Romarrikets soldater tog den armeniska tjurdräparen Mithras till sitt hjärta och fastän hundratals invigningsrum till den sträva militärreligionen har överlevt finns inga samtida skriftliga belägg för vad det hela handlade om.
Naturligtvis har forskare anat att det rör sig om en astral kult genom bevarade bilder, hur genom de sju planetära kretsarna den enkle soldaten stiger i rang och till sist själv blir en gud. Minns romerska kejsare som gärna såg sig återvända till Ouranos (stjärnhimmelen) och inta sin plats som gudar efter sin död. Det här var då motsvarigheten för män i fält.
Det är populärt bland privatspanare att söka ta all ära av kristendomen genom att restlöst söka göra Jesus och hans himlafärd till en den tidiga katolska kyrkans direkta "stöld" från den romerska importversionen av Mithras-religionen. Riktigt dåliga sidor på nätet rapar upp paralleller mellan Mithras och Jesus som t.ex. att båda hade tolv lärjungar, utan att ens fatta att det är zodiakens tolv tecken som omger Mithras och att vi har här en hybrid mellan mithraism och romarnas kult av den obesegrade Solen. Hjälten Herkules som genom en bragd i vart och ett av årets tolv tecken också han vinner gudomlighet. Antikens föreställningar var så genomsyrade av den världsbild som även astrologin uttrycker att det är meningslöst att peka finger på det här sättet och tala om stöld.
Varför en romersk soldat bara kan bli mer än människa, bli en gudom, genom att dräpa en tjur kan knappast vara något mysterium för den som läst den här bloggen, som spårat människans falska identifikation med sin fysiska kropp och jordelivet överhuvud till Oxens (tjurens) tecken. Man måste mista sitt kroppsliga liv för att vinna livet åter men ur ett nytt och mer omfattande perspektiv.
Det är vad biologin i vår tid är livrädd för att göra, för biologerna tjänar pengar åt sig själva och en hydraliknande industri just på att trälbinda människor i ängsligt pysslande med det fysiska. Men Platon liknade kroppen (soma) vid en dödens grav (sema) och soldaterna som trädde ner i mithraismens kultlokaler gick faktiskt i någon mening in i den hellenistiska astrologins andra hus, genom Dödsrikets portar.
Se även: fyndet av Hades port, senantikens mest kända kultplats och belägen i Turkiet - uppenbarligen en del av Mithras-kulten eftersom tjurar dödades utanför grottmynningen.
Romerska kvinnor fick sent omsider en sidokult till den ägnad Mithras, men där istället Kybele, Jordmodern, tjänade som identifikationsobjekt. Också hon var en romersk import från Mindre Asien. Den här gamla statyn kräver ett komplement från Tarot-korten för att bli fullt begriplig i sin militaristiska kontext:
Om man till att börja med bortser från den enorma förlusten av artistisk talang som den här romerska statyn och det franska Tarot-kortet från 1700-talet indikerar, så borde bilderna också visas i motsatt ordning: Tarot-bilden "La Force" är så att säga den manual Kybeles anhängare förväntades lära sig och Kybeles avslappnade pose i statyn visar en som redan förvärvat soldatens karaktärsstyrka och därför är lätt och ledig i alla lägen.
Kvinnans speciella religion i kontext av Mithras-kulten var således inte att likt en man dräpa tjuren för att återfå sin gudomliga frihet, utan att som kvinnokropp få bukt med det helvetesdjur som var hennes egna kroppsvätskor om som levde rövare med henne och gjorde henne till en lägre stående varelse.
Se inlägget, Drevets psykologi & Manilius tolv tempel som alltmer visar sig vara ett nyckelinlägg i den här bloggens historia. De socialdemokratiska kvinnor som en efter en stod upp med Gaias inre våld sjudande i kroppen och anklagade den socialdemokratiska och muslimske Omar Mustafa för vara associerad med kvinnoförtryck var perfekta exempel på "kvinnor rakt hur helvetet" - kvinnor som inte ens börjat förstå vad Kybele-mysteriet handlade om, om konsten att kontrollerad den egna inre ondskan - i blogginlägget generaliserat som "pöbelvälde" eller "drevmentalitet".
Kvinnans uppgift är således att likt en romersk soldat också hon övervinna "Oxen" även om symboliken är mer påtagligt intrapsykisk. Den romerska soldaten, ständigt ute i fält, dräper ju därmed Oxens tecken i bemärkelsen klipper med den fördumning som den lokalt förankrade människan uppvisar. Oxen är identifikation med hemjorden, det första den romerske soldaten måste ge upp.
Det var en meningsfull upptäckt på bloggen att tre av de fyra nordiska ledarna för främlingsfientliga nationalistpartier alla var födda i Oxen och att den fjärde hade svåra störningar mot tecknet. Här är alltså den lokala byfånen utan förståelse för vida världen - den första som måste dräpas om det någonsin ska bli en vuxen soldat av ortsbon med sitt hämmande lokala perspektiv.
Jag vill bara peka på en uppenbar astrologisk symbol som åtminstone gått författaren till Wikipedia-artikeln om Mithras-mysterierna spårlöst förbi: i kultens ikonografi är ett av motiven Mithras födelse ur en sten eller klippa.
Varför kom Mithras-kulten tillbaka till Rom via återvändande soldater? Jag vill tro att det är de djupa arketyperna som verkar genom historien här. För vem enligt det senantika astrologiska schemat är upphöjd i Klippans eller Bergets tecken Stenbocken (bergsgeten) om inte krigaren Mars?
Jag har använt Bob Marleys sista skivomslag tidigare, men motivet passar också här. Konstnären vet inte att Marley är döende i cancer här, men hela bilden visar en urkraft som likt ett vulkanutbrott spränger sig fri från Klippans eller Bergets (planeten Jordens) hämmande inverkan: krigaren Mars "upphöjs" i Stenbockens tecken och soldaten övervinner Jordelementets fjättrande inverkan! Inte alls olikt Mithras som dräper Oxen, det första tecknet för naiv identifikation med det kroppsliga.
Att dessutom SOL INVICTUS stiger bakom Marley - Solen som hans levande andesjäl enligt indisk astrologi - visar vilka enorma krafter denna artist från den vite mannens fattiga och utnyttjade bakgård "Tredje världen" rörde sig genom.
Emancipate yourself from mental slavery,
None but ourselves can free our minds
I mina ögon har Bob Marley varit en berömd människa på Jorden redan före det här livet. Själar som nått "gräddfilen" tenderar att ha lätt att återkalla sina forna stordåd och producera nya stordåd. Inte nödvändigtvis skriva samma melodier en gång till, men väl använda en talang som redan fanns med i själens arvsanlag fast kanske inom ett nytt område.
Exempel: För kanske 25 år sedan gav jag en späd yngling och blivande kollega öknamnet "Rocko" nästan samma dag han trädde in på sin nya arbetsplats. (Jag hade en ovana att hitta på smeknamn för folk på den tiden, men ordet var inte självklart - detta var innan seriefiguren Rocko hade lanserats.)
Det dröjde ända till 2008 och en hel del nätforskande utifrån en ovanligt verklig nattdröm jag haft om en brittisk adelsman innan jag förbluffat hittar en italisk mästare i värjfäktning vid namn Rocko i London vid den tiden.
Adelsmannen reste länge och väl i Italien i sin ungdom och det är mycket möjligt att det var han som senare introducerade Rocko för Londons överklass. Adelsmannen var själv (naturligtvis) den driven värjfäktare och när jag tänkte tillbaka på "Rockos" ankomst till arbetsplatsen skedde det nästan samtidigt med en kvinna med vilken jag upplevde en stark attraktion men en lika stark repulsion: hon var vid den tiden en av Sveriges mesta kvinnliga löften i ... fäktning!
Märkliga som dessa "koincidenser" kan tyckas är själar som återses i liv efter liv inte poängen: "Rocko", den italienske läraren i värjfäktning, hade i detta liv behållit en utpräglad känsla för att "teckna" med värjan med sin högra hand och arm och var den kanske snabbaste och säkraste illustratör framför datorn undertecknad har sett. Han hittas senare i (detta) liv som illustratör bl.a. i samband med arkitektur.
Mithras-mysteriet, hur att höja sig från en köttklump som möras gång på gång på Jorden till en gud som antingen inte alls återvänder till denna världen eller också minnen av den himmelska verkligheten och en motsvarande orientering bort från sluskens konsumtionsinriktade levnad, är inte bara ett paradigm för soldater i fält. Astrologin har uppenbarligen kodat samma universella snitslade bana som alla själar som aspirerar på att bli mer än en hjälte måste följa. Vart av de tolv tecknen är ett av Herkules stordåd och det är bara mina egna blindfläckar som gjort den här bloggen en smula ojämn i behandlingen av de tolv tecknen.
När man söker återupptäcka astrologins djupare väsen är det första man finner sina egna svaga punkter, och som slavhandlare och troligen också homosexuell i tidigare liv har t.ex. dessa två punkter varit föremål för flera bloggstudier - det är korrekt att jag var lite homofobisk i tidigare inlägg (externt i chock över en väninna som plötsligt bytte sida och blev lesbisk), medan föraktet för den feghet som yttrar sig som främlingsfientlighet är genuint - troligen är skulden för slavhanden återbetalt genom inte mindre än två liv som slav under de senaste tusen åren!
Den som tror resan är linjär kommer att bli förvånad när den ser sina tidigare liv uppradade kronologiskt. Majestätiska liv kan följas av liv i armod och uselhet! Föga bryr sig själen om det människorna kallar historisk tidslinje, men den närmare relationen mellan TID och LEVANDE VARELSE är universums största gåta och den har jag inte ens förstånd nog att börja brottas med. Men jag tror Einstein var en djup sanning på spåren som upptäckte att det är MÖRKRET - det vi uppfattar som materiella kroppar (t.ex. planeter) som korrumperar RUM-TIDEN och får rummet (och tillgänglig tid att leva) att kröka sig.
I astrologin verkar Saturnus vara värst av alla planeter på att korrumpera evigheten och få de drabbade att tro de befinner sig i en tunnel av tid. Saturnus är också känd som Kronos, Tidens herre. I det här solsystemet är vi alltså alla fångar i det ändliga och det var först Mithras-mysteriets sjunde invigning initianden mötte Saturnus/Kronos och för första gången förstod vad själens odödlighet kan innebära.
*****
Det här inlägget inspirerades av ett nytt arkeologiskt fynd i Spanien där ännu ett Mithraeum (invigningslokal) har utforskats. Byggnaden var som vanligt byggd på den korttänkta premiss som är den tropiska zodiaken där tecknen knutits till vår- och höstdagjämningen:
"När solen lyser genom fönstret under vårdagjämningen [tre timmar efter den lokala soluppgången], stiger Oxen i öster och Skorpionen döljer sig i väster. Det motsatta gällde under höstdagjämningen."
Då byggnaden i Spanien uppfördes stämde den "heliga geometrin" men efter några hundra år slutar en sådan här byggnad "fungera" eftersom jordaxelns vaggande rörelse som driver fram vårdagjämningens precession relativt den åttonde kretsen (stjärnhimmelen).
Det är lite av en paradox att samma kultlokal som skulle lära människor att höja sig över de sju himlarnas begränsade perspektiv samtidigt var byggd utifrån den felaktiga premissen att zodiaken tillhör Jordmoderns horisont, hon den erratiska som inte är konstant utan vaggar över tid.
I det gamla Babylon kan säkert årstidsrelaterad symbolik ha smugit sig in i tänkandet kring tecknen (så lite är känt!), men präst-astronomerna höll åtminstone studiet av himmelen separat från årstidskalendern. I själva verket styrde solens och månens sideriska rörelse kalendern, vilket ledde till extramånader ibland måste skjutas in - precis som i den judiska kalendern som är direkt övertagen från babylonierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar