Medelklassens klimatångest

Först en extremt akademisk och bitande hård artikel i DN om medelklassens klimatarrogans i dess ständiga upplevelseflygande som statusmarkör. Några dagar senare en friskt flygande företagspsykolog som biktar sig men skyller på "systemet" för sitt oskick:

Ett år tidigare hade jag lovat mig själv att som organisationspsykolog skulle jag sträva efter att göra världen till en bättre och mer hållbar plats. Jag skulle inte välja pengar före samvete.

Nu satt jag här [åter i färd med att flyga] med mina kluvna känslor. Kanske var det så här beslutsfattare på hög nivå kände? De verkar för det goda, men handlingen i sig blir ond.

De här få raderna får mig att fundera om en obetydlig blogg som den här trots allt hörs i Himmelen - varifrån Ödet utgår - och sedan studsar ner till jorden igen, fast med åtskillig tidsfördröjning.

För talar psykologen här inte om den hinduiska läran om planetens grundläggande och verksamma natur när han beskriver beslutsfattare som "verkar för det goda" men vars handlingar i slutändan visar sig representera det onda eller icke önskvärda? Ingen sida är så flitigt internlänkad på bloggen som den som söker beskriva doktrinen om planeternas effektiva natur....

Och vad om fokus på flyget som uttryck för västerlänningens urspårade civilisation? En av de två drömmar som ledde mig att börja blogga om den österländska zodiaken var "drömmen om flygplatsen" där just charterresenärer var på väg in i DÖDENS LABYRINT som tornade upp sig mellan dem och det flygplan de trodde de var på väg att borda. Den drömmen förespeglar på allra tydligaste sätt den nyligen uppkomna diskussionen. Naturligtvis var det korttänkt att knyta drömmen till det isländska vulkanutbrottet som jag gjorde i ett inlägg i april 2010. Labyrinten är en så uppenbart mycket djupare symbol. 

T.o.m. Shakespeare använder den, lär jag mig i en litteraturkritisk text under läsning (not), som ett djupt inbäddat motiv i sin sena pjäs Stormen i vilken strandat folk förirrar sig i en labyrint på en öde ö där den själv i exil stadda härskaren och magikern Prospero befinner sig. Prosperos predikament tycks motsvara Shakespeares egen exil från sin samhällsklass senare i livet enligt teorin som knyter honom till aristokraten Edward de Vere. Grevens alter ego Prospero mindfuckar sina fiender precis som aliaset Shakespeare berättar en annan historia via pjäserna när man vet vem det är som höll i pennan...

Undertecknad har flygvägrat sedan många årtionden av just de skäl som först nu aktualiserats. Det är knappast nya nyheter att västerlänningarna är helt slut i huvudet, men kanske blir det en omvändelse under galgen ändå...


PS. Okej, jag flög EN GÅNG i vuxen ålder, under tre år som datatekniker för ett större företag, och just på det vansinnigt onödiga sätt som psykologen beskriver i DN-artikeln: en kort dagtur Stockholm och en bit upp i landet för att servicesupporta någon webbaserad applikation köparen inte fick fart på. Felet var så trivialt att det är pinsamt. Nätverksteknikerna på ett av Sveriges mest kända företag saknade förståelse för sitt mejlserversystem och hade spärrat vidareförmedling av data mellan olika lokalkontor på det egna intranätet. Således blockerade de själva den webbtjänst de köpt in via en neurotisk vaksamhet mot spam... 

Och detta flög jag tur och retur för att lösa. Jag gjorde det bara för att man tar sedan dit man kommer. Att bete sig som en skit för att företagspolicyn är skit, det ger INTE dålig karma enligt synske amerikanen Edgar Cayce. Det är bara om man fröjdar sig i sitt dubiösa arbete som t.ex. bödel själen/psyket alstrar negativ karma som kommer att få betalas i ett senare liv. Detta innebär nu inte att patologisk kallsinnighet är lösningen (västerlandets patentmedicin!). Även den som agerar mot bättre vetande - i själviskt syfte - ackumulerar ond karma. Exakt hur dharma (karma på den universella nivån) fungerar krävs det en gud för att kunna överblicka, vad synska och andra talangfulla säger i ämnet kan knappast vara mer än lösa fingervisningar... Men i den senare meningen (ond tro) är hela Sverige skyldigt som synden till vårt stora fotavtryck i miljön.



Not. On the Date, Sources and Design of Shakespeare's The Tempest av Roger A. Strimatter och Lynne Kositsky