Livslinjen, men i andra ord

Nativity, once in the main of light,

Crawls to maturity, wherewith being crowned,
Crooked eclipses 'gainst his glory fight,
And time that gave doth now his gift confound.

"Shake-Speare" - Sonnets #60:5-8

Enligt amerikanske litteraturforskaren Hank Whittemore (och andra med honom) är Sonetterna den 17e greven av Oxfords kodade dokument till eftervärlden om att drottning Elisabet hade en legitim arvinge. Hennes idiosynkrasi var nu en gång sådan att hon hellre ändade Tudor-dynastin som barnlös ("The Virgin Queen") än medgav sitt kärleksbarn i mogen ålder med en mycket ung greve! 

Sonetterna är grevens berättelse till bortbytingen Henry Wriotheseley, hennes egen förnekade son, om hans sanna identitet: ett blått blod blandat av den ålderdomliga fransk-brittiska släkten Vere med Tudors blod.

Avkodad handlar sonett 60 handlar om hur den möjliga kung Henry av England efter en olycklig inblandning i ett rabalder - vilket tolkades som ett upprorsförsök mot Kronan - fängslats och fått den puckelryggige statssekreteraren och förmörkaren av kunglighetens sanna ljus Robert Cecil ("The Crooked Eclipse") och Drottningen själv ("Time") mot sig.

Whittemore argumenterar väl för att "Tid" är ett kodord för Drottning Elisabet, och astrologiskt behöver man bara påminna sig att det är Saturnus som korresponderar med den suveränens och den världsliga maktens tionde hus, och därtill har funktionen av tidens herre. I det gamla Kina var t.ex. tiden och kalenderskapandet ett viktigt uttryck för kejsaren, och kinesiska härskare höll sig med män som likt Elisabets hovastrolog John Dee mätte tiden och rådgav härskaren.

Bara de här fyra versraderna innehåller således så mycket mer än vad blotta ytan säger, men givet den unge greven av Oxfords bekantskap med Elisabets hovastrolog (Dee måste ha gjort ett djupt intryck på den faderlöse Oxford som blev hovets myndling redan vid tolv), vågar man kanske läsa in mer astrologiska allusioner i de här raderna än en vanlig litteraturforskare ens skulle se.

Vi har naturligtvis Månens eklips av Solen som en övertydlig bild. Månen är här identisk med den "tid" som först "gav" men nu kastar sin "förvirring" över sin det temporala livets gåva den bestått unge bråkmakaren Henry Wriotheseley med. (Annan läsart: Elisabet har bestått avkomman med kungligt blod.)

Elisabet, stödd av krokryggen till statssekreterare som har sina egna karriärplaner och som Oxford uppenbarligen betraktar som föga mer än ett navelludd, ämnar undanröja bastardsonen genom att åtala honom för högförräderi.

Det är därför att förringa textens fulla innebörd genom att peka ut den astrologiska koden för "livslinje", men jag kan inte låta bli alltsedan Oxford själv visade sig för mig i en dröm för snart sju år sedan och tydligen bad mig titta lite närmare på hans livsöde. Åtminstone blev det följden av drömmen.

Jag reagerade på hur britterna använder ordet "nativity" istället för "födelsehoroskop" redan med min första bok i ämnet, av den observante Charles E.O. Carter. Jag var vid 20 bara medveten om att den engelskspråkiga världen betecknar hela berättelsen om Jesus födelse, stallet, krubban, Josef och Maria och allt det där för, the Nativity (med stort N). Födelsen. Jag hade aldrig använt ordet i en egenformulerad mening på engelska vid den tiden.

Etymonline säger att det brittiska ordet för födelse inte går längre tillbaka än 1100-talet och franskans nativité, men det räcker. Det är etablerat i England 1601 då "Shake-Speare" skriver "nativity, once in the main of light, crawls to maturity, wherewith being crowned", vilket i princip bara är en serie förtätade bilder som beskriver vägen från vägen från det lunära födelseögonblicket och fram till det att andesjälen tar sin sanna identitet i besittning i erövrandet av sin egen Sol.

Eller på ren svenska: Födelsen eller den födde, när han väl nått ljusets (förståndets) domän, kravlar sig fram till sin mognad med vilken han också kröns.

Det är nästan överflödigt att påpeka att varje individ som "kravlar sig" ur det förmörkande modershägnet och den inprogrammerade barndomspräglingen i denna obegåvade sublunära tillvaro och tar sin Sol i besittning, är att betrakta som en krönt konung - Solen används ju som symbol för den gode konungen medan Saturnus (tid och absolut temporal makt) är en astrologisk symbol som saknar alla den gode härskarens attribut.

Edward de Vere, den 17e greven av Oxford, hade naturligtvis ingen aning om att den europeiska astrologin led av ett allvarligt metodfel och trodde sig själv vara Oxe (när han i själva verket - och trogen sina starka böjelser mot krigskonst - var född i martiala Väduren). Det är därför en anakronism att dra in indisk astrologi här och än mindre esoteriska judiska föreställningar om Ljusets och Mörkrets ande. Men man kan notera att han likställer "the main of light" eller ljusets domän, med den första anhalt som den nyfödde kravlande når. 

Det är således Merkurius-fasen diktaren syftar på, då Månens totala bundenhet till sinnesintryck lämnar över till intellektet med dess förmåga att bearbeta upplevelserna. Merkurius klassificeras visserligen som rajasisk i indisk astrologi - den lever i spänningen mellan Ljus och Mörker (och det kanske också är denna spänning som ger intellektet stoffet att bearbeta). Men det är notabelt att Merkurius båda tecken, Tvillingarna och Jungfrun sorterar under "the main of light" eller Ljusets eller Sattva gunas domän. 

Merkurius som det unga och växande intellektets livsfas (som föregår kröningen till en solar varelse, var sig Konung eller en individuerad person bland allmogen), tillhör äldsta dokumenterade astrologiska tradition. Att Merkurius följer på Månen noterats redan i egyptiska Tetrabiblos, skriven under det andra århundradet.

Man kan ha hur mycket konungslig Sol i sig som allra helst, men gör inte Merkurius sitt arbete väl, kommer man aldrig att upptäcka det. Därför är högerregeringens försök att göra skolundervisningen till en profitstyrd verksamhet som att döda Sverige för all framtid. Svenskt Näringsliv söker halshugga ett helt folk.

Sickna djävlar landet släppt in i mäktiga positioner! Och en stor del av tragiken är att de inte ens förstår sin egen ondska. Och om en människa inte kan tänka själv, vem ska då göra det åt henne. Reinfeldt?

*****

Tillägg

När jag letade efter en bild på den sjudelade ålderstrappan (de sju klassiska planetåldrarna) som jag minns från skolan, fast via det engelska uttrycket "ages of man", föll ögat på följande. Tala om att sluta en cirkel!

Kända monologer som ljudbok