Artikeln låter som en språkligt mer tafatt version av någon tidig socialdemokratisk agitator med mer glöd i själen. Med så mycket klumpiga ordalydelser (hon väljer "det generella" istället för "det allmänna" som varenda svensk kan relatera till) lär debattartikeln, hur lovvärd den än är, passera utan nämnvärd effekt.
Ett problem, förutom åtskilliga rent grammatiska, är att den känns konstlad, konstruerad. För den som inte lever i ett totalt vakuum utan söker följa tänkaren genom flera stycken står det snart klart att Palm inte tar arbetarklassen på allvar trots att hon ger sken av att stå på deras sida. De är bara valboskap för henne och hon ser ner på dem! Hela texten är i själva verket riktad till den socialdemokratiska noblessen. Se här hur hon lyckas gräva en grop åt sig själv genom att i ett tidigt stycke säga:
Efter 1990-talskrisen sviktade tilltron [till välfärdsstaten] ... [högern gjorde] ambitiös[a] försök att göra inbrytningar i arbetarklassen. För om du inte tror att du kan få det du egentligen vill – jämlikhet och trygghet – tar du gärna en femhundring i sänkt skatt.
Palm återspeglar här högerns under många år framgångsrika bedrägeri som totalt lurade en underklass som numera inbillar sig, den också, att den är medelklass. Men lite senare tvärvänder hon, tar tillbaka sin egen slutsats om att arbetarklassen är en defaitistisk, sorglig och rätt lättlurad grupp som håglöst lägger sin röst när det lovas några korvören extra till den egna plånboken:
Men för [socialdemokratin] att klara [högerpopulismen] krävs att åter vinna arbetarklassens förtroende, och arbetarklassen är inte dum. Den går inte att lura. Den kräver, med rätta, en politik som kan göra troligt att det går att lita på det gemensamma...
När man tar in Palms berättelse som en helhet ser man bara lösryckta poser och bara läsarens goda vilja kan knyta ihop detta till ett "narrativ". Men i grunden är det inte särskilt bra kommunikation. Som "influencer" (vårt senaste idiotord i svenskan) är Palm inte effektiv. Så hur står det då till med budbäraren Merkurius om den får agera förstafiolen i en karta med "Merkuriusascendent"?
Som så ofta, befinner sig Merkurius här i samma tecken som Solen, så att kommunikatören och handlingsmänniskan sammanfaller. "Ord OCH gärning" och aldrig mer så än i ett tecken av Jordelementet - "platsen" som efterfrågar den där femhundringen extra i plånboken! Skillnaden mellan Palm och de flesta andra löntagare är Merkurius (och Solens) bakgrundsfond, Stenbockens tecken.
Detta är symbolen för världslig makt och är, tror jag, vad som så tydligt ger ett mästrande och ibland struntviktigt tonläge hos de mindre väl verserade medlemmarna av släktet. I Palms text märks zodiaktecknet i att hon hellre vänder sig till överheten - fast vacklande - och konstaterar att underklassen hennes parti borde styra med mer jämlikhet i färdplanen visserligen är lättlurade men hoppfullt inte!
Om man använder samma spelregler som vid granskningen av Academedias "kommunikationsdirektör" visar sig Palm trots sin opolerade kommunikation vara en mycket bättre och framför allt en med den materiella verkligheten mer sannfärdig människa! Till skillnad från den horribla nyspråksmänniska vanelögnare som sköter skolprofitörens kommunikation, är Veronica Palm ärbar i sitt uppsåt. Jag är lite svag för sådana här människor och horoskop, och upptäckten av hur konstruktiva budskapen i Jordelementet var fick mig att bestämma inläggets avrundning. Det började kritiskt som en språkteknisk bedömning men själva sakfrågan höll jag öppen in i det sista.
Det visar sig nu att Merkurius kommunikation baseras på en ytterligt gynnsam ömsesidig receptionen mellan dess disponent Saturnus, som här hittas i Oxen i 5e huset för individuellt ledarskap, och Oxens härskare Venus i samma tecken och hus där Merkurius ligger. Kommunikatören är således inbäddad i en mylla av extrem materialistisk realism. Kronor och ören - Palms världsbild utspelar sig verkligen nere i Dödsrikets djup, dit de allra mest okunniga själarna störtar ned.
När Medelhavsvärlden tog emot babyloniernas astrologi några århundraden före vår tid, blandades lärorna upp med inhemska tankar, precis som i den hellenistiska religionen, ett sammelsurium av mer eller mindre genomtänkta korsbefruktningar av skilda trosriktningar. Det låg i Alexander den Stores och senare härskare att befrämja samsynen i detta väldiga rike och man sökte - ibland på ett smått sökt sätt - likställa olika länders gudafigurer med varandra. Grekernas Kronos hade beröringspunkter med italienarnas åkerbruksgud Saturnus. Den astrologiska tradition vi idag känner (den babyloniska är utdöd) är i hög grad frukten av den intensiva korsbefruktningen av olika traditioner.
Jag återkommer regelbundet till den hellenistiska astrologins namn på husen eftersom de så uppenbart bär spår på ett djupare tänkande med kopplingar ända tillbaka till den grekiska Platons filosofi (det lär ha förekommit vågor av impulser från "Österlandet"). När den kaldéiska religionen, så populär runt Medelhavet innan kristendomen plockade några russin ur kakan (inte minst läran om Gud som en Treenighet) och sedan prompt undertryckte originalet, talar om den materiella världen, är det på ett sätt som påminner starkt om hellenismens andra horoskophus. "Hades port" eller vägen ner i (och upp från?) Dödsriket är i princip bara en omskrivning för Oxen, munnens, eller födointagets och andra resursers (pengar!) domän.
I den kaldéiska (ungefär "babyloniska") religionen, som den överlevt via lösryckta fragment hos gamla författare, liknas detta dödsrike vid planeten Jorden som en äggula i mitten av den vattniga sublunära sfären och tillsammans bildar de två låga elementen vad kaldéerna kallade den "materiella världen", den lägsta av de tre världarna (de andra var den himmelska världen eller världsrymden - Ouranos - och bortom den en Högsta Himmel som gärna likställdes med Platons immateriella värld av eviga Idéer, Nous eller det gudomliga Intellektet).
När Veronica Palm har en solid grund för sin kommunikation tack vare Venus och Saturnus vänskapliga förhållande till varandra samt det faktum att båda planeterna är verksamma välgörare (utifrån Stenbocken-i-första) och, naturligtvis, att både första och femte sektorn klassas som goda hus, så är det ändå väl att minnas hur långt från den självförverkligade mänsklighetens verklighet Jordelementet eller den materiella världen befinner sig! Palm tillhör i själva verket de döda som begraver - eller predikar för - sina döda, för att använda Jesus tillspetsade ord!
Se även det arkeologiska fyndet av Hades port i antikens Turkiet (The Sun)
Ingen socialism som bygger sin argumentation på produktionsförhållanden eller ett materialistiskt synsätt kommer någonsin mer i historien att härska. Vi är alltför nära Vattenbärarens tidsålder nu och den som inte lär sig leva av Luft kommer att få ett helvete nu när borgerligheten ännu en gång lurar underklassen att de har något att vinna på en högerröst och vi sedan ser några årtionden av effektiv proletarisering av alla som inte tillhör den krympande och nödvändiga skaran av högutbildade experter, en handfull medborgare som kommer att driva de globala företagen åt de stinkande rika 0,1 procenten, som väl snart bygger sig ett Elysium några kilometer upp i luften - precis som i Matt Damon-filmen med samma namn - för att undvika den misär de skapat bland människorna som lämnades kvar nere i "helveteshålet", innanför Hades port... dvs. här på Jorden.
När den dystopiska filmen kom för några år sedan reagerade jag bara svagt på namnet på den superrika elitens gigantiska rymdstation med dess artificiella atmosfär och babylonskt hängande trädgårdar. Jag tyckte mig minnas att romarna kallade sin version av Paradiset just för Elysium. Nu läsande en extremt uppmärksamhetskrävande forskarstudie av de kaldéiska fragmenten visar sig samma namn antikt ha använts för "den Högsta Himmelen", vilken identifierades med Platons gudomliga värld av Idéer eller Former, en värld i vilken vissa sena platoniker, som romaren Plotinus, ville placera människosjälen.
Bortom honom följde lite fegare tänkare som Proclus (sv. stavning: Proklos), som påminner om kristendomen i hans förnekande av själens "naturliga" hemvist i Högsta Himmelen. "Av nåd" kunde den dedikerade människan få en glimt av högre verkligheter och det bara för att det finns en gnista av det högre nedlagd i själen. Men den enskilda människosjälen som sådan tillhör enligt Proclus Själens domän, en lägre skapelseordning, och inte den högre Intellektuella världen.
När jag börjat nysta i nyplatonismen bortom dess grundare Plotinus, inser jag vilket ormbo det är. 300-talsplatonisten Proclus synkretistiska försök att skapa en hierarki som innefattar varenda gud som var i omlopp i Medelhavsvärlden ser i förstone ut som en dåres - en Carl von Linné - försök att skapa ett system av en mängd olika kulturella traditioner.
Djupstudier av Proclus tycks dock visa att han var en systematisk tänkare på en intellektuell nivå som få uppnår - och så mycket avslöjade redan hans horoskop! En introduktionsbok till Proclus som förra året ledde till några citat (i inlägg taggade "Proclus") gav ingen antydan om hur djupt påverkad denne sannolikt syriske filosof var av den kaldéiska religionen. Men bara ett steg djupare in i ämnet öppnar sagda ormgrop, den hellenistiska synkretismen av religioner och filosofi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar