Aftonbladet skriver om regissören William Friedkin som är särskilt stolt över sin film Sorcerer från 1977. Den blev ingen framgång eftersom hela världen istället var upptagna av lekskolefilmen Star Wars som kom samma år.
Jag har aldrig sett Sorcerer men köpte soundtracket när jag för femton år sedan kompletterade min glesa samling med tyska elektronikgruppen Tangerine Dream, ett band som jag alltid tyckt varit mästerliga. Med åren har intresset varierat för att sitta rakt och upp ner i 40 minuter och bara sjunka in i en sällsam värld av klang- och stämningsrik elektronikmusik.
Jag tror jag spelade cd:n Sorcerer två gånger men minns att jag tyckte det var den kanske kusligaste skiva jag någonsin hört och en perfekt illustration till omslagets ranka bro där en bil just är på väg att välta ner i en flod. Mörkt, otäckt, mystiskt. Jag uppfattade senare att Friedkin var mannen bakom den rysaren Exorcisten.
Men från regissören till Edgar Froese, Tangerine Dreams grundare. Han dog plötsligt av blodpropp i årets början enligt Wikipedia. Horoskopet visar - ännu en gång - att den här starkt Luft-dominerade bloggaren tycks söka sig till Jord-elementet i sina musikaliska preferenser. Här är en musiker med Solen i Oxen och dessutom med den artistiska eller harmonisträvande Venus hemma i sitt negativa härskarläge.
(Brian Eno lånade hela sin ambient-grej från tyska Tangerine Dream och andra liknande grupper, och om jag i ett tidigare inlägg kallade honom en djärv utforskare var det bara i relation till dussinbandet Coldplays huvudman - i förhållande till de tyska experimentatörerna blir också Eno en härmapa...)
Filosofen Platon underkände musikens betydelse för människans strävan att återknyta sin förlorade kontakt med själens högre nivåer, men då var han sträng. För musiken informeras definitivt från högre höjder även om den som konsumerar musik bara ägnar sig åt en stunds onani med hörselsinnet och därmed inte odlar den högre "rationella" själen ett dyft.
(De som sitter som små dirigent-diktatorer och räknar takter och tror de njuter musik när de i själva verket bara vill bevisa för sig själva att de behärskar ämnet odlar heller inte den högre själen. Talförhållanden - som visar sig i musikens formala komposition - är inte heller den rationella själen utan bara återspeglingen på lägre nivå av den genuina Intellektuella Själen, kreatören).
Kompositören Edgar Froese och hans dödsdag (yttre cirkeln) |
Att nu kompositören och utforskaren Edgar Froese visar sig nästan helt neddoppad i den sublunära sfärens Vatten och Jord, innebär naturligtvis inte att han saknar förmåga att kreera men att horoskopet predisponerar honom att söka KONKRETION. Det slår mig att Jord står för det mörka i Tangerine Dreams musik medan dess lätta elektroniska flöde förstås är Vatten.
Musiken under gruppens första 12-13 år (så långt jag följde den) drar mot det brutala när intensiteten ökar och mot det ödsligt drömska när tempot är lågt. Precis som Brian Eno senare gjorde, hittar man i gruppens katalog stycken som namnges med ett platsnamn och en tidpunkt, "så här låter vid stranden tidigt i gryningen", etc. Det är så Oxen det platsbundna tecknet, som det kan bli. Froese tycks ha dominerat gruppen med sin mycket specifika ande.
Eftersom han dog på stört av blodproppen kan det ha sitt intresse att Jupiter nu gått ett fullt varv. Jupiter är en friktionsfria framgången (Saturnus ger livet dess mödor och slit), och när Befriaren verkar vid döden kommer döden snabbt. Man kan misstänka att Liemannen (Saturnus) passage genom Skorpionen hade med frånfället att göra eftersom Månen i Skorpionen anses fallen och disponenten Mars här ligger fallen i Kräftan (ömsesidig reception mellan två fallna planeter!) och Mars kombineras med befrielsens Jupiter.
För en som likt jag, kontemplerar möjligheten av att födelsehoroskopet "ser" transiterna, har vi hjärtattackens Mars som natalt kastar sin dödsaspekt (åtta tecken) mot sitt transiterande äldre jag som i sig disponerades av Saturnus. Det är stickprov som bloggens serie dödshoroskop de senaste veckorna som ger mersmak. Är de svaga zonerna verkligen så här uppenbara, tider så Skördemannen har ett enkelt jobb att separera själen från kroppshöljet?
*****
För några år sedan köpte jag in en snart indragen skiva från Tangerine Dreams rikliga produktion. bara för att titeln fascinerade. Musiken var ovanligt drömsk och temat visade att Edgar Froese (drogfri nykterist och ändå död vid 70) hade en dragning åt livets mystika sida:
Titlarna på The Seven Letters From Tibet tycks antyda någon som involverat sig i mystik, även om ingen recensent på ProgArchives - med ett begåvat undantag - tycks gilla skivan:
1. The Blood Red Connection
2. The Orange Breath
3. The Golden Heart
4. The Green Land
5. The Blue Pearl
6. The Indigo Clouds
7. The Purple Of All Curtains
Det lär inte vara någon djärv gissning att den här färgkartan anknyter något av alla de scheman som existerar för kroppens sju energisäten och att den sjunde himlen är den mörkt blå Luft-planeten Saturnus som samtidigt är en mörkläggande slöja som döljer "landet därbortom" för den kroppsbundna själen. (Jämför Holts klassiska verk The Planets och hur han valde dessa: 1. Mars, 2. Venus, 3. Merkurius, 4. Jupiter, 5. Saturnus, 6. Uranus, 7. Neptunus.)
Om horoskopet för massmördaren Dyllan Roof indikerade en udda Sol som ensam sjunkit ner i det sublunära Vattnet medan övriga himmelen verkade på supralunär nivå, gällde det motsatta för den framgångsrike Edgar Froese: allt utom den sjunde himmelen - Saturnus - valde den sublunära dypölen. Men Saturnus stannade i sitt eget rätta element, via placeringen i Tvillingarna, ett Luft-tecken. Att tyskens månascendent därmed placerar Döden i sitt eget hus (åttonde) bara understryker det gåtfulla i horoskopet.
Som så ofta upptäcker bloggaren samband mellan det egna horoskopet och en artist som han först nu inser var en av de viktiga under tonåren (jag var inte medveten om att Tangerine Dream i princip VAR Froese och hans vision).
Det är kompositörens mörka "själsform" - Saturnus - som verkar på bara några graders avstånd från bloggarens tiograders Tvillingascendent. Och det är också typiskt: det var den kyliga skönheten i musiken jag uppskattade, fjärran från andra och mer varmblodiga artister som med sina reggaerytmer dominerade under samma tid Tangerine Dream intresserade som mest. Intimitet och värme söker man bäst på annat håll, Saturnus är perfekta kristallpalats att beundra från en högre själslig nivå än de ömhetstörstande själarna ännu uppnått.
Syntgruppen Ultravox grundare John Foxx hoppade av i 70-talets slut efter tre plattor (och sen, med Midge Ure i spetsen, vidtog gruppens simplistiska och kommersiellt framgångsrika period). Typiskt nog blev Foxx senare öppen katolik och ägnade sig åt märkliga tonbyggen som svagt påminner om Edgar Froeses. Särskilt den timslånga och omsorgsfullt byggda Cathedral Oceans kan nämnas, ett märkligt upplyftande tonbygge med mycket mer ljus och himmelsk närvaro i än Froeses jordbundna mörker och dunkla antydningar.
Mycket riktigt omvittnar Foxx karta en mer fint tecknad sensibilitet med såväl Sol som Måne vävda av den fina fibern Sattva Guna. Det är möjligen övermåttet av Tamas Guna hos Froese som ger hans musik en germansk brutalitet - lyssna på Tangerine Dreams Ricochet från 1975 och hör kanonkulorna flyga! (Men återigen, Froeses udda planet Saturnus i Luft, i sig tamasisk, bebor det sattviska tecknet Tvillingarna. En kuriös och svårtydd dold dominant.)
6 kommentarer:
Det är lustigt. Jag har ptå något sätt en utseendemässig likhet med Edgar. Saturnus i Oxen och Navamsha-Månen i Skorpionen. Men vi har fler överlappande planeter. Jag fick av en slump upp ögonen för TD när jag var 12 år, 1984. Tacka gudarna för det! Men deras stringenta period fallerade i och med att Schmölling ersatte Baumann. Tyvärr. Slutade lyssna på dem 1990 då det blivit för mycket pop. Du nämner Richochet och jag garvar - sitter just nu och lyssnar på Théatre d'Orange, en förvisso övermodulerad liveinspelning från samma år. Men jävlar vad Moog-sequencrarna går! :)
/Specsavers
Jag har en bekant som också påminner om den sträva Froese - Vattuman med Månen i Skorpionen. Det är ett elände att försöka fixera utseenden till zodiaken och jag har givit upp den sidan.
Men T.D. på en bra stereo med snärt i - då hör man de när snärtarna du talar om, och som är så brutalt intensiva på Richochet (en live-skiva men frågan är hur mycket studiopålägg som gjorts senare - ljudet är superbt).
Överensstämmer! Richochet är gudomlig! Men Stratosfear (vilken titel!) har något väldigt speciellt över sig! Det ligger en tragisk historik bakom den skivan - hela studion brann ner och de fick göra om allt från början. Hur lätt är det när man agerar med synthezisers? Men Edgar fick då en idé att 'go back to the roots': han tog in ett munspel. Lyssnade på en nylansering av just Ricochet på YouTube där de tagit bort (inte mig emot) pappskallen som ensam klappar, inledningsvis på part I. :) Ja, tidiga TD är fenomenala!
Jag tror faktiskt inte att det är så mycket studiopålägg på Ricochet (original) faktiskt. Dock tycker jag det är skumt att de utav 40 timmars musik inte kunde få ut åtminstone ett dubbelalbum. Men du har ju ett med vidare musiköra än jag, så jag kanske är ute och cyklar.
https://www.youtube.com/watch?v=H3HT5_6wFZ8 Här är konserten från Orange.
/Specsavers
Stratosfear var mitt första album (vinyl) så det har alltid varit en speciell upplevelse. Tyvärr hände något med den på de annars fina cd-utgåvorna från runt millennieskiftet. På ett ställe sticker plötsligt volymen iväg totalt. Det blir hörselchock om man redan spelade på kraftig volym... Min enda invändning är mot debutalbumet där de inte hittat sin fungerande form än. T.o.m. dunkla saker som ZEIT (apropå Kronos/Saturnus) är njutbara om man vill varva ner totalt...
Ja, Electronic Meditation är väl ingen höjdare! Men Richard John på YouTube verkar vara något äldre än du och har tydligen varit med på flera koncerter med TD på 70:talet. Han har en hel del godbitar upplagda. Jag drömmer om att få ha varit med om en hasch-koncert 1973! Hihi...
Skicka en kommentar