 |
| Bob Marley, cirka 1972 |
Det skulle dröja ända till 2002 innan en "deluxe-utgåva" inkluderade en CD-skiva som visade hur gruppen själva tänkt sig skivan med två ytterligare låtar och utan det västerländska bolagets smetiga extra instrument som bara suddar till originalets skärpa.
Den naknare originalinspelningen är fantastisk. Vilken kvalitet i låtskrivande och vilka perfekta "wailande" (vinande, klagande) körer. Gettot självt berättar om livet i den vite mannens våld.
Men det brittiska bolagets - en vite mannen! - stannade inte vid distraherande instrumentpålägg (med amerikanska musiker i en studio i London) - de två strukna låtarna från det ursprungliga setet var båda fantastiska. Men... de var ömma kärlekssånger och passade inte med den värsting-attityd man nu givit sig fasen på att lansera efter att ha fått blodad tand för idén via kontrakterade sångaren Jimmy Cliff och hans huvudroll i filmen "The Harder They Come" (1972).
Blekansiktena vinklade helt enkelt om Wailers vision och överbetonade rebell-sidan. Utgåvan från 2002 innehåller dessutom en bitvis helt förljugen text av en gammal brittisk musikjournalist som var med vid den session som gav upphov till skivtiteln "Catch A Fire".
Han påstod att brittisk "rockpublik" intill skivbolagschefens idé att skapa ett helgjutet reggaealbum fnyst åt reggae och sett det som "plojlåtar". Som exempel nämner han Desmond Dekkers "007 (Shanty Town)" och Carl Malcolms "Fattie Bum Bum" - båda olyckliga exempel eftersom den första, från 1967, knappast kunde uppfattas som en humoresk med dess sorgsna text om ligistvåldet i Jamaicas huvudstad Kingston.
 |
| "007" i brittisk originalutgåva från 1967 och en återutgivning från cirka 1980 som återanvänder Islands gamla 60-talsetikett (skivmärket tillhandahöll ursprungligen svart musik för Englands immigranter från ön) |
Dekkers "007" låg dessutom just i början av det brittiska folkets fleråriga kärleksaffär med reggaemusiken från sin forna koloni, en kärlek så stark att mängder av låtar i reggaetempo tog sig in på den brittiska försäljningslistan. Desmond Dekkers största brittiska framgång, "Israelites" (1968), lyckades dessutom med konststycket att gå in på de engelska försäljningslistorna inte mindre än tre gånger.
Det är nu möjligt att rockjournalisten är mycket medveten om det verkliga förhållandet, men för sin falska historieskrivning utesluter han hela det brittiska folkets kärleksaffär med reggae och väljer att nämna "rockpublik" - i England tydligen arroganta skithögar med näsan i vädret. (Uppriktigt ser jag ingen trovärdighet i hans presentation av det här demografiska skiktet. Rockälskare är typiskt engelsk arbetarklass som minst av allt erinrar på den uppnästa snobbismen landet älskar att fabricera böcker och filmer om.)
Och att nämna låten "Fattie Bum Bum" i samma andetag som bolagschefen Chris Blackwells planer 1972 på att lansera Bob Marley & Wailers som en rebellgrupp med ett rebelliskt konceptalbum, det är bara skitjournalistisk som förfalskar fakta för att få till en historia. Carl Malcolm prickade nämligen in sin monsterhit först 1975, och vid den tiden var Marley redan etablerad. Jag säger bara: 1974 års album "Natty Dread" med låten "No Woman No Cry"!
 |
| Carl Malcolms enorma hit i England 1975 omgärdades av förvirring. UK Records (grundat av 10cc:s upptäckare Jonathan King, senare fängslad för homosex med minderårig - 10cc är mängden sperma i en normal manlig utlösning!!!) uppgav att låten licensierats från lilla brittiska etiketten Black Wax, men det senare bolaget fortsatte sälja egna kopior. |
I texten till "Catch A Fire Deluxe Edition" försökte journalisten sedan få det till att skivbolagets tidigare reggaesatsning på Jimmy Cliff kom av sig då sångaren svek Island Records och gick till bolaget EMI.
Hur är det möjligt kan man fråga sig, om de verkligen satsat på Cliff och hade ett bindande kontrakt med honom? Jimmy Cliffs egen version är mer trovärdig: han fick ingen backning av skivbolaget, hans musik släpptes pliktskyldigt och utan nämnvärd marknadsföring.
Det verkar, tvärtemot den moderat-liknande desinformationen i utgåvan från 2002, som om Island inte förnyat kontraktet eftersom de hittade Marley istället. (Journalisten röjer sig nästan genom att beskriva hur bolagsdirektören visste att de hittat den "äkta varan" direkt i första intervjun med Marley.)
Men Jimmy Cliff var fortfarande en så begåvad låtskrivare att Frank Sinatras bolag, Reprise, hörde vad som fanns på marknaden och sajnade honom för USA. Engelska Island hade tydligen Jimmy Cliff-material kvar och gav ut ett sista album samma år som Wailers "Catch A Fire" släpptes. Första skivan för EMI i England släppte Jimmy Cliff 1974.
Vid lyssningen på den så mycket mer närvarande jamaicanska mixen av Marleys västerländska debut hörde jag första gången hur albumtiteln inte bara mässas i bakgrunden på "Slave Driver" utan hur dräpande Bob Marley avfärdar hela det västerländska kapitalistiska systemet i en enda ohygglig bild:
Every time I hear the crack of the whip,
My blood runs cold.
I remember on the slave ship,
How they brutalized our very souls.
Today they say that we are free,
Only to be chained in poverty.
Good God, I think it's illiteracy;
IT'S ONLY A MACHINE THAT MAKES MONEY!
Slave driver, the table is turning...
För den penningalstrande maskinen, se föregående inlägg om den hypernäriga telekomchefen och bankväsendet!
Låten Slave Driver har givit mig små rysningar sedan jag första gången hörde den i tonåren. På senare år har ett tidigare liv flutit upp i två, tre nattliga drömmar - ett fattigt liv som svart slav i närtid, inklusive namn och en kringhistoria. Den hjälplösa människans resignation finns ännu med som en komponent i bloggarens nuvarande personlighet! Hönan eller ägget? Varför drogs jag så starkt till reggaemusik till att börja med?
Jag har fått korn på några få tidigare liv vid deras namn och det är fascinerande hur dessa sinsemellan mycket olika karaktärer nu turas om - och ibland samverkar - för att skapa en ny människa i detta liv.
Det är ett pussel som ständigt läggs om och eftersom all tid redan är avverkad ur Någons ögon, tycks det inte så mycket handla om att evolutionen verkligen existerar och att själarna reinkarnerar gång på gång vartefter tiden spinner vidare som att människans själ kan rekapitulera och hågkomma (se Platons lära om anamnesen, konsten att höra upp med att glömma!). I någon bemärkelse existerar redan den utdöda mänsklighetens avlägsna och framtida ättlingar - dessa alien-liknande humanoida utomjordingar.
De bemästrar helt klart TIDEN och kan momentant hälsa på i sitt förflutna. De kallar det naturligtvis inte "dåtid" - de har övervunnit tidens begränsningar och har inte ett intellekt som på minsta vis liknar människans tröga för att inte tala om näriga djurinstinkter. Dessa utomjordingar ÄR den ultimata idén om Människan, den arketypiska eller himmelska människan. Så många namn den har, den mänskliga själen!
Men innan det ultimata Uppvaknandet kommer kanske någon annan i ett senare liv att förnimma även ett oansenligt liv i en gudsförgäten öken vid namn Sverige, ett så ynkligt liv och land att det knappast påverkar själens huvudinriktning alls... Vem var det det? Skrev han texter eller vad gjorde han egentligen?
*****
Bara några minuter efter att ha lyssnat klart på skivan om slavdrivarens vinande piska knäpper jag på Aftonbladet på datorn och serveras högst upp nyheten om ett engelskt vitt par ertappats med att hålla tre kvinnor inlåsta i 30 år som slavar! Rysningar och synkronicitetsvibbar! (Nästa morgon även i SvD.)
Det blir inte mindre egendomligt när jag tittar på dagen då de äntligen slapp ur sin fångenskap: den 25 oktober i år. Det är ett formidabelt frihetshoroskop i Luftelementet: Solen i den sjysta relationens tecken Vågen och Månen i den definitivt obundna och fria Tvillingarna. Samma sol- och månplacering som hos bloggaren, den f.d. svarte slaven Oswald i Charlotte i North Carolina! [1]
 |
| Tre kvinnliga slavar i vitt brittiska hem efter 30 år i fångenskap |
Ritar man upp dygnet med en "naturlig zodiak" är det inte svårt att se den arketypiska Slavdrivaren som förpestad de tre kvinnornas liv. Det är naturligtvis Mars i härskaren Lejonet i ledarskapets femte hus. Normalt sett ett gott hus. Men här attackerar Mars Venus i dödsångestens Skorpion och denna Venus i dystra mörka Vatten rycker helt mattan under fötterna på Vågens tecken, symbolen för en renhårig relation mellan människor.
Kvinnornas frihet signaleras förstås av Månen "frågans slut" som det här dygnet delar tecken med frihetens Jupiter i fria Tvillingarna.
Den här årgången av födslar i Vågen hade ett uselt fundament - Venus i Skorpionen under attack från Mars. Det kan vara en mer än normalt kriminell period, eller fylld av människor som kommer att i vuxen ålder uppvisa skeva värderingar i frågan om sociala relationer. Kanske många framtida brotts- eller våldsoffer. Men minns hur Venus och Mars kan byta roller och vara verksamma ill- eller välgörare, beroende på ascendenten.
Men resonemanget utifrån den naturliga zodiaken står fast. Det här var en ren skitperiod som väl sammanfattas i det gifta vita brittiska parets totala degeneration. De representerar just den härva vi ser i Vågen (partnerskapet) här ovan.
______
Not 1. Ur drömmar har jag rekonstruerat en antagonism mellan franska och tyska nybyggare i Charlotte och slaven Oswalds franske ägare roade sig på "negrernas" bekostnad genom att ge dem tyska egennamn! När så här specifika och intima uppgifter plötsligt bara finns i medvetandet som absolut visshet - dock utan bevis - då måste man ställa frågor om vad kreativitet är - är det i själva verket rent "andeskådande"?
Mitt googlande några år efter drömmarna avslöjar att det mycket riktigt var fransmän och tyskar som strömmade in i den unga staden Charlotte. Vad drömmarna missat, kanske för att det inte var viktigt för slaven, var att den unga staden också hade en viktig invandrargrupp från Irland.
I mitt pusslande med några dussin "stora" drömmar genom livet har jag kommit fram till att slaven Oswald kan ha varit "återbetalningen" för att en stormrik marockansk köpman lite tidigare i historien handlat med slavar. Också den personligheten kan jag "känna" i min nuvarande, och han är inte särskilt trevlig!
Men även det var en människa som i sina djupaste stunder sörjde sin okunskap om filosofi - hans trägna arbete som köpmännens köpman - han hade nycklarna till Fez stadsport förstod jag av en dröm. Just "stadens nycklar" har varit en sådan där ordbild som jag reagerat starkt på i detta liv, utan att riktigt fatta eller orkat bry mig om att söka förklaringen till.
Med drömmen när jag ser mig själv uppe tidigt om morgonen för att låsa upp dörrarna till torgplatsen för dagens stundande kommers och den upprymda känslan inför allt det myllrande liv som snart skulle ersätta morgonfriden, då förstod jag exakt.
Köpmannen måste i sitt liv ha avancerat i ekonomiskt makt till något som mer liknade en borgmästare. (Kanske fanns det flera marknadstorg och detta bara var ett av dem?) Förstå därför föregående inlägg, "Årets Ung Chef - eller manhora?" och liknande texter på bloggen som den här själens uppgörelser med eventuellt kvarvarande röta. En klassisk moderat - en som är en närig varelse i detta liv - ser naturligtvis inte samma sak som en som redan varit där och gjort det och på en skala som måste ha ansetts som stor under medeltiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar