Svensk politiks mittfåra en grotesk ocentrering

 

"I tider av polarisering, av rasism, antisemitism och fanatism, ska Socialdemokraterna vara en samlande kraft, i centrum av svensk politik.", sade S-ledaren.
 
http://www.dn.se/nyheter/sverige/ewa-stenberg-lofven-gor-riskabel-resa-mot-mitten/ 

Allt genialt tänkande vi kan blicka åter på tack vare människans uppfinning av skriftspråket – det som IT-branschens bildfixerade framstormande nu håller på att utplåna speciellt i Sverige – bygger på tanken om en verklighetens mittpunkt som det är mänsklighetens plikt att söka gestalta i sina samhällsbyggen. 

Denna egentliga mittpunkt är så långt till ”vänster” om Stefan Löfvens och den svenska politiska diskursens val av orkanöga att den påläste nästan tappar tron på mänsklighetens förmåga att skapa sig en framtid som innefattar alla. Detta är en brytningstid då t.o.m. Silicon Valley förstår att deras uppfinningar kommer att beröva västerlänningarna deras inkomstkällor, hem och liv - ett civilisationssammanbrott - och att därför en helt ny politik som innefattar medborgarlön är absolut nödvändig.

Den här isande klarsynen, tydligast uttryckt genom visionären och uppfinnaren Elon Musk, ges bara sporadiskt utrymme i medierna – dessa den rådande ordningens megafoner -  och då alltid bara genom någon påläst debattör, som alla tidningar nu tydligt märker ut med en varningstext om att textens åsikt minsann inte är tidningens (dvs. etablissemangets) utan enbart står för författaren själv. 

Politikerna vågar inte ens ta i frågan om en radikal omstöpning av den akut döende kapitalismen eftersom de under lång tid varit de dolda herrarnas spratteldockor. Löfven i sin personliga ofärdighet är det kanske mest genomskinliga exemplet någonsin på att socialdemokratin, åtminstone på ledningsnivå är tungt infiltrerad av profitreligionens manskap. Det är i och för sig inte förvånande givet partiets historiskt förödande beslut att låta markägare och fabrikörer behålla alla överhetens privilegier när partiet var ungt. Redan där falskdefinierades ”mittpunkten” å det grövsta, jämfört med den antika och ur vishetstraditionerna sprungna beskrivningen av vad Centrum egentligen är och vad det innebär för mänskligheten. 

Inte ens vänsterledaren vågar ta i den brännheta potatisen - systemets oduglighet - utan lobbar för sex timmars arbetsdag inom den rådande ordningen. Allt annat vore politiskt självmord och denna realism hos Sjöberg är samma realism ("realpolitik") som mycket väl kan bli västerlandets undergång. Men överbetonar det som är (eller synes vara) på bekostnad av det som inte är (men skulle kunna bli).
 
Låt oss se på några antika och senantika definitioner av det korrekta Centrum eller Mitten. Vi börjar med Kinas – Mittens rike - filosofier och naturlära. För de gamla kineserna var världen en paradox, dess beständighet över tid var en funktion av de Fem Tillståndets eviga omvandling. Naturen – och universum – var ett självreglerande väsen som kontinuerligt reparerade och förnyade sig själv. Inget i den synen som en naturdyrkande men sekulär (ateistisk) svensk inte skulle instämma i. Inte förrän man synar kinesernas syn på Centrum för all denna omvandling i tid och rum. En ordinär svensk gör sig inte ens mödan att tänka kring en okränkbar mittpunkt ett hav som en absolut förutsättning för att naturens bestående. För en klok kines för 2500 år sedan hade svenskarna framstått som ett hjärndött och synnerligen obegåvat folk som inte med daoismen förmådde besinna att all rörelse förutsätter stillhet och att Absolut rörelse – universums märkliga spiraldans distribuerad över världsalltet – 
inte är möjlig förutan Absolut stillhet. 

Detta Centrum är navet utanför tid och rum. Många kulturer har givit det sitt namn; kristendomen kallade det Himmelriket, men stod för sin systematisering (metafysik) i stark tacksamhetsskuld till Platon och den lärdomstradition som följde i hans Akademi. Efter att Akademin degenererat till ett gäng jönsar som ägnade sig åt rent filosofifientlig analys  - Platons lärjunge Aristoteles bar med sin fixering vid den lägre naturen viss skuld till att Akademins tankehöjd gick förlorad – återhämtar sig platonismen under det första århundradet före vår tid. Det blir återigen legitimt att söka förstå den stora bilden. Med nyplatonismens fader, den romerska Plotinus (200-talet), är tänkandet kring Mitten eller Centrum återigen på ropet. 

Framlidne djuppsykologen James Hillman (en av C-G Jungs senare lärjungar) hämtade stor inspiration från Plotinus precisa tänkande och föreslog att människor för sitt välbefinnande gjorde bäst i att höra upp med den egocentriska vanföreställning de matas dygnet runt med i västerlandet via reklam som påminner dem om hur ofärdiga de är om de inte hänger på sig saker i mängd. T.o.m. deras andedräkt är oduglig numera och måste fulländas med någon suspekt formula uttänkt av barnbarnsbarnen till de nazikemister som utvecklade gift att döda "judesvinen" med. 

Mot detta helvete av desinformation som västerlänningen står upp till öronen i, påminde Hillman om att själen inte var ytterligare en av dessa till människan externa ting: ”Du har inte en själ som människan, du befinner dig i själen”. Detta nyplatonismens inflytande på t.ex. kristne missionären Paulus går inte missa när han menar att ”det är i Kristus vi har vårt liv och existens”. Människorna skulle överhuvudtaget inte existera om det inte vore för att de är OBJEKT för ett större medvetande, kalla det Kristusanden eller med grekerna, filosofins Nous. 

Detta är också den okränkbara mittpunkten som döljer sig bakom den synliga världsmanifestationen. Kristus, Nous,  är Centrum och den verkliga mittpunkt människor gör bäst i att undersöka allt efter det förstånd de givits i detta liv. Individens delaktighet i Centrum, all intelligens källa, varierar starkt mellan människor och artens ofta anförda jämlikhet består enbart i det faktum att alla varelser tillsammans utgöra totaliteten denna världens absoluta mittpunkt. Det är kollektivet och inte individen som kan göra anspråk på att vara det allra mest verkliga och kollektivet eller Folket är ingen annan än Gud själv manifesterad i världen.

Kineserna såg fem tillstånd i världen, och det gjorde också den hinduiska filosofin – vilken Plotinus beundrade. Aristoteles ”kvintessens” var dock ett pinsamt missförstånd av tankar han måste ha hört från Öster och sökte skohorna in i sin naturlära. I båda de förra fallen var det ”femte elementet” synonymt med det ”tomma Centrum” varur världen utgått (tänk källan till sekularistens sinnebild ”big bang”). Hinduerna kallade mittens tillstånd akasha eller eter (vilket ger en antydan om hur starkt det österländska inflytandet alltid varit på de grekiska filosoferna). Ska man vara riktigt noggrann är akasha inte Mitten i sig utan en slags protomateria, ett gränssnitt just där icke-existens övergår i existens. Den mäktige fysikern Werner Heisenberg uttolkades av vetenskapsfilosofen Wolfgang Smith som menade att kvantvärldens innevånare och deras märkliga tendens att både äga position och inte, kunde vara vår tids återupptäckt av det ALLA som i antiken förmådde tänka redan listat ut.

Med insikten om att mänskligheten redan har löst frågan om släktets egentliga natur – vi är ”gudar i vardande” som läraren Jesus förbluffade sina ortsbundna och troligen inte särskilt bildade åhörare – ter sig den sekulära västvärldens brott med sina egna tidigare landvinningar som ett särskilt allvarligt brott. Att vi idag straffar oss själva med politiker som Löfven och en politiska mitt som inte på minsta sätt följer av den verkliga läran om Centrum, är förklaringen till all världens terrorism. Det är VI som föder våra egna skuggar och som Heisenberg noterade går det inte samtidigt att ha koll på deras alla parametrar. Vår kollektiva skuld kan som en partikulariserad terrorist dyka upp när som helst, var som helst.

Det enda sättet att få väst på rätt köl igen – för tro inte annat än att det är västerlandet med sin ledande teknologi och groteska obalans mellan de rika och de fattiga som projicerats ut över jorden – är att följa antikens insikter om hur det gudomliga Centrum bäst översätts i mänskliga termer till ett samhälle. Kyrkofader Augustinus skrev boken Gudstaten men det är inte den jag tänker på här utan på den underström av idealistisk filosofi som han insöp under sina studieår.

Astrologin var i det senatika Väst en legitim fast av vissa ifrågasatt vetenskapsgren av det mer praktiska slaget (grekiskans techné, vårt ord teknik innehåller också något andefattigt). Men det var i den grekiska språksfären, i Indien var den ursprungliga kopplingen till filosofi och metafysik intakt. Planeten Jupiter kallades Fadern, eller Guru men var naturligtvis bara den synliga representationen för den osedda världens högsta höns, Alltets fader som under namnet Zeus var en särdeles pilsk gud och far till mer avkomma än någon annan. Samma förståelse av den astrologiska Jupiter framtonar när man sätter sig in i fragment och traditioner från förr. Faktorn Jupiter gör entré i zodiaken först när två tredjedelar av själens resa redan är avverkad – inte konstigt att merparten av människorna inte förmår tänka varken högt eller rätt (och dessvärre rekryteras politikerna i demokratiska samhällen från massan). En begåvad engelsman vid namn Charles Carter, av allt att döma destinerad till ett liv som överrättsadvokat namn, upptäckte mitt under juridikstudierna astrologin och valde ett helt annat liv!

Carter noterade att zodiaken tycktes delad som ett teaterdrama i tre akter med en första personlig akt där allt kretsade kring ”mig och min plånbok” – någon kanske känner igen den här omogna nivån från Reinfeldts åtta regeringsår… Barnets nivå följs sedan av mellanakten där individualismen regerar men det är alltså först i den tredje universella akten som den stora välgöraren Jupiter gör entré. T.o.m. zodiakens konstruktion antyder att allas vår resa börjar med den begränsade uppfattningen att vi främst (eller t.o.m. enbart) är ett psykofysiskt jag, en materiell kropp som producerar medvetande. Från detta öppningsdrag har själen en lång väg framför sig till upptäckten att den introvert blickar in i det liv som den också representerar. 

Som människa, fastlåst i en materiell världsbild och därmed främling för sitt sanna jag (ett perfekt offer för reklamens ihåliga löften om konsumtion som vägen till lycka), finns möjligheten att flytta sin intention inåt genom disciplinerade övningar som yoga eller meditation och kanske, men bara kanske, i detta liv uppleva det hisnande när medvetandet plötsligt kopplar om i nervtrådarna och man återfinner sin identitet som levande själ, mitt under pågående liv som ”dödlig människa”. När detta händer kommer man att förstå hur många gånger man redan befunnit sig i det tillståndet, fast flyktigt och uttunnat. Den gudlösa människans naturupplevelser har ofta anförts, och det stämmer säkert. Någon naturmänniskas rapport om perspektivskiftet jag hörde, var mitt på spiken. Vederbörande blickade ut över ett landskap och plötsligt var det som man själv var föremål för hela naturens blickande. Den människan erfor att hon befann sig i Själen, i Naturen med stort N.

Den kinesiska samhällsfilosofen Konfucius och hans skola producerade en synnerligen intressant text, Läran om den gyllene medelvägen. Den är visserligen inte uttryckligt metafysisk men dess underliggande världsbild går inte att missta sig på. Det är precis samma lära som man också finner hos grekiska filosofen Empedokles tankar om hur de fyra elementen tappar jämvikten och i detta ger upphov till en sammansätt och i dess enskildheter förgänglig värld. Även för den antika kinesen handlade de om att leva och verka i full medvetenhet om Mitten så att alla ens handlingar inte alstrar obalanser. Västerlandet skulle aldrig ha framfött det monster som är dagens kapitalism om man högaktat och fortsatt undersöka förfädernas insikter i tillvarons natur. 

Men istället har vi fått en psykotiskt platt världsupplevelse (ja, t.o.m. galaxerna är platta enligt dagens förståsigpåare) , där den gåtfulle grekiske filosofen Herakleitos påminde om att Själen bara har en vektor eller dimension: DJUPET. Besinna det och din returresa till ditt verkliga jag är redan på väg. Omsätter du sedan den nya förståelse som strax följer i politiska termer, då följer en anti-kapitalism som i likhet med Fadern, Jupiter, söker ”allt gott åt alla” istället för Barnets egocentriska ”bara för min egen plånbok”. 

Västerlandet är akut döende och frågan är om någon mer än Elon Musk borta i Silicon Valley ser att samhället måste ändras i grunden innan robotarna får de rika om mäktiga att börja fundera om inte en ny Förintelse ändå skulle kunna vara en lösning på världens många obehövda människor. De som befinner sig tillräckligt långt bort från Konfucius gyllene medelväg påminner nämligen mer än någon annat om en mytologisk demon eller djävul, ur stånd att bedöma den etiska halten i sina tankefigurer. 

Vi, de levande, vet förstås att det inte finns någon i deras utfästelser. Människor helt av värld saknar alla de adelsmärken med vilka de levande identifierar varandra. De är inget annat än välpolerade skal, som Emmanuel Macron, presidentpretendenten. I en annan tid skulle man göra sitt bästa för att hjälpa dem se, men nu är frågan om de inte måste bekämpas med alla till buds stående medel. Det stora Manuskriptet ropar nämligen efter en scenväxling redan igår.