Skrivet den 21 mars i avsikt att publiceras dagen därpå, men underkändes av bloggarens överjag. Men eftersom det är påskhelg nu kan det kanske passa med lite text i jesuskomplexets anda...
Att vid sökandet av en borttappad länk till The Guardian upptäcka att bloggarens "själsvän" utanför tid och rum, den daimoniska Margot Robbie, redan vill bort från glamourrollen och in i regissörsrollen och då börjar med Shakespeare, är förstås extra glädjande.
Robbie nämndes på bloggen 2015 och åter i februari i år. Men bloggaren hade flera år dessförinnan fått syn på hennes ansikte och insett den gamla vanliga astrologiska sanningen: folk reagerar extra starkt på annat folk vars horoskop påminner om det egna. I det här fallet handlade det om att Robbies Sol och Måne stod i samma tecken som hos bloggaren, båda Lufttecken, men i ombytta positioner (missa inte hennes dubbelgångare Alfred Nobel i inlägget från 2015). Eftersom jag redan kopplat kvinnor med anknytning till Shakespeare till tanken om "luftens andar" passar det bra att låta Robbie illustrera den här texten.
Nu till skåpmaten.
*****
I föregående inlägg om den bedräglige brittiske IT-chefen Nix snuddade jag vid en likhet mellan hans horoskop och Edward de Vere, den verkliga författaren till Shakespeares dramer och ett par dikter. Båda intelligenta och planläggare på hög nivå, men skrytsamma...
I Sverige är inte Shakespeare någon stor sak, det går inte att översätta honom till svenska utan att förlora mängder av luriga ordvitsar. I England är det stora nyheter när Oxforduniversitetet (ingen koppling till Vere som den 17e greven av Oxfordshire) ger ut en ny officiell "Oxford [University] complete Shakespeare". Jag hade inte hört talas om den nya bokutgåvan förrän i går, på den här bloggens egen nioårsdag. Celebration föder celebration...
Eftersom The Guardians artikel från förra året innehöll samlingsverkets utgivningsdag, ritade jag ett horoskop. Som av-och-till intresserad av livsödet Oxford alias "Shake-Speare" går det inte att missa att t.o.m. den här milstolpen överlappar med bloggarens horoskop - och säkert också kartorna för många andra av de närmast sörjande. Jag har tidigare noterat hur väl greven av Oxfords karta matchar den för Hank Whittemore, mannen som knäckte "koden" i Sonetterna.
(Diktsamlingen är en kodad dagbok av den åldrige och svårt plågade greven som inte vet om hans forna älskarinna, drottningen, kommer att låta avrätta deras gemensamma (men mörkade) kärleksbarn för hans ofattbart klantiga deltagande i något som tolkades som ett upprorsförsök mot drottningen - Essex-upproret.)
Ur det här perspektivet blir astrologin mer som ett fågelperspektiv som granskar "aggregerade själar" eller en astrologi för "företeelser" där relaterade intressenter med tidens gång grupperar sig och gestaltas via snarlika astrologiska signaturer...
Bloggaren och "The Oxford Complete Shakespeare":
Med Solen i första huset och bloggarens karta i inre cirkeln ser man tydligt parallellismen. Den stora tidräknaren Saturnus har den 27 oktober 2017 just gjort entré i expansiva Skyttens tecken, vilket ur den solära identiteten innebär en Saturnus i tredje författarhuset. Samma dygn samlingsverket utkommer befinner sig ännu den typiska författarplaneten Månen (fantasifull!) i Skytten, och 3e husets innehåll sorterar nu under celebrationens och celebriteternas planet Jupiter, denna dag GRADEXAKT knuten till identitetsmarkören Solen i konstnärlighetens tecken Vågen.
Att det är något skumt med Oxforduniversitetets syn på vem Shakespeare är, kan eventuellt anas av att identitetsmarkören Solen i 1a huset placerar soldisponenten Venus under attack från Mars och i 12e exilhuset eller huset för världsliga förluster.
I Sonetterna säger den verklige "Shakespeare" också klart ut att hans personliga problem (med drottningen den politiska makten) kräver att hans verkliga namn (Edward de Vere) går förlorat för historien. Vissa Oxfordianer menar t.o.m. att Vere själv bidrog till att skapa sig frontmannen William Shakspere från Stratford, eller att hans släkt och vänner efter hans död iscensatte mörkläggningen via den första folion från 1623 (ett luxuöst samlingsverk med många aldrig tidigare tryckta pjäser).
Historien är så snårig att jag trots idogt läsare inte memorerat den i detalj, men frågan om vem som var den rättmätiga tronarvingen kunde kosta människor deras liv vid den här tiden. Inte ens adelstitlar garanterade livet om man sade ett förfluget ord (därav Sonetternas krypticismer).
Bloggaren kan bara le åt det politikerförakt han delar med denne "Oxford" som uppenbarade sig för honom i en dröm 2005, vilket resulterade i en tids brinnande intresse för ett nytt ämne om vilket han inte haft någon kunskap alls tidigare. Den verklige Shakespeare tycks ha slutat sitt liv djupt hatisk till drottningen (The Dark Lady) och efter att ha stått närmare den absoluta makten än de flesta engelsmän var han djupt desillusionerad med politikernas intrigerande redan i trettioårsåldern och lämnade hovlivet för att helt fokusera på sitt författande.
Någonstans på vägen insåg drottning Elisabet ändå vilket enormt bidrag han gjort i skapandet av nationalistiska pjäser för att ingjuta mod då spanjorerna var på hugget vid den här tiden, och gav honom ett årligt apanage på motsvarande flera miljoner kronor om året, livet ut. Denna hiskliga summa har förbryllat engelska historiker men grevens enorma och idealistiska engagemang för kulturlivet (ur egen ficka bekostade han två hela teatersällskap tills han ruinerat sig), är en perfekt förklaring till att Kronan slutligen insåg (bortom problematiken mellan drottningens lilla affär med den drygt tjugo år gamla greven) att "man tar hand om sina egna" i den högsta kasten...
Apropå den här turbulenta förhållandet mellan den verklige Shakespeare och staten och samlingsverkets oklarhet om vilken den solära identiteten egentligen är (12e huset tecknar i själva verket förlusten av GRUNDEN för den solära identitet som idag hyllas som "mannen från Stratford"), noterar jag hur min egen avmätthet gentemot maktmänniskor i detta liv nästan exakt sammanfaller med problemskaparen Mars i samlingsutgåvans karta! Här är bloggarens karta "rättvänt" - se Ketu i tionde och en starkt placerad Saturnus i väster som söker kontrollera hela månnodsaxeln (genom att stadga dess bas i 4e huset så att inte den äregiriga Rahu påbörjar en ny karriärklättring - tydligen ett misstag som skadat bloggaren i tidigare liv och som nu är Verboten!).
Ur perspektiv av de tre kvaliteterna uppstår ett komplicerat spel mellan "medvetenhetsnivåerna" när man väger in den kvalitet tecknens härskare själva befinner sig i. Desillusionen över dåliga makthavare ses tydligt i att tiondehusägaren ockuperar Olyckans och fiendens sjätte sektor, men att bloggaren "bränner" denna dåliga karma: från den goda karmans 5e släcker Solen 6e husets tillfälliga ägare Mars via en så kallad bränd konjunktion. Det faktum att Mars ligger i 5e indikerar att den goda karman detta lyckosamma hus normalt ska teckna också innehåller lite smolk i bägaren, uppenbarligen skräp från ett tidigare liv som involverat makthavare.
Kort sagt, sympatisvängningarna i kosmos binder den här bloggarens Ketu-i-tionde med samlingsverkets upphettade Mars-problem med att säkra identiteten hos den författare vars verk man nu utgör med ny kommentar och notapparat. Om inte annat resulterade himlarnas sympatisvängning i det här inlägget om hur sympatisvängning skapar mer av samma sak.
*****
Tillägg. När jag sökte efter länken till den samlade Shakespeareutgåvan hittade jag istället en relativt ny artikel om ett hittills bortglömt bokmanuskript vars ordval efter datoranalys onekligen verkar ge vid handen att den som författade Shakespearepjäserna hade läst denna text. Apropå Essex-upproret som beredde Edward de Vere sådana plågor (en son med Elisabet som var lika nyckfull och upprorisk som han själv varit i ungdomen!), är det opublicerade bokmanuskriptet av George North betitlat "En kortare avhandling om uppror"! Det är daterat 1576 då greven av Oxford var 26 år gammal, en tid i livet då man ännu slukar nya intryck. Den uppdiktade Shakespeare, son till en spannmålshandlare i Stratford-upon-Avon, var då 12 år gammal.
Frågan som The Guardian inte ställde sig, men borde ha ställt sig, är hur ett bokmanus som aldrig nådde trycket och allmänheten kan ha varit bekant för Stratford-mannen. Att greven av Oxford hade tillgång till extremt sällsynta texter har Oxfordianerna redan påvisat. Lord Burghley, drottningens finansminister, var Oxfords styvfar fr.o.m. 12, och i dennes omfattande bibliotek fanns, om jag minns rätt, den enda kopian i England av Beowulf, vilken forskningen hittat spår av i Shakespeare.
Edward de Vere var till skillnad från Stratford-mannen dessutom i rätt ålder för att ta del av Londonelitens diskussioner av en opublicerad text som ingen utomstående troligen ens kände till. Böcker har som bekant i allmänhet begränsad livslängd och snart nog rör "snacket" något annat och mer aktuellt.
Be there or be square!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar