https://www.etymonline.com/word/gar
Genom det gåtfulla valet av utgångspunkt (ekon från tidigare liv?) hamnade jag nästan direkt i en etymologisk redogörelse för det egna namnet, Sivert. Jag avskydde det från det att jag var barn. Förevigat i en bandinspelning låtsasintervjuar fadern sin förstfödde och blir totalsågad av fyraåringen: ”Sivert är inget namn för en karl! Jag vill heta som Herman!”
Herman Levin, läs den judiska prästätten Levi, var sannolikt en jude som konverterat för att inte stötas ut ur den västerländska ”gemenskapen” men för mitt unga jag specerihandlaren femtio meter längre bort på den stillsamma småstadsgata jag tillbringade mina första fem levnadsår vid. Som framgår var jag egensinnig redan som liten och inget har förändrats, att döma av ett eller annat av bloggens inlägg.
Vad många kanske inte tänkt på är att judarna verkar ha haft helt rätt i sin ”skrockfulla” tanke om att man ger barnet ett förnamn som man antingen vill se förkroppsligat (Nya testamentet: ”…och ordet blev kött”) eller som man hoppas kommer att karaktärisera den nyfödde. Tanken var utbredd och i Medelhavsvärlden – åtminstone bland de mer bildade (då som nu en mycket liten klick) – kunde man önska sig en ÄNGELS ÅTERFÖDELSE I MÄNNISKOKROPP. Idag har allmänt flum grötat till begreppen och ängeln användes som en gullig metafor av en del och bekämpas som ”övertro” av de mest korkade. I senantik nyplatonism är förvisso ängeln ett reellt väsen, en art kan man säga, snäppet över de själar som befolkar människosläktet.
En klok familj som hoppades mycket av sin avkomma hoppades med andra ord att någon från den betydligt intelligentare rasen av änglar skulle behaga nedstiga och ta människoform. I hinduismen är den här tanken utvecklad på ett annat sätt: avataren (en nedstigare) är en hög själ som inte ingår i det kretslopp vanliga folk är intrasslade, och som frivilligt väljer att kugga i Tidens gång och ta mänsklig skepnad i syfte att utföra någon nyckelroll i ett större spel som bara de mest oreflekterande av människor tror de själva anför.
Alla som vaknar upp om detta Drömspel politiker och marknad söker binda oss fast i, är att betraktas som en gudomlig avatar. Som den fanatiske juden Saulus sade efter sitt uppvaknande (och namnbyte till Paulus): ”nu är det inte jag som lever längre, utan Kristus genom mig”. Själar kan aggregera sig - vad är "folksjäl" om inte en beteckning för många unika individer som möts i viktiga avseenden och där bildar en egen entitet? Materialistiska individualister kommer att bli chockerade över livet på "Andra sidan" och hur lite den här världens petiga distinktioner betyder där...
Hinduismen erkänner Jesus som en avatar och islam ger honom också en speciell status bland människor: han var en profet, dvs. utvald av Gud för ett uppdrag. (I Sverige stämplas allt sånt här som ”terrorism”, vi arma, räddhågsna och intellektuellt eftersatta. Var och en kan fråga sig vilken Gud det egentligen är Sverige tillber för att landet skulle bli en enda hop av byfånar – i synnerhet de urbaniserade typerna som döljer sitt grunda inre genom ängslig konsumtion av rätt yttre profil.)
Hur kan man då se att judarna kan ha haft rätt i sin ytterst medvetna namntilldelningskonvention? Jo, genom att studera barnets födelsehoroskop och se hur namnets specifika innebörd står skriven i himmelsk text vid födelsen! Jag reserverar mig här för de åtskilliga mycket vanliga namn – inget nämnt och inget glömt – som extremt fantasilösa eller kanske bara fega föräldrar ger sina barn, för att ungarna – troligen likt föräldrarna själva – ska ”smälta in” i massan och aldrig uppvisa någon nämnvärd särart.
Jag var så socialt avhängd redan vid 16 efter familjens många karriärmotiverade flyttningar genom Sverige att en vikarierande lärare i på den tidens blåmoderata Bromma gymnasium (nu en skola på deken sedan området evakuerat sina ungar till innerstadsskolor inför invällande förortsungdom som moderater inte vill beblanda sig med), vikarien tog mig avsides och kommenterade min svenskuppsats och hörde i den ”en udda röst i ett annars ganska likformigt landskap” och förklarade att han skulle gett mig högsta betyg om jag inte skrivit den så fort (antingen slarvade jag med svenskan eller hade så mycket att säga att ingen tanke riktigt utvecklades färdigt). Samma skolas seniora lärarinna i Kontorskunskap noterade vid den tiden att hon aldrig mött en grabb så snabb vid tangentbordet – ett tydligt tecken att guden Merkurius är stark i livsödet. Skillnaden då och nu är att jag i tonåren stavade rätt även i hög hastighet och jag ber tålmodiga bloggläsare om ursäkt för att jag ibland bara trycker ut en text för att snabbt kunna gå vidare i dagens göromål. Den här är i vilket fall rättstavad.
Alla kan således inte räkna med att ha ett namn som tydligt avtecknas i sitt födelsehoroskop – det handlar om vilken karma man är tillbaka på jorden för att bearbeta det här varvet. Men prova de här enkla instruktionerna och se om du hittar några kopplingar mellan namn och karaktär (och karaktären eller vår inre väsenskärna/essens ÄR vårt öde enligt gammal tanke).
1. Solen står för andlig identitet och måste granskas både vad gäller dess teckenplacering men framför allt husplacering. Zodiaktecknen är bara idéer tills ”ordet blir kött” och det är horoskopets 12 hus som bereder ”spelrum” för dessa himmelska principer. Även Solens interaktioner med andra himlakroppar är av intresse!
2. I händelse av en ytterst obskyr Sol (t.ex. undanskymd i svaga hus, inte minst det tolfte för ”världsliga förluster”, en placering som tycks säga att individen är här på jorden för att uppoffra allt det han/hon trodde sig vara), kan ändå den solära valören göra sig märkbar men via det jordiska femte huset som ju är Solens naturliga hemvist (ett hus som tecknar själens medhavda goda karma, själens lekfulla kreativitet och i förlängningen – de ”lätta” väsen som i kraft av sin transparent/trohet mot sitt inre graviterar mot ledarpositioner).
3. Atma karaka. Ascendenttecknets härskare beskriver mer det kroppsliga arvsanlaget än själsegna faktorer och det är vår materialistiska kultur som gör att vi fitnesstränar kroppen som idioter och glider allt längre bort från källan till vår intelligens som är Solen. Ateism som per definition förnekar en högre immateriell verklighet kommer på sikt att självdö eftersom hela livssynen vägrar befatta sig med en kraft och den intelligens som utflödar ur Själen. Den dag Ateismen självdör är också den dag kapitalismen och vinstmotivet lämnar jordens yta, så att mänskligheten – äntligen – kan börja växa sig till sin fulla status.
Ascendenthärskaren kan dock vara av intresse om den samtidigt innehar rollen som atma karaka, själens signifikator. Då övertar ascendenthärskaren Solens funktion som en fingervisning om VAD själen vill göra i detta liv. Men ascendenthärskare och atma karaka måste inte sammanfalla, även om ”multipel attestering” gör fallet tydligare. Den planet som nått det högsta gradtalet och blir atma karaka modifierar alltid de budskap som kan utläsas ur Solen. Det kan förstås hända att Sol och AK pekar åt vitt skilda håll och även det bör i så fall återspeglas i livsöde och kanske t.o.m. det namn som givits individen!
Eftersom den här lilla texten utgick ur en spaning som spårade ut och blev till navelskådande, vore det försumligt att inte använda mitt givna förnamn som exempel, Sivert är en sammansättning av två indoeuropeiska rötter och jag visste sedan länge att det vanligen härleds till Sigvard, en ”segerväktare”. Nätet blir bara bättre för vart år, och nu är TheFreeDictionary riktigt imponerande. Låt bara blicken flykta över alla de här orden så kommer kopplingen till exempelhoroskopet sedan att ge sig naturligt.
Det är kombinationen av "seger" och WER typ 3 som är givit upphov till den sedvanliga etymologin ”segerväktare” i böcker om barnnamn och deras betydelser. Jag finner dock den tentativa undertyp 2 under WER typ 1 remarkabelt suggestiv i detta fall, att WER skulle kunna vara en äldre förlaga till det grekiska ordet för luft, aer. Texten åberopar också den obskyra indoeuropeiska roten AWER som nästan gör saken fånigt övertydlig när man minns att engelskan har "aver" som betyder ”bedyra” (försäkrar att man talar sanning). Jämför det med en ”wind bag” – en oärlig sälle som det bara pyser tom luft ur – tomma ord och snömos ur. Våra dagars copywriters och politiska talskrivare är tydliga exempel på missbruket av LIVETS LUFT!segh-
To hold.
1. Suffixed form *segh-es-. Siegfried from Old High German sigu, sigo, victory, from Germanic *sigiz-, victory (< "a holding or conquest in battle").
3.
a. Possible suffixed (abstract noun) form *segh-wēr, toughness, steadfastness, with derivative *segh-wēr-o-, tough, stern. severe; asseverate, persevere from Latin sevērus, stern;
http://www.thefreedictionary.com/_/roots.aspx?type=Indo-European&root=segh-
wer-1
To raise, lift, hold suspended.
Oldest form *h2wer-.
1. Basic form *awer-. aorta, arsis, arterio-, arteriole, artery; meteor from Greek āeirein, to raise, and artēriā, windpipe, artery.
2. Possibly from this root is Greek āēr, air (from an obscure basic form *āwer-) aerial, aero-, air, aria; malaria
wer-2
Conventional base of various Indo-European roots; to turn, bend.
I. Root *wert-, to turn, wind.
1. Germanic *werth-. a. (i) -ward from Old English -weard, toward (< "turned toward"); (ii) inward from Old English inweard, inward, from Germanic *inwarth, inward (*in, in; see en). Both (i) and (ii) from Germanic variant *warth; b. perhaps Germanic derivative *werthaz, "toward, opposite" hence "equivalent, worth" worth1; stalwart from Old English weorth, worth, valuable, and derivative noun weorth, wierth, value.
wer-3
To perceive, watch out for.
I. Zero-grade form *wor-.
1. Suffixed form *wor-o-. a. wary from Old English wær, watchful; b. aware from Old English gewær, aware (ge-, collective and intensive prefix; see kom); c. ware2 from Old English warian, to beware. a-c all from Germanic *waraz.
2. Suffixed form wor-to-. a. (i) ward; lord, steward from Old English weard, a watching, keeper; (ii) warder2 from Old English weardian, to ward, guard; b. warden; award, reward, wardrobe from Old North French warder, to guard; c. guard; garderobe, regard from Old French guarder, to guard; d. rearward2 from Anglo-Norman warde, guard. a-d all from Germanic *wardaz, guard, and *wardōn, to guard.
http://www.thefreedictionary.com/_/roots.aspx?type=Indo-European&root=wer-
Återkommande läsare vet redan vart den här texten är på väg men för andra kan berättas att bloggaren nu är inne på sitt tionde år med den sideriska zodiaken som kaldéerna tycks ha uppdaterat då och då efter att de upptäckt att fixstjärnorna flyttade på sig i takt med årstidernas gång sett över en längre tid. Sannolikt förstod man inte att skälet till att ”tiden kontinuerligt vred sig ur led” var jordklotets gungande rörelse skapade vårdagjämningens precession (bakåtflyttning relativt zodiaken/solekliptikan).
Att upptäcka den ursprungliga sideriska zodiaken var som att komma hem efter en lång exil och jag kände genast igen vad som är ett på många sätt extremt horoskop givet att alla viktiga pusselbitar placerat sig i nyssnämnda AER, i Luftelementet: Tvillingarna stiger i öster och bär på Månen (det reaktiva sinnet), Solen står i Vågen men överflyglas av ascendenthärskaren Merkurius som här också har rollen som atma karaka. Samtliga horoskopets ”tre pelare” (ascendenthärskare, Måne och Sol) således luftburna.
Se åter ordbaserna SEGH och WER och gissa varför jag (fast det tog flera år) bytte det hävdvunna namnet Vattumannen – ett Lufttecken – mot det mer korrekta Vattenbäraren. SEGH – hållaren eller bäraren av WER, Luft.
Eftersom nyplatonismen tänkte sig att Gud/Den Ena utflödade som när man drar ut en tubkikare i flera delar, är det bara logiskt att tänka sig att den som håller Luft också förstår hur Luft i sin tur håller eller bär Vatten . Elementen representerar ju i den Rationella och den Irrationella Själen eller den noetiska (intellektuella) komponenten i människan mixad med det som kommer från den senare emanationen, Naturen (Vattenvärlden).
I den meningen är vi alla alltjämt bara amöbor och vattenloppor nedsänkta i en låg, instinktiv och begärsdriven värld. Därav den otroligt klena protestviljan mot den kapitalistiska ambiens vi alla simmar runt och bara försöker överleva i. Bara omedvetna människor kan acceptera att bli så hunsade och trakterade med så löjeväckande småkrafs som en mobil i retur för livslångt slaveri förutom den som falskeligen identifierat sig med den vulgariserade naturmyten om att djungelns (eller havets) lag om att ”äta eller ätas” också gäller för homo sapiens. Det finns varelser i människokropp som kommer att få betala dyrt för sin falska hjärntvätt efter att deras jordekroppar upphört tjäna dem…
Den verkliga människan – hon som vaknat upp till medvetenhet om sin egentliga natur, representeras av de tre Lufttecknen enligt den äldsta astrologiska text som bevarats i västerlandet – romaren Manilius diktverk Astronomica, en text som pekar tillbaka mot kaldéerna för sina källor. Det är därför det är så hoppingivande att återställa namnet Vattenbäraren – en magnifik människa som inte längre simmar runt i instinktiv omedvetenhet utan tvärtom som ett äldre syskon bär och skyddar den sårbara och lättinfekterade lägre biologiska naturen – roten till all den urspårning människorna har så lätt att hemfalla åt.
*****
För den som vill gå riktigt djupt i sitt navelskådande (på jakt efter sitt verkliga öde och mening med livet) kan ytterligare ledtrådar till det givna egennamnet dyka upp via allehanda astrologiska lärosatser. I bloggarens fall utläste jag nyss egennamnet som "bärare av luft", dvs, invånare i nyplatonismens högsta emanation, det romerske filosofen Plotinus och många andra kallade den "gudomliga elden".
Nu är identitetsmarkören Solen naturligtvis av Eldens essens hos alla individer (och atma karaka borde i så fall också ses som en "eldfaktor"), men dispositionen kan sedan kanaliseras mot något av de fyra verklighets- eller medvetenhetsplan som Eld, Luft, Vatten och Jord representerar.
Det är begripligt att den andesjäl (den lysande och eldiga kognition) som inträder i något av de tre Jordtecknen går i direkt envig med den motspänstiga materien och i värsta fall blir så färgad av kampen om det jordiska att man faller offer för materialismen - anden har blivit brutaliserad av det jordiska och kommer troligen att "vila upp sig" ett bra dag innan den återvänder till ett nytt jordeliv.
I exempelhoroskopet ser "bärare av luft" först ut att sakna fog för sig. Var inte samtliga de tre pelarna (ascendenthärskare, Måne och Sol) alla placerade inom Luftelementet och därmed inte mycket bättre utrustade än fisken i akvariet att förstå sin värld för vad den är?
Här kommer nu den djupa hinduiska doktrinen om planetens disponent eller "själ" in. Paradoxalt kan alltså t.o.m. Solen, symbolen för atman, ha en inre sida, dess "själ". Solen i härskarläge i Lejonet är undantaget, här gäller verkligen "what you see is what you get" med mindre att det speglande psyket hamnar på tvären med den solära utlevelsen. Det var just det som hände i Aviciis fall, där den utagerande LejonSolen inte fick något som helst stöd av den inre MånSkorpionen Sol och Måne helt utan fungerande synergi och t.o.m. ytterst sett en symbol för en kontraproduktiv livslinje (Månen ---> Solen, vägen från instinktivitet till full upplysthet).
Om man nu granskar exempelhoroskopet utifrån läran om disponentskapet, så visar sig faktiskt bloggaren skriva från en nivå t.o.m. ovanför det intellektualiserande Luftelementet. Solen i Vågen disponeras av sin härskare Venus som själv befinner sig i Solens eget tecken, i Lejonet, i Eld. Kan någon förvåna sig över att bloggen från astrologiska grundstudier så snart började väga in citat från platonismen och använda ord som "Gud" eller "Den Ena"? Den ömsesidiga receptionen mellan härskarna till Lejonet och Vågen skapar en rundgång mellan det tredje intellektshuset och Solens eget femte hus för lekfullt skapande. Bloggaren har för sitt eget nöjes skull under nio år genom den här bloggen putsat på den egna förståelsen av den antika världsbilden.
Eftersom så mycket pågår i den goda karmans femte hus (femte som purva punya) och både den allmänna identitetsmarkören Solen och den mer specifika atma karaka befinner sig här, går det inte att undvika misstanken att namnet Sivert/Sigvard - segerväktare - var ett namn som var inspirerat. Faktum är att föräldrarna drog lott och detta namnförslag kom upp ur hatten med namnlappar! Föräldrarna fortsatte med det bruket men lustigt nog minns jag bara hur jag själv deltog i ritualen runt sju, när det vankades en lillebror, men har inget minne av lottdragningen för nästa bror, tre år senare...
Jag upptäckte vid någon tidpunkt att prästerna i Israels tidiga historia använde lottdragning av något slag när de, ödmjuka inför det mänskliga förståndets påtagliga begränsningar, lät ödet (Gud) avgöra viktiga frågor. De gamla kineserna hade samma syn på en organisatorisk princip BAKOM det fåvitska ateister ser som tillvarons meningslösa "slumpbrus" - det är allt dessa alienerade själar förmår uppfatta eftersom deras fokus är ställt enbart mot den rationella själen samtidigt som de drivs av omedvetna spöken eller orena andar i sitt inre. Djuppsykologen Jung diskuterar kinesernas intressanta instrumentalisering av slumpen i sin spådomskonst i förordet till Wilhem/Baynes-utgåvan av den konfucianska klassikern I-Ching (1950, Princeton University Press).
Ska man summera dessa turer tycks således bloggarens föräldrar ha överlåtit åt slumpen (= Gud) att bestämma namnet på den inkommande själen. Det blev en "segerväktare" vilket också hans femte hus för god karma antyder. I något parallellt liv har bloggaren skördat en notabel seger och har nu som "ingångsvärde" i detta bara att se till att inte slarva bort landvinningarna som medföljt som ett själens arvegods.
*****
Jag har tidigare bloggat om åtminstone en historisk figur som jag är säker på att ha övertagit lite andligt "vrakgods" från, den matglade hertig Albrekt den fjärde av Bayern. Denna obskyra 1400-talshärskare var enligt tyska Wikipedia egentligen var ämnad för prästyrket men som av någon anledning först samregerade med en bror men sedan själv snodde åt sig tronen och sedan gav Bayerns medborgare årtionden av fred.
Första gången jag googlade och hittade tavlan efter att ha haft en sällsynt "dagvision" av hörseltyp, orden "Albrecht" och årtalet "1465" (året då han blev ensam härskare över Bayern), gick som en elstöt genom kroppen och jag fattade direkt ungdomens tendenser till fetmafobi BDD (body dysmorphic disorder - uppfatta sig som t.ex. tjockare än man är): "Herregud! JAG åt mig själv till döds!" Så minns jag att tanken blixtsnabbt tog form i reaktion på den för mig motbjudande tavlan. De två jagen skilda åt i tid suddades ut och jag var för en sekund samma varelse som tavelporträttet.
Albrekts son, Wilhelm IV, gladde sedermera folket genom en öl-reform för att höja brygdens kvalitet - troligen är tavlan på den pösiga fadern ett resultat av en hel del ölhävande!
http://brookstonbeerbulletin.com/historic-beer-birthday-william-iv-duke-of-bavaria/
Stämmer denhär tidigare liv-förnimmelsen (tidigare beskriven med några kompletterande detaljer om omständigheten i vilken hörselvarslet dök upp), då finns möjligheten att också en av mina få identifikationer av andra stämmer. Det handlar förstås om intuition, gissning och ren slump i en enda röra. Under några år inom IT upplevde jag synnerligen god kontakt med den programmerare som synade några arbetsprover gav vd:n klartecken.
Den svenska konflikträdsla och sociala inskränkthet som får arbetsplatser att sluta sig i små kammare på basis av minimal ålderspridning och induktans från generationspecifik underhållning tycktes inte alls gälla för den här unga begåvningen. Trots att jag var 12 år äldre (en av de äldsta på företaget) hade vi många broderliga krogrundor trots att jag började bli för gammal för barhoppande Hans ölintresse var påfallande starkt och några år efter att företaget drabbats av it-kraschen bryggde han till och med öl hemma i badkaret.
Det var här jag på något sätt "insåg" att han måste ha varit Albrekts son Wilhelm, lik sin far i uppfattningen att två inte kan dela tron, enligt länken ovan. Pappa Albrekt hade fastslagit exklusiv förstfödslorätt men det dög inte åt den yngre Wilhelm, och den kloke fadern lät sönerna dela makten... Jag minns så väl att it-firmans "Wilhelm" blev en smula störd när han i några scener halvt detroniserades från rollen som företagets mästerhjärna i takt med företagsexpansionen och inflödet av folk med likvärdig eller t.o.m. högre kompetens.
Till skillnad från tavlan på det fetlagde fadern som jag alls inte kunde identifiera mig med, var systemutvecklaren t.o.m. en smula lik sin möjliga föregångare, sedermera ensam hertig på tronen också han (sådan far, sådan son). Deras påfallande snarlika horoskop tycks understryka att han gör ungefär samma liv en gång till...
Som enkel grundregel relaterar Luft- och Vattenmänniskor inte till varandra eftersom de förra är tänkare och de senare kännare. Men som synes drivs den här Systemutvecklaren inte så mycket av sin Sol-Skorpion som av den energiska Luftascendenten i Vågen - det är en riktig krutdurk i första huset i formen av Mars och Venus som förhöjer temperaturen och livsandarna. (Han är också en habil musiker, sångare och gitarrist.)
Går man till dubbelexponeringen av hertig Albrekts horoskop och undertecknads, saknas den tydliga överlappningen via samma zodiaktecken aktiverade. Men nog så intressant är att han har välståndets Jupiter i freds- och balansivrande Vågen (Jupiter är också en frossare!), precis där undertecknads nuvarande himmel uppvisar en Sol som bränner (oskadliggör) den onda krigsplaneten Mars. Och därtill finns allt några ytterligare korrespondenser som skulle kunna förklara att en helt okänd historisk person plötsligt gjorde sig hörd i mitt innanöra...
Möjliga astrologiska kopplingar mellan flera olika liv är mig veterligen helt obruten mark i västerlandet, så det här är verkligen ett par pilotfall som ropar efter uppföljning - den dag västerlänningen skärpt till sig och släppt materialismen. Först då kommer själen att börja signalera det spännande stoffet till värdkroppens "innanöra"!
Krigets Mars är inte borta till följd av konjunktionen med sin planetära vän Solen. Säg hellre att kampviljan är en integrerad del av bloggarens nuvarande solära identitet. Mars styr dock inte agendan eller härjar runt i det låga psyket (Månen) som det t.ex. gjorde hos den halvt patologiske Edward de Vere, författaren till Shakespeares verk (Månen med Mars som BAS för en Marsdisponerad Sol).
Solen som bränner Mars är också ett sätt att säga Sigvard eller segerväktare, och segern i det här fallet är idealet om Fridsriket eller Venus - disponenten i den nobla Elden. Är Sivert/segerväktaren en direkt utlöpare av livet som fredsbevarande lokal härskare i det som nu är Tyskland? Troligen inte eftersom själen i varje enskilt liv tycks vara ett komposit, karman ger en sammanflätning av flera andra levda liv. Ibland tycker man sig märka detta genom att livet är oerhört uppdelat i skilda departement som åtminstone jag inte tycker mig vilja blanda samman. Jag har aldrig varit bra på att sammanföra skilda grupper eftersom de så uppenbart representerar vitt skilda och t.o.m. oförenliga sidor av det egna jaget...
Men Albrekt tycks vara en viktig byggbit: hans diplomatiska och slipade styre i Bayern kan ha bidragit till min vapenvägran och val att fängslas för detta i Sverige - jag tog med mig en så god karma till denna värld som finner blotta tanken på ett försvar ovärdigt den fullvuxna människan. Det tycks uppenbart att livets viktiga milstolpar och/eller står tecknade i förväg redan i födelsehoroskopet. Så varför skulle inte också egennamnet lyda under samma osynliga ödesstyrning?
Lycka till med din egen namnforskning och korrelation av namnets dolda antydningar med viktiga punkter i ditt horoskop!
11 kommentarer:
Ja det är intressant det där med namn. Och vilken kul idé att dra lott om namn! Många föräldrar har vittnat om att de tänkt sig ett visst namn i förväg, men sen verkar det inte alls passa, barnet ser inte ut som en liten "NN". Och jag har varit med om det själv. Jag hade bestämt långt i förväg vad en eventuell dotter skulle få för namn. Men när dottern väl var född kändes det helt fel med det namnet. Mitt andra förslag förkastades av barnafadern, liksom hans förkastades av mig. Men en dag när jag var ute och gick med barnvagnen och funderade på namn kom jag plötsligt på ett som jag bestämde mig direkt för. När jag kom hem tänkte jag berätta för min man att jag kommit på ett namn, men han förekom mig. "Nu vet jag vad hon ska heta!" sa han så fort jag kom. Då berättade jag att jag också hade kommit på ett namn. Till all lycka visade det sig vara samma namn! I hans fall hade han kommit i samspråk med en kvinna och berättat om vårt namnbekymmer. Då föreslog kvinnan Josefine, och det gillade han genast. Detta samtal hade ägt rum samtidigt som jag själv kom på samma namn. Så "Josefine" måste på nåt sätt ha legat i luften just då :-) Betydelsemässigt passar det också in, för Josef lär ju vara hebreiska för "Herren skall föröka", och man kan säga att det var ett Guds under att vi "förökade oss" med ett barn till. Den medicinska expertisen, bl a i form av en professor i genetik, hade utdömt våra chanser, och jag hade gett upp hoppet om att få ett barn till.
Senare slog det oss att min mans mormor hette Josefina, och hon bodde dessutom i just det hus vi själva bor i. Men det var inget någon av oss hade tänkt på när vi fastnade för namnet.
Men jag har svårt att koppla namnet till horoskopet, däremot... I mitt eget fall så ska ju namnet betyda Lilja på hebreiska. Och de är ju fast rotade i jorden... men de strävar hela tiden uppåt, mot luften och ljuset. Och där kan jag ju se en viss koppling :-)
Jag kom på en sak när jag såg dubbelhoroskopet: Tidigare skrev du apropå samma ämne att du såg vissa samband mellan Robert Hahns och Franz Müllers horoskop, och kanske skulle återkomma med blogginlägg om det. Det skulle vara intressant att läsa...
Genom en annan upplevelse av ett tidigare liv som jude och den "slumpartade" omständigheten att min mor "pursvensk" gavs det hebreiska namnet Rut ("barmhärtig"), kan man kanske antyda att hatten och lottdragningen vittnade om något litet inflöde av "judiskhet" i vår familj. Åtminstone bråkade och argumenterade vi alltid som det skämtsamt brukar heta att judiska familjer gör (se valfri Woody Allen-film eller gamla svenska Freud flyttar hemifrån).
Hur du och din man slumpar er på exakt samma namn är för mig samma typ av utfall som vår familjs "översteprästliga" lottdragning frammanade. Ibland när man kör fast i behöver man bara rikta uppmärksamheten mot något annat, kommer lösningen av sig själv, som från ovan. I morse vaknade jag med en dröm jag inte kunde fånga men visste att den handlade om... och namnet var helt försvunnet, bara att det var en sumerisk lagstiftare jag nämnt på bloggen några gånger. Slumrade till ett par minuter och vid nästa uppvaknande kom en psykisk darrning på insidan och direkt med den namnet Hammurabi - Hammurabis lagtavlor (som plagierades av judarna och blev Tio Guds Bud). Men jag har inte en susning om vad den drömmen kan ha handlat om!
Dina bestyr med att koppla namnen till horoskopen beror kanske på att du ska gå ett steg till bort från den bokstavliga etymologin och fråga om namnet på något sätt illustrerar livsödet (vilket bara kan göras när en människa hunnit leva en längre tid). Josefine måste rimligen ha något eget öde att förverkliga och inte bara vara föräldrarnas "svar på bön". Feminin dimunitivform av Josef – vad symboliserar den mannen för föräldrarna? Jag tänker på Mona Sahlins barn som dog tidigt och hur hennes Mån-Oxe (med olyckans Mars) kan ha en tendens att förtingliga t.o.m. den egna avkomman och tänka i termer av MITT barn. Det är det stadiet man måste passera för att se ”objektivt” (hur det nu är möjligt) på ett eventuellt omen dolt i det givna/erhållna namnet.
Jag lämnade Hahn/Muller därhän eftersom inget av horoskopen har födelsetidpunkt. Förutan timma för en eller helst båda blir det fullständig gissningslek. T.ex. skulle min lösliga intuition om att han som anställde mig till datafirman var min son i det tyska livet sakna tung astrologisk parallell.
Se Systemutvecklarens brinnande kreativitet i slutet av Vågen (i hans första ”biologiska” hus) och hur hans Mars och Venus omsluter min intellektsplanet Merkurius i Vågens 27e grad. Detta är ett omen om DJUP kontakt mellan två själar och aktiverar om inte annat mitt faderskapshus (5e) och tillika den sektor som anknyter till god karma som ”rullas över” från tidigare liv. Eftersom intellektets Merkurius är min atma karaka i detta liv, min själs åtrå är det svårt att tänka sig en bättre plats att lägga denna strävan att bli systemprogrammerare (en form av kommunikation) än i Systemutvecklarens händer (eller fertila Luft). Hans Venus är stark i härskarläge och i 1a medan Mars är världsligt stark i 1a huset. Systemvetaren är en obotlig optimist som ser möjligheter i det mesta och jag fick bita ihop för att leva upp till hans klartecken för min kunskapsnivå som vid den tiden bara bestod av två månaders självstudier (vilket jag naturligtvis inte avslöjade).
Mycket snack och diskussioner (en del rätt 'kvicka' och givande) var det i min uppväxtfamilj också... måste nog inte vara judisk för det :-) Fast min mamma slängde ur sig nån gång att de nog var judar i pappas släkt, för ett par generationer tillbaka hade de namn som Mirjam, Ruben och Daniel. Det verkade fantasieggande på mig som barn, men jag har släktforskat och inte hittat något sånt. Däremot var de metodister, om nu det hade något med namngivningen att göra.
Den där Albrecht hade förresten en dotter som hette Susanne också...
:-)
Så sant, tumult är nog regeln. Om Albrechts barn har jag skrivit tidigare och kommenterat egendomligheten att han döpte alla fyra till namn som började på s (och flera av dem bibliska namn). I min familj var vi också fyra barn, alla med namn som började på s. Spekulerade då över om min far i detta liv (som jag runt nio-tio ansåg vara mitt barn och att något "blivit fel" eftersom rollerna var ombytta), att han varit en av döttrarna på s och nu repeterade samma banala trick för att kunna presentera barnen inför gäster med, först, "Tre ess, smakar som smör" (en känd reklam vid den tiden) och efter nästa unge, "fyra ess i leken, nu saknas bara jokern" (det var ett internt skämt som bara han hade nyckeln till vid den tiden - jokern fanns i formen av ett okäkta barn i Danmark, även den flickan med ett namn som började på s!)
Ja, jag minns det där, och att det var nån teori om nån hebreisk ordstam, och jag invände att "Sabina" betyder ju helt enkelt kvinna från sabinerbergen, men då var det fråga om var ordet sabinerbergen kommer ifrån, osv osv.
Inte för att jag försöker bräcka dig (el dina föräldrar) men vadå fyra barn på samma bokstav - i min morfars familj var de nio syskon och alla hade namn på E.
:-)
Alliterationens banala tjusning upptäckte säkert redan grottmänniskorna ("Shakespeare" var en total torsk på att leka med likaljudande ord). Sedan finns det förstås grader i fixeringens helvete, och där tycks ditt möderne ha kört fast rejält (jfr din MånOxe för "möderne")! :-) (Det finns dokumenterad adhd i vår släkt och vem vet vad mer...)
Jag tror excessiv alliteration tyder på beteendemässiga störningar och allt tyder på att "Shakespeare" hade en del patologiska drag vilka, när den verklige författaren glömts av eftervärlden, lett till att folk lovprisar ett originellt och nydanande språkbruk som delvis kan tillskrivas en människa pressad till gränsen av Staten (Kronan).
Elisabets högra hand Lord Burghley tycks ha förstört stora delar av Oxfords korrespondens med Staten i syfte att försvåra upptäckten av den såriga successionsproblematiken för eftervärlden – att drottningen hade ett barn med greven och att Tudor-dynastin inte alls hade behövt dö ut om det inte varit för en kvinnans sjukliga fåfänga! Detta drev barnets fader – Oxford/Shakespeare – till vansinnets gräns. Han födde tre döttrar (som fick leva) med sin första hustru och en son med hustru två. En av hans döttrar hette också Susanne, vilket väl visar hur dominant Bibeln var som källa till egennamn i ett äldre Europa…)
Att härleda egennamnet Sabina till en bergskedja har jag helt glömt, troligen för att jag inte fann förklaringen tillfredsställande. Det är som sagt ett semitiskt ord, och när jag nu googlar det ser jag förslaget om en proto-semitisk betydelse av "7", vilket författaren inte instämmer i. Jag tycker det verkar mycket troligt och nog föregick människans upptäckt av förmågan att räkna utifrån sina 10 fingrar hennes önskan att namnge ting – kanske en bergskedja – långt bortom hennes omedelbara kropp? :-)
Bergskedjor som något ogenomträngligt har dock för en del poeter en saturnisk klang vilket också leder till sjutalet! (Se nedan)
http://paleoglot.blogspot.se/2007/10/thoughts-on-nostratic-semitic-seven.html
Hittade länken just för detta ändamål, men omsatt till ett kvinnonamn rimmar indexet med romarnas träiga princip att bara döpa ungarna till nummer. ”Kvintilius”, ”Septimus” (den sjunde, jfr ljudet SB med latinets SP – samma ordrot).
Skulle det ha funnits någon djupare tanke hos föräldrarna till en Sabine är alltid de 7 planeterna och himlasfärerna en näraliggande kandidat. Sjutalet kunde mycket väl tänkas anknyta till Saturnus som sjunde himlen och således just tanken om en sällsynt fågel som nedstiger till vår värld. Kort sagt föräldrarnas namn indikerar deras önskan om att dra ner en hög själ till jorden…
Vår 7e dag, söndagen eller den kristna vilodagen är en ren korruption då den nu pekar på SOLEN. Allt klarnar ju om man följer judisk praxis så att vilodagen istället blir Saturn’s Day, Saturday eller lördagen (som startade vid solnedgång, fredag). Saturnus är paradoxal eftersom den kommit att stå för vedermöda och hårt slit för brödfödan (till skillnad från den privilegierade klassens Jupiter). Men den står ju också för arbetets upphörande (vilodagen) – om inte annat så när kroppen upphör fungera och själen passerar döden in på andra sidan där det råder ”evig semester”.
Rättelse. Förf. i länken vänder sig inte mot SAB som talet 7 (sabbat = 7e dagen) utan mot ett överdrivet etymologiskt teoretiserande.
Ett överdrivet etymologiskt teoretiserande, det vänder jag mig också mot, hur lockande och spännande det än kan vara.
Överdriven alliteration (vad som nu kan betecknas som överdrivet): Då måste de fornnordiska diktarna ha lidit av beteendemässiga störningar hela bunten, för alliteration är ett utmärkande drag i fornnordisk diktning.
Och apropå namns betydelse och Shakespeare/Oxford så har synkronistiskt nog DN just idag en språkkrönika betitlad "Namnen som beskriver sina bärare"! Fast där handlar det snarare om efternamn och s k aptonymer. Men texten avslutas med ett citat från din frände Shakespeare/Oxford som jag instämmer i, där han låter Julia säga: "Men, vad gör väl namnet? Det som ros vi kallar, med ett annat namn dock lika ljuvligt doftar."
Jag använder ett urval "idélån" från bl.a. DN i mitt jobbsökande för att visa att jag är en av landets mest dolda "influencers" - jag tänker och skriver och lever under fattigdomsgränsen medan andra kapitaliserar på gratis idéer.
Tack för din upptäckt, den går till arkivet! Den ser inte ut att vara en jungiansk synkronicitet så mycket som en idéstöld, låt vara i omarbetad form. Det är så många överlappningar att man inte misstänker en snabbt hoprafsad sak utifrån detta inlägg: 1/ språkdiskussionen 2/ omnämnandet av Shake-Spear 3/lappkastet från för- till efternamn är också evidens, för att inte tala om 4/ DN-rubriken som direkt avslöjar ”idélånet”.
Plagiarism sägs ju vara den högsta formen av smicker. Det var säkert en ynklig kapitalist som sade det.
Rosen som doftar lika gott vilket namn den än döljer sig bakom är Oxfords referens till Tudorrosen och det faktum att båda han och hans och Elisabets son var legitima tronarvingar. Rosen är alltid ett kodord med denna betydelse hos "Shakespeare". En fascinerande historia som amerikanska litteraturforskare rullat upp där brittisk akademi likt censorn Lord Burghley gör sitt bästa för att strimla dokumenten och förringa eller förneka det uppenbara, eftersom det solkar ner landets historia rejält. :-)
Idéstöld... kommer inte idéerna från 'idévärlden'... och konstutövarna (eller bloggarna) plockar s a s ner dem på jorden och ger dem dess jordiska form här. Då är det väl att låta det bedrägliga egot styra, och hävda äganderätt till en idé? Eller kanske rentav hybris, att tro att allt beror på en själv ;-)
Jag får väl precis som i valet mellan de tio fingrarna och den avlägsna bergskedjan referera till Occams princip, av två förklaringar är den enklaste och mest näraliggande att föredra. :-)
Skicka en kommentar