Djävulen (samt: Solens & Saturnus pardans)

I "Dags hospitalisera Alexander Bard?" och artistens mordiska utbrott på scenen refererade jag till naturens brunstiga och okontrollerade energi - Pan eller Djävulen. Jordelementets fjättrande inverkan har också sin plats i varje diskussion av "Den Onde" - vem vet hur många hundratusentals år den tänkande människan har förstått att det är det faktum att hon är en materialiserad form som gör att hon dör. Hennes odödliga del har kontemplerat sin ändliga del. Att dö är inte kul, och ändå är det just död man köper genom att söka sig till planeten Jorden för dess sinnliga förlustelser. Knepig planet, det här.

Bard-inlägget fick en kommentar som är värd att lyftas in för en liten vidareutveckling. Ämnet borde intressera det svenska naturfolket som ju enligt nationalhoroskopet är kraftfullt styrt av Djävulen i samma ögonblick de slappnar av och slutar sträva mot ny kunskap. Då börjar det territoriellt begränsade Jordelementet verka genom svenskarna. Månen eller den irrationella eller rent vegetativa själen i vårt horoskop har nämligen sin disponent (Mars) i nära samröre med Satans egen stjärna Algol.

Säger kommentatören:

Nja, jag påpekade [i kommentar till "Kvinnohatets verkliga källa" och på bloggarens tveksamhet att jämställa Saturnus med Satan] att Stenbocken är det tecken som förknippas med tarotkortet Djävulen. Men visst finns det en koppling till tecknets härskarplanet. Saturnus kopplas till tarotkortet Världen, eftersom S. representerar universum i det att den är den yttersta synliga planeten.

Den klassiska Rider-Waiteleken [se nedan] visar en dansande figur omgiven av en krans (Saturnus omloppsbana) utanför vilken finns de fyra elementen representerade av Ängeln/Örnen/Lejonet/Oxen. Världen är också slutet på Narrens resa genom stora arkanan [de 21 bildkorten], då han gått igenom "The Taskmaster" Djävulens/Saturnus prov.

Det festligaste firandet i antikens Rom var Saturnalierna, vid Vintersolståndet. För tropiker passar det ju bra att denna infaller i Stenbockens tecken, eftersom Djävulen representerar frånvaron av ljus. Se Rider-Waitelekens Djävul som håller en uppochnervänd fackla i handen mot svart bakgrund. Omedelbart efter Saturnalierna firades natalis solis invicti [sic], den obesegrade solens födelsedag, där man sedermera lämpligt nog lagt Jesu födelse.

Not: Den grekiske dödsguden Thanatos hade, liksom Djävulen på tarotkortet, vingar på ryggen och en fackla som han vände upp och ner när livslågan var ute.

Ah! Tarot-motivet var det, ja. Genom nätet har jag anat att senare tiders variationer på de här bilderna är en hel vetenskap. Men när jag tittar på en mycket sen variant som någon gav mig en gång, ockultisten Aleister Crowleys Thoth-tarot (postumt publicerad 1969), noterar jag mycket riktigt att Stenbockens tecken har adderats till höger om kortets namn:

Att Wikipedia inte är helt trovärdig som informationskälla upptäcker jag i samma veva.

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Devil_%28Tarot_card%29

Här förankras diskussionen i en så sen representation som E.A. Waites direkta plagiat från 1909 på en illustration från 1800-talet av Eliphas Levi. Men 1800-talsmotivet skiljer sig inte på något väsentligt sätt från teckningen i Marseilles-leken som nämns separat som tillhörde den en annan tradition. 

Även här har Djävulen djurfötter (vilket implicerar ett djurs underkropp, i linje med Gamla testamentets förhatliga babyloniska avgud som stod på ben av lera (Jord+Vatten) och bara glänste av guld till överdelen. 

Gemensamt för Marseille-leken och 1900-talsversionen är också vingar och horn. På en något senare version som också kommer från Marseilles har ögonen på kroppen skippats och ett fikonlöv döljer sedesamt det djuriska könet. Värt att notera är att vi nu ser behån eller bröstplattorna - en sedesam föregångare till Levis bild från 1855 där Djävulen ses med två blottade kvinnobröst! 

Klicka för större bild

Eftersom 1800-talsillustratören har ett judiskt efternamn passar det att peka åter på det här nyliga inlägget... http://siderisk.blogspot.se/2013/03/jan-helin-aftonhoran-djavulens-avkomma.html

...och nästan överflödigt påpeka att den antika judiska texten om Horan beskriver en kvinnlig nattvarelse som smyger runt och snärjer okloka människor. Djävulen har sedan äldsta tid haft kopplingar till det täcka könet (varav måhända fikonlövet på Djävulen på den äldsta Tarot-kortet). Det är förstås Ormens koppling till Eva i Paradiset som förklarar den här identifikationen och minsann, är det inte den kopplingen som lockar Aleister Crowley i sin kortdesign. Här ses Djävulen hålla Merkurius/Hermes stav med tvinnade ormar!

Att Djävulen pekar uppåt med ena armen och nedåt med den andra tycks vara ett fantasifullt tillägg från och med illustrationen från 1855. På de äldre motiven är det ett helt annat kroppsspråk. Djävulen hälsar med sin högra hand (visar en öppen handflata) och att den vänstra armen pekar nedåt är mer en naturlig följd av att den håller ... ja, är det en fackla?

Det ser ut som en fackla på 1800-talsversionen från Marseilles, ritad av Suzanne. Men vad om den här äldre 1700-talsversionen av Dodal och nedanstående, heller inte purfärsk men vars upphovsman jag inte hittat namnet på:

Det objektet kan jag inte reda ut, det ser ut som en pil med fjädrar men med istället för en pilspets en grep fast med bara två piggar. Den kluvna toppen finns också på Dodals stav och hade det inte varit för varianten just här ovan (återigen med en nedstämd Måne vid magtrakten) skulle jag ha gissat på att det är Lögnens kluvna eldstunga vi ser på Dodals bild. Men den här "pilen" med kluven spets för inte alls tankarna till en kluven eldtunga... 

Att stanna vid "spira av något slag" känns otillfredsställande, även om det här exemplaret (från asiatisk kristendom) kommer väldigt nära den kluvna tungan men visar sig vara två vingar!

Har någon en idé om vad slags "sataniskt" don Djävulen håller är jag idel öra! Tarot-kortet Djävulen som Döden som pekar nedåt med en brinnande fackla är således en helt ny uppfinning och hittar inget stöd ens i korten från 1800-talet. Kommentatorn blandar elementär men korrekt kunskap med mer dubiösa fakta. 

En mer fruktbar ingång är nog teorin om att de äldre korten illustrerar en stav med två vingar. Varför? För att det var ett välkänt motiv i antiken att själen symboliskt tappar sina vingar när den störtar ner i döden, dvs. till en återfödelse som människa! (Se t.ex. Plotinus, 200-talsfilosofen från Rom och stycket om "själens nedstigande i kroppen", IV.8)  

Men som Crowleys Tarot-lek visar är de här bildkorten så kontaminerade av mer eller mindre välgrundade "kreativa" tillägg att jag inte skulle använda några förutom de äldsta bevarade motiven om jag ville hänga upp en diskussion om Djävulen på dessa. Tyvärr har jag aldrig sett Djävulens kort i den äldsta kortleken, från 1400-talets Frankrike. John D. Blakely återgav några exempel från denna lek i sin "The Mystical Tower of the Tarot" (Watkins, 1974), men tyvärr inte Djävulens kort.  

*****

Stenbockens/Saturnus koppling till Roms saturnalia och den västerländska zodiaken "vändpunkt" är ju obestridlig (fastän knappast kontroversiell). Det var förstås inte Djävulen romarna firade utan som kommentatorn säger, Sol Invictus, den oövervinneliga Solen.

Men skrapar man på den västerländska ytan - dvs. västerlandets "lån" av äldre kulturers traditioner - fanns redan i astrologins vagga tvåflodslandet en "kaosritual" vid tiden för nyår. Lag och ordning upphävdes då och folket tilläts anarkistiskt beteende på gator och torg! En metod för samhället att "släppa ut övertrycket" som uppstått under ett år av hårt slit... 

Att myndigheterna tillät några dagars utlevelse av detta kaos, visar förstås att Saturnus som den yttersta kontrollören eller statsmakten själv behöll kylan... Det folk ventilerade under den här veckan var i själva verket bara sin irrationella eller lunära själ - Månen som symbol för den ansiktslösa massan och för den svampiga del i människonaturen som bara vill härja runt och dricka och hojta (järnrörstyperna i Sverigedemokraterna var ett bra exempel på hur lågt människor kan sjunka).

Kommentatorn byter här subtilt ämne, och slår ett slag för västerländsk, tropisk zodiak. Men babylonierna höll koll på BÅDE den jordiska kalendern med dess praktiska "ändpunkter" i dagjämningarna (gamla kilskriftstavlor visar mer exakt att det var sommarsolståndet de baserade sina beräkningar på) OCH en rent siderisk zodiak som byggdes upp som en abstrakt konception baserad på vissa "normalstjärnor" som användes som referenspunkter. Det finns två bevarade texter som visar anger två olika (men näraliggande gradtal) för vårdagjämningen i Vädurens tecken. Det tyder på att man höll koll på zodiaktecknens precession över århundradena (jämfört med den praktiska kalendern), även om babylonierna knappast ännu fattat varför denna glidning skedde.

För att göra saker ännu värre firade inte ens babylonierna nyår vid midvinter med dess radikala mörker som så väl lånar sig som tanken om ett återfött ljus, utan vid vårdagjämningen! (Månaden Nisan - ackadiska månadsnamn är direkta förlagor till den judiska kalenderns månader.)

Babylonierna fäste inte samma vikt vid "djupaste midvinternatt" utan fastnade för perioden när de ljusa dagarna nådde samma längd som de mörka nätterna som tecknet på att ett nytt år började ("inte ta segern för given", ungefär). Det var i den här perioden man unnade sig sin kaosritual (om jag minns rätt, men jag ska dubbelkolla Akitu-ritualen vid nyår och uppgiften om den folkliga "kaosdagarna". Jag är nästan hundra på att det är samma ritual.)

Men traditioner utvecklas ju INOM tiden och jag är säker på att Djävulen som arketyp fått mycket stoff just från den draghjälp vintersolståndet givit, med dess tydliga exempel på kontrasten mellan ljus och mörker. Notera dock att kinesernas ljus- och mörkerlära (Yang/Yin) ser identiskt lik ut tills man undersöker basen för dess dualism: i den kinesiska kulturen hämtade man istället stoff från hur solljus också skapar sig en skugga (om jag inte missminner mig betyder "yin" sluttningens skuggiga sida, och "yang" sluttningens solindränkta sida).

Som vore det oundvikligt kom med tiden "yin" att uppfattas som en ond princip i Kina och man trodde nyckeln till evigt liv var att eliminera mörkret ur sin kropp genom enbart yang-orienterad föda. En ganska annorlunda tanke från den ursprungliga taoismen där yin och yang sågs helt naturalistiskt, som en ofrånkomlig följd av Tao eller tingens inneboende tendens att omvandlas och till sist presentera själva nidbilden eller motsatsen till hur de var i sitt första framträdande i fenomenvärlden. Ung till gammal, god till ond.

Årstidstänkandet som "förklaring" till zodiakens 12 bilder (och det påföljande valet i västerlandet av den tropiska zodiaken) är ett seriöst tankefel - den verkliga zodiaken är evig och har inget med årstiderna att göra. Däremot tycks Livets dolda principer ha fått en hälsosam injektion under det, säg, halva millennium då vårdagjämningen koinciderade med Väduren. Det var som om mänskligheten startade om på ny kula än en gång i "Platons storår" (precessionens 26.000-åriga cykel).

Att Jesus födelse hamnat inom detta tidfönster (säg 250 fvt till 250 fvt) är naturligtvis tänkvärt eftersom kristendomen, som jag nämnt, hyllar Sonen som den vari Fadern förhärligas, dvs. barnet Väduren vari Solen visar sig i sin "förhärligade" upphöjelse.

Jesus har också attraherat epitetet "Lejonet av Juda" (kung av Juda rike), och vi är genast tillbaka vid den eviga oppositionen mellan Solen i det manifesta livets centrum och det kylslagna mörkret ute i det materiella kosmos yttersta periferi (Saturnus). 

Det slår mig att liknelsen med Solen som en lägereld som håller kyla och mörker (och farliga vilddjur) en bit bort, bara fungerar om man inser att symboliken äger rum inom ramen för djupaste natt (natten personifierades av grekerna som gudinnan Nyx som ofta uppträdde med sina hatiska systrar). 

Indisk astrologi visar här prov på intelligent tänkande som håller denna lysande Sol eller lägereld - sattvisk naturligtvis - för att vara verksam i Lejonet som i sig är dels ett djur och dels tamasiskt - mörklagt. Detsamma gäller Saturnus i härskarläge i Vattumannen. Fast nu är mörkret dubblerat. Saturnus är tamasisk (själen undandrar sig insyn) och mörklagd är också dess positiva hemmatecken Vattumannen. 

Exkurs. Fredrik Reinfeldt föddes ett år med Saturnus i Vattumannen och en värre mörkläggare har då aldrig jag mött. Hans regering hade efter 6 år vid makten utvidgat sekretesslagen 66 gånger! 666 - Vilddjurets tecken vars talvärde är perfektionens 9. Trefaldig eller total ondska. Jo, regeringen Reinfeldt går Mörkrets ärenden och så har "landsfadern" också storkorset i Tamas guna på sin födelsehimmel med Saturnus i fiendskapens sjätte hus. 

Det intressanta är att människan Fredrik Reinfeldt lever ett vanligt liv som alla andra och FÖRSTÅR INTE att han är direkt styrd av Djävulen. Alla som stjäl från de fattiga för att ge till de som redan har (om så via "legala" politiska ändringar) går den rena Ondskans ärenden. Men hur svårt är inte det för en genomsnittlig moderat i Sverige att få in i sitt huvud vilket mordisk ideologi de egentligen valt att bejaka?

Men den radikala och förnimbara motsättningen mellan de fundamentala arketyperna Liv och Död ska förstås inte dras inom den positiva polariteten (inom idévärlden) utan mellan den tillspetsade oppositionen mellan Sol-i-Eld (Lejonet) och Saturnus-i-Jord (Stenbocken), samt mellan kompletterande och återspeglande paret Saturnus-i-Luft och Månen-i-Vatten. 

Det "händer" i korsningen mellan den positiva och den negativa verkligheten. Jag har börjat ana att just den indiska Mars attack från sin fallenhet i Kräftan mot Saturnus luftiga Vattumanpalats resulterar i påfallande tydliga missljud. Det skaver mellan världarna. Senast Per Nuder som hotar att stämma (troligen med all rätt) några extrema högerpropagandister verksamma i Eva Hamiltons nya högervridna Sveriges Television för ärekränkning.

Saturnus i Luft återspeglar som mentala konceptioner den Levande Solen i Lejonets - Livets - egna steg, men saturniern är här död vad "denna värld" anbelangar. Opposition Eld och Luft, Sol och Saturnus, ger oss bara liv och död på den konceptuella nivån. (Ett annat typiskt uttryck är idédebatten om monarki eller republik, Lejonet MOT folkets Vattuman, trots att polariteten i idévärlden är nödvändig. Idioterna som vill riva kungahuset fattar inte att det måste finna EN i toppen (i centrum), och en president har exakt samma arketypiska valör som en kung - de är båda "Lejon".)

Omvänt är Saturnus i Jord, i Stenbocken, aktiv som Djävulen eller rättare Pan, herre över denna värld av vegetativt liv - genom sitt negativa polarisering som Jordelementets härskare. Att söka beskriva den ogripbara Ondskan - ogripbar eftersom den helt saknar "ryggrad" eller "moral" eller något konstruktivt i sig leder till att vi tvingas pålägga det ultimata mörkret någon slags form och det är då vi får en hångrinande Djävul. 

Eftersom Saturnus är stand-in för Formens idé innebär mötet mellan Jordelementet (i sig en Form) och Saturnus berättelsen om en värld som befinner sig så långt som det är möjligt från den åtråvärda och värmande lägerelden (Solen). Inte konstigt att litterär fantasi placerar Djävulen fastfrusen i helvetet. 

Jo, det finns skäl att betrakta "den stora illgöraren" Saturnus som en alternativ sinnebild till Djävulen. Jag har varit inne på det förr på bloggen - i samband med tanken om att Saturnus blickar inåt, mot den högre begreppsvärlden via härskarskap i Luftens Vattuman, men blir en lägre varelse när den sedan söker återskapa en materiell värld som en slags saturnisk Demiurg (negativt härskarläge i Stenbocken). 

Men Saturnus kan bara ges djävulska konnotationer om andra faktorer styrker det. En "upphöjd" Saturnus i Vågen (och en fin placering för disponenten Venus) kan knappast tolkas som Djävulen i arbete, åtminstone inte i sin värsta skepnad som den totalt negativa och destruktiva Kaos. Den Urgrund som faktiskt alla naturalister (gudsförnekare) har börjar närma sig i sin obetänksamhet.

Och i den lägre verkligheten, där Saturnus råder som denna världens härskare Djävulen eller Pan, hittar vi en copycat eller återspeglare på motsatt sida, men nu inte Saturnus i Luft som den som skapar sig konceptioner om Sol-Lejonets liv utan som Månen i Kräftans Vatten. Det finns ett enormt materialistiskt sug i denna totalt negativa polarisering mellan Stenbocken och Kräftan och som indierna kallar en axel i "Rajas" eller lidelsens kvalitet.

Men allt detta är som sagt gammal hederlig Platon med hans lära om en högre verklighet och en lägre kopia, en tvåvärldslära (men där den lägre världen ändå inte bildar ren dualism eftersom den när allt är sagt och jord går upp i rök och det fria fantasifoster den var).  

Jord och Vatten bygger i den lägre verkligheten - i djurrikets värld - en sublunär och dunkel kopia av den högre verklighet i Eld och Luft som visserligen inte är den eviga evigheten, men väl högre världar som i förhållande på jordelivet måste te sig helt gudomligt.

Djävulen äger människor som jobbar för "livets goda", men fascinerande nog också de sluga typer som "höjt sig" till Eld och Luft men använder den kreativa fördelen i dessa mindre friktionsfyllda element till att tjäna materialismen.

Därför är det inte helt problemfritt att i praktiken använda astrologins negativa polaritet för att beskriva "Satans barn" och omvänt säga att Eld och Luft skulle vara "Guds barn". Likväl är mina intryck under några års intensifierade observationer av nyhetsrubriker och de zodiaktecken som ligger bakom, att det ligger något allmänt sant i den här delningen av två "fallande" element och två "stigande".

Skulle man kunna säga att människor med Stenbocken/Kräftan i hård opposition faktiskt är Djävulens barn ÄVEN om de jobbar häcken av sig för att förbättra de svagas position i samhället? Om så, inser man snabbt hur komplex frågan om Djävulens status är. Hans första dokumenterade identitet var dock som ljusängeln Lucifer. Men som den förste att falla blir han också den siste att lösgöras ur det materiella kretsloppet. 

Hans form - tecknad av Saturnus i negativt härskarläge i Stenbocken - är verkligen Kronisk. Djävulen är Tiden själv och i den meningen är "denna världens herre" något större än bara en kåt bock som hoppar runt i grönskan på den här planeten och fortplantar sig och sitt, varv efter varv!