 |
| Se, clownen gråter på insidan |
Från feministiskt håll har jag lärt mig att "hysteriker" är ett nedsättande ord som den "patriarkala förtryckarstrukturen" tagit från för-psykologiska tider och sedan applicerat på den kvinnliga fysionomin. Hystera är latin för livmoder och till detta organ knöts således den irrationella själens utbrott och alla egenheter.
Det är därför den urspårade västastrologin kommit att förknippa Månen med det kvinnliga, i indisk astrologi är Sol och Måne könsneutrala (Mars och Venus är bärare av manligt/kvinnligt) och i det antika Kina (och i Japan) var solens och månens roller omkastade: månen var maskulin medan solen var feminin enligt logiken att solen stod i "klängande" beroendeförhållande till den maskulina himmelen som ansågs vara den yttersta ljuskällan. Solen var feminint mörk och lyste bara för den sög åt sig himmelsk ljusenergi och förmedlade vidare.
Hur kineserna resonerade kring månen som ju både "klänger vid himmelen" och är beroende av solen för sin förmåga att avge ljus skulle kunna göra den maskulin och därmed besläktad med himmelen, är något av en gåta. Kanske kineserna var de första feministerna och genom att tilldela männen månen drev med deras macho hävdande av sitt oberoende och dominans?
Jag ska här viska en hemlighet som jag genom livet kommit att ana - främst genom att ta gamla minnen av möten med människor från tiden innan jag upptäckte den ursprungliga sideriska zodiaken och räkna om horoskopen för dessa skuggor. Jag har börjat ana att den sideriska Månen i Kräftan, när män är födda under den, skapar så veka psyken att de nästan ständigt står på "högsta beredskapsläge" - Naturens skyddsmekanism knäpper aldrig av. Dessa män ligger alltid mycket närmare aggression och bråk än andra och det bara för att de är så rädda att inte bli betraktade som fullgoda män.
Jag har inte tillräckligt många minnesbilder (och framför allt inte tillräckligt många horoskop med känd födelsetimma/ascendent) för att kunna bedöma i vilken utsträckning en stark Sol eller harmonisk ascendenthärskare skulle kunna lugna den räddhågsna kycklingmamma som den protektionistiska Månen i Kräftan ändå måste sägas vara. Att som med giriga bankchefen Annika Falkengren addera hungerdemonen Rahu (Drakhuvudet) till Månen i Kräftan kan bli en total katastrof - här är Naturen som fått tokspinn och aldrig blir mätt eller trygg. Jag säger bara: bankfolket och deras vansinniga girighet. Det förvånar mig inte att den enda inom min släkt med ett förflutet i banksektorn var en kvinna med Månen i Kräftan...
Om termen "dramadrottning" passar utmärkt för horoskop med en markant krigföring mellan Eld och Vatten - bloggen har återanvänt ordet "sensationalism" för effektsökare och människor som överkonsumerar ytliga underhållningsfyrverkerier - så räcker det många gånger med bara Månen i Kräftan för att få en människa som går igång på alla cylindrar över den mest obetydliga provokation.
Månen i Kräftan är sin egen och disponeras inte av någon annan planet. Den klarar därför inte att utvärdera och välja vilka krig den ska utkämpa. Naturens skyddsmekanism kan lätt bli som en separat person i personligheten. Som en vän med Månen i Kräftan sade på småfyllan i yngre år: "Du ska veta en sak, jag är inte god." Här kanske det var lilla illgärningsmannen Mars i tredje huset för intellektuell verksamhet som talade, för strikt talat är Månen en tämligen neutral ingrediens.
Skådespelaren Shia LaBeouf är en av de unga män jag instinktivt tyckt illa om, men jag har pga. sociala koder tvingats sitta ner och uthärda några filmer där han ingått. Han är likt Harrison Ford - vars arvinge jag tror Hollywood försökte göra honom till när nu River Phoenix gick och knarkade ihjäl sig - en skådis som egentligen bara kan en sak: se skärrad ut och frenetiskt söka slingra sig ur knipor. Han har redan samlat på sig en mängd skandaler och senast kickades han ut från en teaterroll på Broadway mitt under pågående säsong.
Aftonhoran har en rubrik som jag inte ens tänker bevärdiga med ett klick - att han fick en filmroll av Lars Trier efter att ha skickat den vridne dansken ett foto på sitt könsorgan - och nu senast meddelar han som en veritabel Marcus Birro (en annan dramadrottning) att man minsann lägger av med skådespeleriet - efter att ha avslöjats som simpel plagiatör (AB).
 |
| För överenergi och en tendens att komma på kant med folk, se den märkliga "trippeln" mellan Skorpionen, Skytten och Vattumannen. Skytten bidrar till ett indirekt "socialt utstötningssyndrom" (Skorpion/Vattuman) |
Som någon säkert misstänkte av upplägget har Shia LaBeouf Månen i Kräftan - "ett skälvande knippe vegetativ själ". Att empatiska Venus också ligger i Kräftan gör honom knappast coolare. Venus i Kräftan är sympatisk men fullständigt lamslagen i det sociala. Denna Venus åtrår verkligen det skyddade borgerliga livet i en kokong. Den tycks helt nöjd med att ägna sig åt mat och heminredning, jag har sett äkta par där den ena haft den här positionen och där individerna verkat umgås enbart VIA sitt gemensamma engagemang i det delade hemmet. (Men med det intresset följer förstås också uppövandet av talang.) Nå, en obotlig singel kanske inte ska uttala sig...
Eftersom LaBeoufs Venus "äger" hela hans normalt så buffligt stabila Sol-Oxe inser man strax att det här är ett fullständigt nervvrak. Kombinationen av Jord och Vatten ger dessutom en rent fysisk livsorientering och han får mest rubriker för saker han GÖR inte för något han TÄNKT. Således har man kunnat läsa hur LaBeouf tagit LSD inför en filmroll - och droger för både tankarna till den orala Oxen som sväljer allt möjligt, men framförallt till den sataniska axel mellan Oxen och Skorpionen, där det senare tecknet indikerar förgiftningstillstånd.
Jag skulle vilja påstå att Oxar drivna eller emotionellt "justerade" från Kräftan är en av astrologins mest våldsbenägna typer och i LeBeoufs fall också potentiella kvinnomisshandlare (Venus). Oxen vill hävda sin makt genom sin fysisk massa (LeBeouf skickar si eller så många hekto kuk på foto till Lars Trier) och den har nära att ta till nävarna om någon rubbar deras cirklar. Med Kräftan, principen som scannar närmiljön efter faror och hot, blir den normalt rätt tåliga Oxen snar att visa sin brutalitet. Det är också därför man hittar LaBeouf i Hollywoods sämsta skitfilmer - stor budget visserligen - men kom igen, Transformers! Underhållning för intellekt på femåringars nivå.
När skådisen gällt kacklar om att han går i pension är det en typisk överreaktion utlöst av den här ständiga småneurosen hos en man som är rädd att inte duga eller räcka till. Och det stämmer, han peakade redan som mycket ung i tonårsfilmer, gränsande till barnfilmer - skräp med en massa data-teknokrati istället för vettig handling.
Jag hittar en vag bekräftelse på den här tanken i följande citat, hämtat från en artikel om varför LaBeouf lämnade Broadway-pjäsen:
Citerande en artikel från Esquire om vad det innebär att vara en man, skrev LaBeouf till Sullivan, "En man kan be om ursäkt, även om det ibland bara är för att få en ände på gnabbandet." Och tillade: "Alec, Jag är ledsen för min del i den otrevliga situationen." (källa)
Plagiarism var en gång i tiden en ädel konst som en frilansare framhöll i en i övrigt träig och förutsägbar artikel i SvD som skulle rädda tidningens anseende för att den säljer turistresor till den fabricerade Shakespeares påstådda födelsestad Stratford. Ja, jag tillåter mig att se ett orsakssammanhang här:
Sideriska: SvD kränger sanktionerad kulturmyt (23 dec 2013)
SvD: Shakespeares talang en på miljarden (3 jan 2014)
För den som läst på lite mer än den sanktionerade myt som SvD:s frilansskribent antingen opportunt eller på SvD:s uppdrag läst in sig på, är vartenda argument i januariartikeln redan synat och befunnet ohållbart av den intellektuell skarpa grupp av prominenta yrkesmän, jurister och andra som noterat synnerliga skäl att betvivla myten om "det naturliga geniet från en brittisk småstad". Storyn är bara bisarr när man ser hur väl pusselbitarna faller på plats så fort man fått vittring på aristokraten Edward de Vere, den 17e greven av Oxford. Jag avstod från att kommentera SvD:s skriveri då, men ska bara nämna en bedräglighet i frilansaren Calle Paulis text.
"Skoldagarna var 12 timmar och till det kom läxor. Avsikten var att skolreformen skulle omfatta alla pojkar i skolåldern, oavsett klasstillhörighet. Så när den unge William Shakespeare lämnade skolan i Stratford hade han en gedigen grund för en författare att bygga vidare på."
Notera hur Pauli som en klassisk desinformatör ändrar spelreglerna. Först säger han att AVSIKTEN hos den elisabetanska folkskolan var att låta alla pojkar i skolålder ta del av en tolv timmar lång skoldag och därtill hemläxor. I nästa mening låtsas eller antar journalisten att så var fallet med Shakespeare, trots att det inte finns några register från skolan i Stratford bevarade från denna tid. Forskningen vet med andra ord absolut ingenting om Stratfordmannen Shakespeares ungdom.
I avsaknad av nästan all biografisk information om denne Shakespeare från Stratford (det finns inte ens en enda namnteckning bevarad av honom, än mindre ett privat brev att jämföra ordbruket med det i pjäserna) - inför detta totala mysterium har England fabricerat en myt om Stratfordmannen som nu SvD försöker sälja turistresor genom. Det är pinsamt. Den som läser Sonetterna uppmärksamt vet att det är en annan man som skrev pjäserna - "Shakespeare" säger uttryckligen och mer än en gång att han lämnar Sonetterna efter sig som en gravsten ("a monument") medan han själv, den verklige författaren låter sig uppslukas i anonymitet.
Som Oxfordianerna perfekt lyckats redogöra för genom den ansenliga dokumentation som finns att tillgå om aristokraten Edward de Vere, skulle Oxfords inblandning i greven av Essex misslyckade (och illa organiserade) uppror mot drottning Elisabet mot slutet av hennes liv kunna förklara varför de kodade och självbiografiska Sonetterna uppger att dess författare är en man i vanära. Dessa är turer som stinker politik på högsta nivå - detta är världar från den skådespelaren och sedermera teaterägaren i Stratford.
Lägg därtill den amerikanska jurist som utan att ens nämna Edward de Veres nästan årslånga resor i Italien själv kartlagt de hela tio Shakespeare-pjäser som har handlingen helt eller delvis förlagd till detta land, och ovedersägligt visar en kunskap om städer, färdvägar, slussar och lokala detaljer som bara en man som tillbringad tid på alla dessa platser kunnat registrera och berika de berättelser som han i övrigt plagierade från redan existerande (ofta italienska) berättelser.
Edward de Vere hade en fungerande kreativitet på Eld/Luft-sidan i sitt horoskop, men han hade också mycket Jord för en besutten land- och godsägares traditionalism och sinne för naturen. Han både plagierade och nyskapade på en och samma gång. Shia LaBeouf lever istället i vår tid när plagiarism istället stämplas som något fult, vilket det också är om det handlar om att bara sno någon annans grundarbete för att göra snabba pengar.
Första inlägget med etiketten plagiarism var ett sådant fall, även om kokboksförfattaren bedyrade att hon inte var medveten om att det inte var hennes egna texter hon klippte och klistrade in i sitt manus! Av Aftonbladet framgår inte vad Shia LaBeouf har sagt om parallellen mellan sin tecknade film och dess, tydligen, uppenbara förlaga.
PS.
Förutom Calle Paulis manipulation kan man också ställa sig frågan om SvD:s man verkligen läst rätt. I mina öron låter "tolv timmars skoldag och därtill hemläxor" som den värsta av skrönor. Detta var möjligen skoldagen för ett barn från aristokratin, men knappast verkligheten för en mjölnares son!
Stratford-Williams far var analfabet och statyn i Stratford har manipulerats. Det finns gamla vittnesbörd som visar en man med en spannmålssäck, vilket antyder något om Shakespeares bakgrund i det agrara. För omedelbar tillnyktring från den officiella myten har några väl skickade akademiker skrivit en bok som kommenterades i Bondfångeriet i Stratford.
Man kan notera att "Bondfångeriet" skrivs i juli 2013, några månader innan SvD börjar erbjuda bluffkulturresor till Stratford. Har dagens mediebransch fallit så lågt att de medvetet väljer lögnen och produktifierar den, även fast de fått nys om verkliga förhållanden?
Sådana själar kommer att brinna i helvetet. Det tror de kanske inte nu, men vänta och se. Helvetet kommer att vara deras nästa återfödelse på Jorden, i ett sammanhang som väl matchar deras meriter i det förflutna. Läs Platon, han säger det rakt ut i stycket om de två själsliga omloppsbanorna som flyktigt möts vid en korsväg...
Se även: Shakespeare, tvetydig eller dissociativ (aug 2013) - om en av den brittiska akademins spridare av lögnen om Stratfordmannen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar