For who marketh better than he
The seven turning flames of the sky?
Or hath read more of the antique;
Hath greater knowledge of the tongues?
Or understandeth sooner the sounds
Of the learner to love music?
Sagt om Edward de Vere,
17e greven av Oxford (källa)
Hos litteraturforskaren Hank Whittemore finner jag några referenser till de fyra elementen i samband med Shakespeares sonett 44. Så långt har jag nu nått i Whittemores 900-sidiga tegelsten till analys av sonetterna tolkade som den 17e greven av Oxfords sorgesånger till sin son med drottning Elisabet, ett oäkta barn som förblev dolt pga. politiska komplikationer.
Sonetterna är sägs vara en kodad dagbok över i huvudsak den tid grevens son sitter fängslad - av sin egen mor - i Tower of London - för deltagande i ett klantigt upprorsförsök initierat av greven av Essex (vars huvud föll, sonen överlevde och släpptes fri när James av Skottland efterträdde Elisabet).
Jag köpte boken för snart fyra år sedan men har tvekat att börja läsa den tills för några månader sedan. Det krävs en viss kraftansamling för den som inte är litteraturvetare att ta sig an 1500-talsengelskan i en spalt och en modern parafras i spalten bredvid, och till det oceaner av korshänvisningar till andra texter av Shakespeare och allmänt historiskt material.
Does not our life consist of the four elements?-Twelfth Night 2.3.10
The elements so mixed in him that Nature might stand up, and say to all the world, "This was a man."-Julius Caesar 5.5.73-75
I am air and fire; my other elements I give to a baser life.-Antony and Cleopatra 5.2.292-293
He is pure air and fire; and the dull elements of earth and water never appear in him, but only in patient stillness.-Henry V 3.7.22
Boken beställdes från Amazon och ankom vid följande två tidpunkter. Horoskopen är intressanta i termer av "konceptionsögonblick" och "nedkomst"! I antiken ansåg man att konceptionen egentligen var den bästa tidpunkten men där praktiska hänsyn gjorde att man fick nöja sig med barnets faktiskt förlossningsögonblick.
Det första horoskopets ascendenthärskare Venus i den indiska astrologins bästa hus (9e) och med Solen i Tvillingarnar är en ren poetkombination! Här bestrålas dessutom nionde av Jupiter, nionde husets signifikator och den ligger dessutom hemma i sitt härskarläge i tredje huset för skriftspråkliga förmågor. Är inte detta tiden för ett författare så säg? Notera dock det ödesmättade mörker som illgörarna Saturnus och Mars tynger Vågen (Venus) med! För att inte tala om Månen (f.ö. disponerad av Venus). Formidabla bekymmer med det täcka könet på himlen denna dag, vilket är exakt vad sonetterna egentligen handlar om.
Det första horoskopets ascendenthärskare Venus i den indiska astrologins bästa hus (9e) och med Solen i Tvillingarnar är en ren poetkombination! Här bestrålas dessutom nionde av Jupiter, nionde husets signifikator och den ligger dessutom hemma i sitt härskarläge i tredje huset för skriftspråkliga förmågor. Är inte detta tiden för ett författare så säg? Notera dock det ödesmättade mörker som illgörarna Saturnus och Mars tynger Vågen (Venus) med! För att inte tala om Månen (f.ö. disponerad av Venus). Formidabla bekymmer med det täcka könet på himlen denna dag, vilket är exakt vad sonetterna egentligen handlar om.
Märkligt nog tycker jag mig i det översta horoskopets åttondehusmåne se ekon av Sonettenas centrala ämne: lamentationen i dagboksform över fängslandet av den unge greven av Southampton - Oxfords oäkta son med Elisabet. (De avslutande sonetterna utgör en egen svit om The Dark Lady - drottning Elisabet - men dit är det långt kvar i detta ambitiösa studieprojekt.)
Jag hade aldrig läst en rad av Shakespeare tidigare och knappt någon poesi för övrigt heller, men väl sett Romeo & Julia som en del av gymnasieundervisningen. Så när impulsen föll över mig att köpa boken var det näppeligen en slentrianmässig köpreflex. Dock hade införskaffandet sin förhistoria, vilken jag föredrog i inlägget om Oxfords horoskop. Texten öppnar i eget fönster och jämför gärna Oxfords horoskop med dessa kartor.
Inlägget innehåller det första citat om de fyra elementen från Sonetterna jag blev varse och som perfekt stämmer med grevens söndriga horoskop, det som man nästan tycker sig höra i ovanstående brottstycken, om att lämna de "basala" elementen åt sig eget öde och ta sin tillflykt till Eld och Luft, de supralunära elementen.
Om detta låter exakt som den här bloggen låtit i tre år, är förklaringen naturligtvis att jag hittade det första astrologiska ekot i sonett 45 bara något halvår innan den här bloggen startade...
*****
Kuriosa (ockult)
Den 8 september 2010, tio minuter i ett, närmade jag mig mina hemkvarter efter en uppfriskande lunchpromenad. Jag hade just gått över en av Stockholms broar vilket alltid öppnar sinnet: vatten därunder och öppen himmel därovan.
Som det är i sådana här tillstånd lever tankarna sitt eget ofjättrade liv, kroppen är bara ute och går och det finns inga planer för något. Jag är visserligen van att leva utan Merkurius - eller om det är Månens - "hjärntjatter". Fem års meditation i tjugoårsåldern avslöjade hur förhållandevis lätt det är att få tyst på oväsendet på insidan.
Men vid det här tillfället började plötsligt tankarna röra sig, och ämnet Oxfords relation till den äldre greven av Warwick dök upp. Efter att intuitivt ha identifierat en f.d. arbetskamrat som "Warwick" under en födelsedagsfest hans flickvän ordnat (i hemlighet) för honom, ledde lite nätsökande till upptäckten att en ung Oxford faktiskt mött en Warwick dagen för en riddarturning - sådant som engelsk adel ännu på 1500-talet roade sig med.
Så kom det sig att jag hittade ett av de första namnen på en bekant till den Oxford i vars kläder jag fann mig i märklig dröm i november 2005. (Detta beskrevs i inlägget om Oxfords horoskop.)
Bara två minuter efter att tankarna surrat till om relationen mellan Oxford och den till ynglingen vänligt stämde Warwick, springer jag nästan på min före detta arbetskamrat! Han är tre steg före mig och jag skär in just bakom honom. Jag blir så häpen över sammanträffandet att jag inte ens har mål i mun att ropa ut till honom, och han försvinner i rask takt, uppenbarligen på väg åter till sin arbetsplats som låg bara några kvarter bort.
Jag bär ingen klocka, men kan lätt rekonstruera tidpunkten när jag kommer innanför dörren knappa tio minuter senare. Dubbelexponeringen av dagens transiter och det egna horoskopet är verkligen märklig:
 |
| (Gammal skärmdump) |
Klockan 12.50 stiger Vågens 25e grad över Stockholm och nuddar vid min medfödda Merkurius i 27e graden. Den 25e graden stiger under cirka fem minuter (12.47-12.52) men eftersom tidpunkten för incidenten inte är exakt på minuten, nöjer jag mig med att notera hur oerhört tydligt tiden själv petar på min kommunikationsgud Merkurius/Hermes.
Det är ju Hermes som har en mössa på, vilket gör att hans tankar är osynliga för den yttre världen. Kan det vara Merkurius/Hermes som ligger bakom telepati? Att jag befann mig kanske 200 meter från min forna arbetskamrat (dold på en annan gata) då tankarna på Warwick började cirkla - kan det vara exempel på den bevingade budbärarens verksamhet?
Det är passande att introducera den här lilla episoden här, i anslutning till sonett 44 som jag just nått. Här visar sig nämligen Oxford hysa väldigt snarlika tankar om hur det tröga och döda köttet (Jordelementet) är en verklighet vitt skild från den fria Luften är en dimension som anpassar sig efter tankens flykt!
If the dull substance of my flesh were thought,Man kan också notera att detta var dagen för en praktfull nymåne i Lejonets tecken, med Solen i härskarläge och Månen i exakt konjunktion vid lunchtid (och i 11e huset för sällskap, vänner eller ideologier enligt Tidens eget horoskop). Händelsevis också en nymåne nästan exakt på min Venus, som äger min egen Sol. Jag var så att säga delaktig i den här tillfälliga fokuseringen på ett Sol-Lejon - greven av Warwick...
Injurious distance should not stop my way;
For then, despite of space, I would be brought
From limits far remote, where thou dost stay...
(Ett snarlikt ord fängslade mig enormt redan 1979 genom titeln på en instrumental reggaelåt, "Up Warrika Hill" - jag har upptäckt att många ord som känts meningsfulla verkar trigga själsminnen. Jag har märkt att inte alla har kontakt med själen på den semantiska nivån.)
Och därtill äger en slags "ömsesidig reception" rum mellan de båda himlarna, för Venus I TIDEN ligger gradexakt på min Sol.
Alltså: individen Sol-Våg och Venus-Lejon, tidpunkten Sol-Lejon, Venus-Våg. Dagen var således mycket ovanlig för undertecknad eftersom den så tydligt tryckte på den medfödda kombinationen av tredje och femte huset, två artistiska hus i Luft och Eld, just sådana som greven av Oxford skulle ha gillat.
Jag är fortfarande inte säker på att reinkarnation är den bästa förklaringsmodellen för sådana här ting. Gamla liv kan fortsätta ge eko genom evigheten och senare människokroppar vävs av avfallsprodukterna från dem som levt tidigare. Kanske är det bara några få celler i min kropp som är "recyclad Oxford"? I den här scenen med "tänker på och springer på" blir det förvisso aningen mer komplicerat, för det förefaller inte bättre än att jag är subtilt besatt av Oxfords ande, så att hans tankar kring människor han känt i det förgångna kan läcka in i mitt medvetande!
Och jo, drottning Elisabet verkar också vara på jorden just nu. Hon är svensk, hon med. Medelklass. Hon lever ett lindrigt helvete för vad hon gjort i det förgångna, men är så andligt sluten att hon inte vet om det själv. Slutna själar synes mer tålmodiga. Hon är född i Jungfruns tecken den här gången också, men det är bara en tillfällighet. Astrologi är inte fundamentalism.
Vi hade en liten scen över hennes förslag om att sätta ett barn till världen för några år sedan, men hon fick kalla fötter och jag förbannade henne för att ha lekt med mina känslor. Hon har nu gjort om drottning Elisabets fadäs - låtit sig impregneras av en ung man från...England! Fadern försköts. Historien upprepar sig.
Kan också sägas att det vanliga namnet "Elisabet" också följt mig från första början, först som min enda systers andranamn och senare som förstanamn på min första "riktiga" förälskelse vid 13.
 | |
| Den förmodade f.d. Warwick (t.v.) och jag. Frejdig personalfest 2000. |
Anmärkning
Först efter färdigställt inlägg, förmiddagen den 28 april, slår det mig att jag ritade de två kartorna och påbörjade texten igår kväll strax efter åtta. Det var Oxfords sideriska födelsedag, vilket jag inte hade en tanke på! Inte medvetet i vilket fall. Men sådan är uppenbarligen kraften i det omedvetna, att Oxford - en fåfäng fåne - ville ha lite uppmärksamhet. Ja men, grattis då, avdöde bard!
Här syns tydligt hur zodiaken "backat" över 400 år:
Oxford föddes den 12 april 1550 i Vädurens 14e eller 15e grad och det motsvarar år 2012 den 27-28 april.
15 kommentarer:
"Även vi som är bundna till jorden
kan ha tankar som flyger likt fåglar i luften
och låta elden brinna inom oss
och vattnet vederkvicka våra känslor
Ja, även vi som sitter fast i dyn
kan lyfta blicken mot skyn
och se bortom det som är för handen
för att förnimma det som tillhör anden"
En dikt av en amatörpoet, inspirerad av den här bloggen och vad som skrivits här om de fyra elementen.
Fascinerande historia. Jag vet inte mycket om Drottning Elisabet, men att jungfrudrottningen hade ett barn var en nyhet! Det står det ingenting om i uppslagsböcker o dyl. Däremot att de Vere hade ett oäkta barn med en av hennes hovdamer, och åkte i fängelse för det! Hårda bud. Skulle det alltså i själva verket ha varit Elisabet som var modern? Hur kunde hon i så fall ha kunnat hålla det hemligt, kan man fråga sig. En sån som hon kunde väl knappast åka bort i hemlighet och föda barnet inkognito.
S
Jag känner igen poemet från din förra ”publicering” i anslutning till de fyra elementen. :-) Jag minns inte om jag sade också då, att detta är poetiska metaforer, med mindre man faktiskt identifierar sig med elementen. (En dubbel sanning naturligtvis, eftersom det är uppenbart att folk faktiskt ofta nog beter sig precis som deras horoskop antyder.)
Jag vet inte mer än jag hunnit forska fram till efter den lucida dröm i november 2005 jag redogjort för i annat sammanhang. Före den drömmen visste jag absolut _ingenting_ om England. Oxfords affär var med lady Vavasour, vars porträtt på Wikipedia beskriver ett abnormt smalt hästansikte. (Lustigt nog en ansiktstyp jag ensam bland alla bekanta alltid avgudat!) Deras oäkta barn dog direkt.
Vem satt inte inspärrad i Tower of London någon gång i sitt liv? Elisabet förklarades i icke oävna ordalag vara den värsta hagga och katastrof England varit med om - Jane Austen lade detta beska omdöme i, jag tror det var huvudrollsfiguren Fanny Prices mun i kostymdramat Mansfield Park (filmatiseringen från 2007). Britterna har gått på djupet med sina historiska figurer och ventilerar åsikter!
Oxfordteorin är ung, från 1920-talet. Men den vann omedelbart anhängare i den tidens intellektuella. Mark Twain, Orson Welles... Bland Oxfordianer är hypotesen att Shakespeares Sonetter är ett far-till-son-verk inte alls den breda uppfattningen. Den alternativa läsarten blir att ”Shakespeare” var homosexuellt intresserad av den okända mottagaren till dikterna.
Men Whittemore har i spåren på en tidigare forskare (Ogburn Jr.) om Elisabeths oäkta barn med en ung adelsman gjort något banbrytande: han har lyckats korrelera dagboken (för det vad det är) med skeden i Essex och Southamptons genant illa planerade och misslyckade ”uppror” mot Kronan den 8 februari 1601. Upproret var över på en dag.
Oxford/Shakespeare skriver sedan en dikt om dagen och skickar till sin son i fängelset för hans upplyftande. Mellan raderna varnar han t.ex. för att försöka göra något mer oöverlagt i den händelse Oxford bakom ridåerna lyckas framverka hans benådning (med en formidabel isdrottning som helt vänt sitt kärleksbarn ryggen).
Drottning Elisabet försvinner kort ur den brittiska historieskrivningen i samband med sin årliga Eriksgata (”Progress”) 1574.
Whittemore radar upp en rad egendomliga möten som Oxford är involverad i under månaderna som föregår den hypotetiska nedkomsten av kungasonen. Han ”flyr” sedan utomlands och talar drömskt om ”ett eget barn” i korrespondens med Lord Burghley, drottningens egen Anders Borg.
I Whittemores (m.fl.) tes dumpades barnet strax hos en adelsfamilj och ”Shakespeares” upprepade dedikationer till det här husets unge son och faderliga tilltal i sonetterna (och i två tidigare publicerade långa poem) blir faktiskt begripligt om man tänker sig att det är hans egen son.
Whittemore tycks ha knäckt de språkliga koderna, ”fair” (fager) betyder konsekvent ”kungligt blod”, etc. ”the Region Cloud” är Reginas (Elisabet) åskmolnsliknande misshag - hon dyker upp som the Dark Lady i de avslutande, "påhakade" sonetterna som tydligen skrevs sedan hon äntligen dött.
I det dolska tillståndet utspelade sig scen två i min dröm från 2005 (se tidigare inlägg om Oxford). T.o.m. Oxfords rörelser med svärdet över en gravstensliknande platta har jag hittat en referens till i Sonetterna
Whittemore s. 230:
His means of death, his obscure funeral -
No trophy, sword ... over his bones,
No noble rite, nor formal ostentation (Hamlet, 4.5.210-12)
Det var tydligen en del av en brittisk begravningsrit att föra ett svärd över graven (enbart lägga ned det?).
I min dröm förbannar drömjaget/Oxford i tysthet drottningen medan den yttre personen skenheligt utför den sista välsignelsen! Som sagt, en osedvanligt märklig dröm som blickar in i på insidan i en man jag aldrig kände till förrän drömmen.)
Det finns åtskilliga sidor på nätet som ägnar sig åt Oxford-teorin.
Det var i o f s bara halva dikten jag citerade förra gången - nu fick du äran att läsa hela :-)
Nu för tiden går det ju att gräva upp döingar och göra gentest på dem (här i Sverige jagas ju Magnus Ladulås kvarlevor) - det vore väl det enda sättet att fastställa saken. En drottning som har ett helt hov omkring sig... visserligen var väl folk rädda om sina skallar, men nog tycker man väl att skvaller om en sån oerhörd händelse borde ha sipprat ut ändå... Men som sagt, en fascinerande teori. Och dröm och allt. Men man ska nog, som du också är, vara försiktig med att genast dra slutsatsen om reinkarnation. Själv blir jag misstänksam när folk påstår sig ha varit kända historiska personer i ett tidigare liv. De flesta som har levat var ju bara vanliga tråkiga bondgubbar och -gummor och levde inte alls några märkvärdiga liv.
S
Tanken om minnens återvinning sönderbruten materia är naturligtvis bara ett försök att vara anspråkslös. Idén är befängd. Men också Jung försökte förena sina patienters odiskutabla "transpersonella" minnen med en haltande teori om att arvsanlaget är bärare av "kollektiva minnen" - som om anden skulle vara underordnad det döda Jordelementet!
Jag har faktiskt på den här bloggen upprepade gånger (mest i polemiskt syfte) föreslagit att delar av den ”tyska nationalsjälen” av det rasistiska slag nazismen synliggjorde, nu har valt att återfödas på svensk mark, via den svenska ”gen-poolen”. Reinkarnation har inget annat med köttet att göra än att det just är re-in-carne – åter till ett kött Oxens och Djävulens döttrar, kropparna, är en lägre realitet. Själarna bara tittar in.
Av det ungefär dussinet fragmentariska tidigare liv-minnen eller tidigare liv-liknande minnen som jag sparat som klenoder eller kuriositeter, är flertalet extremt slätstrukna. Under de senaste 2.000 åren är det bara två, i på varandra följande århundraden, som hör hemma i societeten.
Din invändning mot minnen som inte hänför sig till massornas samfälldhet är konventionell för en som menar sig studera de högre tingen. Sedan när blev klass något märkvärdigt? Någon gång måste ju även rikt folk, armenier eller judar återvända, för att bara hosta upp tre språkliga etiketter för folk i distinkt minoritet i världen, rent numeriskt.
Mer hållbart är att höra vad vittnet har att säga för sin sak, eller, om man har tillräckliga känselspröt, lyssna efter tecken i uttrycken som tyder på en skolning så djup att det måste vara ett arv sedan många liv tillbaka – ett arvegods som är själens eget. Det är förstås omöjligt för en utomstående att göra, men det finns andra strategier. Som att läsa vad som verkligen sägs, även mellan raderna.
Din generella reservation antyder att du inte noterat textens uppbyggnad. Den argumenterar nämligen för sin sak (reinkarnationens realitet), samtidigt som den berättar sin historia. Djupstrukturen börjar med citatet där någon samtida lovordar Oxford för hans astrologiska kunskaper. (Sedan Oxford förlorat sin far vid tolv blev han hovets myndling och bör rimligen ha träffat Elisabets hovastrolog John Dee – se inlägg på bloggen om Dee.)
När litteraturhistoriker på språkliga grunder ser paralleller mellan Oxfords språkhantering och Shakespeare-texterna och även den senare visar sig ha en mycket distinkt astrologisk syn på de fyra elementen som låter som denna blogg låtit sedan första dag, då finns helt andra frågor att ställa än att förhålla sig allmänt misstrogen mot alla som sticker ut (Sverige och jante).
En bättre invändning är:, ”Nå, men du kanske specialstuderat Shakespeares bruk av de fyra elementen innan du började blogga?” Den invändningen förekommer Djupstrukturen genom att tydligt klargöra att Sonetterna är det första bloggaren läst av Shakespeare (förutom tre böcker OM honom och i ingen av dessa förekom någon astrologi), och att han nådde citatklumpen med referenser till de fyra elementen hos Shakespeare först häromdagen, i notapparaten till sonett 44.
Fortsätter...
Måhända finns det bland bloggens 5.000 sidor andra tecken som vittnar om ett tidigare liv av hög börd? En viss arrogans mot pöbel, t.ex.? Måhända en fäbless för katolicismen, precis som hos Oxford, som anklagades för att vara landsförrädare på denna grund?
(Vad omvärlden inte vet är att Oxford var en direkt reinkarnation av en tysk aristokrat och därför så att säga hade katolicismen i blodet. Det var med häpnad jag insåg att också han, ett knappt århundrade före Oxford hade förälskat sig i Italien under sina teologiska studier där. Själsfragmentet som springer ur den tyske härskaren märks i bloggen – tysken är inte förtjust i dagens svenska politiska ledare!)
Låter det här stelt och legalistiskt? Oxford var juridikutbildad. Det är ett av Oxfordianernas argument eftersom det finns påfallande mycket juridisk terminologi inbakad i Shakespeares pjäser. Logik har jag haft med mig sedan jag föddes. Som barn lekte jag knappt med leksaker. Jag tittade på dem en liten stund och bröt sedan sönder dem för att lära mig hur de var uppbyggda. Så beter sig kanske inte barn vars senaste tiotal liv handlat om att plöja en åker år in och år ut. :-)
Redan som litet barn lekte jag ”låt oss sola oss i skuggan”-leken med kusinerna. I efterhand inser jag att jag likt adeln alltid hatat solen (och kroppsarbete) och valde överklassens förhållande – markerade distans till vuxenvärldens sollapande. Mitt närmast förra liv var enkelt (och kort), i Italien i början av 1900-talet. Ska man då inte minnas det närmast föregående och ha med sig attityder från det? (Ian Stevensons rapporter tydde ju på det. Men han intervjuade barn som dött traumatiskt i närmast föregående liv. Själen är tidlös, egentligen har den inte närmare till sitt förra liv än sitt förr-förr-förra...
Jag har samlat så mycket paralleller mellan det som är känt om Oxford och mina egna idiosynkrasier att det skulle räcka till en hel bok. Men den som förstår den ockulta sidospaningen, med sammanträffandet under lunchpromenaden (och vidare ser hur tankeväckande det horoskopets symboluppsättning är), behöver inte ”special pleading”. Som Jesus sade, ”den som har öron, höre.”
Övriga (du?) får väl tro att noblessen aldrig återföds överhuvudtaget! :-) Men det gör den. Och inte sällan i beklämmande sociala miljöer med påvra värderingar. För hur ofta ägnar de högvälborna sina dagar åt att söka folkets förbättring?
Oxford var självupptagen som folk av börd i allmänhet blir. Sådan är min upplevelse av Sonetterna så här långt. Redan under några böcker OM honom ogillade jag människan. Att han skulle kunna vara författaren till Shakespeares verk är inget jag trivs med alls. En högst oönskad bieffekt av att jag började forska i drömmen om Oxford. Inte minst för att det kommentarer som din är given. Den anonyma stugsittaren, både namn- och karaktärslös - se där har vi en historia som inte stöter sig med någon!
Det enda Oxford tänkte på var sin förlorade chans att sätta en kung på tronen och därmed försäkra sig själv (huset Vere) en plats i Englands historia. Accepterar man att Oxford var hertig Albrecht IV av Bayern i sitt föregående liv, klarnar mer än bara Oxfords krypto-katolicism. Det fanns en åtrå efter mer av Tronen i hans omedvetna, fast nu för sonens räkning. Men ödet ville annorlunda nästa gång.
Jag kan naturligtvis inte säga varken ja eller nej till frågan om jag just nu kommunicerar med den f d Shakespeare el ej, för vad vet jag...?
Men jag tycker inte att din andra teori låter så befängd (fast det inte är vanlig materia det är frågan om). En av paret Hahns böcker berättar om ett försök att kontakta Franciskus, men de får då veta att det inte går, för att han har spritt ut sina energier - "kraften är (...) spridd på många olika delar. Det är inte Franciskus som jordisk person ni får träffa om ni stämmer möte. Ni kan få träffa en del av den energi han bestod av, som speglar hans värderingar. Det här kan vara svårt för människorna att förstå, men (...) vi är ju delar av samma helhet. (...) Uppsplittringen gör det möjligt för flera att ha kontakt med hans kraft samtidigt." De får dessutom veta att F är beredd att gå ner på jorden igen. Ett förberedelsearbete pågår för att få ner honom till jordens låga frekvenser. Han kommer att återfödas i Tibet.)
Så kanske de Vere och du är delar av samma energi, el hur man ska uttrycka det... Förresten, det slår mig nu att Shakespeare var ju också otroligt produktiv, man fattar inte hur han hann med att skriva allt, om han dessutom hade andra åtaganden också... och det är ju du också!
S
Hur som helst, det är verkligen en
Ursäkta det rumphuggna. Jag skulle bara tacka för att du delar med dig av den här historien.
S
Hahns mottagna meddelande rimmar med en uppfattning jag mött förr och också på bloggen varit inne på flera gånger, bl.a. i samband med historiska personer och återfödelsefrågan. Det enda ställe jag minns nu var i samband med New York-filosofen Anthony Damiani:
[citat....] När jag läste detta flög en direkt intuition genom mitt huvud: "Åh, västerlänningarnas tropiska zodiak ligger ringlad som en drake, som ett hölje av lagrade minnesspår runt jordklotet, och vem än som lever inuti denna tjocka saknar autentisk kontakt med den sanna verkligheten, med sin sanna intelligens."
blogginlägget
I en grafisk sinnebild sjunker själen genom de sju planetlagren och klär på sig stoff som ligger distribuerade i Världssjälen, och det är själens egen historik som avgör vad den passerar förbi, och vad den magnetiskt drar till sig som ”subtila” nivåer i det nya medvetande. Själen tar inte på sig någon annans karmiska bördor utan plockar upp sina egna fragment från tidigare liv.
En annan förklaringsmodell är ”fyrtornseffekten” som jag tror jag nämnde i samband med f.d. företagsläkaren och numera reinkarnationsspecialisten Walter Semkiw. Vederbörande _har_ haft en inkarnation i nära anslutning med den celebritet han/hon tror sig ha varit, men har så dålig kontakt med sin egen själ att han/hon går VIA "minnesgeggan runt jorden " och uppsnappar, inte sitt eget liv som sidekick eller stalldräng, utan når "historieböckernas kändisar" eftersom dessa ”minnesfragment” lyser starkt som ett fyrtorn.
Jag kan inte helt utesluta att det var Whittemores BOK publicerade 2005 som resonerade så starkt i ”noosfären” att jag i november samma år drömde om EXAKT den tes om drottningen och modern som han där driver (se tidigare inlägg om Oxford).
Fyrtornsteorin förklarar dessa horder av Napoleons och Cleopatras i världens alla dårhus. Fullt medveten om hur den sublunära smörjan (vilket är vad Hahns syftar på här - "den onda ängelns 12e hus" eller "psykgröten" – i sinnevärlden motsvarande den lägre atmosfären som tänktes störd av Vatten och onda andar), fascineras jag (precis som Jung gjorde hos sina mentalpatienter) av sådan information som kommer individer till del helt utan kunskap om dem.
Jag älskade citroner som barn, fånigt mycket. I en buss vaggades jag en gång in i en vakendröm och såg mig plötsligt som judisk trädgårdsmästare, klämmande på citrusfrukter och i mitt stilla sinne tänka ”När kommer Han?” (messias).
Det tog gott och väl tio år innan jag av en ren slump hamnade på någon matsida på nätet och i en faktaruta fick veta att citronen blev en judisk symbol för självständighet under deras babyloniska fångenskap. Citronträdet blev nästan heligt för dem, när de återvände ur fångenskap.
Jag har läst många poäng judendom men aldrig hört talats om detta! Men vakendrömmen antar här rent arketypiska kvaliteter, den kombinerar helt korrekt citronen och ett förtryckt folks längtan efter självständighet – men nu i romersk tid och med hoppet ställt till en smord konung som är en krigarkonung, en befriare.
Med romarnas intåg i Palestina på 60-talet fvt kan den här figuren (om han har levat) tidsbestämmas mycket exakt. Templet föll i judiska kriget år 70. Detta är ett intervall om cirka 100 år och ett uppslukande intresse för den historiske Jesus i detta liv tyder på att fruktodlaren dog innan Jesus hann påbörja sin verksamhet.
Men borde inte den nyfikenheten vara mättad eftersom samma själ sedan hunnit leva flera liv i kristna länder? Nyckelordet är Dödahavsrullarna. Inte förrän skriftfyndet 1947 återvände kunskapen till mänskligheten om den grupp som så i grunden påverkade västerlandets historia! När själen kommer i kontakt (via kroppens fem sinnen) med något den har ägnat sig åt tidigare, kan det gå chockvågor genom den.
Forts...
...
Det här verkar nu inte riktigt sant i alla fall, för i Oxford/Shakespeare-frågan saknar jag totalt intresse för poesi och drama. Skrev förvisso en lång pjäs runt 11-12 (ingen aning om vad som flög i mig då) men har före och efter det inte visat det minsta intresse för saken.
Lustigt nog fastnade en gammal bekant som vaktmästare på en av Stockholms största teatrar under många år, så jag har ändå indirekt stått teaterfolket nära. Redan när vi först möttes gav jag bekanten smeknamnet Rocko. Varifrån jag fick den fantasin vet jag inte, men han ser sydeuropeisk ut.
Under utforskandet som följde på Oxford-drömmen 2005 hände det: det fanns en känd värjfäktare och fäktinstruktör i London på 1500-talet som gick under namnet Rocko, och som Oxford haft att göra med! Intressant nog var min bekant (även) i detta liv exceptionellt säker på handen – som illustratör !!!
Och så håller det på, en bok full av kuriösa omständigheter som sagt. Skeptikern, låst i ett extremt tunnelseende som inte medger några giltiga kopplingar, skulle naturligtvis hävda att problemet beror på motsatsen till hans egen obefintliga intelligens: en alltför öppen horisont som ser kopplingar överallt. Men titta på fallet Rocko en gång till, se fallet Warwick och ”möteshoroskopet”. Dessa är verkligen kuriösa kopplingar. Jag tror svar på sådana här frågor kommer efter döden, om inte förr.
Det där med minnesspår och noosfär och allt vad heter kanske också kan förklara hur ett barn i Indien kunde snappa upp minnen från en död persons liv och återge dem korrekt, men personen dog när barnet i fråga var tre år. Då kan det väl knappast vara fråga om reinkarnation. Läste detta i en bok av Nils-Olof Jacobsson för flera år sen, det måste ha varit Stevensons undersökning han refererade till.
Lustigt nog har Döda havsrullarna alltid också intresserat mig.. jag minns när jag var barn, kanske runt tio år så där, och hörde talas om dem första gången. Jag minns att min pappa nämnde dem men jag minns inte sammanhanget, det kanske var något tv-program eller så. Det slog på något sätt an någonting hos mig, och i vuxen ålder har jag läst en del om dem. Håller nu på att läsa den första boken av nordiska forsare om dem.
S
Stevensons verk (som vi ordat om tidigare tror jag) spände över 30 år och tusentals intervjuade barn. Hans tyngsta tegelstensverk har försvunnit ur trycket men här är en. En andrahandssäljare försöker få ut 1000 dollar för den! "Det där med noosfär" - det var en skräddarsydd återkoppling till Teilhard de Chardin jag gjorde eftersom du själv fört honom på tal, synbarligen intresserad av hans tankevärld.
:-)
Dödahavsrullarna måste ha gripit alla i rätt ålder. De har blivit kallade för 1900-talets största arkeologiska fynd, inte minst för att bibelforskarna plötsligt fick 1.000 år äldre handskrifter än vad de tidigare haft. Fast mitt första möte med dem var genom upptäckten av Edgar Cayce, den synske amerikanen... Det finns både kända norska och danska forskare som ägnar sig åt rullarna, det har jag också noterat. Dock inga svenska namn.
Då har du missat Cecilia Wassén som är redaktör för boken jag nämnde, som alltså är frukten av ett nordiskt forskarnätverk. Andra svenska namn är Mikael Winninge, Håkan Bengtsson och Håkan Ulfgard. Det finns också finländska bidrag i boken.
Ja noosfären är ett så händigt begrepp! :-)
S
Jag har med all säkerhet missat den. Du vet säkert hur många tusentals böcker om Dödahavsrullarna som producerats redan. Ofta är det fullständigt trivialt (men kanske nödvändigt) forskarmaterial. Det räcker gott att vänta blicken mot ämnet vart tionde år och läsa det mest vederhäftiga som kommit, kanske är den svenska du nämner en sådan.
För att täcka alla varianter kan vi gå ett varv till i ett gammalt hjulspår: Via en svensk doktor luftar du invändningar mot en amerikansk doktor med hänvisning till ett barn som var fött innan den förment tidigare inkarnationen ens gått ur tiden.
Men minns då ett inte obetydligt antal inlägg om Walter Semkiws tidigarelivforskning (ännu en amerikan du inte gav mycket för, minns jag) och hypnoregressionisten Michael Newton (amerikan) praktiska arbete med flera tusen klienter under dryga 30 år.
Båda männen har mött fenomenet med multipla överlappande jordeliv. Den invändning du å Olofssons vägnar anför är i själva verket ofilosofisk eftersom själen, existerande utanför tiden, kan anta hundra kroppar samtidigt på jorden om så är.
Rätt rörande mänskligt meddelade dock flera av Newtons hypnospatienter att de ofta ångrade dubbla eller t.o.m. tredubbla liv eftersom det tydligen var påfrestande för själen att splittra sin energi på det sättet.
Här uppstår alltså fenomenet att en i grunden tidlös själ inför en hypnotisör spelar med och använder ett tidslinje-perspektiv. Det visar att det dock är den lägre själen (Månen) som förmedlar dessa rapporter (eller att Tiden är en realitet som inte ens människosjälen kan överblicka).
Newton var med om åtskilliga sessioner där klienten totallåste sig, pga. ondskan i hennes själ. Han kom för nära. Med åren hittade han ett sätt att få igång en hypnotiserad klient som inte längre responderade. Han åkallade hennes Ängel. Dvs, han adresserar själen själv - över huvudet på den hypnotiserade - och ur en attityd av yttersta respekt.
Då kunde sessionen starta igen, ofta efter att Newton fått veta att han var inne på områden denna människa inte hade rätt att känna till i detta liv eftersom det skulle inverka negativt på den livsplan själen föresatt sig.
Den högre själen (Ängeln eller Merkurius enligt hellenistiskt synsätt) är i allmänhet inte tillgänglig för jordmänniskans eget förstånd. Som bäst ger den sig tillkänna som ”den stilla inre rösten” som Nya Testamentet talar om. Jag har fått några små smulor tillkastade genom den här rösten, men i övrigt är det bara det ”vanliga förståndets” efterforskningar som visat att det kanhända ligger något i antydningarna som kommit från övervåningen.
Jag säger Ja amen till det mesta här ovan, med den reservationen att hypnosregressioner inte alltid innebär autentiska tidigare-liv-minnen. Vad folk får för bilder till sig kan säkert härröra från "den lunära sfären" el vad man ska säga. (Vad en människa säger under hypnos är inte obestridligt sanning även då det inte handlar om påstådda tidigare liv.) Då tror jag mer på spontana glimtar av hågkomster, som jag tror kan förekomma hos andligt högt utvecklade individer. (Dessa kan förstås också komma med autentiska uppgifter under hypnos.)
Intressant det där att Newton kunde få kontakt med den högre själen. Jag har också fått "små smulor" av den, och jag lärde mig tidigt att inte ignorera den när den kallar.
S
Din reservation är densamma jag anför inför Newtons experiment - fast jag klädde kritiken i det avslöjande faktum att den hypnotiserade alltjämt "tänker" i tidskategorier.
Frågan är "vad" som använder patientens röstorgan när den sk "ängeln" träder in i en havererad session? För också här handlar det ju om en "översättning".
Frågan är ju urgammal, den om mekanismen för andevärldens överföring till människornas begreppsvärld... Det lär nog inte komma något svar under den närmaste tiden.
:-)
Skicka en kommentar