Själens kvalitet i hellenistisk astrologi

Läser Claudius Ptolemaios Tetrabiblos i så tydlig engelsk översättning (1940) som väl är möjligt. Det är inte helt lätt att sätta sig in i nästan 2000 år gammalt språkbruk, men den grekiskinfluerade egyptiern (?) är åtminstone enklare att förstå i engelsk språkdräkt än själens egen filosof, 200-talsromaren Plotinus. Tetrabiblos ÄR texten som kom att avgöra den västerländska astrologins inriktning.

Synnerligen pikant är kapitlet i Tetrabiblos, som utan omsvep menar sig kunna avslöja om en människa är skräp eller bra - vilken "kvalitet" hennes själ har enligt stjärnornas positioner vid födelsen. Här är det inte fråga om något annat än att ens ödeslott är identisk med vem man är. Inga undanflykter som att det skulle finnas ouppfylld potential. Ptolemaios anknyter tydligt till stoisk fatalism i sin version av astrologin.

Det korta kapitlet är dunkelt och svårbegripligt, och jag har läst vissa stycken fyra gånger redan! Men genom att kasta om ordningsföljden på hans beskrivning och spalta upp de flera tolkningsnivåer som han förutsätter att läsaren kan hålla i huvudet samtidigt, tror jag följande kan sägas om getterna och fåren, de basala och de nobla själarna.

I hellenistisk astrologi - som dog ut på 400-talet till följd av Kyrkans bann och sedan återupplivades i västerlandet först på medeltiden för att sedan falla död till marken ännu en gång och återuppstå som banal veckotidningsastrologi och därpå en något fördjupad version sent 1800-tal/tidigt 1900-tal - i denna form ses redan distinkta vägval som skiljer den från den indiska astrologin om vilken senare det mesta är höljt i historiens dunkel. 

Jag har sagt det förr och säger det igen: Visst, indisk astrologi innehåller en del grekiska låneord (grekiskan var dock världsspråket under många hundra år), men bara det faktum, påpekat av professor Rochberg, att indierna ännu på 800-talet använde staden Babylons koordinater när de beräknade sina egna horoskop, talar för att de fick kunskapen direkt från källan och inte via grekerna! 

Det är också därför indierna använder den ursprungliga sideriska zodiaken och inte det grekiska missförstånd där zodiaktecknen bundits till dagjämningarna. Den här bloggen har övertygande visat att en västerlänning nu ligger så snett att han/hon måste skriva om berättelsen om alla tolv tecken som att inte dödens och mörkrets Skorpion längre huserar mördare utan den nobla och frihetliga Skytten! 

Men det finns intressanta tankar i den hellenistiska Tetrabiblos och man känner en äldre tradition mellan raderna! På temat själens kvalitet, noterar Ptolemaios följande:

• Merkurius är vår högre själ, vår rationella själ.

• Månen är vår lägre, irrationella eller vegetativa själ - den del av oss som sällan analyserar utan bara använder våra yttre sinnen och prosaiskt pratar om enkla rådata: "Fint väder idag, är det inte?" 

Denna själ dör med kroppen och Merkurius - frisjälen - går vidare. (Kineserna skilde också på en jordsjäl och en frisjäl, och egyptierna tycks ha haft en ännu mer förfinad flerdelning som möjligen har med tankar kring planeterna att göra.)  

På inget ställe i Tetrabiblos nämner egyptiern att Solen skulle teckna människans själ likt den indiska traditionen, där den symboliserar själen under dess inkarnation i denna värld (eller någon annan) - Solen tecknar en "levande själ" (jiva-atman). Heller nämns aldrig Saturnus i som Solens motpol, som själens "Form" - en dold stuktur som inte ger sig tillkänna men ändå informerar hela själens livscykel. (Merkurius förhållande till Saturnus - två aspekter av samma själ, är inte helt lättfångat!)

Vad Ptolemaios traderar är en lära om hur planeternas världsliga positioner (i öster, på mitthimlen, etc) och aspekter röjer själens grad av förfining. Det låter som normal astrologi med andra ord, men får en extra dignitet eftersom han tycks tala om hela vår varelse och uttala sig om det okränkbara - vår essens. Han är inte bara stoisk, det luktar ful aristotelianism här! Den levande människan ÄR aktualiseringen av sin potential, sin själs form. 

Aristoteles vägrade sin lärofader Platons distinktion mellan en fri själ och en förkroppsligad varelse. Den religiösa och kulturella minoriteten druserna i Libanon har tagit den aristoteliska vinklingen på själavandringen så långt att de hävdar att själen återföds i samma ögonblick den gamla värdkroppen dör! Detta var långtifrån den indiska eller platonska läran. 

När Ptolemaios talar om själens kvalitet talar han alltså om den levande människans psykologi - om man är skräp eller något att satsa på. Hårt och skoningslöst, men från en tid innan väloljade kommunikatörer börjat korrumpera hela vår uppfattningsvärld. Jag minns ett antikt talesätt som jag tyvärr inte minns avsändaren till: "Bättre då att du var ond om du inte mäktade det goda än att vara ett ingenting."

Tetrabiblos uppehåller sig vid hur planeter i samverkan kan aspektera själens två signifikatorer, Merkurius och Månen, och går igenom de fem kropparna uppifrån och ner:

Saturnus som ensam påverkare av såväl Merkurius som Måne

Saturnus involverad med Jupiter

Saturnus involverad med Mars

Saturnus involverad med Venus

Saturnus involverad med Merkurius

Sedan går författaren ner en krets och diskuterar Jupiter, Mars, Venus och till sist Merkurius på samma sätt.

Men förvirringen är stor hos Ptolemaios. Varför diskutera Merkurius om den är den ena symbolen för själen? Är inte Merkurius bara en neutral platshållare som modifieras beroende på dess position på himlavalvet och de aspekter den mottar?

Svaret är följande. Om inga planeter enligt det klassiska grekiska schemat aspekterar Merkurius eller Måne, då tar själssymbolernas ägare (härskare) över. Och Ptolemaios favoriserar uppenbart Merkurius och Månen när de befinner sig i sina härskarlägen Tvillingarna eller Jungfrun för den rationella själen och Kräftan för den näriga lägre själen. 

Det här är så uppseendeväckande schematiskt att det tål att upprepas: människor med Merkurius i Tvillingarna eller Jungfrun och människor med den irrationella och giriga själen i renodlat tillstånd som Månen i Kräftan anses vara mer nobla själar än andra!

Det är samma Ptolemaios som också anser att de rörliga eller sattviska tecknen är lättfotade och opålitliga och de fasta eller tamasiskt mörka tecknen är pålitliga!

Innan vi helt förkastar boken som en total partsinlaga på vad Ptolemaios själv verkar föredra (eller den tradition han valt att återge - han nämner att han utelämnat en del material), innan vi fimpar västastrologin redan i dess vagga, är det viktigt att följa hans övriga resonemang. För detta är bara en del av de faktorer som leder till en nobel själ och hans presentation i dess snåriga helhet är ett intressant intellektuellt bygge.

Låt oss gå ända ner till jordytan, nästan, och titta på vad han mot slutet säger om den irrationella själen Månen. Det verkar vara den han har tagit fasta på hela tiden i genomgången av planetära aspekter fast han inte lyckades förklara detta. Han tar omedvetet parti för Månen (sinnelaget) och detta förklarar varför Merkurius ingick i listningen ovan. För med västerländska aspekter kan naturligtvis Merkurius kasta aspekter mot Månen.

Närmast vår inkarnation på jorden hittar vi således några tankar om hur Månen måste stå på himlen för att släppa igenom nobla själar: 

• Månen ett kvartsvarv från månnoderna öppnar upp den här annars rätt inskränkta, klaniska och protektionistiska lägre "djurhalvan" av vår själ. Individen blir en mer "mer mångsidig, resursfull" sälle, och har en bättre förmåga att anpassa sig till förändringar. Det sägs inte hur exakt kvadraturen till månnoderna måste vara.

• Månen invid endera månnoden (hur nära sägs inte), drar mot "ökad vakenhet", en "mer aktiv" typ och mer lättrörd.

• Månen stigande i öster eller på väg mot full tenderar mot generösa personliga förläningar (begåvning), ryktbarhet, fasthet och en direkthet.

• Månen i avtagande (efter fullmånen) eller under förmörkelse drar omvänt mot sluskaktighet, tröghet, brist på inriktning i livet, mer farhågor (djurets protektionistiska instinkt!) och därmed mindre av ryktbarhet.

Den här bloggarens horoskop är ett perfekt exempel på hur flera "omen" kan råka i konflikt så att individen varken är renodlat det ena eller det andra. Horoskopet rymmer förvisso en Måne stigande i öster och dessutom ett kvartsvarv från månnoderna, men det är också en Måne som håller på att tappa ljusstyrkan! Astrologi är inget utom ett uppmärksamt vägande av faktorer.

Alla horoskop där Månen saknar kännetecknen i de tre första punkterna omvittnar inte nödvändigtvis mediokra själar, men viktiga omen saknas förvisso! (Och vad om Ptolemaois preferens: Månen i sinnliga Kräftan skulle vara i avtagande?)

Solen hjälper också till, men mer som en energikälla på gott eller ont. Och nu är det Solens aspekt till den planet som styr själens temperament som avgör om den extra energin ger en tydligt god eller sluskaktig typ! Kravet för att Solen ska skjuta till kraft är också att den är "familjär" med planeten den involverat sig i. 

Nu går tankarna plötsligt till det indiska schemat för vilka planeter som är vänner och fiender eller neutrala till varandra. Men inget sådant schema existerar i hellenistisk astrologi och stycket, som det står är en tautologi. En fotnot i Tetrabiblos nämner att "familjaritet" uppstår när planeterna aspekterar varandra, men det var ju just detta frågan gällde! Aspekten mellan Sol och planet gäller bara om den är en aspekt mellan Sol och planet... 

(Samma fotnot nämner att ordet "familjär" också kunde användas om vissa tecken som passade bra ihop och det är naturligtvis den klassiska västerländska astrologins rötter vi hör här: tecken i sextil och trigon går bra ihop, de i kvadratur råkar i ständig friktion och de i opposition når brytpunkter.)

Regeln om Solen gäller tydligen bara när det är en enda planet som betecknar själen - och mes själ avses tydligen bara Månen eller den lägre själen eftersom orden följer direkt på tankarna i punktlistan.

De planeter som bidrar till själens kvalitet måste befinna sig i "ärade" positioner. De ärade platserna är 1a, 11e, 10e, 9e och 7e huset, dvs. merparten av daghimlen. Nattsidan vinner alls ingen ära och bidrar inte till frågan om en nobel själ, med mindre en planet i "underjorden" kastar en dexter/framåtriktad aspekt mot ascendenten, en sinister/bakåtriktad aspekt mot descendenten eller en aspekt mot mitthimlen.

Så här säger Ptolemaios om just Saturnus som ensam "härskare över själen":

Om Saturnus ensam är själens härskare och dominerar Merkurius och Månen, och om han har en dignifierad position med hänsyn till universum (zodiakbältet) och vinklarna (horoskopets hörn + aspekter till hörnen) skapar han själar som älskar kroppen, psykiskt starka, djupa tänkare, kärva, envetna, flitiga, diktatoriska, snara att ta till bestraffning, kära i egendom, giriga, våldsamma, anhopare av skatter, och avundsjuka.

Som höres en klassisk skildring av den renodlat saturniska typen, där en del fula sidor finns med även i den bra skildringen. För att inte tala om den negativa Saturnus, som inte alls kommer till sin rätt i horoskopet (och därmed skapar en vek själslig Form):

Om Saturnus position är den motsatta (dvs. bara delad härskare över Månen och Merkurius) och därtill har en ärelös position (motsatsen till de ärade positionerna här ovan) leder det till själar som är moraliskt snaskiga, småaktiga, illasinnade, likgiltiga, har en ond tunga, maligna, fega, undvikande, solitära, gråtmilda, skamlösa, vidskepliga, älskar att slita och pina sig, känslolösa, ränksmidare mot sina vänner, dystra, negligerar sina kroppar.

Som höres är detta, trots sin relativa komplexitet, en fattigare astrologisk doktrin än den indiska, med dess djupa tankar om de triangulära husen som den religiösa pliktens hus. Den hellenistiska astrologin hade tydligen snarlika tankar - se Den hellenistiska astrologins hus - men Ptolemaios tycks följa en annan skola. Vad som är tydligt är vikten av att känna till klockslaget. Hela metoden bygger på att planeternas position på himlen måste vara känd!

Som noterat i tidigare inlägg ligger 12e och 8e huset i "radioskugga" enligt hellenistisk astrologi. Men Ptolemaios argument för att dessa hus är "ärelösa" bygger på två helt olika skäl: för det 12e anförde han astronomiska skäl medan det 8e saknar ära eftersom aspektschemat inte nådde just den platsen på himlen. Det är rätt patetiskt egentligen, och vilka skälen än är till de märkliga indiska planetaspekterna (remarkabelt få!) är Tetrabiblos astrologi påfallande vek i sina grundresonemang.

Som framgick av stickprovet på Saturnus tycks hellenisterna föredra EN härskare till själen och inte två. Det betyder att vi förutom Merkurius i härskarläge och Månen i härskarläge också har varianten där båda själsplaneterna delar tecken och därmed har samma härskare! Detta är en sund tanke. Det kan vara bättre om en och samma princip styr både den rationella och den vegetativa själen än att en individ pratar rationellt och en sak och sedan beter sig helt annorlunda pga. otyglad eller blind instinkt! 

Bloggen har tagit upp samma problem på många andra sätt, inte minst via de fyra elementen där Luft och Vatten regelbundet ger problematiska "själar". Här kan då Luft representeras av antingen Saturnus som själens Form (essentiell Luft) eller, enligt Ptolemaios, av Merkurius (som ju härskar i Lufttecknet Tvillingarna) och placeringar i Vatten.

I ett tillägg sist ska visas hur problemet med "dissociation" i den ena av Ptolemaios favoritkombinationer, Merkurius i Tvillingarna och Månen i Kräftan, faktiskt inte är uppseendeväckande alls. Samtidigt kan man ju undra varför zodiaken skulle nå sin topp redan här, i det första "personalistiska" stadiet. Jag har en smygande misstanke att Ptolemaios sökt upphöja sitt eget horoskop till norm!

Saknas förutnämnda indikationer på nobless, t.ex. vad gäller Månens och Merkurius placering på himlen, och saknar de båda också aspekter, växer misstankarna om att det är en medioker själ, en utfyllnadssjäl på jorden, ett mellanliv som mest trampar vatten. Ja, det sista är mina ord, Ptolemaios talar överhuvudtaget inte om den större planen eller själavandringen.

När alla kriterier på nobless saknar återgår horoskopet så att säga till ett grundläge där härskaren till tecknet där Månen och Merkurius befinner sig får råda inskränkt. Detta anses tydligen sämre.

Låt oss som kontrast till avlägsna Saturnus höra Ptolemaios om Merkurius, indikation om den högre själen, när den ensam kontrollerar hela detta själsbegrepp. Han talar med andra ord om de få horoskop där Månen befinner sig i ett merkuriskt tecken, Tvillingarna eller Jungfrun, och också Merkurius befinner sig där.

När Merkurius ensam dominerar själen och befinner sig i en ärbar position framskapas själar som är visa, kluriga, tankfulla, lärda, uppfinningsrika, erfarna, goda på beräkningar, lagda att ställa naturen frågor, spekulativa, begåvade, ivriga att överglänsa andra, välgörande, förståndiga, skickliga på kvalificerade gissningar, och duktiga på att nå sina mål.

I motsatt läge (Merkurius tvingas dela herraväldet över själen med ytterligare en härskare) [här glömmer Ptolemaios att nämna att Merkurius också ska ha en ärelös position] resulterar rena lymlar, huvudstupa, glömska, otåliga, lättsinnade, ombytliga i känslorna, benägna att ändra inställning, dåraktiga skurkar, opålitliga, giriga, orättfärdiga, och i allmänhet instabila i sina omdömen och benägna till onda handlingar.

Ptolemaios kapitel om själens kvalitet innehåller, förutom en genomgång av alla planetära kombinationer, också några ytterligare och ytterst luddigt beskrivna faktorer som påverkar själens nobless, bl.a. den själsliga kraften i planeter som för en kort tid tycks stationära på himlen, samt den allmänna tendens mot genomsnittlighet som en normalt fortskridande planet medför! 

Men det här lilla referatet ger ändå en viss inblick i tankarna bakom personhoroskop i Egypten för 2.000 år sedan, även om det är en mycket enklare människobild som presenteras än på den här bloggen. Ptolemaios, till skillnad från indisk astrologi och filosofi, är intellektuellt hämmad och stannar vid ett "what you see is what you get" eller ett "det du ser är hela historien om själen".

Problemet är själsdefinitionen hos Ptolemaios, misstänkt lik en modern västerländsk materialist. Han är också alldeles för nyfiken på kroppsliga defekter och missbildade människor ("monster") för att man ska kunna tillskriva honom ett högre vetande i dessa frågor. Filosoferna var i allmänhet negativa till astrologin, och den pragmatiske Ptolemaois förklarar varför.

Obs. Denna kortsummering innehåller inte riktigt alla faktorer som presenteras i kapitlet "Själens kvalitet". Det är som sagt en ytterst förtätad text där man går helt snett i förståelsen om man så missar bara en skenbart oviktig ordvändning!

Tillägg

Ur en samling på 6.000 kartor, alla (33 st) med Merkurius i Tvillingarna och Månen i Kräftan, enligt Ptolemaios ett av de tydligaste tecknen på en nobel själ. Hur otillfredsställande metoden är inser man så snart man besinnar att Ptolemaois också vill se Merkurius och Månen - helst båda - i "ärorika" hörn på himlen. Här listas bara dem med "rätt" positioner i zodiaken:

• Ralph Waldo Emerson;25.5.1803, filosof, transcendentalism
• Gregor Mendel;20.7.1822, naturvetare
• Giorgio de Chirico;10.7.1888, artist (måleri)
• Pearl Buck;26.6.1892, Nobelpris i litteratur
• Povel Ramel;1.6.1922, intelligent underhållare
• Eva Marie Saint;4.7.1924, en av Alfred Hitchcocks blonda kvinnliga skådespelare
• Jean-Marie Le Pen;20.6.1928, rasistpolitiker
• Lee Hazlewood;9.7.1929, sångare,låtskrivare
• Wole Soyinka;13.7.1934 - 1a Nobelpriset i litteratur till Afrika
• Krzysztof Kieslowski;27.6.1941 - djup/filosofisk filmregissör
• Roger (Jim) McGuinn;13.7.1942 - popsångare (The Birds)
• Chris Wood;24.6.1944 - popmusiker (Traffic)
• Jim Walton;7.7.1948 - född till enorma pengar (Wal-Mart-kedjan)
• Björn Leivik;9.7.1948 - (m) medlem i Exportkontrollrådet (vapenaffärer...)
• Al Parker;25.6.1952 - aidsdöd homo porrskådis
• Stig Larsson;20.7.1955 - författare, dramatiker
• Tom Hanks;9.7.1956;11:17 - producent, skådis - megaframgångsrik
• Eliot Spitzer;10.6.1959 - politiker och jurist, avgick efter sexskandal
• Hugh Laurie;11.6.1959 - skådespelare ("House, M.D.")
• Jose Corona;30.5.1960 - mördare, sågade ihjäl hustrun med motorsåg
• Per Bauhn;23.7.1960 - ateistisk filosof och högerlobbyist
• Anonym;25.7.1960 - högljudd/bullrig person men hjärtlig, viss primitivism
• Lolita Davidovich;15.7.1961 - skådespelare
• Frances O'Connor;12.6.1967 - skådespelare
• "Nicaraguaalfabetiserare";8.7.1967 - eldsjäl
• Gunnar Axén;9.7.1967 - (m) vettlös, driver myten om sjukskrivna latsvenskar
• Marcus Birro;15.6.1972 - känslostirrig poet
• Sandro Wennberg;30.7.1973 - inbäddad högerman i (s): "Medierna gjorde rätt om Juholt"
• Jessie Misskelley;10.7.1975 - mördade och lemlästade bestialiskt tre pojkscouter
• Oksana Andersson;2.7.1984 - Bingo Rimér-modell (bimbo)
• Darin Zanyar;2.6.1987 - sångare. episkt uttalande: "Blir kär ganska ofta"
• Amanda Mair;14.6.1994 - sångare, nytt stjärnskott

Tyvärr verkar det som om de nobla själarna inte kommer till jorden längre. Den kronologiska listan börjar starkt men sen kommer skiten krypande ... Corona som sågade ihjäl hustrun hade Mars i Vatten-Fiskarna i attack mot Merkurius i Luft-Tvillingarna, dvs två förekomster av störningen mellan Luft och Vatten.

Och 1975 och sadistmördaren finner Mars i Väduren i attack mot Månen i Kräftan, samt Liemannen Saturnus med pojkscoutsplaneten Merkurius i unga människors Tvillingarna.

Vid närmare anblick hittar man snabbt störningarna som förstör alla generella påståenden om att vissa placeringar generellt skulle ge bättre människor (nobla själar).