Ett längre inlägg som justerar mindre missuppfattningar jag spridit på bloggen under de senaste fyra åren. Som vanligt en smula repetition för att återkalla den nyplatoniska världsbilden (så långt jag lyckats begripa den).
Vad saken egentligen rör, är problemet med att "mappa" en världsbild mot en annan. Hur högt upp i "den himmelska hierarkin" sträcker sig egentligen planeterna? Kan de tjäna som symboler för högre ting? I fallet Jupiter uppenbarligen eftersom indierna unikt kallar Jupiter (Guru) en planet vars essens är Eter, elementet som fanns innan de fyra elementen bildade en värld i tid och rum! Här kommer mer funderingar av samma typ.
*****
Det tog gott och väl åtta månader 2010 att i långsam takt absorbera filosofen Anthony Damianis "Astronoesis" i vilken han synliggör neoplatonismens intresse för astrologi. Han använde, vad jag förstått vissa platoniker som följde på nyplatonismens romerske grundare Plotinus (200-talet).
Om denne har kallats en svår läsning lyckades Damiani göra romaren ännu lite mer otillgänglig. Och då hade jag ändå förberett mig under ett år genom en genomläsning av Platons samlade verk (utom Lagarna) och flera introduktionsböcker i nyplatonismen. Den antika världsbilden kan verka enkel nog i en grovskiss, men innehåller många möjligheter till missförstånd. Det skulle säkert ha underlättat att börja med John N. Decks lovprisade introduktion till nyplatonismen.
 | |
| Filosofisk signatur? Extremt harvande med trådar i Jungfrun samt Skyttens tendens att gapa över ett stort ämne "The One and the Many" är f.ö. ett platonskt nyckelbegrepp. |
Hur Damianis förkärlek för detaljer (soltecknet Lejonet men med nästan hela det sideriska horoskopet i detaljplottrets tecken Jungfrun) möjligen uppenbarade nya sidor av romaren men samtidigt i sin detaljrikedom komplicerade tillägnandet av den märklige idealisten, det inser jag nu, 400 sidor in på Plotinus samlade verk "The Enneades" i en lika vacker utgåva som "Astronoesis" (båda utgivna på svenskamerikanska Larson Publications).
Möjligen skulle jag läst böckerna i omvänd ordning, men samtidigt hjälper de redan fragmentariska minnesbilderna av den åtta månader långa läsningen till att klargöra den "svåre filosofen" redan i första tagningen. Det är dock ingen tvekan om att Plotinus översättare till engelska, Stephen MacKenna, hade ordets gåva. Det finns en elegans och klarhet i texten som ibland var frånvarande hos Damiani.
MacKenna utförde en språklig bragd, för Plotinus tänker som ett ständigt rinnande vatten - meningarna bara fortsätter och fortsätter och det är långt mellan punkterna men desto fler semikolon och kolon! Texten är helt enkelt en mardröm om man inte är redo att samla gigantiska meningar i närminnet, vars mening uppenbaras först när man plöjt ett dussin rader text utan punkt. Jämför det med vår dagspress för stupida, med punkt vart vart tionde ord, om inte tätare.
*****
I slutet av en diskussion om Gud (Den Ene), Guds medvetande (Nous, Den Andra) samt Själen (eller Zeus, den tredje hypostasen/avspjälkningen) och deras inbördes förhållande, händer så det angenäma. Hos Plotinus upptäcker jag originalet till en tanke jag från första början sökt formulera i bloggandet. Ibland har jag känt att jag svävat på målet och det mest för att jag aldrig förstått Demiurgens funktion hos Platon.
Denna hantverksliknande skapargud sägs ha observerat den eviga verklighetens Former eller Idéer och därifrån formgivit tingen i vår sinnevärld. Det här är oerhört likt Saturnus som via Jordelementet snickrar och snider och överhuvudtaget är en mycket strukturellt medveten planet.
I några tidiga presentationer sökte jag beskriva Saturnus som Demiurgen eller Världskaparen när han via Stenbocken och den negativa polariteten blickar in i vårt kosmos eller solsystem och där realiserar saker som samma Saturnus via sitt alter ego, Luft-Saturnus som härskare över Vattumannen kontemplerat i sin världsfrånvända meditation över stjärnhimlens ljus - och dessa ljus var för antikens folk gudar vilka naturligtvis också ägde en inre Form eller själslig struktur.
På senare tid har Saturnus mest åkallats via epitetet "Själens form" på bloggen, både Världssjälens underliggande form och individens egen själsstruktur (som ju är ett utsnitt av Världssjälen - alla hänger ihop på en högre verklighetsnivå).
Men se här vad Plotinus har att berätta om Saturnus! Återigen citerar jag ett lite längre parti. Det är fullständigt lönlöst att citera två rader från ett geni vars tankar som sagt vandrar i vida cirklar (som astrologers plägar göra).
Fastän i beundran av sinnevärlden i det vi blickar ut över dess väldighet och skönhet och ordningsföljden i dess eviga marsch, betänkande gudarna inom den, både de sedda och de dolda och de himmelska andarna och djur- och växtrikenas liv, låt oss uppstiga till dess arketyp, till den än mer autentiska sfär i vilken vi måste kontemplera alla ting såsom medlemmar av Det Intellektuella - eviga i sin egen rätt och förlänade med ett medvetande och liv som stammar från dem själva - och, rådande över alla dessa, den obefläckade Intelligensen och den vishet ingen kan närma sig.
Den arketypiska världen är den sanna Gyllene Tidsåldern, tidsåldern som tillhör Kronos, vars själva namn antyder Överflöd (på grekiska: koros) och Intellekt (nous). För häri ryms allt det som är odödligt, här finns inget förutom det gudomliga Medvetandet. Allt är Gud och detta är platsen för varje själ. Här är vilan ostörd. För hur skulle det kunna stå efter förändring för vilket allt redan är väl.
(V.1.4 - "The Three Hypostases" - min översättning, där jag åtminstone i första stycket exakt efterliknat MacKenna och låter meningen fortgå i sju bokrader innan punkt.)
Omnämnandet av guden Kronos, en av titanerna eller de gamla gudarna som föregick t.ex. hans barn Zeus i den grekiska mytologin, är tydligen en komplex passage i originalet och den här noggranna utgåvan hänvisar till alternativa läsarter i slutet av varje kapitel. Och inte bara MacKennas egen fortsatta brottningsmatch med texten genom flera reviderade utgåvor utan även lösningsförslagen från andra översättare.
Således:
MacKenna, första utgåvan: "....tidsåldern som tillhör Kronos, som är den Intellektuella Principen (Nous) såsom varande avkomman till eller följden av Guds ymnighet.
Guthrie: "...den verkliga saturniska domänen, vilken är inget annat än ren intelligens."
Taylor: "...ett liv blomstrar där, vilket i realiteten lyder under Saturnus; Saturnus varande en gud och ett rent intellekt."
Armstrong: "...Kronos sanna liv, en gud som är fullhet och intellekt". Armstrong tillägger i en fotnot: "För Plotinus i denna och andra passager används ordet koros för Intellekt eller Själ i dess två betydelser av "mättnad" (sigifikerande myckenheten i det Intellektuella Varat) och "pojke" (son till Fadern eller Den Ene)."
Armstrongs fotnot tycks röra till saker om nu Plotinus kopplat Kronos till Guds medvetande eller Intellektet (Nous) och Zeus är Själen och översättaren blandar ihop Intellekt och Själ.
Däremot stämmer Plotinus schematik ljuvligt med bloggens modell av Kronos/Saturnus som Världssjälens yttre form - vårt kosmos når sin bestämmelse och distinkta form enbart för att de sju himlarna vilar i Guds medvetande. Och det är Fader Tid eller Saturnus som är Guds eget medvetande (Nous) så länge planeten kontemplerar den åttonde himmelen (Ouranos)!
Bara när Saturnus släpper siktet på den positiva verkligheten och börjar beundra sitt eget verk i solsystemets lägre världar, först då hittar vi den arroganta skaparguden kätterska kristna gnostiker älskade att berätta historier om. Gnosticismens Samael, "Den Blinde" och arrogante världshärskaren företer alla tecken på en riktigt dålig Stenbock eller en Saturnus i negativ polaritet (i Jord eller Vatten). Det är nu Saturnus som "materiens princip" aktiveras.
Filosofen Plotinus talar naturligtvis inte om planeten Saturnus utan Kronos, den gamle guden innan Olympens gudar tog över. Men det är uppenbart att "såsom därovan, i den eviga och arketypiska världen, så också härnedan i den värld som är sammansatt av de fyra elementen och där evigheten spelas upp som i en fortgående film, en dag eller tidsålder i taget.
Det är alltså inte fel att se Saturnus, essentiellt av Luft enligt indisk astrologi, som en symbol för Guds medvetande när den står i Vattumannens tecken, och som en världslig auktoritet när den vänder blicken negativt, inåt mot världen via Stenbocken och Jordelementet.
Det är notabelt att den då blir lika snål som en skotte, medan den i sitt positiva tillstånd (i Luft eller Eld) är "fullhet". Saturnus förmår där (som jag skrivit tidigare) att vila i en helhetskonception istället för att traggla sig från punkt till punkt, vilket Saturnus i denna världen med möda tvingas till.
Luftelementet tillhör visserligen denna värld, men som symbol påminner Saturnus (essentiell Luft) i Vattumannen om ett tillstånd där mänskligheten KOLLEKTIVT besitter hela Guds medvetande. Än en gång inser vi vad landet Sverige hade som Vattumanland (nationalhoroskopet från 1974) men som vi slarvat bort under en tilltagande korruption och högervridning av politiken.
*****
I något inlägg har jag liknat Vattumannen vid Purusha, Guds immanens i världen. Det måste jag nu korrigera och precisera. Vattumannen håller ju i kärilet, men går aldrig in i denna arketyp till det blivande kosmos. (De synliga stjärnbilderna har sin verkliga existens i idévärlden.) Det är den ymniga strömmen ("fullheten") som töms ut ur kärilet och kommer att fylla den lägre världen med sitt väsen. Denna "uppfyllare" är Plotinus Zeus eller Jupiter som den Universella Själen, dvs en större själ än Världssjälen - Saturnus som de sju himlarnas yttre hölje. Astrologin tillskriver planeten Jupiter just en expansion, en förmåga att fylla.
Men ingen ska missta sig om vilken källan är. Zeus/Jupiter har en fader, Kronos/Saturnus och saturniska Vattumannens käril är ett ymnighetshorn som för tankarna till utflödet från den gudomliga Intelligensen (Nous) som resulterar i vår universella själ och dess partiella gestaltning på en låg materiell nivå. Dock töms aldrig Fullheten. Vattumannens käril är ett det ursprungliga ymnighetshornet.
Men fokuserar man inte Vattumannens käril utan istället det som rinner ur det, påminns man direkt om att Zeus/Jupiter i Fiskarnas tecken är härskare över det strömmande Vattnet (Sattva guna = lätthet). Fiskarna är symbol för både "Vägen ner" och "Vägen upp" och tecknets "naturliga" plats i zodiaken är i det 12e huset som för indierna betecknar moksha eller befrielse från detta kosmiska fängelse.
Vi sitter alltså fast i det här solsystemet och själavandrar inom dess gränser tills vi nått friheten i Fiskarna och kan "simma uppströms" (som obegripliga andeväsen) och helt bryta kontakten med detta världssystem. Rymden är full av andra solar att besöka!
Mänskligheten är, kollektivt, detta ymnighetshorn, denna fullhet av vetande och perspektiv som kan kallas Vattumannen. En gripbar bild för det bakomliggande Guds Intellekt. Mänskligheten är potentiellt Guds Son eller Guds första hypostas. För, som Plotinus säger, Den Ene kan inte fattas annat i negativa termer. Man kan inte ens tillskriva Den Ene existens i vår mening. Existensen och medvetenheten om att existera uppstår först i Den Enes första hypostas, Nous eller det gudomliga Intellektet.
Deus otiosus, den fördolde gamle guden, har inte abdikerat men väl dragit sig undan. I sitt eget medvetande kan denne gud förstå sig själv som Enheten som håller samman all mångfald. Man kanske skulle kalla Den Ene för "noll" och Guds intellekt "nummer ett"? De som har förstått hur man bygger samhällen har förverkligat en gudomlig insikt: Samhället är i praktiken "nummer ett" - fullheten på jorden av minglande själar i mänsklig gestalt - och samtidigt bejakar Vattumannen eller samhället alla de individer som utgör det. Plotinus är tydlig med att Guds Medvetande eller Intelligens är summan av alla levande Former eller Idéer. Nous är inte någon rumslig container som är fylld av levande andeväsen - det är andevarelserna som ÄR fullheten.
Det duger inte att som de själviska ideologierna gör, demonisera staten och söka driva individualismen till ett extremläge. Då har man glömt den antika tanken att alla dessa varelser samverkar till helhetens bästa. Bara själviska själar dödsstörtar ner i individualistiska fängelser där de odlar drömmen om att de gör fria väl. I själva verket har deras intelligens skadats så av syndafallet att de inte längre ser hur högern manipulerar dem att tro på denna frihetsmyt. De är fortfarande del av ett sammanhang - men nu en pervers version av det goda himmelska (eller jordiska) Vattuman-samhället.
Denna manipulation av medborgarnas tankemönster fragmenterade den svenska skolan pga. vissas vinstintressen och har nu gjort svenskarna till Europas byfånar! Vi läser sämre och förstår livet sämre än motsvarande västländer. Högerideologin hatade verkligheten så till den grad att man försökte förstöra den sublima sanning som Vattumannens symbol representerar. Men ingen fungerande värld kan skapas utifrån något annat mönster än Vattumannens. Astrologin är som en kod för hur världen måste vara arrangerad för att fungera. Inte konstigt att den symboliska färdplanen har förlöjligats av dem med intressen i den profithungrande och perversa nidbilden av den verkliga världsordningen. Det är inte en fråga om astrologin är vetenskaplig - för det är den naturligtvis inte. Den står över vetenskapen, detta ynkliga lilla subset av mänsklig (och gudomlig) kognition.
*****
Jag har tidigare kallat Zeus/Jupiter för Intelligens (med versalt I) fast det är Saturnus som representerar det rena Intellektet. Det har varit ett misstag.
Tänk på Saturnus som fader Kronos, och att fader Tid AKTUALISERAR eller förverkligar all tid som finns - i sinom tid. Ur en materialists perspektiv är detta lika med universums undergång. Vad materialisten inte förstår är att universum redan har gått under. Fader Tid har rollen som Liemannen just för att han själv redan har dött. Men han förverkligade all tid och blev därmed den som upplevt mest. Han har befordrats till Tidens Herre! Vilket karriärlyft! Det är naturligtvis "bra karma" som Fader Tid hade med sig från ett tidigare liv redan när detta kosmos skapades. Varje människa som dör, kommer att på sitt lilla sätt uppleva samma sak - att hon lyfts ur tiden och fortsätter att finnas till men nu i evigheten.
Hur kan då Saturnus ha blivit kopplats till t.ex. trög tanke på Jorden? Det sägs ju att planeten Saturnus i horoskopet kan kan slöa ner tankeförmågan och t.ex. yttra sig som dumhet. Skälet att Saturnus kan verka trög i denna värld är att Saturnus bara visar upp fullheten i himmelen en filmruta i taget. Detta är en värld av processer, Alfa till Omega. Och med tanke på hur mycket himmelen rymmer är det inte konstigt att den saturniska människan tycks om inte trög så åtminstone dröjsam och eftertänksam. Saturnus saknar spontaniteten hos den historielösa impulsplaneten Mars, och den har myckett komprimerad historia att veckla ut innan den responderar.
Då blir det så mycket enklare att, som jag gjorde, kanske felaktigt, placera "intelligensen" hos den lätta och snabbt expanderande Jupiter. Zeus rör sig blixtsnabbt i sin expansion (inspiration till denna tanke kanske från de ilsnabba blixtarna vid ett åskväder).
Skälet till Jupiter som intelligens är att jag tog med västastrologen Charles Carters observationer av intelligenta människor i sin omgivning och hur han noterade att Jupiter med Solen tycktes ge hög intelligens. Men som min genomgång av samtliga Nobelpristagare visat, är inte Saturnus någon black om foten.
Som enda planet av det femte elementet Eter, har Zeus också en icke-lokal dimension, den finns på alla platser samtidigt. Det är inte svårt att uppfatta detta som vittnesbörd om en optimal intelligens och det är möjligt att man ska skilja Jupiters snabbhet (för att inte säga omedelbarhet) från den världsfrånvända Saturnus, ett rent Intellekt men såsom "uppe i det blå" inte synligt för den andligt sovande människa som enbart verkar genom sina yttre fem sinnen.
På Jorden kallar man saturniern en antingen depressiv eller en introvert natur, försjunken i sina egna tankesystem - en analogi i denna värld till hur Guds medvetande ständigt kontemplerar sin egen fullhet, sina egna Former, arketyper, själar eller vad du vill. Själarnas verkliga hem är i denna förlaga till Luftelementet, en himmelsk värld av obruten sammanhållning där "allt finns överallt och samtidigt" (utan att kaos infinner sig). Varje enskild själ har i sitt centrum en noetisk portion, ett stycke rationell själ.
*****
Den "irrationella själen" har jag ofta kopplat till Månen men detta är i vissa fall helt fel. Månen i Vatten är t.ex. inget annat än en vegetativ själ - människor med denna typ av sinnelag har en orientering mot sina kroppars konsumtionsbehov på samma sätt som Månen i Jordelementet kanaliserar sina behov i riktning mot materiellt ägande - om inte Månen är så illa tilltygad att man måste offra det materiella.
En Måne i Jord i 12e uppoffringens hus skulle kunna vara en symbol för en själ som återfötts just för att avstå från det materiella. Själen har nämligen visat sig inkapabel att förstå livets lärdomar på en intellektuella nivån och då kommer ödet istället till mötes på en grovt fysisk nivå Livet som en lärdomsinrättning.
Enligt indisk astrologi är Månen likt Saturnus till sin essens Luft. Detta känns främmande eftersom kopplingen till tidvatten och härskarskapet över Kräftan leder associationerna i annan riktning. Och vad om dess "upphöjelse" i Jordtecknet Oxen? Det är helt klart ett annat sorts sinne än Månen i Eld eller Luft. I de två positiva elementen öppnas sinnet och ger "sökare". I Jord är det väl snarast Månen i sattviska Jungfrun som ständigt är på väg - en flink arbetsmyra är kanske det mest typiska uttrycket i en kultur utan högre kunskap om tillvaron - en kultur som den nya urbana svenska.
Indisk astrologi har placerat ämnet filosofi under Månen i Tvillingarna och varför? Kanske för att Tvillingarna är en slags återspegling av motsatta tecknet Skytten, vars nionde hus "äger" filosofiämnet. Om Skytten riktar pilar bortåt från sig själv, är den alltjämt inte särskilt medveten, inte förrän Månen i Luft bistår med förmågan till reflektion genom kommentarer. Tvillingarna är en ständiga speakerrösten som följer eldpilen i dess flykt. Eld och Luft skulle kunna liknas som den dubbla egenskapen hos Nous, Guds Intellekt, att det både ÄR (Eld) och samtidigt kogiterar.
På Jorden är Skytten är ett märkligt tecken som gillar att leva - Eld! - och bloggen har undrat över varför det inte tydligare visat framfötterna som just filosof. Men indisk astrologi menar att det är Månen i Tvillingarna som återspeglar Skyttens långväga färder och via Luft - Intellektet - formulerar just sådana diskurser som är filosofins.
Glöm inte att Månen i Tvillingarna disponeras av en mäktig gud: Buddhi eller Merkurius! Sanskritordet buddhi översätts med "intellekt" eller t.o.m. intelligens i astrologiska sammanhang och förmodligen krävs det en viss intellektuell nivå för att bli en "vän av vetande" (filosof). Vissa politiska partier i Sverige vill inte veta om verkligheten - de sprider istället lögner om sin politiks förträfflighet i hopp om att tillräckligt många i folket är lika degenererade som de själva och köper mörkläggningen.
En "störande" informationsbit jag mött hos orientalisten Alain Daniélou är att Guds närvaro i världen - Purusha eller Översjälen - skulle kunna kallas Buddhi, som en synonym. Det kan vara så att denne fransman lät sig invigas i en indisk tradition som hade den läran. (Han var homosexuell och attraherades av Shiva-sekten med dess dyrkan av manliga könsorgan - så typiskt!)
Men jag har svårt att få Buddhi att fungera som Purusha - kanske mest för att Buddhi är namnet den indiska astrologi ger Merkurius, som i praktiken representerar intellekt och logik. Men se för all del Wikipedia om buddhi - artikeln gör buddhi till något stort och nämner genast manas som en slags kontrast. Detta visar hur modest Månen som beteckning för "själ". Enligt uppslagsverket är buddhi verkligen en fakultet som ligger bortom den astrologiska Buddhi/Merkurius och dess intellektuella tänkande. Jag har föreslagit att budbäraren eller ängeln Merkurius kanske är människans egen högsta inre princip.
Men den verkar mer som en funktion som vittnar om själens valfrihet. Merkurius kan vända sig antingen ner mot den fysiska världen, varpå själen "faller i vibration" och börjar uppfatta sig som enbart en kroppslig varelse. Själen tappar nu förståndet och tror på allvar hon är åtskild från andra varelser eftersom hon inte längre ser den högre verklighetens fina väv som håller allt samman. Eller, Merkurius kan blicka uppåt, tillbaka mot sitt ursprung. Då får den levande människan plötsligt åtkomst till "Platons idévärld" och börjar inse att hon också är något annat än det kroppsliga skalet.
Att tacka "ängeln" för budskap och insikter kan kännas lite fånigt om man vet att den representerar ens egen inneboende möjlighet att välja mellan ett sämre och ett bättre. Men många är så alienerade från denna själsliga fakultet att de faktiskt tror de har påhälsning från en besökare. Egentligen är det de själva som talar till det låga egot, fast i lämplig förklädnad. Ängelns kostym kan den ha plockat upp var som helst, kanske ur mottagarens egna tidigare liv. Ängeln är inte att förväxla med en demon (daimon), änglaväsen tillhör en högre skapelseordning (Buddhi), än luftens väsen (se inlägget om Luftens andar).
Det slår mig återigen - för vilken gång? - att det kanske är Merkurius som härskare över Jungfrun/Jord som begränsar sina talanger och stannar som en empiriker, en analytiker, en logiker. Merkurius i sitt andra härskarläge, i Luft, över Tvillingarna, skulle kanske komma närmare de förmågor man brukar tillskriva Merkurius/Hermes. Även indisk filosofi menar att Buddhi är människans inbyggda förmåga att förvärva vishet och hemlig vishet är just vad de hermetiska lärorna handlar om.
Enligt Plotinus skulle Zeus/Jupiter kunna vara Purusha, Översjälen eller den Universella själen snarare än Kronos/Saturnus. Den som blixtsnabbt finns vid din sida om du kallar på den. Fastän Jupiter "bara" är vårt kosmos sjätte krets kan man se den som en lokaliserad "radiostation" i ett vidare kosmiskt kontaktnät bestående av idel "jupiterpunkter" som egentligen är en och samma realitet eftersom Jupiters essens Eter fanns före tid och rum.
Via Jupiter - i dess högre mening - kan man passera förbi den sjunde kretsens saturniska fängelsemurar om dessa maktgalet vakar på de fångna och fallna själarna. Är då Fader Tid, som själv utgått ur tiden (är redan död i förhållande till denna värld vars invånare alltjämt tycker de ingår i processen) i själva verket Zeus/Jupiter fast under annat namn? För utanför rumtiden väntar ju Eterelementet och det sades ju Zeus/Jupiter/Guru råda över? Jag har varit inne på den historiska förvirringen om de grekiska aither och aer tidigare och sanskritordet akasha (Eter) har jag sett översatt som fin eller subtil luft.
Min spekulation är att Fader Tid ändå stannar runtomkring den rumtids-bubbla som är hans ansvarsområde, så att inte kosmos - de otaliga små världssystem i universum som vart och ett är sitt kosmos - eller universum som helhet upplöses förrän allt innehåll i dessa bubblor når den fulla aktualisering som deras Herre själv redan nått. Då slocknar dessa bubblor som den nattdröm de var. Är svarta hål slocknade världar, världar som har utgått ur kretsloppet eftersom de vaknat upp ur sitt fallna tillstånd?
Wikipedia-artikeln om buddhi definierar Purusha som jiva-atmans medvetandeessens. Om den levande själens symbol i astrologin är Solen, passar det närmast perfekt att Jupiter/Zeus är den verkliga härskaren i detta system, fastän det ser ut som om Solen spelar huvudrollen... Det är essentiellt medvetande som finns överallt och i alla tider. Purusha, Översjälen, som tyst bevittnar allt som tänks och görs och som den grundläggande Etern registrerar alla gärningar på alla nivåer - karma. Är det här Babylons övergud Markuk (Jupiter) använder sin skrivare Nebu (Merkurius)? För att skriva i Livets bok (Eterdimensionen)?
Astrologins Jupiter är en välvillig och hjälpande kraft, den vill "allt åt alla" vilka låga själar i människokropp anser vara en utopi. Ja, en omöjlighet för dem själva, men inte för dem som uppnått ett mått av universellt medvetande, vare sig fokus ligger på planeten Jorden eller Världsalltet. Jupiter känner inte magnitud, för den kommer från Eterelementet som ligger just bakom denna världs tillblivelse och därför saknar måttangivelser.
Den okroppsliga och hjälpande Jupiter har lika nära till alla platser i universum och Jupiters eller Översjälens bidrar är som astrologin säger: att bringa tur och välgång i företaget.
I sin välvilja hjälper Jupiter även de omåttliga att göra bort sig totalt! Den immanenta guden hjälper hycklare och girigbukar att gå till överdrift och kollapsa i sin omåttlighetssträvan. Det enda sättet att väcka vissa själar.
Det är kanske därför man inte ska ha några omedelbara förhoppningar om att världen ska rensa bort sina rovkapitalister. Dess roller tilldelas omogna själar och är ett förstadium till ett hemskt sammanbrott vi inte kan se just nu eftersom de som inte omvänder sig (likt Warren Buffett och Bill Gates) har en stor fet smäll att se fram mot i ett kommande jordeliv...
Kontentan av detta inlägg blir således att människan har fler själar inom (och utanför) sig än vad jag trots fyra års bloggande lyckats redogöra för!
Det krävdes en liten passage om Kronos/Saturnus som koros - Den Enes son - för att få ett bättre fokus på Zeus.
Inte så konstigt eftersom denna planet ger Saturnus en negativ potential i bloggarens horoskop och så att säga är Fader Saturnus avfälling till son - och samtidigt en son med potentialen att ta makten över sin fader. Och så kan man inte ha det!
(Se "Ordet ogooglebar och mer om själens form" för förklaring om Saturnus och Jupiters förhållande i bloggarens horoskop.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar