En text publicerad dagen då Sveriges hyenor till journalister slutligen lyckades i sitt utomparlamentariska, odemokratiska uppsåt att avsätta en politiker! (
SvD)
Inför framtida tillsättningar gäller det att veta vem som har tillväxtpotential. Juholt, ett Lejon, hade det inte på sin "solära sida" (men på den lunära!) enligt den tes om Planeternas dolda disponenter som här granskas ur ett klassicistiskt perspektiv, via det aristoteliska potential-begreppet.
Västerländsk astrologi gör i allmänhet väldigt lite bruk av det klassiska härskarschemat, där t.ex. Solen i Väduren står i något slags förhållande till sin disponent Mars, härskare över Väduren. Västerlänningar verkar mer intresserade av det överflöd av aspekter och mittpunkter som röjer att de en gång fick astrologin som gåva av muslimerna vilka hållit den vid liv sedan antiken störtdök in den "mörka" medeltiden. En enda blick på de komplexa geometriska mönster som ersatt bildkonst i arabvärlden bör räcka för att konstatera hur vårt "europeiska" matematiska arv - också! - kommer från kulturer äldre och klokare än vår egen.
Första gången jag ens hittade ett försök att förklara relationen mellan planeten och dess planetära disponent var i de Fouw & Svobodas "Light on Life" - och symptomatiskt var detta en introduktionsbok i indisk astrologi. Jag har nämnt deras formulering tidigare, planeten som förfogar över en viss planet betraktas av indierna som dess "själ". Eftersom flera planeter kan användas som markörer för en eller annan aspekt av själen är det bäddat för förvirring.
Men ett citat från den romerske 200-talsfilosofen Plotinus ska nog hjälpa oss få lite rätsida på den här ohyggligt viktiga astrologiska tesen. Vad han säger här hade egentligen Aristoteles redan sagt, men det är trevligt med en annan källa till det välkända begreppsparet potential/aktualitet:
Vi kan inte föreställa oss att potential står för sig själv; det finns ingen potential vid sidan av det något som ett ting kan vara eller kan komma att bli. Således är brons en statys potential.
Men om inget kunde tillverkas av bronset, ingen form påläggas det, om det aldrig kunde bli något såsom en framtid för det det tidigare var, om det förkastade var förändring, då skulle det vara brons och ingenting därutöver; för dess egen karaktär håller den redan som ett innevarande ting och det skulle vara dess fulla kapacitet, det skulle vara helt förutan någon potential.
Vadhelst har en potential måste först ha en (definitiv) karaktär i sig själv, och dess potential kommer då att bestå i en räckvidd bortom den givna karaktären till någon annan.
The Enneads II.5.1 (min snabbövers. från S. McKenna)
Jag utgår från att ordet karaktär (min emfas i citatet) är latinets virtus, igenkännbart i engelska ordet för dygd (virtue) men egentligen inte en moralterm utan ett försök att fånga individens innersta väsen - vår karaktär eller brist på sådan!
För att inte krångla till saken mer än nödvändigt kan vi säga så här:
En planet hemma i sitt härskartecken äger karaktär men saknar ytterligare potential. Det finns inget i individens födelseomen som tyder på att den kommer att gå bortom sig själv. Det är inte utan anledning jag singlade ut SEB-chefen Annika "Fallskärm" Falkengren som svenska folket vredgades över i samband med den monetära gräddans generösa fallskärmar till sig själva, men som det dumma och lättledda folket redan glömt eftersom de nu ägnar sig åt annat gny istället. Falkengren hade Månen i härskarläge i den vegetativa själens Vattenelement, det "naturligt patologiserande".
Bankchefen saknar således naturlig potential att bli mer än en ständigt småsugen kurrande mage i sitt liv. "Det är vad jag gör" som den banala amerikanska retoriken i USA:s underhållningsvärld låter. Aktiviteten är densamma som essensen. Hon representerar i sitt yrkesval just vad som fick det patriarkala samhället att undertrycka kvinnorna: dessa kreatur som oavsett hur mycket man matade dem, ändå aldrig var nöjda. "Min lyxhustru är dyr i drift", spann den klichéartade Per Gessle en gång på temat i någon kvällstidning. Upplagt för anklagande blickar från hustrun vid det middagsbordet!
Månens - och sinnets - naturliga karaktär är att vara "sublunärt" - ett psyke besmittat av kroppens och de yttre sinnenas ständiga signaler eller begär efter mer information och i en tid när kvinnans plats var vid spisen föll sig symboliken naturlig och rättvisande. Går man till dagens sekulära väst hittar man genast mjukismännen som paxar på att kontrollera spisen med Månen i Kräftan. Ställ horoskop för två dussin av den här sortens män - kökscheferna på hemmaplan - och se själv! Vattenelementet bör dominera även om kanske inte alla har Månen i Kräftan.
Moder Natur är ett vederstyggligt väsen eftersom hon äter och bygger och äter och bygger utan att någonsin komma någon vart. Hon är den Irrationella Själen som aldrig kommer att uppnå gudomlig medvetenhet. Det är det som är Fallets dilemma. Ett svart hål av ingenting kan aldrig komma tillbaka förrän en förvandlingsprocess påbörjas.
Därför, tänkte sig äldre tänkare, att övernaturliga kvaliteter måste inympas i den blott naturliga människan, detta ätande och exkrementerande stycke djur som har oförskämdheten att kalla sig människa och tro sig stå över djuren. Ingen ateist har rätt att kalla sig människa, utan ska hålla sig till din darwinistiska myt om att hon är en apa som råkat ut för en genetisk mutation. Begreppet homo sapiens är reserverat för dem som vet att det finns en Rationell själ, en evig själ som oföränderlig står kvar när den biologiska kroppen gått under i sin egen ofullkomliga konsumism.
Vi kan säga detsamma som Solen i härskarläge i Lejonet: den saknar potential! Men här är utfallet det motsatta. Solen i Lejonet är självsäker intill det arroganta. Skåda Humanisternas ordförande Sturmark som ständigt talar om ödmjukhet och ändå aldrig lyckas stämma sitt tonläge rätt eftersom han saknar potential i någondera riktning från det övermod det innebär att degradera den gudomliga Solen och påstå att den bara är en människas kognitiva ljus. Kungen var av Guds nåde, och i den utsagan återfår Solen i härskarläge i Lejonet en potential, tack vare en kontext. Utan en större "Sol" drabbas Lejonet ofelbart av hybris, och säger med sofisten att "människan är alltings mått".
Att påstå att astrologins hyllade planeter i sina härskarlägen "bara" äger sin natur men saknar potential att bli något mera, ger en märklig vändning, men en nödvändig sådan. Det finns alltför mycket bokstavstrogna fundamentalister även inom astrologin, tendensen att slaviskt följa en fast uppsättning "lagar" är stark och garanterar att man helt slutar utvecklas intellektuellt med detta verktyg.
För ett verktyg för personlig och kollektiv tillväxt är precis vad både vetenskap och astrologi är - den som börjar prata om fantasier eller overklighet har redan fallit i fällan och misslyckats förstå VARFÖR man matar in rådata i sitt psyke. De har fastnat på ruta ett och blivit flaggviftande fanatiker. Vetenskap och Folkbildning och Humanisterna är exempel på lovvärda ambitioner som båda gått helt vilse för att rörelsen attraherar så låga själar, själar utan bra potential.
Potential, eller möjligheten att gå bortom födelsens medhavda verktygslåda, är således bara förunnat dem som har en planet som inte står i sitt härskarläge. Dessa planeter signalerar naturligtvis också en befintlig karaktär eller virtus - men det indierna kallar planetens dolda själ och som den har bloggen döpt till planetens disponent, det är i själva verket den potential till förändring själen bär på i detta liv.
Med detta följer att säkerligen någon planet i vart horoskop också bär på potentialen till regression eller försämring! I ett fåtal inlägg har jag pekat på att en planet bröstat sig och sett märkvärdig ut, men att dess disponent inte varit lika imponerande. Detta är då symbolen för en negativ utvecklingskurva i det avseende som den "yttre" planeten - karaktären - tecknar.
Ta det svenska nationalhoroskopets Måne - "folkdjupet", "kynnet", "folksjälen" - som jag så ofta kritiserat, dock utan att gå in på vari Solen/ledarskapet brustit för att folket ska ha fått den karaktär och den negativa potential som det har. Månen i Väduren är ett enkelt och lättfattligt sinne: man reagerar subjektivt och explosivt eller indignerat på allt som händer i livet. Man sätter allt i relation till sig själv och röstar typiskt med plånboken och inte utifrån några djupare funderingar om vad ett gott samhälle kan vara värt.
Det är ingen överdrift att säga att folkkynnets disponent Mars i Oxen vittnar om en skrämmande tendens till negativ potential, dvs. regression eller infantilisering. Och vi vet att det är så: i svensk film och i svensk reklam är alla deltagare - utan undantag - byfånar och idioter! I synnerhet svenska män spelar avskyvärt kastrerade töntar. Ingen rök utan eld. Reklamfolk är vässade merkurier och fångar här en skepnad som på pricken matchar den svenska folksjälen - enligt indisk och korrekt zodiak!
Rådande nationalhoroskop är från 1974 och det är en paradox att folkpsykets negativa potential dessutom står i ett negativt hus (det onda åttonde) enligt mitt förslag med en ascendent eller rollspel i jämnmodets tecken Vågen. För det onda huset synes så att säga "frysa" den regression ner i fullständigt barbari som annars steget från nyfött barn med förundran över livet (Månen i Väduren) fram till förundrans utslocknande i den blindhet som det rent biologiskt orienterade näringsintaget representerar.
För även om disponenten ligger ett steg före Månen, är just den här rörelsen från ruta ett till ruta två - i zodiakens absoluta upptakt att betrakta som en tillfällig regression. Anden (Eld) slocknar direkt vid Inkarnationen eller förkroppsligandet (Jord). Och ur det fallet ner i ren och skär biologism hämtar sig aldrig svenska folket mer. De är som spädbarn på jorden, som tvååringar hela livet igenom. Kokböcker, kokböcker. Hålet framtill under näsan ska fyllas och nästan dofta på det där som stoppas in i dödens gap. Det är ett märkligt folk, dessa svenskar.
Nationalhoroskopets Sol i Vattumannen är en imponerande symbol för karaktären för åtminstone dem som nått någon form av individualitet och frihet från det besatta underhållet av kroppshyddan. Här beskrivs en intelligent befolkning där var individ bär på den fulla visionen om ett väl organiserat samhälle som är till för Människan (Vattumannen) snarare än t.ex. något visst ekonomiskt system (jfr. den politik Moderaterna driver). Faktum är att 1974 års horoskop perfekt beskriver den socialdemokratiska visionen om ett rättvist samhälle och där alla hade tillgång till bildning (tecknet är "Luft" och relaterar därför starkt till människans förmåga att sätta sig in i hela system).
Men Solen disponeras här av Saturnus som visserligen ligger i ett Lufttecken för en generell harmoni, men dock hela två Luftinstanser tidigare. Den gamla själen - Vattumannen - bär på en negativ potential i formen av Saturnus i Tvillingarna. Från och med grundlagsändringen 1974 hade tydligen Sverige bara en väg att gå som nationen och det var bakåt, mot förlusten av den mogna karaktär landet kämpat sig till så långt.
Och det är nu, i vår tid, då skutan kantrat betänkligt mot borgerlig privategoism vi förstår hur skrämmande väl läran om aktualitet och potential i astrologin fungerar. Både ledarskapets Sol var på väg mot den själviska krämaren och informationsprånglaren Tvillingarna medan folkets naiva och egocentriska förståelse var på väg att slockna i Oxens simplistiska frosseri och konsumism.
I en steg-för-steg-studie av landets planetära cykler enligt indisk dasha-lära skulle kanske en lärd historiker kunna mappa upp landets ideologiska förfall tillbaka till det totala bottenläge som möjliggjorde en ledare som Fredrik Reinfeldt. Men här hoppas jag att potential-begreppet eller läran om planeters disponent har belysts på ett nytt sätt.
De som har faktiska placeringar som bär på en positiv potential kan skatta sig lyckliga. Men aktualiseringen kräver arbete och skulle disponenten ha problem enligt andra tolkningsregler kanske realiserandet av den högre människan blir mödosamt. Att halka bakåt pga negativ potential är så mycket lättare! Inte konstigt att själen måste återfödas så många gånger för att få rätsida på Uppdrag Jorden.
PS: Man kan ta tankarna än längre vid den astrologiska tolkningen. Vad om den medfödda planeten står svagt (vad gäller tecken eller hus) men den potentiella undertonen är stark? Vad säger det om en förändringsbenägen natur?
PS2. Vad ingressen om Juholt säger är, ANDRA MAKTHAVARE ("Solar") blev skitskraja över att Juholt hade tillväxtpotential på sin lunära sida - den som vetter mot Folket. Var och en må dra sina egna slutsatser om vem som egentligen tillsåg att drevet kom att bli som det blev.
