 |
| Hinduismens Kala - Tiden och Döden personifierad |
I föregående inlägg om H.G. Wells, Tiden och Människan ledde ett kåseri i SvD utifrån en amerikansk bok om fenomenet Tiden mig att titta lite utanför västlitteraturen och återknyta till några punkter i bloggens antika världsbild.
Men det var före jag läst mer än några stycken av översättaren och författaren Jonas Ellerströms understreckare. Jag tyckte redan tidigt att den var lite urvattnad och banal, vem behöver ännu en gång höra om att vi mäter kroppar i tre dimensioner och uppfattar deras rörelse i den fjärde dimensionen, tiden?
Det är dock först efter mitt eget skriveri som jag läser klart understreckaren och hittar denna plattityd som slutknorr:
"Varför behöver vi tidsresor? är [populärvetenskapliga historikern James] Gleicks avslutande fråga. För att undvika döden, svarar han. Jag håller inte helt med. Livet är vår bästa möjlighet att undvika döden, ett rikare liv är en erövring från den förhärjande tiden."
Det är ett sådant kapitalt nonsens - "välja livet för att undvika döden" - bättre fly än illa fäkta, att man rimligen måste anta att horoskopet har våldsamma existentiella problem och mängder med mörkläggning ("onda demoner"). Detta bekräftas helt av det jag redan skrivit före jag läste klart Ellerströms text.
Kartan uppvisar t.ex. den extra starka tendensen till upplösning som jag spånade lite om i en Saturnus i Vattenelementet! (Det onda "terrorns" år 2016 skulle kunna kopplas till Liemannens vandring genom Skorpionen, som en intensifiering av Kräftans ständiga jakt på trygghet. I Skorpionen stiger oron och når nivån av ren och skär terror, dvs akut dödsskräck.)
Horoskopet, baserat på en månascendent, är inte helt säkert eftersom Månen lämnar Lejonet för Jungfrun runt klockan 20.00, men eftersom han vara självpublicerande förläggare ända sedan 80-talet är Månen som "den vaga återspeglingen" av Lejonets ledar-/chefskap högst sannolik här. Särskilt som också den typen av fantasi eller föreställning placerar Solen i den skriftspråkliga Tvillingarna i 11e idealhuset, även känt som ett hus för ideologiskt grundade sällskap - ett socialt hus med andra ord.
Wikipedia uppger att han är en flitigt anlitad konferencier vid bokmässor och liknande - grupper av människor (Vattumannen/11e) som kommer samman i det skrivna ordets tecken - den merkuriska budbäraren. Månen i Lejonet ger således en "fantasi" som Ellerström lyckats realisera väl, särskilt som han har Sol och Merkurius i konjunktion, även om detta innebär att Solen överskuggar budskapet och hans Måne återspeglar Solen snarare än Merkurius.
Det hela är en smula diffust och tycks vara mer person- eller individfixerat än man kunde tro om någon som menar sig högakta budskapet. Likväl fin synergi mellan Eldens synliggörande av Luftens andar (Ellerström tycker om att berätta om värdiga författare som hamnat i skymundan).
Men nu var det dödsångesten jag var nyfiken på, och därmed rädslan för Tiden själv och förmågan att alls leva. Och vad sägs om Åklagaren/Satan som gör narr av Venus förmåga till adaption med det jordiska i Oxens tecken? Eller det faktum att månhoroskopet lyckas med konststycket att dubblera den "sataniska axeln" för maximal världstillvändhet och därmed andlig förtvining! Dels via husaxeln 2a/8e (nämnd redan av romaren Manilius som axeln för Jordmodernas fängslade och avartiga son som spyr ur sig sin vrede över att vara fånge i det materiella genom vulkanen Etna på Sicilien), och dels via tecknen Oxen/Skorpionen som korrelerar till föregående axel och som här rests vertikalt som det "världsligt starkaste motivet".
Det är lätt att tänka i termer som en ond och traumatisk död för den själ som i sitt nästa liv återvände som jordkroppen Ellerström. Men eftersom det bara i Sverige föddes tusentals barn vid denna tid börjar man förstås strax fundera på kollektiv karma - är det gamla judiska och romska offer för nazisternas Förintelse som kommer tillbaka under stjärnhimlar liknande den här? Själar så skakis över Dödens kraft att de måste läsa sagor om Tiden, Förgöraren, och som ändå fortfarande blir så byxis inför Kala att tanken veknar till plattityder om att "fly" döden för att därmed kunna leva mer? I verkligheten förhåller det sig precis tvärtom - bara den som omfamnar Döden kan bli en genuin människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar