[Med sina 4.500 ord skulle det här kunna vara ett prima exempel på Konsten att göra en höna av en fjäder.]
 |
En av de första reggaeskivorna jag köpte,
sommaren 1975. Löst associerad med texten. |
En mycket rolig och elak krönika i
Expressen härförleden av Maria Brander om hur befolkningen sveper in sig i en
air som låter dem framstå som mer alerta än de är! Tyvärr kollapsar texten halvvägs i horribel redigering.
Nåväl, skråets rykte är, inte minst efter den kungaskandal de själva skapat så fläckat att ingen tar dem på allvar. Bara 4% av svenskarna anser att journalister är något att hänga upp i julgran vid midvinterblotet! Då är man inte mycket värd.
Maria Brander tillhör den handfull tidningsskribenter jag tidigare noterat för att det merkuriska värdet (skrivaren Merkurius) framträder i "förhärdad form" på
hennes födelsehimmel.
Att hon väljer tv-serien Tudors (som jag aldrig sett) gör bara textens inledande parti än roligare, för det var ju under den här dynastin en viss Shakespeare kom och gick, och det "skälvande spjutet" - det rister lite sedan det sjunkit in i sitt mål - är själva sinnebilden för den träffsäkra skribenten.
Varför inte titta på Shakespeares horoskop! Alla alerta förefaller veta att den officiella historieskrivningens Shakespare i Stratford-upon-Avon inte har ett dyft med texterna att göra. Det var naturligtvis en människa med intim inblick i maktens centrum, någon som stod Elisabet - demoniserad som "den mörka damen" i Sonetterna - mycket nära.
Att den handfull namnteckningar som bevarats alla är skrivna med helt olika handstil har t.o.m. föranlett misstanken att teaterägaren var analfabet, praktiskt lagd måhända, men omöjligt det skrivna ordets man!
Jag rekommenderar varmt Mark Andersons historiska redogörelse för aristokraten som tog sig det berömda pennamnet, "Shakespeare" By Another Name - The Life of Edward de Vere, Earl of Oxford, The Man Who Was Shakespeare (Gotham Books, 2005).
De initierade recensionerna på
Amazon.com är de som ger höga betyg och säger allt. Alternativt kan man studera fallet via Mark Andersons egen
kampanjsajt för boken. Hela nätet är f.ö. nerlusat av ambitiösa sajter. Författarnamnet, som länge var tämligen bortglömt, har ju blivit större än livet självt.
I själva verket var han en rätt ömklig figur, med många brådstörtade beslut på sitt samvete. Värst var nästan att Elisabet förfört honom som 22-åring och sedan i hemlighet fött ett barn som skulle ha fört Tudor-ätten vidare, men som pga. av sina idiosynkrasier aldrig erkände avkomman. För den delen av historien är Hank Whittemores 900-sidiga analys av sonetterna i
The Monument (också 2005, som av en händelse) det definitiva verket (se
Amazon.com eller
Whittemores blogg.).
Elisabet hade blivit förförd av en äldre man, kanske halvt våldtagen, vid 15 - mannen avrättades för sitt övertramp. Hon var efter det aldrig en värst normal kvinna vad gällde relationerna med det motsatta könet, vilket tydligt kunde ses i valet av rejält yngre män - det franska partiet och Oxford - den senare alltid bortträngd av Elisabets jämngamla älskare,
greven av Leicester, vid filmatiseringar. (Tanken om att Robert Dudley - Leicester - var drottningens älskare
accepteras inte av alla.)
Ett stycke i boken som verkligen gav mig en aha-upplevelse, var detta. Ett brev på latin med ros och ris från greven av Oxfords medstudent och bekant sedan tonåren, Gabriel Harvey, skrivet 1578 (Oxford är nu 28 år gammal):
"...For a long time past Phoebus Apollo has cultivated thy mind in the arts. English poetical mesaures have been sung by thee long enough.
...
O thou hero worthy of renown, throw away the insignificant pen, throw away bloodless book and writings that serve no useful purpose. Now must the sword be brought into play. ... What if suddenly a most powerful enemy [Spain] should invade our borders?
...
In thy breast is noble blood. Courage animates thy brow. Mars lives in thy tongue ... Thine eyes flash fire, thy will shakes spears. Who would not swear that Achilles had come to life again?"
Mark Anderson - Shakespeare by Another Name, 2005, s. 139
Som det slumpar sig var Oxford född i sideriska Väduren, krigaren Mars tecken, även om den felaktiga europeiska astrologin vid den här tiden placerade hans födelse till Oxens tecken.
Är det här Oxfords ögon ser orden "(din) vilja skakar spjut" och inspireras att sätta samman sitt kommande författar-alias?
WILL SHAKES SPEARS = Will (iam) Shake-Speare
Saken är avgjord, ser det ut som. Litteraturvetenskapen har slutligen hittat den rätte mannen bakom pjäserna och det postumt utgivna samlingen sonetter.
*****
 |
| Av allt att döma Shakespeares horoskop |
Mitt skönlitterära intresse slocknade totalt runt 12 efter att jag slukat alla Sherlock Holmes-novellerna (som just utkommit på svenska för första gången). Upprinnelsen till horoskopet ligger istället i en märklig och detaljerad "medeltida" dröm 2005 som jag följde upp genom nätforskning.
På en halvtimma hade jag lyckats orientera mig så pass att jag fattade att drömmens tydliga ord "Oxford" inte syftade på den engelska staden utan på den tvärilska man som stod i drömmens centrum och som i drömscen 1 skällde ut en kvinna av börd efter noter, alltunder en talkör liknande den i ett grekiskt drama repeterade två engelska ord: Queen och Mother. (Jag hörde orden på engelska i drömmen, men den upprörde mannen talade svenska - drömmar är så här!)
I drömscen 2 är den mäktiga kvinnan död och jag är inte längre en utomstående betraktare av Oxford i drömmen, jag befinner mig innanför hans kläder, ser nedåt min egen kropp och den fluffiga dräkten som putar ut markant. Är de här gamla plaggen vadderade?
I scen 2 står jag framför en grav där kvinnan begravts. (Elisabet begravdes inte i marken utan ligger i Westminster Abbey - poetic license?) Med ett svärd tecknar jag/Oxford mot en stenplatta nedlagd i marken en slags geometrisk figur, vars betydelse mitt vakenjag inte alls förstår. Men ritualen - i kombination med Oxfords undertryckta vrede - syftar till att kvinnan måtte hålla sig under jord för all framtid! Sådan är känslan.
Svärdet är emellertid så tungt och otympligt att jag måste upprepa mönstret flera gånger innan jag lyckas kombinera svärdets slagkraft med tillräcklig finmotorik. Efter lite praktik vaknar plötsligt den grå stenen till liv och jag ser att den enkla geometriska figuren är en liten och enkel del av ett oerhört stort och komplext mönster. Det lyser fram i gyllengult ur den grå stenplattan. Det ser ut som en statsplan eller kanske kartritning av något slag.
I det läget börjar jag vakna, och med en ännu knappt verbaliserad fråga i som pga. sömntillståndet ännu inte tillhör någon ordklass - ett både "Vad?" och "Vem?" - hör jag som ett fåtal andra gånger i mitt liv en distinkt inre röst som knapphändigt svarar "Oxford". Som om det borde räcka som information.
Resten har varit en spännande forskningsresa och upptäckt av en olycklig man som definitivt skulle kunna förklara det hatiska avskedet av den äldre kvinna, "drottning" och "moder" - till hennes och Oxfords oäkta barn - som jag snart fann i forskningslitteraturen. Jag är därför helhjärtad anhängare av Oxford-teorin, min egen dröm har visat sig innehålla ett flertal detaljer som pekar rakt på just denne Oxford, som - och det vet jag nu - gärna titulerade sig som "Oxford" rätt och slätt.
 |
| Elisabets dödsmask |
*****
Finns det några författarkvaliteter i horoskopet här ovan? Jag medger att det kan synas hårresande att använda ögonblicket då jag vaknade med min Oxford-dröm som tidpunkt för grevens födelse i England 1550, men ju mer jag tittat på den kartan i skenet av mannens väldokumenterade liv och problem, desto begripligare blir kartan.
En första, låt vara billig poäng ges redan av Tvillingarna som ascendent. Merkurius, skrivaren och poeten, eller Barden som Shakespeare kallas. Jag har tidigare uttryckt min likgiltighet för Marcus Birros sentimentala poesi, men noterade där och
annorstädes, att hans är ett definitivt poetiskt poethoroskop, Solen, Merkurius, Venus och Mars på rad i skrivarens tecken!
Unge Edward Vere själv blev faderlös vid tolv och togs till en förmyndare (Elisabets finansminister William Cecil, den blivande Lord Burghley) - han blev hovets myndling. Släkten Vere var vid tiden Englands äldsta adelssläkt och en av de rikare, och ägde många slott och herresäten. Engelska Kronan annekterade påpassligt mycket av egendomarna, och monetära problem för att inte säga fixeringar kom att förfölja Oxford i hela hans liv. Han lade mycket tid och energi på att få ut sin rätt i kommunikation med sin styvfar Lord Burghley.
Tvillingarna stigande illustrerar perfekt den vedermöda med gods (landbesittningar) och pengar som förföljde Oxford under hela hans liv genom att den ofattbart materialistiska lyckträffen Jupiter + Venus här faller in i 12e huset för världsliga förluster samt "ting man gör till sitt eget förfång".
Till en av den unge grevens mest extravaganta eskapader tillhörde den årslånga tour genom Europa han företog sig runt 24-25, med särskild betoning på Italien. Sightseeingturen, uppskattas ha kostat honom sex miljoner kronor i dagens penningvärde.
Biografen Mark Anderson (eller möjligen Joseph Sobran i Alias Shakespeare, 1997) noterar hur många av Shakespeares pjäser som utspelar sig i Italien, och till och med på de platser Oxford passerade! Det finns ögonblicksbilder från italienska städer i Shakespeare-pjäserna som rymmer information som inte en illiterat teaterägare Stratford rimligen kunde känna till.
På temat faderns tidiga död och åttonde arvshuset, ser vi ett rejält olycksbud med en Tvillingascendent: Stryparen Saturnus i härskarläge i Stenbocken. Är detta den nominella styvfadern Lord Burghley, drottning Elisabets svar på den försiktige Anders Borg? Saturnus står för formalism men alls inte säkert för den genuina varan! Även Saturnus i ett finansiellt hus ger ett materialistiskt och sänkande budskap, i synnerhet om Saturnus förnekar en ens rättmätiga arv och tradition!
Stämmer teorierna om Oxfords och Elisabets kärleksbarn (3e greven av Southampton, Henry Wriothesley) stöttar även Hank Wittemores analys av Sonetterna bilden av en uppgiven och åldrad Oxford som har insett att hans son aldrig kommer att få ärva Englands tron pga. den mörka damen. Budet stämmer perfekt med Saturnus som traditionsförmedlare men i ett ont hus där utbetalningarna ställts in.
*****
Så långt har vi bara tittat på horoskopets bedrövelser och materialistiska fixering. Oxford var slösaktig och touren genom södra Europa åderlät rejält. Han köpte och sålde gods och markegendom upprepade gånger i sitt liv men på 1590-talet hade ekonomin blivit så dålig att han inte längre hade råd att uppföra pjäser med sina två teatergrupper, Oxford's Men och Oxford's Boys.
Den förstnämnda gruppen hade redan hans far varit patron för och då under namnet Lord Chamberlain's Men - Edward Vere övertog själv hederstiteln
Lord Great Chamberlain vars uppdrag var av rituell natur. Han frambar Rikets Svärd under den tidens motsvarighet till Riksdagens (högtidliga) öppnande.
 |
| "Vere & Liz" |
När jag inhämtade den kunskapsbiten gick genast tankarna till det majestätiska och svårhanterade svärd varmed figuren i min dröm sökte utföra någon slags begravningsritual...
Sedan drömmen hösten 2005 har jag blivit alert för nya slags fakta, och när jag ser och hör något intressant noterar jag. Här är en kort anteckning:
100605, scen i The Queen (Helen Mirren som Elisabet II).
Lord Chamberlain ringer Tony Blair och förklarar sin uppgift vara att arrangera begravningar (här: av prinsessan Diana).
Som svärdsbärande Oxford (Lord Chamberlain) i min dröm!
*****
Litterära kvaliteter var det, ja. Tredje huset är det intellektuella huset - och givet pennamnet Shake a Spear - indikerar den vediska astrologin närheten mellan pennan och svärdet/spjutet genom att låta krigaren Mars vara dess
bhava karaka (hussignifikator)! (Se
några tankar om tre svenska filmregissörer som alla har skrivarpennan Merkurius i den själsliga patologins tecken Kräftan.)
Femte är ett allmänt leklystet och kreativt hus - genom Solens "naturliga" hemvist i femte är detta enligt indisk astrologi Intelligensens hus. Oxford har en mycket intressent och välgörande opposition mot femte kreativitetshuset från just Solen själv, här dessutom i dess upphöjelse och dessutom i 14e graden i princip perfekt centrerad för maximal styrka (
avashta-läran).
Och det 11e hus som vi genom lämpligheten i de negativa, materialistiska budskapen i de onda husen, nu kan vara åtminstone lite säkra på, är ett bra hus - det tecknar idealism och viljan att verka i ett socialt sammanhang. Väduren är också en ung hetsporre och Oxford råkade som tonåring sticka ihjäl ett köksbiträde under en fäktning som blev lite väl yvig.
Oxford älskade riddarromantiken och var i ungdomen skicklig med både värja och lans. Han arrangerade högt uppskattade tornerspel, ungefär som vi svenskar lever oss in i medeltida rollspel en vecka varje år på Gotland.
Svärdet och spjutets planet Mars som tillfällig härskare över Oxfords ideal- och socialgruppshus passar mycket väl. Uppsöker man så Mars själv, blir det ännu tydligare att han är en humörstark och litterär människa. Mars i kombination med sinnelagets Måne i Vattumannen. Denna kombination av sol och Måne är helt enkelt förnämlig och i synnerhet rimmar den väl med Shakespeare-texternas rika ordförråd. Forskningen har räknat till 15.000 ord i Shakespeares verk, dubbelt så många som hos hans närmaste konkurrent, Marlowe!
Det är naturligtvis Månen i Vattumannen i det expansiva nionde (jupiteriska) huset plus den ansenligt eld (Mars) som anfäktar detta sinne. Oxford läste latin redan som sexåring - bättre folk hade ingen barndom på den tiden utan sattes i bildning från första början! Studerar man det här eldfängda psykets koppling till dess disponent Jupiter, så är Vattuman och Oxe inte alls en dum kombination.
Jupiter med Venus vittnar om en förhöjd känsla för valörer och som det orala zodiaktecknet ser man att Oxford, sin tid trogen, närapå använder talspråk i författandet. Han hittar på nya ord som besatt och viker och böjer existerande lite som det lyster honom. Solen och Merkurius i Väduren är inte traditionsbunden!
*****
Samtidigt vore det fel att här bara se ett rebellhoroskop - Saturnus i Stenbocken indikerar i aspekten mot femte, lekfulla och kreativa huset en vilja att formalisera det kreativa utflödet.
Åttonde dödshuset, Saturnus och formalisering riktad mot avkommans femte hus väger tungt när man läst lite ur Hank Wittemores "The Monument" - sonetterna är i hans ögon en hemlig kod med nyckelord som har givna innebörder. Det är en dagbok Oxford skriver under den tid hans son sitter fängslad i Towern efter ett parodiskt illa upplagt upprorsförsök mot drottningen - hans egen mor.
Essex-upproret är kuvat inom ett dygn och greven av Essex avrättas ganska omgående medan greven av Southampton - Elisabets förskjutna son - av någon anledning skonas men förblir i fängelse.
Sonetterna skrivs enligt Whittemore (som av en del bokcitat i "The Monument" inte verkar ha varit den första Shakespeare-forskaren att uppdaga saken) för att eftervärlden en dag ska få veta sanningen om att där fanns en bortbyting som var en prins, en arvinge till Huset Tudor och tronen.
Detta kunde dock inte sägas rakt ut vid tiden att alla inblandades liv riskerades, för Elisabet var dock en envåldshärskare. Drottningen omvandlar sin förskjutna sons dödsstraff för högförräderi till en mildare förseelse och han hålls fängslad på obestämd tid. Drottningen dör snart och skotske kungen släpper omgående hertigen av Southampton fri.
*****
Det förryckta sättet att ta klockslaget för en dröm om en fullständigt okänd figur som födelsetid för den historiska person som en grundlig genomgång av drömmens alla detaljer resulterade i, har alltså givit det besynnerliga resultatet att halva horoskopet är murrigt och trögt och materialistiska segflytande, medan den andra halvan formligen sjuder av liv och kreativitet och snille. Negativa tecken i motsvarande negativa hus, och positiva tecken i positiva hus.
Solen i 11e idealhuset och Månen i 9e religions- och filosofihuset är inte alls illa! Oxford var mycket religiös (till skillnad från den kalla och realpolitiska Elisabet) och hans Bibel med rikliga marginalanteckningar har bevarats. Han studerade mycket och djupt.
Det nionde husets tillfälliga härskare skulle med Tvillingarna i öster bli Saturnus och i det här fallet visserligen inte bli en verksam välgörare men åtminstone en neutral kraft. Saturnus negativa påverkan på arvet, där den står i åttonde huset, är uppenbar, men det åttonde är också ett mysteriernas hus. Från det jag började rota i material kring drömfiguren Oxford - som snabbt blev verkligare än jag kunnat ana! - har jag anat att han måste ha ha varit bekant med Elisabets hovastrolog, den mäktige
John Dee.
Ja, jag kände inte heller till det namnet, men så fort jag läste om hans existens verkade allt självklart. I drömscen ett hade jag nämligen hört Oxford ilsket ryta till den mäktiga kvinnan att, "Alla vet väl (för bövelen) att min färg är smaragdgrön!"
Trots alla år med västerländsk astrologi hade jag aldrig ägnat en tanke åt zodiaktecknens koppling till sina "månadsstenar". Men den saken granskade jag direkt i arbetet på att klarlägga huruvida drömmens Oxford verkligen var den sjuttonde greven av Oxford som - och det insåg jag snart - levde under samma tid som en "mäktig kvinna" som henne i drömmen, dessutom en "Queen" om än inte vad jag visste just då någon "Mother".
Vid den här tiden hade jag ännu inte upptäckt den sideriska zodiaken men redan första nätsajt baserad på den tropiska zodiaken visste berätta att smaragden är kopplad till Oxen, Edward Veres "västerländska" zodiaktecken!
Greven hade den astrologiska begreppsvärlden nära sitt hjärta. Astrologin var vid den här tiden inte lika oförsonligt utfryst av kristendomen som den t.o.m. senare blev bland obildade fundamentalister som i princip kallar allt för Djävulens påfund som de inte hittar starkt stöd för i Bibeln.
Under grävandet den första tiden efter att drömmens Oxford blivit en historisk gestalt, hittade jag så en bekräftelse från en litteraturprofessor som annars förnekar Shakespere/Oxford-kopplingen att greven hade varit bekant med astrologen och alkemisten John Dee. Här bara den springande punkten i en brevdiskussion:
"I understand that John Dee is an important figure in occult matters, during the Elizabethan age. Did Edward de Vere know Dee?"
Prof. Nelson responded as follows:
"Well, Dee knew Edward de Vere! It’s contained in a letter written by Dee in 1590. de Vere was also deeply involved in the occult, as I show in my forthcoming book, around 1570 [when he was 20 years old]."
(
källa)
(Professorns bok fick sedermera väldigt dålig kritik...)
Det här var bara några axplock ur en våldsam mängd noteringar som har samlats de senaste 5½ åren...
Ibland drömmer man nattdrömmar som sätter igång besynnerliga händelseutvecklingar. Aldrig trodde jag att jag skulle sitta och läsa om Shakespeare, författarnas författare, jag som med livets underliga kringelikrokar tappade det skönlitterära intresset redan vid tolv.
*****
Det som verkligen imponerat sedan den sideriska zodiaken trängde sig in i mitt medvetande (också det genom nattliga drömmar), det är hur tydligt Oxfords horoskop klyvs i en gyttjig och materialistiska härva och en extremt kreativ och klarsynt del.
Jag kan här och nu och för enda gången på den här bloggen berätta att det här horoskopet är en viktig anledning till att jag tidigt och kanske lite onyanserat gick ut med den distinkta, kategoriska och ganska fundamentalistiska hårddragningen mellan den fallna sublunära sfären och den supralunära.
De fyra elementen lokaliseras vanligen alla till Jorden - Aristoteles menade att allt bortom Månen bestod av det femte elementet Eter och att detta element - kvintessesen (den femte essensen) - är den eviga och oföränderliga substans som stjärnorna och våra själar är gjord av.
Men den äldre Empedokles "fyra rötter", vilka sätts i rörelse av den duala principen Hatet/Kärleken, ingår definitivt i en kosmologi som inte bara gäller jordklotet utan kosmos som helhet. Jord och Vatten har så påfallande mycket med fysik, biologi och förgänglighet att göra att deras koppling till den negativa polariteten - Empedokes "Hat" - är uppenbar. Det är materialism och fixering vid sinneskonsumtion som separerar oss från evigheten och därmed är även det vi kallar fysisk kärlek ett uttryck för Hatets planhalva. Satans domän.
Eld och Luft har alltid betraktats som "lätta" eller stigande element och kan liknas vid den utbredda sinnebilden av att själen stiger uppåt vid kroppens död. Eld och Luft denoterar i konstens värld ständigt idéer om andlighet och evighet, även om elementen naturligtvis har sina naturliga motsvarigheter nere på jorden.
Dröm om min förvåning när jag några år senare då jag hittade ett citat ur Shakespeare Sonetter som indikerade författarens intuitiva kännedom om de fyra elementens påverkan på hans eget kynne. Jag hade nu ritat om den 17e greven av Oxfords horoskop enligt den sideriska zodiaken. Den kände han inte till på sitt 1500-tal och inte jag heller 2005 då han för fulla lungors kraft gastade i min dröm att alla (som är något, det vill säga adeln) borde veta att han var född under äganderättens zodiaktecken Oxen, tecknad av smaragden.
Det intressanta i drömmen var att den betydelsefulla "Drottningen/Modern" hade låtit sy upp en extremt kostsam skrud åt honom - men i blått. Det var det den otacksamma och uppenbarligen här ganska unga slyngeln rasade över. Föga anade dröm-Oxford av år 2005, att hans horoskop enligt den sideriska zodiaken innehöll nog så mycket blå Luft, särskilt på den psykiska (lunära) sidan!
Med Månen plus Mars har vi hetluft - den uppenbara vrede eller viljekraft som "skakar spjut" - som drömscen 1 gav så tydligt prov på. Idag skulle jag kalla honom en otacksam överklassyngel, för helt klart är det en mycket ung Oxford, runt 21-22, som drömmen zoomade in.
Med Oxfords horoskop omritat efter den sideriska zodiaken fick åtminstone jag den avgörande pusselbiten som får mig att köpa teorin om att det var en brittisk adelsman som gömde sig bakom pennamnet Shakespeare. För den extremt tydliga klyvnaden mellan sublunär och supralunär i Oxfords sideriska horoskop matchar exakt vad Shakespeare säger i följande sonett:
Sonnet 45 focuses on how the lighter qualities of air and fire play on the speaker's moods and attitudes, as he contemplates the state of his creativity.
XLV
The other two, slight air, and purging fire
Are both with thee, wherever I abide;
The first my thought, the other my desire,
These present-absent with swift motion slide.
For when these quicker elements are gone
In tender embassy of love to thee,
My life, being made of four, with two alone
Sinks down to death, oppress'd with melancholy;
Until life's composition be recured
By those swift messengers return'd from thee,
Who even but now come back again, assured
Of thy fair health, recounting it to me:
This told, I joy; but then no longer glad,
I send them back again, and straight grow sad.
källa
Jord och Vatten nämns inte vid namn men döljer sig bakom sjunkandet ner mot döden (Jorden) och som melankolin (Vatten) - på bloggen har jag kallat Vatten sorgens element.
*****
I det läget, sommaren 2008, hade min nätforskning uppdagat så mycket detaljer att jag inte såg annat råd än att beställa Mark Anderssons bok och bara dagarna därpå Hank Wittemores "The Monument" - om sonetterna. Och det var tesen om det oäkta barnet - som inte ens alla Oxfordianer köper - som bäst förklarade drömmens osynliga talkör. Den som viskande informerat publiken (mig, drömmaren) att den mäktiga kvinna, som väckt unge grevens raseri (Väduren), inte enbart var "Queen" utan också "Mother".
Elisabet var mor till den son den unge fadern Edward Vere inte såg röken av mer (bortförd till Southamptons gods), men till vilken han senare i livet dedikerade båda sina första två tryckta poem.
Frågan är bara vad Oxford gjorde i min dröm den där novembermorgonen 2005... Från bara kvällen innan drömmen finns ett starkt och hjärteslitande intermezzo med en märkligt oåtkomlig kvinna som jag känt i tjugo år, en scen som definitivt uppfyller allt man begära av en "dagrest" för den stundande Oxford-drömmen. Det är inte omöjligt att historien upprepar sig - i drömmen lassar jag ur mig hat mot en kvinna som tydligen svikit mig, för vilken gång i ordningen?
Det "verkliga livets" upphov var besvikelsen föregående kväll - vad som var en inbjudan till dejt från kvinnan visade sig vara en dubbeldejt där hon spelade ut männen mot varandra och gick dem och hade sex med den andre! (en unik händelse i mitt liv) - situationen var uppenbarligen så "arketypisk" - det är av sådant här stoff drömmar vävs! - att själen tvingades sträcka sig ut i sin egen värld och hämta in en parallell av samma magnitud från en annan tid och rörande en figur i en snarliknande situation - en person som mitt vakenjag aldrig hört talats om innan.
Och heller aldrig fått veta något om, hade jag inte fattat misstankar om drömmens ovanligt historiska grundton, trots några uppenbara anakronismer som att vredesutbrottet över den kostsamma klädgåvan utspelade sig mot en bakgrundsfond av snobbiga butiken NK i Stockholm (symbolisk laddning!). Jag var som Oxford som förvisso fick en audiens med drottningen men sedan inte kunde låta mig nöjas med den favören! Mycket vill ha mer.
Det finns också en dagrest som för den skeptiske kunde förklara detaljen med talkörens "Mother" - den mångåriga väninnan hade tidigare samma år (eller möjligen året innan) frågat om jag ville bli biologisk far till ett barn!
Efter att ha offrat flera relationer i mitt liv pga. en irrationell fruktan för egna barn (som jag nu vet berodde på att min dåvarande dotter sköts till döds inför mina ögon i mitt närmaste föregående liv, strax innan en kula träffade mig), var denna väninna den enda i världen som förmådde mig, nu förbi de 40, att svara ja.
Jag öppnade mig för tanken att ha ett barn med denna kvinna och alla gamla reservationer var som bortblåsta. Under en dag var jag överlycklig över tanken på avkomma. Men så satte misstron in, och jag konsulterade den antika kinesiska klassikern I Ching, som tydligt sade ifrån. Kvinnan var inte att lita på!
Två dagar senare tog jag upp ämnet och nu var frågan om barn inte ens aktuell längre. Hon hade bara gått igenom ännu en irrationell fas och dragit in mig i dramat. Jag rådde henne spydigt att skaffa hund, för mogen moderskapet skulle hon aldrig bli. Och hon tog mig på orden, den fallna drottningen från min dröm!
*****
Om någon tycker detta prat om dröm och livets overklighet på Jorden låter som Shakespeares egen syn kan jag inte säga mot! Men jag vill inte gå in på paralleller mellan Oxfords liv och mitt eget just nu. Min idé är att själavandring kan gå till så att en själs arv distribueras fritt. Vi kan vara många på Jorden här och nu som alla har en liten skärva av Oxford i oss! Vare sig vi läst något av honom eller inte.
Det var det Jung menade när han uppdaterade nyplatonismens Världssjäl och kallade den "det kollektiva omedvetna". Men Jung fegade ur och försökte länka minnen till biologiskt arv, och det är att förklara en myt med en annan.
(Se vidare Oxfords "solida" tionde hus i immateriella drömmarens tecken Fiskarna! Är det för att undertecknat föddes 400 år senare när återigen en månnod låg här, som jag hamnade på samma våglängd som den avdöde greven?)
Extraspaning
Jag var förstås nyfiken på vad amerikanska Shakespeare-forskaren Hank Whittemore kunde ha för förhållande till Oxford, men hittade först i början på året hans födelsedag på egna bloggen (länk ovan).
Om mitt enkla privatspaning på Oxford byggde på en dröm och jag i princip bara, som alla andra sett Romeo & Julia - jag hade inget som helst intresse för Shakespeare eller engelsk historia i yngre år - har den här äldre gentlemannen uppenbarligen en livstid av studier bakom sig.
Fascinerande nog möts alla tre figurerna i zodiaken, och eftersom Oxfords horoskop redan visats, väljer jag här att ympa in Whittemores i min egen karta förankrad i en (siderisk) Tvillingascendent:
Notera hur båda de Oxford-intresserade männen står som beundrare, födda med en svag Sol i Vågen och blickar på den lysstarka Oxford-solen i dess upphöjelse (därtill i centrum av Vädurens tecken). Shakespeare-forskaren Whittemore har därtill en mycket passande Måne i Väduren för en maximal lyhördhet inför vad Sol-Väduren Oxford har att säga. Faktum är att Whittemore har tydliga tecken på avsevärd mental briljans tack vare sin hyperpositiva fullmåne!
Han undviker elegant Jonas Gardells galenskaper (samma fullmåne) eftersom Solens disponent Venus inte är skadad som i Gardells fall, utan ockuperar frisinnade Skytten. Ja, faktiskt, Shakespeare-älskaren och den intill drömmen helt Shakespeare-likgiltiga bloggaren har båda en Sol i Luft driven av en konstnärsplanet Venus i Eldelementet.
Är det så här andesjälarna "i himmelen umgås" - via "elementen"? Notera hur författaren till sonett 45 här ovan beskriver sitt eget liv som sammansättningen av de fyra elementen. Då finns det visst fog för att, som jag gjort på bloggen, se elementen som fyra ungefärliga "våningar" där själarna håller till. Men eftersom ett horoskop i allmänhet innehåller flera väldigt aktiva element går det knappast att göra det här till en dogm eller en literalism.
En sista sak med Whittemores karta är att södra månnoden, den "avhuggna" eller "bestraffade" Draksvansen ligger i 28:51 Vattumannen. Det går knappt att komma närmare Oxfords Mars i slutet av samma tecken, en Mars som alltså anses vara Vädurs-Solens "inre själ". Vädur och Sol har båda vissa anknytningar till barn och kanhända var det just Whittemore som var mer lämpad än alla andra Shakespeare-forskare att se Oxfords dolda sorg i Sonetterna över det barn den onda, "mörka damen", berövade honom - en kvinna som dock var Drottningen och som han därför också högaktade.
Extra extraspaning!
Uppslaget till detta inlägg, som jag hållit borta från bloggen tidigare (förutom ett kort omnämnande på bloggen Ockulta ögat) kom på Kristi himmelsfärdsdag 2011 då jag tog en promenad genom Stockholm.
Någonstans på en smågata hamnade jag framför en liten kvartersrestaurang vid namn Shakespeare Inn. Den hade jag gått förbi en eller två gånger förr, men det här var första gången jag vidgade blicken och registrerade mer än skylten.
Och det är här man måste vara så på sin vakt mot själens drömmerier - för jag såg plötsligt att adressen Rehnsgatan 22 numeriskt motsvarar min födelsedag den 22 oktober. Men därtill att Shakespeare Inn låg i ett kvarter med det ålderdomliga namnet Blompottan. Inte ens blomkruka utan blompotta! Jag var så tvivlande att jag sett rätt att jag fick slå upp kvarteret när jag kom hem.
Och här gick kopplingarna till ett av min barndoms allra bästa musikminnen från radion, en gammal brittisk sextiotalspastisch på hippiepop, Let's Go To San Francisco, framförd av The Flowerpot Men - Kopplingarna blev för en sekund nästan överväldigande när jag återkallade hur jag läst om Edward Veres finansiering av The Earl Oxford's Men. På gatunummer 22, i samband med Shakespeare Inn...
Jag ruskade hårt på huvudet och var strax åter i nuet. För mycket faktabitar och alltför ohämmad kreativitet är inte nyttigt. Utan att man förstår det själv har man plötsligt skapat ett helt nytt universum!
Bilaga till extra extraspaning!!
I nostalgi köpte jag ovanstående cd för kanske tio år sedan och upptäckte då att Flowerpot Men aldrig funnits. De var bara en idé i låtskrivaren John Carters huvud. När "gruppen" fick en monsterhit med "Let's Go..." var han tvungen att samla ihop lite musiker som turnerade under namnet. Bland andra några figurer som senare skulle bli mer kända i gruppen Deep Purple.
Vid en närmare titt på denna okände John Carter från Birmingham insåg jag plötsligt att han legat bakom flera 60-tals hits som tillhörde mina absoluta barndomsfavoriter, bl.a. ett tidigare fejkband vid namn Ivy League (fenomenalt sorgliga och melodiska Funny How Love Can Be bland annat, lätt Beatles-dragning just före deras kvantsprånget med Revolver - jag tänker If I needed someone och Ticket to Ride här). [1]
John Carter tittade på nytt fram på många nationella hitlistor 1974, nu med en fabulös pastisch på 60-talets somriga surfmusik. Beach Baby trallade på i bästa Bay City Rollers-stil (för den som minns den vederstyggligt banala gruppen) och gjorde så under fem minuter. Det var långt för en radiolåt på den tiden.
Beach Baby var uppbyggd som om Carter velat klämma in en hel opera. Ännu en av popmusikens bisarra hybrider, så simpelt medryckande i melodin att den passade för förskolebarn och samtidigt "metamusik" som namncheckade betydligt större rörelser än pophistoriens egna. Stor mässingskorkester med flugelhornssolo - va? Jag har alltid varit svag för saker som medvetet talar på flera nivåer samtidigt och torskade naturligtvis vid tjugo-nåt på ett hinduiskt citat där gudsavataren Krishna säger, "Det kryptiska ordet är Mig kärt." (Jfr temat i inlägget på Ockulta ögat - se länken ovan.)
Och för fullständighets skull sluter jag cirkeln med John Carters födelsehimmel. Nej, jag är inte förvånad att i detta sammanhang hitta ännu en Sol-i-Vågen blickande mot Oxfords exalterade Sol och därtill Oxfords eget rymliga sinnelag, Månen i Vattumannen! Båda Ljusen i Luft och jag, båda Ljusen i Luft hörde honom varje gång på radion som barn, fast jag inte ens förstod att själar verkar genom elementen.
Jag vill inte förringa Carters oerhörda musikalitet, men det syns ganska tydligt varför han kopierar och gör pastischer! Se Saturnus (formangivaren) i Oxen, tecknet som beskriver det naturliga råmaterial som redan finns till hands och som nästa Jordtecken Jungfrurna kultiverar ytterligare. Här finns mycket verksamhet i Jungfrun (Mars och Venus och Merkurius!), men intressantast tycker jag är att Formplaneten via Jord direkt påverkar psyket i Luft.
John Carter krönte sin popkarriär med att övergå till att skriva lukrativa och ointressanta jinglar till reklambranschen. Det är liksom förutspått på den här "rationalistiska" himmelen, dvs intellektualisering men bara kring fysiskt givna prylar (notera Jord-Jungfruns koppling till produktion av varor för marknaden).
"Schampo - vad kan jag hitta på för trudelutt om det? Hippievåg och San Francisco - hur ska en sån grej låta? Luft applicerad med ett sneglande öga mot tankens praktiska nytta eller omsättbarhet.
Som en sista tanke slår det mig att berättelsen om John Carter faktiskt också är berättelsen om en doldis bakom en mängd författaralias!
_____
1. Att främst If I Needed Someone poppar upp i huvudet här, är uppslag till ett inlägg i sig! Vid närmare koll (se länken) visar det sig vara en av George Harrisons sparsmakade bidrag till Beatles låtskatt. Och "den tyste Beatlen" (alltid min favorit) visar sig ha siderisk Vågascendent (5:24) med en Våg-Måne (7:06) i närheten av Carters Sol-Våg i tredje graden och totalt på undertecknads Sol/Mars-Våg (5:17-7:37)!
Det är spöklikt att människolivet är föremål för dessa numeriska eller numerologiska sammanträffanden, men antyder förmodligen något om hur livet är organiserat "en trappa upp". Inget för ateister att bry sina små hjärnor över.
