Men han [Lasse Brandeby] fick bara bli 66 år. Så du Gud, om du läser detta – du har så många att välja på, och ändå måste du ta just Lasse ...Hur tänkte du då?Eller ska du också skylla på slumpen?
Anders Westgårdh, chef PR-byrån WelCom och krönikör i Aftonbladet
Jag har tidigare med uppskattning läst någon krönika av Westgårdh och antecknat ordet "radikal" invid horoskopet. I förra granskningen av hans horoskop noterade jag "eldsjälen". Men slutknorren på hans porträtt av komikern Brandeby illustrerar något helt annat, och då talar jag inte om den ateistiska människans brist på intelligens och filosofiskt genomreflekterad världsbild utan på det som lika ofta som inte är en ren störning mellan Vatten och Luft, irrationalitet och intellektuell presentation.
Som vi sett av statsminister Reinfeldt med Sol i Vatten och Måne i Luft kan det ibland räcka att Ljusen befinner sig i varsin "dimension" för att omdömet helt ska försvinna. När Solen står i Vatten och Månen i Luft är efterhandsrationaliseringar (vita lögner eller rejäla lögner) vanliga.
Turligen för Reinfeldt är han också en feg och skyggande individ som håller så låg profil som möjligt för att minimera alla de misstag han ständigt gör. Allt oftare hamnar han nu i valet mellan pest och kolera och att smita från ceremonin till de barn samhället misshandlade visar exakt hur dåligt hans omdöme är. Den mannen har givit Sverige en kass sjukvårdsreform, förvaring av långtidsarbetslösa i Fas 3 snarare än omskolnings- eller konstruktiva insatser. Och så vidare.
Att hitta samma (ytterst) generella indikation i horoskopet för en PR-chef är högintressant, och påminner om vad branschen sysslar med: förmågan att vinkla ett budskap eller som jag skrev apropå ateistiska illusionister som duperar publiken att tro något magiskt pågår: avsiktlig desinformation.
Som synes är Westgårdh mer lyckligt lottad än Reinfeldt, för även om Solen simmar under Vatten och Månen (en Vattenplanet) rationaliserar uppe i den tänkande och skriftspråkliga luften, är båda planhalvorna "självgående" - Månen stödjer sig på Merkurius som även den står i Luft och Solen disponeras från Jupiter som också den står i Vatten.
Ska vi kalla detta en radikal klyvning i personligheten som för Westgårdh kapabel att verka i båda världarna? Jag har ju sagt att poeter (Birro m.fl.) verkar ha nytta av den här förmågan att verbalisera känslor eller inre drifter.
Vad gäller Westgårdhs finger i ansiktet på en Gud han inte ens tror på, blir det dock bara samma skit som när alla ateister försöker hantera ett ämnet de inte lyckats greppa.
Att tala till (och anklaga) ett väsen vars existens man förnekar är ett tydligt tecken på sinnessjukdom, den värsta avarten av den här märkliga mixen av Vatten och Luft. Men man får väl tänka sig att krönikan skrevs i ett tillstånd av sorg och upprördhet.
Att tala till (och anklaga) ett väsen vars existens man förnekar är ett tydligt tecken på sinnessjukdom, den värsta avarten av den här märkliga mixen av Vatten och Luft. Men man får väl tänka sig att krönikan skrevs i ett tillstånd av sorg och upprördhet.
Det finns ingen slump, allra minst i samband med dödsfall. Allt fortskrider enligt plan, det är vad astrologin låter människan förstå. Vi köpte biljetten före vår födelse och här är vi några år, i en kropp, en tillfällig person. Vid nästa återbesök är vi någon annan.
Sorry, den som samlade sina skatter i denna värld. Det är inte så det fungerar. Westgårdhs soltecken Fiskarna brukar vara andliga, men här är det tveklöst den journalistiska och kallhamrade Månen i Tvillingarna som förstör. Båda tecknen är duala och individen blir kluven på två nivåer!
Sorry, den som samlade sina skatter i denna värld. Det är inte så det fungerar. Westgårdhs soltecken Fiskarna brukar vara andliga, men här är det tveklöst den journalistiska och kallhamrade Månen i Tvillingarna som förstör. Båda tecknen är duala och individen blir kluven på två nivåer!
6 kommentarer:
Här tycker jag din läsning av Westgårdhs krönika liknar en viss potentats läsning av Bibeln... själv tycker jag bara det är en humoristisk slutknorr, speciellt med tanke på att han skriver om just slumpen. Ateister brukar ju förklara allt med slumpen, och Gud är ju s a s den yttersta motsatsen till dem... att tänka sig Gud skylla på slumpen är ju bara en roande absurdism... så läser jag det i alla fall. Vad Westgårdh själv tyckte och kände när han skrev det, vet förstås ingen av oss.
Naturligtvis har du rätt i näst sista stycket, men man får ju läsa på den nivå texten är skriven på.
S
Man kan förstås läsa en text på flera nivåer (om den är någotsånär sammansatt). Här använder han den sörjandes vanliga metod: Anklagar likt den berövade Job den förment gode Guden för ett dödsfall som enligt människomått kom för tidigt.
Men den som ens bryr sig om att tilltala Gud gör det för att man tror på hans existens. Och då känner man rimligen också till andra tankar kopplade till Gudsföreställningen, som att "han" låter allt ske efter en uppgjord plan. (Teodicéproblemet är förvisso svårt för kristendomen, vars teologi är ett svårt svartbygge med enbart lösryckta delar från Platon, vars själslära knappast var helt tajt den heller.)
Därför kan min LOGISKA slutsats (en helt annan läsart än en texts underhållningsvärde) bara bli att här visar sig självmotsägelser som perfekt illustrerar Vatten/Luft hos en människa vars världsbild tillfälligt inte går ihop.
Det ligger mer desperation i hans slutrader än du kanske noterade i förstone. Kan det ha att göra med att din "upphöjda" Måne i Oxen är så trygg att den nöjer sig med att se textflödet som ett valium, något närande och bekant? Eller på Sol-Jungfrun som inhämtar sin upplevelse genom synandet av grammatik och rättstavning? Jag tror kanske att så ren Jord som ditt horoskop besitter kan missa den här typen av "vansinne" - och det ska du nog vara glad för. Då kan du fröjdas över material som andra finner oroande ur perspektivet meningsbärande material.
:-)
Det är ju en smaksak om man kallar självmotsägelsen det handlar om för vatten-luft-"vansinne" eller roande absurdism. (Komiker, Brandeby själv t ex, har ju ofta detta syndrom, som du har påpekat.)
Men jag hävdar fortfarande att ingen av oss kan veta precis hur Westgårdh kände sig när han skrev raderna.
Hur som helst, tur att Gud, eller vad vi än kallar det, är för stor för att känna sig kränkt av Westgårdhs rader. :-)
S
Jag förstår inte hur du kan se humor i en dödsruna, och tro de citerade raderna avser att vara en klämkäck avrundning. Hur långt från Satans huvud sade du hade sensibilitetens Måne?
:-)
För dem som menar sig ha religiös sensibilitet finns det ett viktigt ord: "Inte ta Herrens namn i förgänglighet" ("inte missbruka" tror jag den modernare lydelsen är). Om religion är något mer än tomt munväder har den regeln prioritet i sådana här sammanhang. Psyket hos andra än Gycklarens barn kommer aldrig ens på tanken att det kan bo en lustifikation i en dödsruna.
Min läsning, som jag vet är korrekt (för jag har Solen i Luft i 5e andehuset stödd av empatins Venus i Eld i 3e kommunikationshuset - när du förstår den är du också "homefree"), är att mannen sörjer sin Göteborgskollega djupt och att detta således är en lamentation liknande den i Jobs bok.
Men stycket utmärks av ologik som inte platsar som absurdism, troligen tillkommit i sorg och kanske med ett yrkesmans känsla av att det behövs en slutknorr som höjer läsvärdet (men man kan inte vara rolig om man sörjer!). Men då sorgen överväger blandar oavsiktligt två intentioner ihop sig (luft och vatten minglar inte!) och det blir en känga till den orättvise guden, samt barntrotset, att Gud skulle vara underkastad slumpen. Det är ett perfekt exempel på Vatten och Luft i disjunktion, en som inte är herre över sina intentioner och därför inte heller sitt språk..
(Se Platons Timaeus för en beskrivning av den gode Gudens förhållande till den Kvinnliga pre-kosmiska naturen, "det rumsliga vaxet" som präglingarna sker i och där "felen" uppstår, även om den gode Gudens Formvärld innehåller perfekta förlagor.)
Krönikan är just en kvällstidningskrönika och ingen dödsruna - sådana står på tidningarnas familjesidor! De är dessutom hållna i en annan ton och innehåller sällan de funderingar som Westgårdh ger uttryck för.
Att Westgårdh sörjer Brandeby betvivlar jag däremot naturligtvis inte alls, och håller med om förmodandet i 2:a och 3:e raden i nästa sista stycket. Och visst är det säkert fråga om "barnsligt trots" i hans fråga till Gud. Men just för att han är i det tillstånd han är, kan det väl ursäktas också, menar jag.
S
S
Men då är vi ju rätt överens. Du läser ett material i avsikt att roas - och blir road. Jag studerar texten som perfekt exempel på den skärning eller det haveri som kan uppstå när Vatten/Luft möts. Alla har fått vad de ville.
:-)
Skicka en kommentar