:
Albumspåret ”Day of the Locusts” är ett cyniskt stycke som inspirerats av hans upplevelse vid Princetonuniversitetet. Sångaren David Crosby var närvarande och kommenterade senare episoden:
”Sara [Dylans hustru] försökte förmå Bob att ta sig till Princeton där han skulle motta ett hedersdoktorat. Bob ville inte åka. Jag sade, ‘Kom igen Bob, det är en ära!’ Sara och jag tjatade på honom en längre tid och till sist gick han med på att åka. Jag hade en stor limousine utanför. Det var det första han inte gillade. Vi rökte en joint på vägen och jag märkte hur Dylan började bli rejält paranoid över tillställningen.
När vi kom fram till Princeton fördes vi till ett litet rum där Bob ombads att sätta på sig en cape och huvudbonad. Han blåvägrade. Folk där sade, ’Vi kan inte ge dig doktoratet om du inte bär utstyrseln’. Dylan svarade, ‘För all del. Jag bad inte om det till att börja med.’ Till sist lyckades vi övertyga honom att sätta på sig manteln och doktorshatten.”
Låttexten syftar gräshoppsinvasionen som täckte hela Princeton vid den tiden och hade pågått i 17 år.
"Sure was glad to get out of there alive.
And the locusts sang such a sweet melody.
and the locusts sang with a high whinin’ trill,
Yeah, the locusts sang and they was singing for me..."
Som alla som läst detta kan ana sig till, har Dylan traumatiserats och hyser en sjuklig motvilja mot sådana här evenemang.
Det tragiska med Nobelpriset är att det Sverige åmar och bär sig åt för att försöka vinna PR på precis allting. Regeringen Löfvens "vapenexport till varje pris" är inget nytt men av någon anledning har Sveriges föraktansvärda beteende i världen varit ovanligt tydligt de senaste åren. Det är något i grunden sjukt med det här landets senaste tolkning av kapitalism. Det är som om Naomi Kleins bok NO LOGO passerade spårlöst förbi det här landet av iPhone-förgiftade och selfie-fotande svenskar och makthavare.
Wikiepedia om det närmast arketypiska temat om vad som händer med en nation som förfaller till att dyrka materien istället för Gud: Egyptens plågor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar