"Titta, hon ler!"
Även om jag inte är själv är manlig feminist - hela ämnet är så under den mänskliga värdigheten och så typiskt en kultur som inte längre förstår lönlösheten i att diskutera gender när dess materialism hävdar att män och kvinnor bara är frukten av ett socialt spel, utan några högre egenskaper som själ och ande - även under dessa grottstadieliknande omständigheter måste jag ge Maria Sveland kredd för förmågan att mynta ett så sanslöst roligt ord som det som betitlar hennes omtalade bok.
Ordet kan definitivt upplevas som skruvad svart humor, även om den här artikeln föreslår dess upphov i det psykologiska fenomenet dissociation.
Vad som här följer, är nominellt en astrologisk analys som dock för ett vidare resonemang. Svelands födelsehoroskop tjänar som avstampspunkt för en del problem som, om än inte stora, är av allmängiltig karaktär.
Författaren är idag aktuell i DN med en sågning av Lars Triers kvinnosyn, och det är väl lite av en ironi att just som hon beskyller regissören för att "kokettera med sin mentala instabilitet" följande analys färdigställts av hennes egen högintressanta serie arketypiska (djuppsykologiska) symboler, vilka i sanning inte saknar sina frågetecken, de heller.
(För en överlägset mycket mer insiktsfull analys av Triers senaste film, se för övrigt Pia Bergströms artikel i Aftonbladet från tidigare i år.)
För dem som likt mig själv egentligen inte ägnat Svelands författarskap något intresse, kan ett (tror jag) rätt representativt smakprov vara på sin plats. Jag saxar ur en lite äldre recension i DN av en kvinnlig författares dagböcker:
[Joyce Carol Oates] Ilsknar till när kritiker envisas med att kalla henne ”kvinnlig författare”... Ett förminskande som jag väl kan förstå Oates vrede inför, och ett öde som verkar drabba de flesta författare som har ett något kortare urinrör än andra halvan av befolkningen.
DN
Jag ber för ögonblicket bara läsaren notera hur Sveland finner det angeläget att lyfta fram anatomiska delar av könet, helt i linje med det av henne myntade ordet "bitterfitta".
Sveland föddes ett sånt där hopplöst otacksamt dygn att ställa horoskop på om man inte har födelseklockslaget. De svåra dagarna uppstår när Månen, sinnelagets signifikator och en distinkt personlig ton, byter zodiaktecken mitt under dygnet. Vilken av de båda Månarna beskriver individen bäst, Fiskarna eller Väduren? Och kan vi vara säker på att det är en "neutral" Måne av tecknet si eller så vi ser hos personen? Sinnet kan missfärgas av sekundära problem på himlavalvet!
Hos Maria Sveland passerar Månen gränsen mellan Fiskarna och Väduren nästan exakt 10.00 på förmiddagen, och mer annorlunda sinnelag kan man inte tänka sig! Det första tillbakadraget och självuppoffrande och det senare en nästan aggressiv linslus, ständigt med egenintresset som högsta prioritet.
Ja, det är i det här gränslandet sista fasen av själens syndafall inträffar: genom vaginan eller fittan (Fisken) framföds spädbarnet som en distinkt och från moderlivet åtskild existens. Väduren: zodiakens nystart, det nya unga livet.
Väduren, barnet, har som sin härskare Mars, vars själva symbol visar hur en pil tränger sig ut genom den slutna cirkeln, och tar sin väg utanför modern. Jag är övertygad om att denna läsart av Mars förklarar hur "den lilla krigaren" som väsnas och larmar så mycket kom att kopplas till Väduren. Alla symboler i astrologin hänger ihop i och - för den som ser - berättar en kontinuerlig fastän kryptisk historia om själens eskapader i den här världen.
Den fenomenale brittiske 1900-talsastrologen Charles Carter (som verkligen fick mig intresserad av det här ämnet) använde visserligen den västerländska tropiska zodiaken, men han hade en klar förståelse för att astrologin berättar en djupare historia än bara den om en handfull mänskliga egenskaper. För våra egenskaper bottnar ju i själsliga realiteter, och kanhända är vi alla själar på lika olika stadier vår resa.
En del kanske "gör Väduren" för femte gången och har därmed putsat bort det egocentriska tecknets grövsta sidor. Andra kanske "gör Vågen" (mittemot) för första gången och löper risken att misslyckas i partnerskap - en konst i lika hög grad som den att tygla Vädursegot för bästa integrering med omvärlden.
Carters syn på zodiakens 12 tecken
som Herkules 12 stordåd - vägen
fram till gudamänniskan.
Solen: ett "mission statement"
Jag har fört Maria Sveland på tal i inlägget om Selma Lagerlöfs rasbiologiska vurm när hon var ung och oklok, och noterade där hur påfallande lika ansiktsuttryck och -form båda dessa kvinnor hade, båda födda i könets, urinvägarnas och anus tecken Skorpionen. (Se hennes kuriösa upptagenhet av "urinrörets längd" i DN-recensionen - man är nästan böjd att hålla med Pappa Freud här, i hans teori om kvinnans penisavund...)
Eftersom Skorpionen också är förgiftningens tecken (droger, fermentation, mögel, etc), finns egentligen redan i hennes andliga natur (Solen) idén om "kön" och "gift" kombinerad. Avund - apropå penisavund - är ibland Skorpionens andra natur, vilket naturligtvis blir en föga njutbar läsning om det här tecknet väljer författarskapet som sitt yrke (för att vilja ventilera avsky i ord, krävs f.ö. en hel del av Luftelementet på födelsehimmelen, och så är fallet med Svelands).
Ordet "bitterfitta" syns därför uttrycka Svelands egen primära arketyp - Solen är ju individens "life mission" - det man arbetar på att synliggöra i denna världen. Men i Svelands avståndstagande från sitt eget biologiska kön har hon blandat ihop korten med en dos sociologi så att den skorpioniska gifttaggen istället för att uttrycka sig som djupt självhat (eller som hos Selma Lagerlöf troligen manshat) riktas mot samhällets könsroller.
(De kallas ju gudbevars inte könsroller längre, utan nämns hopklumpade som singular via samlingsbegreppet "gender" - för att problematisera och särskilja det biologiska könet från samhällets mentala mönster. Big deal.)
Sveland arbetar alltså i detta liv på jorden med Skorpionens eviga symbol: frågan om saker som kan döda (och till sist gör det), om saker som förgiftar och vållar bitterhet eller vämjelse. Tänk Polanskis film "Repulsion" och Catherine Denevues karaktär med hennes våldsamma attacker av ångest och vämjelse inför sexualiteten - här har filmaren återgivit den dysfunktionella Skorpionen intill perfektion.
I detta arbete - som är strikt värdeneutralt ur andevarelsens perspektiv (det är den "fallna" människan som kladdar ner allt med emotioner, vilka alstras i den biokemiska kroppen), blir frågan om Månens placering - typen av sinne - av största betydelse.
Hur hanterar Sveland sitt livs mission - att bearbeta frågan om Skorpionens död, giftdöden, det långsamma borttynandet? Hon skuldbelägger inte direkt könet och sexualdriften - roten till våra reinkarnationer på jorden - utan bryter istället ut det kvinnliga biologiska könet och fäster det skorpioninfluerade men kuriöst ambivalenta ordet "bitterfitta" på det. Det är här första steget i psykologins s.k. "dissociation" - gör en mental notering, vi återkommer till fenomenet.
Notera att Vattentecknet Skorpionen tillhör den "fixerade kvaliteten". Därför cirkulerar inte Vattenelementet i detta tecken. Det däms upp, blir skämt, och bittert förgiftat! "Syndens lön är döden." (Synd = Att missa målet, kanske som Skorpionens vatten rinner i fel riktning och kommer att bilda av avsnört och stagnant bakvatten.)
Sveland har i ordet "bitterfitta" hittat den perfekta sinnebilden för en förgrämd kvinnlig Skorpion, på kant med sitt kön och sin sexuella funktion!
Jag menar att det sociologiska resonemanget och önskan att samhället måtte ta över rollen som "mamma" skyler en betydligt djupare problematik som är Svelands egen.
Ytterst kanske det ligger något i den ofattbara ansiktslikheten mellan henne och hennes skorpionsyster Selma Lagerlöf: under allt politiserande handlar det om grundläggande biologisk sexuell orientering. Och därmed öppnas möjligheter om man applicerar reinkarnationsmodellen (som är mer än modell, den finns många empiriska belägg för att våra själar återvänder till jorden gång på gång - så åtskilliga inlägg i ämnet på min parallella blogg Ockulta ögat).
Via egna inblickar i tidigare liv har jag kommit att förstå att vi fungera exakt som småbarn fungerar i sandlådan: så fort vi tillägnat oss en viss förfarenhet, vänder vi ryggen åt de allra enklaste leksakerna - ja i ungdomligt bravado kan vi t.o.m. överreagera negativt och med hån om någon erbjuder oss en lek vi redan lekt.
På samma sätt kan en själ vända ryggen - ofta överdrivet - om den finner sig i en situation den redan konfronterats med (och i eget tycke klarat av) i ett tidigare liv. Själen reagerar likt det lilla barnet med besvikelse (gränsande till bitterhet) över att inte livet serverade nya, fräscha upplevelser. Men ÖDET gör inga räknefel, uppenbarligen möter själen något den ännu inte till fulla bemästrat. Den är karmiskt indragen i en repris.
Ett annat och lika möjligt scenario för den som stämplar sitt eget kvinnliga kön "bitterfitta" är att vi här har att göra med en andesjäl som inte är alltför van vid jordeliv i kvinnliga kroppar. Hypnosregressionisten Michael Newton hittade flera odokumenterade själens "naturlagar" under sina 30 års arbete med människor i djup hypnos.
Tydligen har de flesta själar en favoritpolarisering, och en som kommer på tanken att kalla sin kön något nedsättande kan göra det i "vämjelse" och negativitet inför den egna kroppen därför att den här själen "normalt" tar manskroppar som instrument vid besök på jorden.
Maria Sveland kan alltså uppleva ett genuint främlingskap inför upplevelsen av att vara biologisk kvinna, men istället för att bli gay och "leka man", har hon valt att angripa samhällets mentala föreställningar om vad en kvinna ska göra.
Där homosexuella och individer med kroppsliga identifikationsproblem ofta kollapsar in i infantila rollspel, där har "mannen" inom Sveland (hennes "positivt polariserade" själ) istället valt att söka verka för en förändring av den externa miljön, så att "mannen" inom henne åtminstone ska uppleva exillivet i en främmande kropp med främmande förväntningar som drägligt.
Och drägligt blir det här om man låter dessa kvinnor, så främmande inför sin biologiska natur, att avlastas, så att samhället tar över deras traditionella funktioner. Man skulle kunna tycka det är höjden av egoism.
(Mental notering. Vi har ännu inte besvarat frågan huruvida Svelands Måne/sinne kan tänkas ligga i egotecknet Väduren, eller om den alltjämt dröjer kvar i osjälviska Fiskarna.)
Det tycks vanligen vara allvarlig karma bakom liven där själen kastar sig över en kropp av "den andra sorten" och nyorienteringen inte fungerar. Men även dysfunktionen är inplanerad! Själen ordinerar sig den beska medicinen för att "vakna upp" eller se saker den inte gjorde på förra varvet.
Det går att spekulera i att Maria Sveland själv har varit en övermaga manlig skitstövel i tidigare liv, och nu tvingas se hur manssamhället i dess värsta stunder ter sig - ur en fysisk kvinnas perspektiv. Svelands bitterhet är ingen annan än hennes själs skuldbelastade historia som nu tagit objektiv gestalt i formen av de omgivningar hon väljer att fokusera!
Så här utvecklar sig faktiskt all karma - den börjar som attityder, men för att själen ska vinna medveten insikt tvingas vi projicera och kasta ut våra egna oklarheter på varandra! Det som börjar i omedvetenhet måste friläggas. Jungianske djuppsykologen James Hillman talar om "seeing through" som enda vägen till psykologisk rehabilitering. Man måste se och förstå de arketypiska motiv som driver en till tvångsmässigt tänkande och handlande.
De första liven på jorden genererar så mycket oklarhet att själen sen har årtiotusenden att söka bot för sin initiala oförståelse. Detta är då spelet på Jorden! Indisk filosofi har helt klart för sig vad det handlar om och kallar den - med den kulturens positiva sinnelag - Guds lila eller den gudomliga leken.
Månen: psykets filtrering av det "solära livsuppdraget"
Månen i självuppoffringens Fiskarna eller Månen i självcentreringens Väduren? Vilken är författarens placering av sinnelagets indikator?
Det spelar faktiskt ingen större roll detta dygn. För Månen är inte "neutral" i Fiskarna, där tecknets tendens mot osjälviskhet brukar rendera det fina efterord som "helgon" eller "martyr" (martyr betyder "en som vittnar", dvs en som talar utan fega kalkyler i bakhuvudet om vad det kan komma att kosta egot att tala rättframt).
Ur det tolkningsförfarande som ser till mer än enbart zodiaktecknets "naturliga" symbolik är det närmast egalt om Svelands födelse inträffade under ett psyke i Fiskarnas eller Vädurens tecken!
Skälet till detta ligger i Månens respektive disponent i de två möjliga tecknen. Som nattfödelse eller en födelse tidigt om morgonen kommer sinnelagets Måne i Fiskarna att lyda under tecknets härskare Jupiter, en välvillig och god planet som perfekt beskriver Fiskarnas djupa empati med andra och vilja att offra sig själv. Fiskarna är ju symbolen för vaginan (det Sveland kallar en "bitter fitta") - finns det en större uppoffring av den egna fysiska komforten än när en kvinna väljer att föda och fostra barn i denna världen?1
Men just det här året befinner sig Fiskarnas härskare Jupiter i Vattumannens tecken. Visserligen rimmar det inte illa med Jupiter. Men den expansiva bringaren av gladlynthet finner här inte längre samma glädjeämnen som på dess ena hemmaplan, Fiskarna. (Dess andra hemmaplan är ett positivt tecken, Skytten.)
I Vattumannen är det inte offret av egocentriciteten som lockar utan förverkligandet av ett mentalt koncept. Vattumannen är det tredje och sista "tänkande" Lufttecknet, och med Saturnus, "åtstramaren", som härskare, byter Jupiter karaktär ganska rejält här.
Jupiter skjuter nu till sin tillväxtenergi, inte till det växande barnet i moderlivet, utan till mentala föreställningsvärldar - särskilt de som relaterar till mentala koncept som söker gruppera och tydliggöra mänskligheten. Vattumannen representerar så att säga människan som idé. Med Jupiter i Vattumannen faller det sig naturligt att bygga föreställningar om människor i grupp, eller fokusera frågan om hur människor grupperas på bästa sätt. Detta måste vara sociologens och folklivsforskarens eget zodiaktecken!
Här ser man med andra ord utmärkta framgångsmöjligheter inom humanvetenskaperna eftersom Jupiter också representerar tur och framgång i livet - det som expanderar kan ju kallas framgång. Gendertänkande är just ett sådant försök att gruppera fenomenet människan i vissa kategorier.
Här styckas den fysiska kroppen av och tystas ner i sitt särskilda fack (som sedan lämnas utanför ekvationen). Det stora intresset ägnas istället det innehåll genderfilosofin antar ännu finns kvar sedan man lämnat den biologiska kroppen därhän.
Ja, eftersom kulturen är materialistisk är det inte så mycket fråga om en själ eller en ande som blir kvar efter denna styckning av något först var en hel och komplett varelse, utan mer om det "datorprogram" samhället programmerat in i den i sig ointressanta biologiska kroppen.
Genderförespråkarna har ur en kvinnlig kropp och en manlig kropp abstraherat en teoretisk miniatyr av samhällets ideala mansroll och kvinnoroll. Så simpel är genderfilosofin - ett mentalt "hacka sönder för att bättre kunna lobba och härska". Är inte världen till din belåtenhet, uppfinn då en teori som legitimerar dina hetaste önskningar...
En tidig morgonfödelse för Sveland medför dessvärre att denna vilja och förmåga att bygga deskriptiva (eller t.o.m. preskriptiva) teorier av vad som driver den levande människan2, hamnar på tvär kollisionskurs med ett annat av de zodiaktecken som tillhör Tamas Guna, okunskapens, mörkrets och vanemässighetens kvalitet. (I väst känd som "den fixerade kvaliteten".)
Detta andra rigida tecken är nu händelsevis Svelands egen "life mission": könets, hatets och bortruttnandets Skorpionen! Ser du ödets ironi? Svelands själva livsuppdrag, att ta sig djupt in i frågan om kön och död måste av nödvändighet leda henne på kollisionskurs med samhällets modeller av den sociala människan (Vattumannen).
Den samtidiga förekomsten av en aktiv Skorpion och en aktiv Vattuman på födelsehimmelen har jag kallat "dissociations- eller utstötningssyndromet" på den här bloggen, och detta ser vi nu hända - exakt! - Svelands "filosofi": hon stöter ut och "skorpiondödar" könet - den biologiska realiteten - så att den mentala föreställningen blir mer perfekt.
Det går inte att skilja ut delar i detta olyckliga drama när man väl fått syn på helheten, på gestalten. Detta är, vill jag mena, en "korrupt livsuppgift" och det är det som hörs i ordet "bitterfitta". Men problemet ligger inte dit Sveland projicerat det: problemet är att hennes PSYKE - om vi nu antar att Månen befinner sig i Fiskarna - hatar sitt eget underliv och de funktioner som det implicerar i den traditionella världsbilden.
Bara genom att konstruera en ny världsbild, där man separerar bort den misshagliga biologiska kroppen (med dess kortare urinrör) kan man breda ut sig på feministvis om hur den biologiska kvinnans funktioner bör tas över av den kollektiva samhällskroppen - dvs, Vattumannen fattad som en surrogatmamma till det kvinnor i konflikt med sin biologiska realitet inte vill eller kan hantera på ett omdömesgillt sätt.
Som jag sagt: i Svelands undermedvetna kan mycket väl en "manlig själ" viska dessa infernaliskt självbedrägliga "lösningsförslag" till henne! Och då handlar det allraminst om Mån-Fiskarnas nominella glädje i självuppoffringens tema, utan om en riktigt komplicerad inkarnation och psykologisk struktur där Luft och Vatten lägger krokben för varandra och skapar en svåranalyserad typ av efterhandsrationaliserande som bl.a. uttrycker sig som "falsk feminism".
Under ytan hos en människa där Luft och Vatten - rationalitet och irrationalitet - befinner sig i direkt konflikt, finns nästan alltid en karmisk berättelse om problem vars rötter står att finna i tidigare liv. Västerlandets upplösning ger dessa belastade själar oanad frihet att leva ut alla sina problem och söka klä dem i nya kläder.
Svelands författarskap synes mig vara en enda konstant spya mot sin egen kropp men via dissociation lastad på precis allt utom hennes obalanserade inslag i Vågens tecken - där man och kvinna borde samstämma sina roller (förutsatt att båda har ett oproblematiskt förhållande till sin egen biologiska status, förstås).
Sveland är, som alla vi andra, inbegripen i en djup brottningsmatch som jag här inte sökt spekulera närmare i. Hon är tillräckligt typisk för att många ska känna igen sig och följa hennes tankar. Samhälle (miljön) är ju den enda projektionsyta vi har för att för första gången börja inspektera våra inre drivkrafter och konflikter. (Se dock några röster ur folkdjupet som tydligt hört "förgrämelsens skorpion" förstöra hela läsupplevelsen i boken "Bitterfittan".)
Något om Svelands plats i Sverige
I ett materialistiskt och oandligt samhälle som det svenska, finns det inte ens på kartan att överväga att våra projektioner helt enkelt är våra inre tillkortakommanden från tidigare liv.
Se svenskens islamofobi dessa dagar: har ni någonsin sett ett så utfattigt folk? Människor som aldrig ens provat att vända blicken inåt och fråga sig varför de känner så mycket inför det de ser "där ute"?
Inte för inte är Sverige ett Vattuman-land, klassificerat som Tamas Guna, ett land där "förnuftet" i själva verket är attitydmässigt, mörklagt och i grunden oförenligt med den levande och förstående varelse våra andesjälar är! Men svensken har bara sitt fyrkantiga förnuft att klänga sig vid, och detta förnuft producerar inte visdom.
Gendertänkandet befriar inte den biologiska kvinnan, och dess förespråkare syns söka smita undan den ödeslektion de kom till jorden för att lära sig - via kvinnliga kroppar. Istället skulle den arketypiska psykologin - spridd i landet och obligatorisk i skolan - skapa betydligt rikare män och kvinnor.
Frihet är något mycket mer subtilt och själsrelaterat än dagens klumpfotade socialrealister någonsin kan föreställa sig, men så är vi ju i Sverige - landet dit de mest lågpresterande själarna reinkarnerar i grupp för att lära sig nybörjarlektionerna. Sen uppgraderas själar till religiösa kulturer, där individualiteten är så stark att diskussioner om "slöja/inte slöja" ter sig som dumprat från rent efterblivna individer - sådana som svenskarna som folkröst.
Som löst skisserat i inlägget om Selma och rasbiologin, kan allt som sagts om feminismen som bortträngning och rationalisering av psykiska konflikter även appliceras på hela HBT-rörelsen. Homosexualitet är, misstänker jag, i de allra flesta fall en Maria Sveland som kollapsat kort om att börja rationalisera. Då uppstår istället en infantilisering och ytlig lek kring kroppen av "främmande polaritet".
Eftersom homosexuella inte skadar heterosexuella men väl varandra (enligt amerikansk statistik - massmördare är i allmänhet homosexuella som tar ut sina identitetsproblem den vägen), kan man tycka att samhället gör rätt i att under regnbågsflagg integrera denna lilla minoritet av själar istället för att via hypnosregression låta dem konfrontera sina gissningsvis tre-fyra senaste liv på jorden och SE och FÖRSTÅ hur vägen kom att bli så ojämn.
Det senare vore förstås visdomens väg, men då spelar vi många divisioner högre och jobbar med sanningen hellre än Svelands fabricerade gendernys som bara är att byta ut en halvsanning mot en annan.
Sammanfattning och avslutande reflektioner...
Som någon noterat ägnade jag inte möjligheten av en födelse under den explicit själviska Vädurs-Månen ett enda ord. Det högladdade drama av psykosocial dysfunktion som gäller för Månen i Fiskarna motsvarade så eminent väl hela fenomenet "Bitterfittan"! Här fanns vaginans tecken Fiskarna, här hittades dess disponent Jupiter i den sociala grupperingens tecken men som bara inte fungerar ihop med det generella tecknet för kön och död, Skorpionen. Vad mer begära?
En Måne i Väduren hade egentligen bara skapat en mer krum natur, ett egocentriskt psyke oförmåget att höja sig upp till allmän diskussion och evigt bunden till ett "men så ser jag på saken".
Förvisso finns poänger att hämta även med denna månplacering eftersom härskaren till detta solipsistiska barn då är Mars som inget hellre vill att fullborda separationen från modern (bryta cirkeln). Och denna Mars - i detta scenario härskare över både Sol och Måne! - hittas i en mycket komplex situation som utlöser den labila Vatten och Luftproblematiken. Jag lutar åt att en Mån-Vädur skulle ge så svåra psykiska problem att individen inte kunnat nå den position som Sveland ändå gjort.
Nej, genderfilosofins svek mot moder jord och hennes designer fanns väl sammanfattad redan i Månen-i-Fiskarna, vilket är den placering jag chansat på. Detta skulle visa att Sveland inte tillhör kvinnans utan mannens värld. Jupiter (Månens disponent) i Vattumannen gör henne till socialt engagerad. Hon är "politiker", hon vill sätta en dagordning. Hon är också Vatten - en biologisk-vital varelse - men vägrar att acceptera det.
Se, bara hur trasslig historien blir om man väger in hennes "mission statement": Sol-Skorpionens fokus på "det döende" och sedan finner att även Solens disponent Mars via Vågen utlöser den hopplösa konflikten mellan irrationalitetens Vatten och rationalitetens Luft.
Faktum är att Luft/Vatten-konflikten tredubblas! För Sol-Skorpionens disponent Mars i Vågens tecken disponeras i sin tur av sitt värdteckens härskare. Och var hittar vi denna Vågens härskare Venus då? Jo, i Skorpionen! Det uppstår en slirande rundgång där Vatten för evigt skickar signaler (det biologiska livets signaler) som inte Luften kan hantera och som i Vågen - de känsligt justerade vågskålarna - inte ens klarar att inkludera i den mentala modellen.
Jag tror Sveland balanserar sina många inre konflikter enbart genom att demonisera kvinnans kön och författa. Horoskopet visar många fler "röda irritationer" än de som nämnts i denna ändå ganska utförliga analys om en svensk folksjukdom, men notera den gröna harmoni som Jupiter (lyckobringaren) kastar mot författarskapets Merkurius (uppeggad av krigaren Mars). En alltigenom litterär kombination i Luftelementet. Här är den "ventilen" som inte bara låter författaren Sveland skriva av sig alla sina konflikter, utan även skörda framgång (Jupiter) i sitt författarskap.
Här mot slutet, för den intresserade astrologistudenten: här är alla de tre mentala konflikterna i rekapitulation:
Månen (psyket): i Vatten, men disponenten vill något annat i Luft. Dock attackeras Luften av Skorpionen och Vattnet kommer med sitt "dödande budskap".
Solen (viljan, livsuppdraget) är negativt stämd i förhållande till det biologiskas realitet. Men istället för att konfrontera den här frågan involveras harmonisökaren Vågen i ett slirigt projekt som går ut på att rättfärdiga Skorpionens harm och giftloskor! Mars och Venus har bytt härskartecken med varandra så det är en dubbelindikation, detta!
Vågen sammantrasslad med Skorpionen är för övrigt en klassisk region i zodiaken där "cranks" - dysfunktionella individer samlas. Jag har noterat mycket mental sjukdom här under 30 år som student av astrologin, och de sexuella störningarna tycks vanligare i denna region av zodiaken (samt under Kräftans tecken).
Som exempel har Jonas Gardell, född i litterära Vågen, sin Venus olyckligt placerad i könets Skorpionen, och tvingas där att samexistera med Skorpionhärskaren Mars (kön). Det är inte konstigt att han sålde sin kropp i tonåren och att det finns så mycket svordomar och könsord just under medvetandegränsen.
Dessa är själar med sår och de förtjänar vårt medlidande. Jag gör min del genom att peka ut reinkarnationsläran som en bättre modell för att förstå när man vuxit ur tendensen att demonisera "mamma, pappa" eller deras förlängning i samhället. I ett gott samhälle borde de alla erbjudas hypnoterapi för att se var på sin mångtusenåriga väg de gick fel. Hypnosregressionister berättar sällsamma historier om att det räcker att SE och FÖRSTÅ för att bli kurerad från märkliga ångestar och böjelser.
Att tro felet ligger hos samhället är så banalt att man bara häpnar, men bygger som sagt på en människosyn som missat att vi kommer till jorden med en lång historia och därför aningslöst kläcker ur sig naiva påståenden som att vi bara är ett knippe introjicerade samhällsvärderingar.
Själv har jag förstås också syndat i det förgångna - varför annars tvingas framleva detta liv som "sekulär svensk"? Men jag tror mig åtminstone veta varför jag hamnat i temporär exil i en så här idéfattig kultur. Det ger styrka.
Kuriosa: Sveland och Martin Luther
Den som är riktigt på hugget och intresserad av att lösa chiffer, kan få många aha-upplevelser av uppgiften att Martin Luther var född med ett horoskop påfallande likt Svelands.
Återigen en Sol i Skorpionen (för lämplig besatthet av och vämjelse över valfritt ämne), och samma problematiska dubbla emfas på Vatten och Luft (dissociation/utstötning) eftersom Solens i Skorpionen disponent, Mars, befann sig i Vågen (tillsammans med Venus).
Luthers sinnelag (Måne) var för övrigt Fiskarnas och disponerad av en Jupiter i Vågen. Alltså Vatten/Luft-konflikt på både den solära och lunära sidan! I det här fallet tog sig " utstötningssyndromet" den mest konkret tänkbara gestalt: Luthers faktiska utstötning ur samhället och påföljande fredlöshet.
Det går att dra många växlar på hans krig mot Katolska kyrkan ("påvedömet") och Svelands rabiata kamp mot patriarkala strukturer. För att inte tala om det stämningsläge vi kan knyta till orden skuld/synd.
Den åldrige Luthers skorpiongift som han vräkte ut i hatiska utfall mot judarna för att han inte lyckats kristna dem som han hoppats, kan tjäna till varning för var även den genderpolitiska resan kan komma att sluta. Här i gränslandet mellan Våg och Skorpion ligger den metafysiska verkligheten bakom orden om att "det är en tunn skiljelinje mellan kärlek och hat". Eller vett och vanvett.
(Chrissie Hynde/Pretenders kända låt "It's a thin line..." skrevs naturligtvis av en kvinna med extrema problem i hatets tecken Skorpionen... Notera också hur många dödsfall hon haft kring sig i gruppen till följd av rocklevernet - Skorpionen igen i dess mest självhatiska aspekt.)
En garvad platonsk filosofi höjer inte på ögonbrynen åt detta parallellfall ur historien. Vi är de vi är eftersom vi fallit i sådan synd (och där hade Luther faktiskt rätt i sin analys av den trälbundna viljan) att vi inte ens kan se hur overkliga vi är!
För anhängaren av Platon är detta inte vår show, utan arketypernas eviga lek. Människan kan lära sig mycket om sina egna käpphästar och tvångsmässiga mörkerfläckar av astrologin. Carl-Gustav Jung, djuppsykologen, sade att han kunde korta terapitiden med två år bara han fick en halvtimma med en ny klients horoskop före deras första möte.
Skulle behov uppstå, är Sveland fri att ta med den här allmängiltiga analysen till sin biktfader. Den skulle kanske kunna öppna för ett helt nytt kapitel i hennes tänkande.
Se också mitt besläktade långinlägg i samband med pågående Pride-festiviteter i Stockholm. (Skrivet efter detta och kanske lite bättre frammejslat i analysen av förhållandet mellan reinkarnation och homosexualitet.)
Anmärkning 090730. Texten hade ett flertal oputsade och felaktiga formuleringar som rättats till.
_____
1. Häri, tycks det mig, ligger mycket av det "andliga mysteriet" i att själar kan välja kvinnliga kroppar. Ungefär hälften av alla varelser på jorden arbetar på uppgiften "portal" och kanske är det de - "det andra" - negrer i denna världen (John Lennon) - som är "den första" - gudarna, skaparna, "kvasarerna" i nästa värld. Jesus sade, om rangordningen i himmelriket, att "de främsta ska bli de ringaste och vice versa". Ur det perspektivet tycks Sveland och feminismen ha gjort kvinnan en verklig björntjänst!
2. I sig uttrycker astrologin också detta intresse för allt levande/manifesterat, men det är ett metasystem som inte tar någons parti. Astrologin studerar bara om de olika "värderingarna" (som vi väl kan kalla zodiaktecknen) yttrar sig neutralt, extra väl fungerande eller med störningar. I astrologin söker man förgäves efter "genderfilosofins" tecken - men i kombinationer av vissa astrologiska signaturer kan yttringar liknande gendertänkande kan, som vi sett, förutspås.
4 kommentarer:
Du skriver:
"Kvinnor så främmande inför sin biologiska natur, ... , så att samhället tar över deras traditionella funktioner" och kallar det sista egoistiskt.
Menar du att tradition och biologisk natur är detsamma?
Att människor sedan några tusen år levt i en kultur som skapat traditioner som fortfarande vidhålls har ingenting med människans natur att göra.
Vår biologiska natur är utformad efter ett liv i tropikerna som jägare och samlare och hur rollfördelningen mellan könen såg ut där vet ingen.
Att män och kvinnor jämförelesevis mot andra ap-arter är lika i storlek, tyder på att varken kvinnor eller män har dominerat varandra i vårt ursprung. Det är ju inte svårt att hitta kvinnor som är större och mer atletiska än många män och män som är mindre och svagare än många kvinnor finns det gott om. Skulle varit svårt för dem att försöka bli härskare över flockens alla kvinnor i naturen.
Hos urfolken hjälps alla åt att ta hand om barnen, är det också egoistiskt av urkvinnorna?
Min tankegång är mer komplex än ditt komprimerade citat antyder, och bygger även på just föregående stycke. Jag talar om "män i kvinnokroppar" som på klassiskt manligt sätt gärna lämpar av ungarna till samhället eftersom de i grunden inte kan identifiera sig med sin biologiska kvinno- och modersroll.
Detta är som du ser en helt annan fråga än ditt förslag, att jag talar om en identitet mellan (valfri) mänsklig kultur/tradition och biologin.
Din fortsatta argumentation hamnar under ett annat ämne än det jag sökte dryfta under "det gen(d)eriska feltänket". Gendertänkandet är den fattiges kognitiva karta som saknar den inte oviktiga delen att individen är en själ som väljer kropp och social miljö för att uppnå vissa syften, viss skolkning. Ur det perspektivet är varje kultur perfekt oavsett hur t.ex. förhållandet mellan män och kvinnor ser ut, och den helt rätta för de själar som väljer att framträda där.
Eliminerar man halva ordleken är feltänket också "generiskt", dvs, av en grundläggande art eftersom en sekulär och enbart socialrealistisk kultur inte tar hänsyn till vad en människa är. Samma sekulära och enbart socialrealistiska kultur är också genderteoretikernas mylla. De är TVÅ STEG avlägsnade från den mer kompletta berättelsen om människan. Ett gäng som bygger sitt hus på lös sand.
Jag är inte motståndare till jämlikhet, men jag hör inget värt mödan hos människor som maskerar intrapsykiska motiv (som jag tror Sveland gör) med en socialpolitisk agenda som ska rättfärdiga deras egen frustration över sin tilldelade natur (Freuds penisavund, faktiskt).
Men du talar ju fortfarande om natur som om vår kulturs rollfördelning i naturen vore den enda möjliga.
Om vi skippar själavandringen och tänker oss att vi har ETT liv i EN kropp, ska vi då låta vår kultur begränsa våra naturliga möjligheter, bara för att kulturen tilldelat den kvinnliga naturen en roll och den manliga en annan?
Vår natur bestäms inte av kulturen, men vår kultur bestämmer hur vi förväntas bete oss. Om kulturen begränsar oss på ett korkat sätt är det då inte naturligt för en mänsklig varelse att försöka förändra kulturen?
Lyckas man inte med det finns det idag möjlighet att byta kön, varför begreppet "penisavund" är hopplöst förlegat. Vill en kvinna ha en penis idag är det bara att spara ihop til en...
Vårt liv i den position vi finner oss (se etiketterna Ananke och Saturnus) är den enda möjliga positionen. Livet är predeterminerat, ur det mänskliga subjektets perspektiv, ur perspektivet av en aggregation, som t.ex. befolkning i ett kvarter eller i en stad, ur perspektivet av världen (kosmos).
Eftersom detta är en astrologisk och inte socialpolitisk blogg kan man ponera en tunnelseende och stridisk människa tungt under en störd Mars eller Vädur. Den människan känner bara kampens metod - klasskämpen, idrottsmannen, brottslingens möda för sin egen överlevnad, etc. Detta är det förhållningssätt den människan känner, och är den givna "naturlagen" för just det subjektet. Att kämpa är "meningen".
I samma deterministiska verklighet - där alla bara har ett liv - föds också individer som gestaltar Vädurens och Mars motpoler, Vågen och Venus. Båda är redo att i viss mån fånga upp bärare av ego- eller kampprincipen. Medlande är "meningen".
Tack vare att en "buktar ut" och den andre "buktar in", upprätthålls helheten, och livet fortgår som ett nollsummespel. Alla gör det enda de kan, beroende på sin predestination. Med perspektivet ett enda liv kan den materialistiska vetenskapen ha rätt: människan saknar fri vilja, vi tänker inte ens aktivt våra tankar. Kroppen har gjort det kroppen är programmerad till - SEDAN inbillar vi oss (pga ego-mekanismen) att vi har fattat ett beslut, "gjort en skillnad".
Materialistens värld är ett bord biljardbollar som studsar mot varandra i en komplex serie av "orsak/verkan". Varje bolls verksamhet är konstituerad av helheten. Som samhällsteoretiker säger. Vad socialrealisten missar att här finns en oändlig regression - bortom ett samhälle finns samspelet av samhällen, och därbortom samspelet mellan planeterna, galaxerna, kosmos, och ytterst kosmos som bara ett i en serie av "självandrande" universum!
Det är obehövligt att föra långa resonemang utan tidigare liv-hypotesen - den är ett empiriskt faktum. Mainstream-psykologin gör allt för att tona ner bl.a. hypnosen i patetiska försök att bli accepterad bland prestigevetenskaperna - kemi- och pillerfolket. Gendertänkandet är ur det perspektivet en bisarr socialkonstruktivism (skrev ett inlägg om SK nyligen) och måste i grunden revideras i skenet av _samtliga_ kända fakta om det mänskliga predikamentet.
En individuell natur förändras över många liv, finner sig ibland på tvären med vilka beteendemönster du än önskar lyfta fram - kvinno- eller mansroll eller beteendekoden arbetsgivare/anställd. Vad du vill. Förbittrad kvinnokamp in i döden, kristet martyrium på Roms arenor - alla dessa situationer är oundvikliga och ödesbestämda. Själens förflutna i samklang med miljarder andra själar är i detta nu en grundplåt till en annan civilisation som inte kommer att synas på jorden än på kanske hundra eller tvåhundra år. Astrologin menar att det är planeterna som, interaktivt med moder Jord, alstrar fenomenen som framträder på hennes in- och utsida. Mänskligheten är ett projekt.
Socialrealism, som bara ser till sitt eget tidssegment, är inte värd många ord. Oraklet i Delfis ord, "Känn dig själv", handlade just om att hitta tillbaka till mekanismen innan man föll in i inbillningen att vara det ena eller det andra, och började odla särintressen. Men då har vi lämnar genderpolitik och höjt oss till filosofins värld. Och det är den jag söker plugga för maskerat som horoskopdiskussioner! :-)
Skicka en kommentar