I Relativismens Era

[Ett egendomligt inlägg från den 2 juli som jag inte begriper vad det vill säga! Det verkar bara som om hjärnan rasat av sig skisser som kanske senare skulle kunna bli något.
     När jag tittar på himlen för den 2 juli passerade Månen genom Skytten - ja det var fullmåne, vilket kanske förklarar textens ämnesglidning! Det verkar som Reinfeldt var ämnet - men därav blev intet! Det galaktiska centret i Skyttens stjärnbild spelar faktiskt en roll i dessa nebulösa stycken... ]

True hope is swift, and flies with swallow's wings:

Kings it makes gods, and meaner creatures kings.

Shakespeare - Richard III, 5.2.23-24

Astrologiskt tecknas det sanna hoppet av den lätta (eteriska och hypersattviska) Jupiter utan störningar i horoskopet -- precis som det öde som understundom överflyglar våra förhoppningar har synliga symbol i tungfotade och kontraktiva Saturnus (med eller utan störningar).

Frågan om fri vilja att växa och utvecklas eller en bindande fatalism är ytterst en icke-fråga eftersom det handlar om samma sak ur två olika perspektiv. Den jupiteriska och saturniska principen kvittar ut varandra och lämnar oss med den soli-lunära axeln.

"Är du en levande ande eller en död sinneskonsument?"

Astrologin blir till sist - här och nu - existentiell och avkräver av den levande varelsen ett ställningstagande. "Bara ett barn av världen eller redo att åter hävda sitt sanna väsen som gudomlig avkomma, barn av Zeus/Jupiter?"

Saturnus drar "negativt" allt till sig mot sin på förhand uppgjorda plan eller struktur. Alfa och Omega: i slutändan återställs den Perfektion som rådde i begynnelsen.

Paradoxen är att Tidens Herre - en alltigenom Negativ Kraft i vår värld - tycks spela upp Filmen baklänges!  Vi tycks gå framåt, från en kort och flyktig ungdomsdröm mot åldrande och död, medan vi i själva verket rör oss bakåt, mot vår begynnelse och tillståndet innan Degraderingen.

Saturnus som Själens Form verkar tamasiskt som en centrifug som sliter den den levande Sol-varelsen ur sin stilla Observation i det privilegierade Centrum. Varelsen rycks ur sin vakenhet och sövs till ocentrering någonstans, i en lekamen av något slag. Kanske i en kropp av Luft, kanske nära det Yttersta Mörkret - i en kropp av Jord.

För de levande varelser som anammar det jordiska perspektivet rör sig Tiden perverst genom planeternas rörelser i sina banor. Dagligen färdas planeterna medsols och korrekt från öster till väster (se inlägg om Platon och zodiaken). Men i förhållande till himlen/zodiaken syntes planeterna sträva motströms (i sin rörelse från 1°-30° av ett tecken).

Idag vet vi förstås att det är jordklotets egen perversion som får det att sinistert snurra "motsols" (åt vänster) och därmed bidra till föreställningen om en positiv medsols rörelse. (Som de kinesiska taoisterna sade för 2.300 år sedan: "Det långa och det korta determinerar varandra.") Nå, alla modeller bygger på grundantaganden och att smula sönder dessa tillhör inte frågan något alls, om modellen tjänar sitt syfte, om den berättar något för människan som hon har nytta av.

Som nämnt i ett inlägg om den hellenistiska astrologins tankar, frisknar planeten till först då den börjar röra sig retrograd i zodiaken så att dess rörelse samstämmer med den skenbara dagliga rörelsen från öster till väster. Nu neutraliseras tendens hos Tidens herre Saturnus att slunga de levande varelserna ut i Periferin, ut i manifestation i denna världen.

Man kan säga att Tiden börjar gå baklänges eftersom varelserna nu kan återvända mot Centrum, där allt fanns samlat innan det skingrades och spreds ut i den kosmiska manifestationen. Vi färdas från spiralgalaxernas armar in mot det galaktiska centrets Centrala Sol. 

För den som inte ser Principen utan tror dessa berättelser hänför sig till den fysiska verkligheten, ligger händelsevis vår spiralgalax centrum i sideriska Skyttens stjärnbild, vilket intressant nog gör Zeus/Jupiter till vår "Övergud", guden bortom t.o.m. Solen.

I det här perspektivet blir vår sol blott en solstråle av många partiklar som utgått från Centrum, och i den grekiska mytologin är också Zeus den stora barnalstraren. Sydindisk tradition låter också planeten Jupiter (Zeus) stå för faderskapet, under sanskritnamnet Guru.

Den Absolute barnalstraren Zeus-Jupiter kickstartade oss i vår begynnelse är andra sidan av det mynt där vi tydligt ser den koherenta Saturnus som alla jordsjälars principiella mål, att samlas under Vattumannens symbol - som en integrerad mänsklighet, som den skörd det här solsystemet har att ge, och att verktyget är den Relativa Kronos-Saturnus som insamlar diaspora-gnistorna över Tid.

Den relativa och expanderande Jupiter - inom vårt solsysystem kan därför berättigat känna SANT HOPP inför sin tillväxt i kunskap och vidgad synrand i denna värld. För i världen simuleras samma Hopp om sina barn som Fader Zeus känner "i Vintergatans centrum"!

Undertecknad har en oduglig Jupiter på sin födelsehimmel (och hade en ofärdig jordisk fadersgestalt) och tragglar därför med dessa sublima insikter om vad som konstituerar de färdiga" själarna, de som redan är integrerade och mogna för nästa nivå. Problemet är att alla måste med och ingen kan gå vidare förrän hela mänskligheten har förstått t.ex. den här texten. Så i tid räknad har nog jordmänskligheten (och undertecknad) ett antal tusen år kvar...

*****

En västastrologisk artikel om det galaktiska centret som fysisk och metafysisk realitet, som den sattviska centripetalkraft som söker dra andegnhistorna tillbaka medan de materiellt synliga spiralarmarna förlorar sig allt längre ut i det Yttre Mörkret (fast västastrologin äger inte den ursprungliga begreppsapparaten längre och missar därför mycket). Artikeln är några år gammal och Plutos konjunktion med det galaktiska centret i december 2007 faller utanför ramen för den här bloggens antika sjuplanetssystem. 

Artikeln bygger upp storartade förväntningar om ett globalt uppvaknande vid konjunktionen - men inget hände! Om man slutar upp med den här perverst missriktade fixeringen vid exakta grader (en farsot som Tvillingarna, Jungfrun och Merkurius applicerar på områden där de helt enkelt inte är meningsfulla) så är det dock intressant att det påföljande 2008 blev finanskrisens år, och den kommer västerlandet inte att återhämta sig från. Inte förrän man dumpar de onda ismerna kapitalism och marknadsliberalism, och börjar bygga en civilisation på en annan värdegrund.

Men att säga att finanskrisen skulle kunna ha haft att göra med en Pluto-förmörkelse av det galaktiska centret (för det är ju det det handlar om, om man ska vara nykomlingen Plutos koppling till döden/Hades trogen), det vore ju att erkänna transsaturnierna som verksamma krafter! Den frågan har den här bloggen lämnat därhän för att bättre förstå astrologins antika kärna. Så det är bäst att avrunda här.