Kall som en fisk

När aktrisen Kate Mara serverar en sådan här mening måste man ju åtminstone addera mängden planeter i varme och kalla tecken och se om hon i själva verket talar om sin egen natur och dess inneboende tendens snarare än någon rationaliserad "artistisk preferens"....

Definitivt ett horoskop av "kall typ"!

Månen i Lejonet kan inte ge någon egen värme trots att tecknet tillhör Eldelementet. Här skulle man dock kunna tänka sig en viss dramatisk passion eftersom Månens disponent är den primära Eldplaneten Solen och den dessutom står i fullmåneaspekt. 

Men går man vidare är inte Solen i Vattumannen någon särskilt varm placering för det är frigida Saturnus som disponerar och tempererar denna Sol - svenska folket bör veta, givet vårt Vattumanhoroskop. Det är för övrigt mycket märkligt hur DN får impulsen att köra en intervju med den här obskyra skådisen samma dygn hennes medfödda fullmåne ligger på himlen! (Se: Vattumannen & två svenska lagguld)

Saturnus står också i Luft, i Vågen, och är essentiellt en Luftplanet. Men vi har ännu inte sett någon överdrivet varmt budskap. Nystar man sig tillbaka mot grundbulten, når man sedan Saturnus disponent och Vågens härskare: Venus. 

Och nu är det direkt kallt, för Venus inte bara ligger i Vattenelementet utan enligt månascendenten även i det mörka och förtegna åttonde huset. Här brinner visserligen Mars helveteseld just invid Venus men i Vatten är detta fortfarande inte en varm eld utan en kall reptils sexualitet - Naturen i dess rena fortplantningsläge är INTE det man normalt menar med en varm människa eller en (entusiastisk) eldsjäl.

"Bristen på svart och vitt [fascinerar i "House of Cards"], 'Vem är god – vem är ond?', skapar en massa intressanta frågor. En sådan gråskala är ju något unikt i dag." (DN-intervjun)

Och i övrigt finns det inget kvar i horoskopet som talar för något annat. Också den joviala och vänliga Jupiter står i kallt Vatten och kommunikationens Merkurius i kyligt saturniska Stenbocken.

I samma ögonblick jag ser DN-fotot tänker jag på en annan kall aktris i den lägre divisionen: Jordana Brewster som gjort biljaktsfilmerna "Fast & Furious" till sin födkrok. Där hittar vi tvärtemot Kate Mara ett psyke (Månen) i kalla självbehärskningens Jungfru (Jordelementet är iskallt). 

Men sedan faller också den månkartan in i samma mönster: där finns Eld men den har förpassats in i åttonde och tolfte husen - båda en slags mörkläggningshus som dämpar planeternas inflytande i denna världen. Men här är det alltså psykets föreställning (Månen) om att stänga Elden inne som förklarar kylan, inte att det faktiskt saknas förutsättningar till värme.

Alla tusentals barn som föds under ett sådant dygn kan inte rimligen ha varit instängda och torterade i sitt föregående jordeliv, men sådan är drömmen som Månen drömmer från tid till annan! 

Mara drömmer om att stänga inne visselblåsaren Fiskarna, att förtiga sitt lidande, medan Brewster mer än någon annan skulle kunna drömma en lustmördares drömmar. Och det är väl därför hon graviterade mot biljaktsfilmerna som blandar in en lagom dos asocial gangstermentalitet i rollfigurerna. Fina flickan Jungfrun härbärgerar drömmar om något vildare och mer laglöst...

*****

Not om kyla och värme, Eros som daimon eller gud

(Delvis en rekapitulation.) Talar man om kalla och varma tecken lämnar vi Platons och nyplatonismens filosofiska syn på de fyra elementen som ontologiska skapelseordningar. Nu pratar vi snarare Platons avfällige elev Aristoteles, naturvetaren som vägrade följa med Platon i hans lära om Formerna. För Aristoteles kunde inte en Form existera oberoende av den Materia som den "lyste fram" genom. För Platon existerade Formerna på ett högre verklighetsplan, vilket inkluderar människosjälarna som också är individuella Former.

Det var Aristoteles som delade in de fyra elementen i varma och kalla, fuktiga och torra, enligt det här kända schemat:

Aristoteles delade upp sitt kosmos annorlunda än de mer symboliska platonisterna. För honom var de fyra elementen naturliga och hörde hemma på Jorden. Den här bloggen använder de fyra elementen på båda sätten och i båda fallen symboliskt.

I talet om den onda daimonen och den goda daimonen (husen 12 och 11) har på aristoteliskt sätt t.ex. anförts den låga och fuktiga luften som sveper in Jorden i samma andetag med nyplatonismens tanke om Naturens lägre och fallna aspekt - den Vegetativa Själen. Jordens grönska tolkade nyplatonisterna ömsom som något ont och ömsom som det minst goda - men alltjämt en svag återspegling av vad verkligheten på högre och mer himmelska nivåer är!

Den goda daimonen eller de högre luftlagren skulle då kunna representera den rationella själen eller det rena förnuftet. Inget korrumperande Vatten bortom den sublunära sfärens gräns. På högre nivåer är Världssjälen "torrlagd". För Aristoteles rörde sig planeterna på banor av Eter, men bloggen har tidigare ordat om begreppsförvirringen här. Eter är det femte element som fyller den tomma rymden enligt antik tanke men indisk astrologi är tydlig: Saturnus, det rena förnuftet, har en Luftnatur. 

Inom Saturnus gränsdragning finns Etern, och det är den sjätte kretsens Jupiter som är den indiska astrologins enda Eterplanet. Jordmänskligheten, fallen och inbäddad i centrum av detta sfäriska och lagrade kosmos ser varken det rena förnuftets Luft (Nous, Guds tankar) eller Etern då deras värld består av fyra element i deras lokala jordiska utförande. 

På det kosmiska planet är t.ex. Jord något annat än den mylla man vattnar på den här planeten och ser plantor spira ur. Det kosmiska Jordelementet är den totala negationen av den gudomliga Elden och därför Ondskan i dess absoluta renhet. Här talade judiska astrologer troligen om Elden som ärkeängeln Mikael och om Jorden eller den onda materien som Belial (Satan) - "Den Värdelöse"!

Hundraprocentig ondska är så kaotisk och formlös att den aldrig kan uppfattas med sinnena eftersom den är helt och hållet ur stånd att motta någon form. Dess enda "bidrag" är att trasa sönder de goda krafter som söker bygga en värld, ett kosmos. Det är ingen slump att Svenskt Näringsliv har en sataniskt influerad Saturnus, försvurna som organisationen är åt flyktiga resultat, dåliga produkter som går sönder så att människorna måste arbeta och köpa nytt stup i kvarten. Lobbygruppens horoskop uppvisar alltså en i naturliga termer "gyttjig" satanisk axel mellan Skorpionen och Oxen som visar att de ägnar sig åt död och inte åt livgivande aktivitet.

Näringslivet har alltsedan romerske astrologen Manilius (1a århundradet) direkt kopplats till Vattenelementet, som å ena sidan bringar död Jord till en stunds blomstring men å andra sidan korrumperar alla som befattar sig med det. Det var Manilius som var den förste att peka ut Kräftan som ett girigt tecken, men bland planeterna är det förstås handelsmannen Merkurius som löper risken att utveckla den dödssynden. 

I en nyplatonisk studie i den högre skolan drar skolastikern Jennifer Yhap slutsatsen att romaren Plotinus med guden Eros och daimonen Eros talar om två olika typer av förnuft som Själen (den kosmiska och de enskilda människosjälarna) utvecklar i sin strävan att förstå. I den mån själen vänt sig bort från det gudomliga och är en sekulär själ (syndafallet!), arbetar själen genom en demon, en lägre förnuftsprincip! Det förnuft som arbetar "empiriskt" - genom sinnesintryck är inte ett verkligt förnuft utan ett korrupt förnuft (vilket all vittnespsykologi kan intyga).

Bara om själen är orienterad hemåt, mot sin Faders hus, har den tillgång till sin rationella högre själshälft och kan göra korrekta observationer även i denna värld, den värld som de fem sinnena vetter mot. Fadern är Saturnus i sjunde himmelen och Han "upphöjs" av Venus i Vågen - detta senare tecken indikerar då den Himmelska Afrodite hos Plotinus - en poetisk omskrivning för Själen. Det här förklarar också den indiska astrologin som så gåtfullt parar Saturnus med Venus och kallar dem "planetära vänner"

Saturnus och Venus är således Guds Intellekt och Själen - både på kosmisk och individuell nivå. Ordförbistringen är total eftersom det Jennifer Yhap kallar "reason" eller förnuft, det lägre oriktiga och det högre korrekta, således inte har med "förnuftiga" Saturnus att göra utan snarare med Merkurius, som i astrologin ofta liknas vid intellekt och vid en logisk diskurs som metodiskt och utifrån vissa regler tar sig fram till en förståelse. 

Daimonen Eros skulle då vara en sådan Merkurius som negativt attraheras av världen snarare än Himmelen (Guds medvetande) och därför bara kan skapa sig en förståelse genom döda ting (som den själv projicerat på den absolut nattsvarta Ondska den söker sig mot på sin väg bort från Himmelen där själen har sin upprinnelse).

Kärlens gud, guden Eros, är istället en sådan Merkurius som positivt attraheras av utsikten att återigen förstå hur allt hänger samman i en enhet, en som tappat allt intresse för hårklyveri och detaljperfektion av ett i allmänhet helt materialistiskt slag.

Mitt argument för att forskaren Yhap faktiskt talar om Merkurius som en kärleksdemon om den följer astrologins negativa polaritet och en kärleksgud om den följer den positiva polariteten baserar jag på att hon använder termen "discursive reason" som en synonym för denna "erotiska" strävan att förstå som Själen utvecklar i sina båda orienteringar, i sitt gudsfrånvända läge och det läge där den återigen etablerar direkt kontakt med den högre verklighetens arketyper, även kända som Platons Former.

Samtidigt måste man hålla i minnet att världen - vårt solsystem och dess astrologiska planeter/symboler - följer på Själen. Världen fanns inte innan Själen utan är ett resultat av Själens syndafall. De fyra elementen som en kosmisk fyravåningsbyggnad utvecklas alltså som en värld runtomkring varje "fallande" själ, varje själ som "kollapsar" och ramlar in i tid och rum. Varje individuell själ föds med sin egen kosmiska ambiens - det är den kosmiska kartan horoskopet ger till visualisering.

Och det är den kartan själen först måste internalisera för att kunna komma i kontakt med den "telepatiskt" mottagna information som särdeles skickliga astrologer kan producera. För den oinvigde finns det ingen värld bakom himlakartan - bara en ritning och så den mänskliga logiken med dess uppgift att knyta ihop de spretiga budskapen. Allt detta är arbete som utförs av det empiriska eller ofullkomliga lägre förnuftet och inte med guden Eros, den sanna bevingade budbäraren Merkurius. 

Den individuella själen är heller inte bara en delmängd av Världssjälen utan sidoordnad med denna. Det är därför en enda mänsklig själ är värd lika mycket om inte mer än hela den värld Satan/Svenskt Näringsliv frestar människorna med. Både den enskilda själen och vår kosmiska Själ (vårt solsystem) är "entiteter" som gissningsvis kommer från en ännu större Själ som i rummet skulle kunna liknas vid Vintergatans galaktiska centrum. 

Där bor Brahma, Världsskaparen! Men återigen, betraktelse som innefattar mätning av längd, höjd, bredd och djup eller i tid är ett varsel om att själen fortfarande befinner sig i sitt fallna och förvärldsligade tillstånd. Både Platon och Plotinus föredrog att använda mytologi när de ville beskriva den förståelse de inhämtat direkt ur det gudomliga Intellektet.

Mitt andra argument för att Jennifer Yhap faktiskt talar om astrologins Merkurius i två helt skilda uttryck för Själens strävan att förstå, är att indisk astrologi tycks bevara en gammal tradition om planeternas natur. Som det faller sig är Merkurius enligt indierna "rajasisk" - en passion. Och det är just så Jennifer Yhap läser Plotinus. Förnuftet är en "Själens passion". 

Memorera nu inte dessa tankar om Merkurius i negativt resp. positivt polariserade tecken som en definitiv sanning! Jag är fortfarande inte hundra på att jag tagit Yhaps intelligenta insikter ett steg vidare. Men hon har sett subtiliteter i Plotinus tänkare ingen annan verkar ha sett, och besinnar man romarens försök att ta sig till Indien (han lyckades inte) och hans många astrologiska diskussioner i Enneaderna, tror jag ändå att "det diskursiva förnuftet" som en "Själens passion" och kopplingen till Merkurius, springpojken och förbindelselänken, ändå är värd att ta på allvar. 

Notabelt är dock att indisk astrologi INTE ser Merkurius som en essentiellt gudomlig planet, dess väsen (ousia) är att tillhöra Jordelementet. I det antika schemat både härskar Merkurius i Jungfrun och anses också "upphöjd" i samma tecken - ett tecken av Jordelementet. Men detta bara understryker Yhaps forskning, och upptäckten att Eros är det diskursiva förnuftet och en själens passion (Rajas guna). Det gör bara den luftburna Merkurius (härskaren över Tvillingarnas tecken) än mer säregen. Detta är inte daimonen utan guden Eros och det är naturligtvis han som färdas fritt genom alla upptänkliga världar. 

Nyplatonismen håller visserligen daimonerna för att vara odödliga de också, men några gudar är de inte. De flockas i närheten av planeten Jorden, som ju är den kvintessentiella illustrationen av syndafallet ner i den skenexistens empirikerna tror är det sanna måttet på det verkliga. Det förhåller sig i själva verket tvärtom. Vårt liv på Jorden är en flyktig dröm, och ju förr själen börjar träna sig att tänka som Svenskt Näringsliv inte vill (eftersom det är "olönsamt") desto mer kommer själen att förbättra sina utsikter att återfödas "vaken" eller åtminstone vaccinerad mot det näriga släktets irrläror.

Ett argument MOT guden/daimonen Eros som Merkurius: Jag har inte hittat någon grekisk myt där Hermes/Merkurius är Afrodite/Venus avkomma, varken i hennes åtrå/orientering mot Zeus eller någon annan symbol för den högste Guden (Plotinus konstellerar som sagt Kronos/Saturnus med Afrodite), eller i Själens korrumperade passion för materien/mörkret. Däremot tecknas Hermes och Afrodite som ett älskande par. Se en grundlig genomgång av mytologin här.