Stengeten representerar alla former av maktutövande och som alla andra föddes Odell av anledningar som, som alltid, måste sökas (via t.ex. hypnos) i tidigare liv på jorden. Ingen av oss kommer hit som oskrivna blad, vi har en enorm historia bakom oss!
För Odells vidkommande ringas hennes själs förflutna i någon mån in via några generella symboler: barnet (Väduren) hyser här våldsamt agg (Mars) mot fadern, myndigheter eller någon annan hierarkiskt eller patriarkalt utlagd struktur som Stenbocken kan representera.
Notabelt är att Jupiter i Stenbocken indikerar överdriven legalism, excessivt förtryck, och det Odell blev utsatt för under sin sjuktid bör kanske sökas i ett spegelvänt förhållande i ett tidigare liv. Vi kommer ofta tillbaka till jorden för att se medaljens andra sida...
Så detta är således konststudentens medfödda kognitiva filter: att hata alla former av begränsningar eller inskränkningar av egot. Och vilket är nu hennes argument? Jo, att påvisa den upplevelse hon hade (på förra varvet, som verkligt sjuk) av övermaktens förtryck mot det söndriga egot (olyckans Mars i egotecknet Väduren).
Sannerligen, astrologin är som poesi - så elegant står partituret till våra liv skrivet ovan det nyfödda barnets himmel!
Hur januarihimmelen interagerade med födelsehimmelen.
Notera hur överdeterminerat Stenbockens tecken var i januari 2009 (illustrationens inre planetkrets). Här låg samlade i samma tecken både den kraftfulla och intentionella Solen, expansionsplaneten Jupiter (dvs, en förstärkning av de låsningar eller hämningar från den hierarkiska övermakten som Stenbocken symboliserar), samt nerviga Merkurius och det indisk astrologi kallar den ohämmade demonen Rahu (norra månnoden).
Notera också hur väl "tajmat" tillfället är, för Jupiters 12-åriga cykel genom zodiaken "triggar" i början av 2009 konststudentens medfödda vanvett inför alla former av begränsningar. Detta var verkligen den ödesbestämda tiden att reaktivera det medfödda egenmäktighetssyndromet.
Iakttagelsen är i själva verket baskurs i astrologi. Dessa rörelser i tiden är det astrologin kallar transiter, och om Månen är för snabb och flyktig för att i sig ange något distinkt, är planeterna i omloppsbana bortom jorden precis lagom tunga för att ofta tydligt indikera växlingar i livets stämningslägen.
SvD smyger diskret in en observation av studentens ärr efter skärsår på handlederna, en detalj som distinkt leder just till den här födelsehimmelens problem: att vilja ta lagen i egna händer, att själv vara "myndigheten" (Stenbocken) och straffa...sig själv.
Mars/våld och blod i Väduren binder som sagt det egna jaget tätt, tätt till frågan om makt- och kontroll. Jag har ofta upplevt självskadetendenser med denna teckenkombination, men ibland är det rätt enkla och tafatta beteenden, t.ex. en så klumpigt utförd argumentation, att man tror individen vill snubbla på sin egen ofärdighet.
Här kan alltså finnas en släng av sado-masochism eller böjelsen att uppsöka situationer i vilka man vet att man kommer att få nobben i - patologiska tilltag som dock djupast handlar om att själen söker lära sig mer om gränsdragningens natur (Saturnus, Stenbockens herre, är gränsdragningens planet).
Konststudenten har med andra ord internaliserat en legalistisk bestraffare hon mött i sin tidiga miljö. Notera hur legalisten och begränsaren Saturnus också angriper studentens psyke/Månen, så himmelen röjer ett s.k. tema.
Men ytterst säger horoskopet att vi kommer till världen från dag ett kompletta med inre representationer av dessa ting, och är ödesbundna att "gå ut i världen" och vid vissa tider möta detta vårt föreskrivna öde.
När ett astrologiskt "syndrom" tar över en människa därför att det är väldigt centralt eller framhävt, brukar det kunna yttra sig på flera sätt. Astrologin kan varsla om risker, men aldrig säkert säga hur eller var de exakt ska manifestera sig.
Detta störde dock inte i antiken, då man ännu visste vad Shakespeare också visste - att den här fenomenvärlden är relativt oviktig. Det är principerna (gudarna!) som räknas!
I antiken räckte det att veta att det t.ex. var Mars som var på språng - världen gick nämligen fortfarande att överblicka vid denna tid. Tiden vi talar om var den då människan ännu hade fog att kalla sig homo sapiens - den visa människan. Det här var innan Upplysningen och dess nu 300 åriga hyllning av "förnuftet" nästan utrotat visdomen.
Men Sophia väntar bara på rätt själars återkomst till jorden, så att ordningen ska bli återställd. Den verkliga historien - vet vi ju - utspelar sig i Platons, George Berkeleys och Carl Jungs arketypvärld - idévärlden. Livet kommer till oss först via vårt medvetande.
Ja, arketyperna konstituerar faktiskt vad vi har möjlighet att se. Vi har ingen reell yttrandefrihet - "filter" är planterade i oss från första början - utmaningar vi måste möta.
I Odells fall var hon predestinerad att gå ett par ronder med egenmäktighetssyndromet, först projicera på en yttre demoniserad fiende, och i nästa skede själv agera ut samma egenmäktighet.
Tes, antites och kanske till sist en syntes? Livet är inte ett kretslopp, sägs det, utan mer av en spiralrörelse så att varje förvärvad insikt tar oss till en ny spelplan. Förövare och sedan offer och andra karmiska samband syftar alla till att producera guld vid regnbågens slut. Ja, producera guldet, inte hitta det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar